Saker jag önskar att psykiatrin lärde ut. Del 8. Det kan bli bättre.

Vad jag önskar att man lärde ut: Det är inte hopplöst. Det finns alltid med att göra, mer att prova, fler vägar att testa. Det kommer inte alltid kännas så hemskt som det gör nu. Det behöver inte alltid vara lika omöjligt som det är nu. Det kan bli bättre.


Exempel på saker som förmedlar motsatsen:

• Behandlare som stämplar en som hopplös, svårbehandlad, eller kronisk, (utan att förklara att kronisk inte behöver betyda att det är lika illa varje dag resten av livet).
• Behandlare som är tydliga med att de inte förstår sig på en, eller öppet ger upp att försöka hjälpa en, utan att skicka en vidare till någon annan.
• Behandlare som suckar djupt om man själv har förslag på vad som kan hjälpa, oavsett vad det är.
• När det bara fokuseras på problemen, symptomen och det som är mörkt och tungt. När man inte får hjälp att ana att det kan finnas något annat, bortom det som är jobbigt och när ingen ens försöker säga att det kan bli bättre.
• Att bli behandlad som ett problem, inte som en människa med problem. 
• När ingen vikt läggs vid de styrkor man har, eller ens frågar om dem.
• När inga behandlare kommer ihåg att säga att det var bra att man inte dog, efter ett självmordsförsök. Och när ingen kommer ihåg att säga att det var bra att man inte dog, eftersom det ger en chanser att hitta ett liv som är bättre och lättare att hantera än det man har nu.
• När man inte blir beviljad behandling eftersom det klassas som "inte lönt" att lägga resurser på en.
• När behandlare rakt ut säger att de inte tror att man kommer överleva.
• När behandlare inte orkar hoppas för ens räkning, när man själv inte klarar att göra det.
• När det är tydligt att ingen vill ha ansvar för en, att ingen vill ha en på sitt bord, och att det inte heller är någons ansvar att se till att reda upp vem som faktiskt har ansvar för ens vård.
• Att det i så stor utsträckning är ok att ha patienter som ramlar mellan stolar, och som blir utan vård, utan att ens stå i kö till någon vård, trots att de är definierade som patienter hos psykiatrin.
• När man skickar svårt självskadebenägna patienter till rättspsyk.
• När det blir svårare och svårare för komplexa fall att få vård, för att det skapats ett system där det är mer lönsamt att behandla enklare problem.
  
  
  

Exempel på vad man kan göra:

• Säg att det kan bli bättre, även om patienten inte verkar mottaglig för den informationen.
• Försök att berätta vilka saker som finns att göra. Att det finns mediciner och behandlingar som ni inte testat än. Att det finns andra åtgärder som kan hjälpa en att få ett bättre liv, även om ingen medicin hjälper eller om man inte orkar med eller vill gå i samtal. Var så konkret som möjligt, och förklara vilka saker som går att prova, som kan göra saker bättre.
• Undvik att säga till patienter att de ska försöka tänka positivt, fokusera på det som ändå är bra, eller liknande repliker. Hade hen klarat det hade hen säkerligen gjort det. Är det rimligt att tro att det skulle hjälpa att fokusera på det som är bra, behöver patienten förmodligen hjälp att hitta sätt att göra det. Hjälp hen med det, eller strunta helt i temat. Såna repliker riskerar alltid att tas emot som om du ber någon rycka upp sig, och har man problem nog för att vara ett fall för psykiatrin lär lite enkelt uppryckande inte räcka särskilt långt.
• Om du tror att en patient är hopplös, obotbar, obehandlingsbar eller kommer ta livet av sig vad du än gör, säg inte det till hen. Du vet inte om du har rätt, och även om du skulle ha det finns det ingen mening med att släcka det sista hoppet någon kan ha, och som skulle kunna användas för att förändra något.
• Känner du dig uppgiven eller tröstlös inför att behandla en patient, dölj det så mycket du kan. Det är inte patientens roll att orka med dina känslor, speciellt inte när de handlar om att hen är svår att ha att göra med.
• Försök komma ihåg att varje patient är en egen människa, inte en typisk representant för en grupp. Att hen bär på mer än du vet, även vad gäller styrkor, möjligheter och positiva sidor.
• Uppmuntra patienten till att tänka på vad hen behöver och vad hen tror skulle kunna hjälpa.
• Försök förmedla till patienten att du tycker att det är bra att hen finns, att hen inte ger upp, att hen inte dör. Försök förmedla det även om du innerst inne är helt likgiltig för det.
• Försök må tillräckligt bra i dig själv och i ditt jobb för att kunna uppbringa empati nog för att i alla fall bry dig om ifall patienter dör eller inte.
• Om du inte förstår dig på eller klarar av att behandla en patient, försök att skicka vidare hen till någon som skulle kunna klara det bättre. Tycker du inte det är ditt ansvar att hjälpa hen, eller om du inte har möjlighet att göra det, försök skicka vidare hen till någon som kan göra det.
• Försök undvika att bara släppa taget om patienter, låta dem gå med ingen vård alls och månader mellan återbesöken. Försök ta ett ansvar för patienter som behöver hjälp.
• Skapa ett system där även svåra fall får utrymme, och där mottagningar kan tjäna på att hjälpa just dem, istället för att förlora på det rent ekonomiskt.
• Informera om patientorganisationer, forum på nätet och liknande, där patienter kan träffa andra som har liknande problem och hitta stöd, kanske också hopp när de ser att andra klarat sig.
• Testa att säga "Jag förstår att det känns hemskt att ha det som du har det nu. Och jag har mött andra som mått så, men som mår bra nu."
• Testa att säga "Bara om du överlever får du en chans att må bättre än nu, och jag önskar verkligen att du ska få den chansen, för jag vill att du ska få ha det bra."
• Testa att säga "Ge inte upp. Det är värt kampen."
• Testa att säga "Det blir bättre."

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Saker jag önskar att psykiatrin lärde ut. Del 7. Du är en människa.

Vad jag önskar att man lärde ut: Du är en människa. Det är som det ska vara, det är inget fel med det. Och jag som är behandlare är också en människa. Det gör mig inte bättre eller mer värd än du. I det är vi lika.


Exempel på saker som förmedlar motsatsen:

• Att sjukdomsförklara mänskliga behov, tex behov av uppmärksamhet eller kontakt.
• Att i sitt bemötande utgå från att patienten alltid vet och förstår mindre än man själv gör, och aldrig kan klara att veta eller förstå lika mycket som en behandlare.
• Att vara noga med att dela in i vi och dom, och därigenom göra patienter till något annat än en själv.
• Att göra det till något sjukt när patienter behöver behandlare.
• Att göra det till något sjukt när patienter har relationer med vissa behandlare, och inte är lika trygg med eller blir lika hjälpt av att prata med vilken behandlare som helst.
• Att utgå från att patienters kontakt med varandra är destruktiv och därför försöka motarbeta den (inom slutenvården).
• Att inte bry sig om ifall man går över patienters gränser, eller att inte bry sig om patienters behov av integritet.
• Att vårda människor i kris i sjukhuskorridorer och inte vilja att det ska vara för hemtrevligt eller för tryggt att vara på en avdelning, för att man då tror att patienter aldrig vill komma därifrån.
• Att tillåta sig att ge upp hoppet av patienter, eller att "veta" att de inte kommer klara sig.
• Att inte ha slutenvård som gör det möjligt att tex gå ut, träffa sina vänner i avskildhet, aktivera sig, eller på annat sätt möjliggör att uppfylla patienters mänskliga behov.
• Att ha slutenvård som handlar om att förvara människor, medan man väntar på effekten av medicinen, och att målet är att människan ska ta så lite plats som möjligt.
• Att människan som patienten är kan bedömas som något som "står ivägen" för behandlingen, och komplicerar saker på ett onödigt sätt om hen har egna känslor, tankar eller åsikter, och i största allmänhet beter sig som en männniska, inte bara som ett fall eller ett problem.
• Behandlare som är känslokalla, och som aldrig visar någon förståelse för att man mår dåligt, eller någon empati med patienter.
• Att längden på olika behandlingar styrs av regler snarare än av individuella behov.
• Att en medicinering kan definieras som lyckad om en patient inte visar några känsloyttringar eller svängningar alls.
• Att alla känslor och normala reaktioner riskerar att sjukdomsförklaras inom psykiatrin.
  
  

Exempel på vad man kan göra:

• Tillåta patienter att ha mänskliga behov, vara tydlig med att det är ok, begripligt och till och med friskt att i kris och när man mår dåligt (och även annars) söka närhet, stöd, trygghet, skydd, uppmärksamhet och kontakt. Inte sjukdomsförklara det.
• Vara tydlig med att det inte är behoven det är fel på, utan något annat, om inte patienten kan få vad hen behöver tex av hjälp, trygghet eller uppmärksamhet.
• Vad gäller slutenvården: Försöka att inte slentrianmässigt motarbeta normalt mänskligt beteende som handlar om kontakt med andra. Tex att patienter pratar med varandra, att patienter har mycket kontakt med familj och vänner, eller det liv hen har utanför avdelningen, genom telefon, internet eller liknande. Vara uppmärksam på att det kan bli destruktivt i vissa lägen för vissa patienter, och bara i de fallen försöka hindra det som blir destruktivt.
• Vad gäller slutenvården: Försöka att själv uppvisa normalt mänskligt beteende genom att tex fråga hur någon mår om den verkar må dåligt, sätta dig en stund hos den som är ledsen, eller ge den som söker uppmärksamhet en stunds uppmärksamhet.
• Ha förståelse för att eftersom både behandlare och patienter är människor är det som skapas mellan dem relationer, och att det är orimligt att kräva att en patient ska tycka att det inte spelar någon roll vilken behandlare hen får prata med, eller som är ansvarig för hens behandling. Är det inte möjligt att hen får den kontakt hen önskar kan man vara tydlig med varför och visa att man förstår att hen önskar att det var annorlunda, istället för att göra relationsskapande till något sjukt.
• Ha förståelse för att väldigt få förknippar slutenvården med något positivt, och att de som gör det behöver hjälp att skapa sig ett liv med fler positiva inslag. Att ha en slutenvård som på så många sätt som möjligt skiljer sig från ett vanligt liv gör att man kan skapa känslan hos patienter som vårdas långa perioder att de inte kan klara ett vanligt liv, bara slutenvårdsliv. 
• Att inte vilja ha en för trygg, varm och trevlig miljö i slutenvården bygger på ett antagande att patienter inte riktigt är lika mycket människor som andra, och därför inte behöver samma saker när de mår som sämst, tex trygghet.
• Var medveten om att de flesta ser slutenvården som ett alternativ som kan vara nödvändigt när de mår som sämst, men inte ett ställe de egentligen önskar att befinna sig på.
• Uppmuntra aktiviteter och sånt som påminner om vanligt liv inom slutenvården. Håll en fungerande vardag så nära som möjligt, eller åtminstone: håll liv i de saker som fungerat i patientens vardag.
• Uppmuntra patienter att göra saker de tycker de mår bättre av (andra saker än att ta tabletter). Föreslå sånt som kan hjälpa någon att uttrycka sig eller distrahera sig. 
• Om det är möjligt: föreslå att ni ska spela ett spel, ta en promenad, gå till affären eller göra något annat hen kan må bättre av.
• Om det är möjligt: ha möjligheter för patienter att tex måla, spela, lyssna på musik, röra på sig, träna fysiskt.
• Kom ihåg att patienter är människor och att människor har känslor och att det därför är ett misslyckande om en behandling gör en patient helt uttryckslös.
• Låt människan också få plats, med sina tankar, känslor och funderingar, även när behandlingen är främst medicinsk.
• Om du tycker att en patient är skitjobbig: dölj det så gott du kan, visa tålamod och svara på de frågor hen har. Spela inte ut något av dina egna frustrationer på hen.
• Var ärlig med att systemet inte bygger på mänsklighet och att längden på behandlingar ofta styrs av andra saker än vad patienten faktiskt behöver, och inte ens kan anpassas efter vad hen behöver, om det är så. Bekräfta patientens behov och att det är systemet som är problematiskt, inte att hen har behov.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Saker jag önskar att psykiatrin lärde ut. Del 6. Det är inte ok att gå över dina gränser.

Vad jag önskar att man lärde ut: Du är en människa, och det ger dig rätt till personlig integritet. Dina gränser borde respekteras, och borde alltid ha blivit respekterade.


Exempel på saker som förmedlar motsatsen:

• Behandlare som pratar med andra behandlare om saker patienten sagt och som inte är relevanta för behandlingen att andra att tar del av.
• Behandlare som läser journaler eller på annat sätt tar del av sekretessbelagd information de inte har rätt att ta del av.
• Att ha ett system där det är lätt att ta del av sekretessbelagd information man inte har rätt till, och där det väldigt sällan blir någon påföljd för den som gjort det.
• Behandlare som går över ens gränser på ett sätt som inte är ok, genom att tex håna en patient, eller påtvinga hen något hen uttryckligen bett att få slippa, tex fysisk kontakt (kan räcka att tvinga någon att ta i hand som sagt att hen inte vill) eller att alltid få sitta i en särskild stol, ha nära till dörren eller liknande.
• Behandlare som går över gränser genom att utsätta patienter för sexuella övergrepp, våld eller andra saker som är olagliga.
• Tvångsåtgärder.
• Att inte följa de regler som finns kring tvångsåtgärder.
• När andra behandlare tysta ser på när någon behandlare inte beter sig ok mot en patient, eller viftar bort allvaret om en patient beter sig gränslöst mot andra patienter.
• Att bli visiterad.
• Att få sina saker genomrotade.
• Att inom slutenvården inte ha något eget utrymme där det går att få vara avskild från andra.
• Behandlare som tycker att de har rätt att få reda på allt man känner, tänker, upplever och varit med om, och försöker få det de anser sig ha rätt till genom att tex använda utpressande metoder, manipulering eller liknande.
• Personal som inte knackar innan de går in i ens rum inom slutenvården.
• Att inte reagera normalt på andras gränsöverskridande. Tex har jag varit med om att en anhörig utan tillåtelse läst min dagbok, och sen berättat om det hen läst för behandlare, utan att någon gav sken av att det var något konstigt. Ett annat exempel är en vän som var i en destruktiv relation. Partnern hade tagit sig in i hens dator (utan tillåtelse och med lösenord hen inte fått) och in i hens mailklient (utan tillåtelse och med lösenord hen inte fått) och där läst mail och chattkonversationer. I parterapi tog hen upp det hen läst där, och terapeuten betedde sig som att det var helt normalt att bryta sig in i någons dator, och brydde sig bara om de frågor kring relationen det hen läst gav upphov till.
• Att inte lyssna på berättelser om övergrepp och liknande, eller att inte tillskriva de berättelserna någon betydelse.
  
  
  

Exempel på vad man kan göra:

• Respektera sekretessen och bete dig korrekt.
• Ha inte samtal med patienter, som innehåller sekretessbelagd information, i dagrum, väntrum, eller någon annanstans där andra kan höra.
• Prata aldrig skit om patienter, och berätta bara positiva saker som patienten delat med dig (och som inte är relevanta för behandlingen) för andra behandlare, om du först fått patientens godkännande att göra det.
• Ha system där det är möjligt att följa de regler för sekretess och skyddande av personlig integritet som finns.
• Ha påföljder för dem som bryter mot reglerna.
• Säg ifrån om någon inte beter sig korrekt mot en patient, så patienten kan veta att åtminstone någon tycker att man ska bete sig korrekt mot hen.
• Ge patienter möjlighet att prata om upplevelser av tvångsvård, tvångsåtgärder och sånt de upplevt som svårt med att vårdas inom psykiatrin.
• Förklara för patienter varför man inte kan respektera integriteten helt och hållet inom slutenvården, och varför det ändå är försvarbart att ha en sån vårdform. Både när någon vårdas, och i efterhand om hen behöver prata om hur det påverkade hen.
• Var medveten om att vissa delar av slutenvården är integritetskränkande och gränsöverskridande, och att det att det är försvarbart och nödvändigt i vissa fall inte upphäver att det är integritetskränkande och gränsöverskridande, och att patienten kan påverkas negativt av just det.
• Om det inte finns möjlighet till enskilda rum inom slutenvården: sätt upp draperi mellan sängarna. Det verkar vara självklart inom somatiken att åtminstone få den avskildheten. Ingen av de avdelningar där jag vårdats har haft det.
• Inom slutenvården: låt patienter ha ett skåp de kan låsa där de kan ha sina saker, och som de själva har nyckel till. Självklart ska personalen också ha nyckel dit, och kunna kolla igenom skåpet vid behov, men åtminstone för mig har det spelat stor roll när det funnits ett utrymme för mina saker där vem som helst inte bara kan öppna och titta (dvs inte andra patienter eller andra som kan finnas på avdelningen tex städare, anhöriga och liknande).
• Har inte patienter egna rum: försök erbjuda något annat utrymme där det finns chans för patienter att vara ensamma.
• Kom ihåg att du som behandlare inte har rätt till något en patient bär på. Att dela saker med dig ska helst bygga på att hen har förtroende nog för det. Ofta finns det inte tid eller utrymme nog för att bygga upp ett förtroende, men istället för att syssla med utpressning, manipulationer och liknande kan man försöka presentera situationen och vara ärlig med hur det är. Är det nödvändigt för dig att få veta patientens symptom för att kunna bedöma tex vårdbehov kanske hen kan förstå det och tänka sig att berätta det för dig, även om hen egentligen inte har något förtroende. Hen söker ju något hos dig, och om ni kommunicerar kanske ni kan hjälpas åt att nå en ok nivå av information. Om du hotar, manipulerar eller använder härskartekniker riskerar du faktiskt att få mindre information. Du riskerar också att skapa ett spel som patienten tvingas spela med i, och att du försvårar för senare kontakter med vården, och försvårar för patienten att kunna känna förtroende för några behandlare alls. 
• Om någon betett sig gränsöverskridande mot en patient, låt hen veta att du inte tycker att det är ok.
• Om någon berättar om övergrepp eller hur hen varit utsatt för något, ta det på allvar. Kanske har du inte möjlighet att hjälpa hen med de skador hen fått av det. Men du kan bekräfta att det inte var ok, bekräfta att du förstår att det gjort hen illa, och om det är möjligt kan du erbjuda dig att hjälpa hen att hitta någon som kan hjälpa hen med det.
• Knacka innan du går in i en patients rum. Vänta helst med att öppna dörren tills hen säger att det är ok. (Handlar det om en patient där man har extra observation gäller det såklart inte, men informera då patienten om varför ni gör så).
• Testa att säga "Hur var det för dig att vårdas inom slutenvården?"
• Testa att säga "Är det här ok för dig?"
• Testa att säga "Jag förstår om du upplever detta som jobbigt, men jag måste tyvärr göra det ändå."
• Testa att säga "Nu tycker jag att du gick över en gräns. Bara för att du är läkare får du inte bete dig hur som helst."

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Saker jag önskar att psykiatrin lärde ut. Del 5. Det är inte ok att göra dig illa.

Vad jag önskar att man lärde ut: Det spelar roll hur man beter sig mot dig. Det spelar roll om saker blir hemska för dig. Det spelar roll om du får ont eller blir skadad. Det är inte ok att göra dig illa.

(Dessa punktlistor är till ganska stor del något som överlappar listorna i tidigare inlägg. Men jag tyckte ändå att just detta att det inte är ok att göra någon illa är så viktigt att förmedla att jag ville ha med det som ett eget inlägg).


Exempel på saker som förmedlar motsatsen: 

• Tvångsåtgärder tex bältning.
• Att bete sig våldsamt eller hotfullt mot patienter, vid tvång eller vid andra tillfällen.
• Att inte ta negativa effekter av behandlingar på allvar, inte ens lyssna när en patient vill prata om dem.
• Stora eller handikappande biverkningar av mediciner eller ECT.
• Att bortförklara biverkningar som om de vore något annat, som om det inte kan stämma, som om de vore inbillade, eller som om de vore helt utan betydelse.
• Allt beteende som handlar om att straffa patienter (tex om de har symptom, om de inte blir bättre, om de inte beter sig som du önskar).
• Att vara elak mot patienter. 
• Att ironisera över patienters situation, eller driva med dem på annat sätt.
• Att prata skit om patienter, speciellt om det finns risk att hen eller någon annan patient kan höra. (Tex lätt hänt om man har dörren till fikarummet på glänt).
• Att i övrigt inte bete sig professionellt. 
• Att bryta mot de regler, den praxis och de lagar som finns och som reglerar hur tvång och övrig vård får gå till.
• Att inte lyssna på patienters berättelser om hur de blivit dåligt bemötta eller behandlade. Att inte ta dem på allvar när de säger att de skadades inom vården.
• Att inte ta patienters rädslor på allvar. Inte göra något för att trygga dem inför en ny behandling.
• Att sy självskadepatienter utan bedövning.
• Att prata med anhöriga om patienten utan att hen gett tillstånd.
• Att inte handskas korrekt med sekretesskyddat material.
• Att ha datorsystem som inte kan uppfylla kraven som finns, tex om det inte går att spärra journalanteckningar från en viss enhet, eller om uppgifter riskerar att läcka ut.
• Att ljuga för patienter, tex för att få dem att göra som du vill.
• Att utelämna information, tex för att patienten ska göra som du vill.
• Att lova saker som sen inte uppfylls.
• Att använda härskartekniker, manipulationer, eller andra sätt att få patienten att underordna sig och göra som du vill.

Exempel på vad man kan göra:

• Några tankar om tvångsåtgärder finns i förra delen i denna serie.
• Tankar om att lyssna på patienten finns i flera av de tidigare inläggen i denna serie.
• Ta negativa effekter av behandlingar på allvar.
• Ta biverkningar av mediciner på allvar.
• Försök ta de negativa effekterna på allvar, och ha med dig vetskapen om att de kan blockera något som är helt centralt i patientens liv, och när du ser en negativ biverkan som man trots allt kan acceptera pga den positiva effekt som finns, kanske du inte har med hela bilden av hur det blir för patienten.
• Kom ihåg att patienten är en egen och komplex människa, inte en typisk representant för sin diagnosgrupp eller ett exempel i en skolbok.
• Låt patienten vara med och bestämma om behandlingen hen får är mest till hjälp eller mest en belastning.
• Informera om de behandlingar patienten ska få, och varför du tror att de kan hjälpa hen.
• Fråga patienten om hen har några frågor om behandlingen Om det finns möjlighet så ge gärna hen tid i några dagar att tänka på det, innan behandlingen börjar, och möjlighet att återkomma och få svar på frågor senare.
• Fråga patienten om det känns tryggt för hen att prova den här behandlingen.
• Fråga patienten om det finns något hen är orolig för inför behandlingen.
• Svara ärligt på de frågor du får. Försök inte att låtsas som att det inte finns några negativa effekter. (Nuförtiden finns internet, det är bättre på alla sätt att patienten kan få information om de negativa effekterna och svar på frågor om dem av behandlare, än att hen ska googla efter det och försöka hitta svar och råd på annat håll).
• Följ regler, lagar, bestämmelser. Behandla inte patienter inom psykiatrin som att de är lite mindre människor och därför inte ska ha behandlas riktigt lika bra som andra människor. Vi är lika mycket människor som du. Att det är jag som är patient och du som är behandlare beror inte på att du är bättre och jag sämre. Det kunde lika gärna varit tvärtom.
• Försök behandla patienter med respekt, även om de beter sig illa mot dig.
• Försök komma ihåg att patienter kan förakta och hata sig själv, men att det inte gör att det är fritt fram för andra att förakta dem. Att det tvärtom har ännu större betydelse då, att du bemöter dem på ett annat sätt.
• Försök hitta stöd, avlastning och hjälp så att du kan handskas med de symptom och den smärta patienter uppvisar. 
• Försök att vara medveten om dig själv och dina reaktioner, och försök låta bli att spela ut något av din frustration, din vanmakt, eller något annat, på patienter.
• Testa att säga "Blir detta ok för dig?"
• Testa att säga "Gör det ont?"
• Testa att säga "Känner du dig rädd?"
• Testa att säga "Vad kan jag göra för dig?"
• Testa att säga "Jag förstår inte hur jag kan hjälpa dig. Vet du hur jag kan hjälpa dig?"
• Testa att säga "Hur upplever du psykiatrin och den vård du får här?"
• Var mån om patientens integritet och sekretessen.
• Ha system som funkar.
• Håll det du säger.
• Var ärlig. Om du inte vet något, säg det. Säg att du kan återkomma med besked senare om patienten behöver ett svar som du inte har.
• Undvik härskartekniker, manipulationer och andra maktspel. Måste du ta makten och bestämma över någon, så kan du göra det utan manipulationer. Det är ärligare att stå för det man gör, och ta det ansvar som finns inbyggt i det, än att försöka lägga allt hos patienten.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Härskartekniker. Hur man kan göra om man inte vill falla in i konstruktivism.

Läste mitt inlägg om konstruktivism för att jag hänvisade till det i det förra inlägger. Och nu när jag är så inne på att skriva listor på hur man kan göra, så fick jag lust att presentera lite alternativa repliker man kan använda utifrån de exempel som finns med i inlägget om konstruktivism. (För att denna texten ska bli meningsfullt att läsa krävs det kanske att du läser även det inlägget).


Första exemplet, som jag använde för att det var övertydligt:

- Det regnar ute.
- Så du upplever det som att det regnar?
- Ja.
- Varför tror du att du upplever det så?

Om man vill komma bort från att placera allt i upplevelsen, hur kan man göra då? Det här är ett förslag:

- Det regnar ute.
- Ja. Vill du prata om regnet idag?

Helt enkelt: först bekräfta att du vet att det är så, sen öppna för vidare samtal om det. Ett alternativ är att utgå från att personen som nämner att det regnar faktiskt vill prata om det, annars hade hen inte gjort det. Då kan man tex gå vidare såhär:

- Det regnar ute.
- Vill du beskriva hur du upplever regnet?

Då kan ni prata om personens upplevelse av det som sker, utan att ha med härskartekniken som antyder att upplevelsen inte är förankrad i verkligheten. Det kan ge utrymme för att personen ska få berätta om hur hen tycker att regnet är, och med några enkla följdfrågor går det också att komma in på varför hen tycker så, och kanske också varför det är viktigt för hen att prata om regnet.


Andra exemplet, ett mer psykiatrinära:

- När jag var inlagd fanns det behandlare som missbrukade sin makt.
- Du upplever det som att de missbrukade sin makt?
- Ja. 
- Varför tror du att du upplever det så?

Om man vill bekräfta att det kan vara så att det finns behandlare som missbrukar sin makt, och ge utrymme för patientens berättelse och upplevelser, hur kan man då istället formulera sig? Ett enkelt förslag är:

- När jag var inlagd fanns det behandlare som missbrukade sin makt.
- Vill du berätta om vad som hände?

Och om man senare i samtalet vill komma in på upplevelserna och varför de påverkat patienten, och hur det blivit för hen kan man ha följsfrågor i stil med:

- Hur upplevde du det?
- Hur blev det för dig då?
- Hur tror du att det kommer påverka dig i framtiden?

Jag har också upplevt det ibland som att det är viktigt att formulera min önskan, hur jag ville att det skulle vara. Det är väl olika beroende på situation och person om det är viktigt, men det kan ju alltid vara bra att öppna och ge utrymme för det, tex kan man fråga:

- Hur tycker du att de skulle ha gjort?
- Vad hade du behövt just då?



Tredje exemplet, som också handlar om att placera något hos individen istället för där det hör hemma.

- Det är många i kyrkan som är negativt inställda till homosexuella.
- Varför tror du att du känner att det är så?

Om det är den här sortens frågor skulle jag rekommendera att antingen börja med att bekräfta genom att helt enkelt säga "ja" innan man säger något annat, eller börja med att säga "är det så?" om du inte är insatt i frågan, så kan patienten antingen bara säga att ja, det är så, eller ha utrymme för att säga något mer om de faktiska förhållandena, om hen vill.

Efter det kan en rimlig följdfråga vara

- På vilket sätt påverkar det dig att det är så?



Fjärde exemplet, som jag tänker mig trots allt är lite mer vanligt förekommande:

- Jag tycker inte att denna personlighetsstörnings-diagnosen sattes på ett korrekt sätt.
- Varför tror du att du upplever du det så?
- För att du satte den efter att ha träffat mig en halvtimme, och för att den inte stämmer med hur jag tycker att jag är.
- Varför tror du att du tycker att det är ett problem?
- För att det är ett problem!
- Varför tror du att du blev upprörd nu? 

Här är det som gör att samtalet kan bli svårt att det är man själv och det man gjort med den makt man har som blir ifrågasatt, inte något som ligger utanför den relation där mötet och samtalet sker. Det blir lätt mer laddat när det är så. Tyvärr är det inte alla som är så bra på att handskas med att bli ifrågasatta.

Här skulle jag säga att härskartekniken används för att slippa ta på sig ansvaret för det patienten anser vara problematiskt. Vill man vara hederlig nog att stå för det man gör (även om alla inte gillar det) är ett exempel på hur man kan bemöta någon detta:

- Jag tycker inte att denna personlighetsstörnings-diagnosen sattes på ett korrekt sätt.
- Vad är det du upplever som felaktigt i hur det gick till?
- Du satte den efter att ha träffat mig en halvtimme, och den inte stämmer med hur jag tycker att jag är.
- Hur önskar du att det skulle ha gått till istället?

En annan rimlig följdfråga här kan vara:

- Vilken diagnos tycker du passar bättre på dig och de problem du har?

Även om man inte håller med patienten kan man lyssna på den upplevelse, de tankar och känslor hen har. Jag tror det är viktigt att göra det, innan man förmedlar att det inte spelar någon roll vad hen tänker om det hela, för att det är du som läkare som har makt att avgöra vilken diagnos som är mest korrekt. Och jag tror det är viktigt att försöka presentera det med ett lite mer nyanserat språkbruk, tex kan man säga såhär:

- Jag kan förstå att du inte tycker att det gått rätt till, och jag hör att du önskar att vi gjorde en riktig utredning. Vi har tyvärr inte möjlighet att skicka dig på en utredning som det är nu. Och i mitt arbete som läkare ingår det att sätta en diagnos på dig. Det är inte för att stämpla dig på något sätt, eller för att jag skulle veta bättre än du hur du mår. Det är en nödvändighet, det behövs tex i intyg till försäkringskassan. Det jag har uppfattat av dig hitintills gör att jag tycker denna diagnosen är den som ligger närmast, och det är därför jag valt den. När vi hunnit träffas fler gånger kanske jag ändrar uppfattning, men just nu står jag fast vid att det är den diagnosen jag vill sätta.




Jag är medveten om att dessa sakerna är så självklara för en del av mina läsare att ni kanske tycker att jag idiotförklarar er. Men tyvärr är de inte så självklara för alla.

Jag tror kanske inte att samtal som ser ut som i exemplen sker så ofta, exemplen är ju tillspetsade just för att det skulle bli tydligt hur härskartekniken fungerar. Men det jag velat presentera med dessa alternativa repliker är framförallt dessa sakerna:

• Bekräftelse på att saker är som de är, eller att de kan vara som patienten säger, är viktigt.
• Det är viktigt att ge patienten utrymme för att berätta det hen vill berätta.
• Det kan vara bra att visa med dina frågor att du är intresserad av patientens upplevelser, tankar, känslor och hur det blivit för hen.
• Att fråga patienten hur hen önskar att det var kan vara en bra väg både om man vill förstå hur det blev för hen. Det eftersom man inte bara får svar på vad som var fel och vad som hände, utan också vad hen inte fick, vad som inte hände, men som hen behövt.
• Det går att lägga uppmärksamhet på och vikt vid just upplevelsen, och hur händelserna påverkat personen, utan att använda konstruktivism och placera allt i upplevelsen.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Saker jag önskar att psykiatrin lärde ut. Del 4. Din upplevelse spelar roll.

Vad jag önskar att man lärde ut: Din upplevelse spelar roll. Vad du tänker och känner om det som händer nu och det som hänt tidigare har betydelse. Vad du vill eller inte vill är viktigt.


Exempel på saker som förmedlar motsatsen:

• Behandlare som inte lyssnar på vad patienten säger. Som avbryter, suckar, viftar bort en.
• Behandlare som inte tillskriver det man säger någon betydelse.
• Behandlare som ser en som ett "fall" som ska uppfylla rätt kriterier för en diagnos, och sen "ska" bli hjälpt av den behandling som finns för denna diagnos.
• Behandlare som "vet" vad som hjälper, "vet" hur såna som patienten fungerar, och "vet" vad hen kommer säga eller göra, och därför varken anstränger sig för att höra något annat än det hen redan "vet" eller lägger någon vikt vid det som inte uppfyller dessa förutfattade meningar.
• Behandlare som ser det som att det är hen som kan avgöra om patienten blir bättre eller sämre, eller hur hen mår, inte patienten själv.
• Behandlare som hävdar att det inte finns någon mening med att prata.
• Behandlare som vägrar gå med på att det kan finnas något gott i att sätta ord på det som varit, hur mycket patienten än förmedlar behov av att prata om sånt hen varit med om.
• Att det är så svårt att bli hörd och sedd i saker som varit dåliga i vården.
• Att det är så svårt att få vård som handlar om att reparera de skador i tex tillit som man kunnat få av psykiatrisk vård.
• Tvångsvård.
• Tvångsåtgärder, tex att lägga någon i bälte.
• Att inte kunna få den vård man behöver.
• Att bli avvisad från tex psykakut även om man själv upplever det som att man kommer dö om man inte får hjälp.
  

Exempel på vad man kan göra:

• En del tips som handlar om att lyssna på patienten finns i del två i denna serie.
• Försök se patienten som en egen människa, inte ett fall.
• Försök se patienten som en unik varelse, inte en diagnos.
• Inse att du inte vet hur just denna människan fungerar, vad hen har för styrkor och svagheter, vad som kan hjälpa hen. Att det inte spelar roll hur mycket evidensbasering eller erfarenhet du har med dig, de handlar aldrig om individer, den sortens fakta handlar om grupper med en viss problematik. En patient är en person, inte (alltid) en typisk representant för en grupp.
• Var ödmjuk inför andras kunskaper. Även om just du bara tror på medicinering, finns det behandlare och forskning som tror på och bevisat att samtal spelar roll. Förringa inte dem, och om patienten verkar passa bättre hos någon med den tron, skicka hen vidare dit istället för att försöka pracka på hen din egen uppfattning.
• Jag vet att det är trendigt och ses som effektivt att bara fokusera på nuet och aldrig se tillbaka eller ta hand om några djupare sår. Men om det är möjligt så försök höra om patienten försöker förmedla att hen har behov av att prata om det som varit, och försök möta hen och prata om vad hen tror att det kan ge. Försök minnas att det är just nu det är "sant" att det inte finns någon mening att bry sig om det som varit, och att det inte är en sanning på riktigt, bara en slags tro, och att alla människor inte delar din tro. Att patienter inte heller har någon plikt att dela din tro, även om de är underordnade dig i de maktstrukturer som finns inom vården.
• Om en patient vill prata med dig om svåra saker hen varit med om och du inte har tid, utbildning eller på något annat saknar det som krävs för den sortens samtal: var tydlig med att det handlar om det, inte om att patienten inte har behov av att prata, eller att det hen vill prata om inte är viktigt.
• Om det är möjligt så skicka vidare en patient till någon som kan hjälpa hen så hen får någon som kan lyssna på det hen behöver prata om.
• Om det inte finns möjlighet att bevilja en patient som önskar det terapi för att prata om svåra upplevelser som hänt tidigare, kan du bekräfta att du hör att hen har behovet, informera om att psykiatrin inte har utrymme för att hjälpa hen på det sättet, och informera om att det finns privata terapeuter som kan erbjuda den hjälpen, men då får patienten själv hitta ett sätt att bekosta det.
• Om någon berättar om dåliga erfarenheter hen haft i vården, försök motstå impulsen att försvara de behandlare hen upplevt sig bli dåligt behandlad av. Försök låta bli att bortförklara det de gjorde. Försök lyssna och ta på allvar.
• Försök undvika den här härskartekniken som handlar om att allt ligger i patientens upplevelse, och antyder att upplevelsen inte matchar verkligheten.
• Försök handskas med att det kan hända hemska saker i den organisation du jobbar, och att berättelser om behandlare som betett sig illa, gjort övertramp eller till och med begått rena lagbrott kan vara sanna.
• Försök handskas med vetskapen om att både du och andra behandlare är människor och därför kommer göra fel, och att det därför är helt rimligt att tro att patienter ibland blir behandlade felaktigt, även om det är beklagligt, hemskt och något du inte önskar skedde.
• Om det är möjligt önskar jag att man kan erbjuda stödsamtal där patienter kunde få prata om upplevelser av tvångsvård och tvångsåtgärder. Antingen med dem som utförde tvånget, eller med någon annan, utifrån vad hen själv önskade. Att psykiatrin som organisation visar att man är medveten om att tvång kan upplevas som väldigt svårt att utsättas för, hur korrekt man än använder det, och att man också är mån om att hjälpa patienten att lindra de negativa effekterna av tvånget så mycket som möjligt.
• Att använda så lite tvång som möjligt, försöka hitta andra lösningar, och försöka ha en vårdmiljö där behovet av tvångsåtgärder uppstår så sällan som möjligt.
• Att använda så lite våld som möjligt, och själv vara så lugn som möjligt vid tvångsåtgärder. Att försöka att inte bete sig aggressivt, hotfullt eller straffande mot patienten, i den mån det är möjligt om man måste brotta ner och sen bälta någon.
• Jag önskar att det fanns mer vård, fler som kunde få hjälp, färre som lämnades ensamma när de krisade helt. Och jag vet att det inte är så lätt att lösa. Men i vilket fall: bekräfta patientens behov och att du ser att de finns. Försök prata med hen om vad som finns att göra för hen om hen inte kan få det hen behöver. Förringa inte problemen. Var tydlig med att det inte handlar om patienten att hen inte kan få vad hen behöver.
• Testa att säga: "Hur upplevde du det här mötet?"
• Testa att säga: "Hur har dina tidigare upplevelser av vården varit?"
• Testa att säga: "Finns det något du önskar att de behandlare du mött tidigare gjort?"
• Testa att säga: "Finns det något du önskar att jag ska göra för dig?"
• Testa att säga: "Vad vill du nu?"

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Saker jag önskar psykiatrin lärde ut. Del 3. Du är värd hjälp.

Vad jag önskar att man lärde ut: Du är värd hjälp, eftersom du mår dåligt. Du är värd att ha det bra. Ingen borde behöva klara att må så dåligt som du, utan att få den vård och hjälp som behövs för att det ska kunna bli bättre.


Exempel på saker som förmedlar motsatsen:

• Långa väntetider.
• Lång tid mellan besöken.
• Kort tid när man väl träffar sin behandlare.
• Att vården har för lite resurser för att ge alla den hjälp som behövs.
• Tidsbegränsade behandlingar, där behandlingen avslutas oavsett hur patienten mår när tiden är slut.
• Att det ofta bara finns möjlighet till symptomdämpande behandlingar, även om patienten behöver något mer.
• Behandlare som hopplöshetsstämplar patienter, och därför inte tycker att det är lönt att bevilja behandling.
• Behandlare som inte tar patientens problem på allvar.
• Behandlare som använder repliker i stil med "du ska veta att många andra behöver den plats du har nu" för att få patienter att göra som de vill.
• Behandlare som inte informerar patienter om de behandlingsmetoder de anser vara lämpliga, och varför de skulle kunna hjälpa, utan bara skriver ut ett recept eller skickar vidare någon utan att hen förstår varför, och kanske inte ens tycker att det verkar vara en bra idé.
• Behandlingsmetoder som handlar om att villkora saker med att patienten klarar att minska eller dämpa sina symptom. Tex: att ha regler om att bli utskriven från en avdelning om man skadar sig när man är där. (Denna sortens insatser förmedlar: dina problem är inte problem utan bara nåt trams du håller på med, och det du behöver är inte vård utan uppfostran).
• Behandlingsmetoder som handlar om att straffa brist på framsteg.
• Att inför patienten försöka slippa ifrån ansvaret för hen, säga att det hen söker för inte hör hemma hos en, utan att skicka vidare hen till någon annan.
• Alla strukturer som handlar om att det är ok att inte ta på sig ansvaret för att hjälpa patienten, men samtidigt inte ta reda på vem som bär ansvaret, och skicka hen dit. Allt som handlar om att låta patienter falla mellan stolar.
• När man som behandlare (framför allt inom slutenvården) aldrig tar initiativ till att prata om någon mår dåligt. Att ansvaret är patientens, att be om hjälp. 
• När det aldrig handlar om att få hjälp. När det är uppbyggt som att man måste förtjäna det på något sätt. Och att det inte räcker med att man blivit definierad som att man mår tillräckligt dåligt för att behöva slutenvård. Att man måste förtjäna hjälp genom att klara att ta initiativ, genom att göra som personalen säger, eller förtjäna det på annat sätt. 
• När hjälp måste förtjänas genom att bli bättre av de insatser man får, och att utebliven förbättring i praktiken betyder mindre vård.
• När man hjälp är villkorad med att man inte ska bli sämre, och uteblir om man blir sämre (eller blir sämre på att kontrollera sina symptom).

Exempel på vad man kan göra:

• Vara medveten om att systemet som helhet förmedlar att inga patienter är värda hjälp, att det är en nåd om man nu alls får en kontakt. Att väntetider, platsbrist och liknande gör att det är grundläget, en bild som säger att patienter inte är värda vård, och att behandlare behöver jobba med att framföra ett alternativ till denna bild. Att vara medveten om att grundläget inte är neutralt, utan att grundläget faktiskt ofta är ett starkt förmedlat budskap om att patienten inte är värd hjälp, redan innan hen mött en behandlare.
• Vara tydlig med att man ser och hör vilket behov som finns och hur patienten har det, även om man inte kan bevilja den vård som skulle vara bäst. Inte förneka att behovet finns.
• Berätta varför det inte går att bevilja den vård som skulle vara bra. Det är ärligare att säga att det är platsbrist, brist på resurser, brist på lämplig behandlare eller vad det nu är som är orsaken, än att försöka lägga orsaken hos patienten. Låta psykiatrin bära sina egna brister. Patienter har överlag tillräckligt med problem redan utan det.
• Ha tydliga ramar, så patienten vet hur länge hen kan räkna med att träffa sin behandlare varje gång, och vara tydlig om nån av gångerna kommer bli kortare tid.
• Undvika att berätta för patienter att du har väldigt många patienter och att det därför är svårt för dig att orka sätta dig in i patientens fall, bry dig om hens problem, sköta kontakter med andra vårdgivare eller myndigheter, eller vad som nu kan ingå i dina arbetsuppgifter.
• Har du en ohållbar arbetssituation: Prata med din chef, ta upp det i arbetslaget, förmedla det till politiker. Lägg det där makten finns, eller där eventuella lösningar kan finnas. Det är inte patientens sak att bry sig om att du har en ohållbar situation. 
• Skaffa stöd, hjälp, metoder att handskas med ditt eget liv och din situation som behandlare. Det är inte ok att sucka, pusta, beklaga dig inför en patient, att bemöta hen dåligt, eller att inte göra det som ingår i ditt jobb. Har du svårt att få ihop det, svårt att orka, svårt att klara det: Gör vad som helst utom att förmedla till patienten att hen är en börda du fått på dina axlar, och att det känns ohållbart, eftersom din situation redan är så tung. Dina personliga problem i situationen har du ingen rätt att förmedla till patienten. Det är stor skillnad på det och på att informera om att det inte finns platser, pengar, möjlighet till längre samtalstid eller liknande. Det ingår i ditt jobb att åtminstone klara av att låtsas att du orkar utföra ditt jobb.
• Kan patienten inte få det hen behöver, prata ändå med hen om det, om hen har en tydlig uppfattning av vad hen önskar. Se om det går att lösa det på något sätt. Kanske finns det privata terapeuter, sjukgymnaster på annat håll som använder andra metoder än de som finns på er mottagning, eller vad det nu kan vara.
• Är det oklart om patienten hör hemma på vårdcentralen istället för inom psykiatrin, eller snarare hos socialtjänsten än inom psykiatrin, så finns möjligheten att använda telefon eller mail för att kommunicera med vårdcentral, socialtjänst eller vad det nu är, för att komma fram till vems ansvaret är. Och först efter att det är utrett förmedla till patienten att hen befinner sig på fel ställe, och vart hen borde vända sig (och vem man pratat med där), om det nu är så att hen inte är på rätt ställe. 
• Skicka patienten vidare till den som skulle kunna ge vad hen behöver, om det är möjligt. Eller berätta vart hen kan vända sig, om det är möjligt.
• Bli inte arg på patienten för att hen har behov.
• Bli inte arg på patienten för att du inte förstår eller kan hjälpa hen.
• Bli inte arg på patienten om hen inte blir bättre av den vård du ger.
• Testa att säga "om det nu är så att vi inte kan ge dig det du behöver, vad tror du då blir bäst, har du en tanke om det?"
• Testa att säga "jag önskar att du kunde få det du ber om, men det är tyvärr inte möjligt."
• Testa att säga "Jag förstår att det är hemskt att må som du gör. Du är värd all hjälp du behöver för att kunna få ha det annorlunda. Att du inte kan få det handlar inte om dig."
• Testa att säga "Jag hoppas att detta ska hjälpa dig."
• Testa att säga "Om det inte hjälper så får vi hitta något annat alternativ".
• Att ge patienter uppmärksamhet och tex fråga hur de mår om de gråter, skakar, har ångest eller i övrigt visar att de inte mår bra.
• Att låta bli alla former av straff om patienter har symptom på sina problem.
• Att låta bli alla former av straff om patienten inte blir bättre av behandling.
• Försök komma ihåg att det inte är av trots eller jävelskap som patienten mår dåligt, och att hen inte av fri vilja svarar dåligt på behandlingen, för att ta ifrån dig rätten att lyckas. Det finns ingen sån rätt.
• Försök vara medveten om dina egna reaktioner, och försök att inte spela ut saker på patienten.
• Förklara för patienten vad tanken med den vård ni ger är. Hur den kan hjälpa. Varför du tror att den kan passa just denna personen.
• Ta tvivel och frågor på allvar, och försök svara på det patienten undrar.
• Låt patienten åtminstone få vara delaktig i att avgöra om en behandling hjälpt eller inte.
• Ta negativa effekter av behandlingen på allvar, och låt patienten vara den som avgör om det faktiskt är hjälp i första hand, eller om de negativa effekterna är så stora att det faktiskt snarare är en belastning, även om positiv effekt finns. (Så långt det är möjligt, det finns alltid undantag, när det finns skäl att tro att patienten inte klarar att göra beslut pga självmordsrisk, självskaderisk, hallucinationer och liknande).

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Saker jag önskar att psykiatrin lärde ut. Del 2. Du är viktig.

Vad jag önskar att man lärde ut: Du är viktig. Du är en person som har ett värde. Du spelar roll, och det spelar roll att du finns, det spelar roll om du överlever eller inte. Hur saker blir för dig spelar roll.


Exempel på saker som förmedlar motsatsen:

• Behandlare som inte öppnat journalen eller satt sig in i ens fall innan man träffas första gången.
• Behandlare som avbryter en, snäser, eller på annat sätt aktivt inte lyssnar på vad man säger.
• Behandlare som tar allt man säger som manipulationer eller av annan anledning inte lägger någon vikt vid det.
• Behandlare som inte tar en på allvar när man berättar om sina symptom, som berättar om andra som har det värre, inte tror på det man säger eller liknande.
• Behandlare som är tydliga med att de vet att en del patienter dör, att de inte har särskilt stort hopp om att man ska klara sig, och som på ett eller annat sätt visar att de är helt likgiltiga inför om det är man själv eller nån annan patient som dör.
• Behandlare som på annat sätt stämplar en som hopplös, obotbar, omöjlig eller liknande.
• Att det inte finns möjlighet att ge en patient det hen behöver. 
• Att ha få eller otillgänliga telefontider, ingen telefonsvarare, inga andra möjligheter att nå behandlarna.
• Otydlig information.

Förslag på saker man kan göra:

• Förbereda sig inför möte med patienter. Hellre ha ett något kortare möte med patienten, och ha möjlighet att läsa lite i journalen.
• Undvika att fråga helt grundläggande saker om patienten redan haft kontakt med psykiatrin ett tag. Ha ett fungerande och strukturerat journalsystem så patienten inte behöver berätta tex vad hen är född, vilka studier hen klarat, var hen jobbar, hur många syskon hen har, var i syskonskaran hen befinner sig, och liknande saker varje gång hen träffar en ny behandlare.
• Ha ett fungerande och strukturerat journalsystem så att du som behandlare kan ha koll på vilka kontakter patienten tidigare haft med psykiatrin, vilka mediciner som provats, vilka andra behandlingar hen fått, vilka insatser som gjorts.
  
• Var tyst när patienten pratar.
• Visa att du hör vad hen säger, och ta frågor, rädslor och funderingar på allvar.
• Visa att du hört vad patienten sagt även om hen inte tycker att du har rätt, eller gör rätt.
• Förklara så patienten har en chans att förstå varför du tycker tex ditt behandlingsalternativ är bättre än det patienten önskar, om ni inte är överens.
  
• Fråga patienten om hen känner sig trygg.
• Fråga patienten om hen har frågor eller funderingar.
• Fråga patienten även efter negativa effekter av de behandlingar hen får.
• Låt bli att förminska patientens problem genom att jämföra med andra.
• Skit i hela den där tanken om att det finns patienter som försöker manipulera, eller att allt någon säger egentligen kanske betyder nåt helt annat. Försök höra vad hen säger. Försök lyssna.
• Försök att aldrig hopplöshetsstämpla någon, på något sätt alls.
• Berätta aldrig för en patient att du är medveten om att det finns patienter som inte går att rädda, utan som kommer ta livet av sig vad du än försöker med för hjälpinsatser.
• Var tydlig med att det alltid finns fler alternativ. Fler mediciner att prova, andra behandlingsformer. Funkade det inte med en terapeut kanske det funkar med en annan. Det finns alltid mer att prova, mer att göra. Var tydlig med det.
  
• Om du inte kan bevilja en patient det hen behöver, var då tydlig med att du ser att hen behöver det, men att det tyvärr inte finns möjlighet. Försök inte göra det till att behovet inte finns.
• Se till att det går att nå någon på mottagningen på telefon, åtminstone en receptionist.
• Ha telefonsvarare, eller åtminstone en intalad röst som säger när personen väntas vara tillbaka, om patienter får direktnummer till behandlares telefoner.
• Ge information om behandling, om öppettider, om vem som har vilken uppgift inom vården, och annat som kan vara av intresse.
• Ha en hemsida med information.
  
• Testa att säga "Du är viktig".
• Testa att säga "Jag önskar att du mådde bättre än såhär."
• Testa att säga "Jag önskar att du hade ett liv som var så bra att du ville leva, och tyckte om det".
• Testa att säga "Blir det bra såhär för dig?"
• Testa att säga "Är detta ok för dig?"
• Testa att säga "Vad tror du?"

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Saker jag önskar att psykiatrin lärde ut. Del 1.

Jag har tänkt en del på det här att människor lär sig av sina erfarenheter. Man samlar dem på hög, drar slutsatser utifrån dem, medvetet eller omedvetet, och de påverkar hur man tolkar människor, omvärlden och sig själv. Detta är såklart också något som gäller psykiatrin. Det bemötande, de strukturer och de metoder man som patient möts av lämnar spår. Om man har mycket kontakt med psykiatrin, vid många tillfällen och under lång tid, påverkas man såklart mer än om man under en kortare period behöver stöd. Vårdas man i slutenvården blir man mer påverkad eftersom man befinner sig i psykiatrins tolkningar, strukturer och bemötande dygnet runt, ibland helt utan pauser.

Jag vill verkligen inte påstå att allt bemötande och allt som pågår inom psykiatrin är dåligt, men det finns saker jag önskade att man förstod hur viktiga de är att lära ut. Och det finns saker som jag förstått återkommer, som visar något helt annat. Jag har ingen forskning att luta mig mot. Jag har mina erfarenheter och jag vet vad jag har hört från andra. Men ibland ser jag något. Och så tänker jag: ni som jobbar i systemet, ser ni också detta? Har ni alls tänkt kring dessa sakerna? Funderar ni tex på vad ni lär ut, vilka budskap ni förmedlar? Som organisation, helhet, och som personer, men inte bara i det ni säger? Kanske gör ni det, kanske är ni välreflekterade och gör medvetna val på goda grunder. Ibland är det nog så. Och ibland finns det säkert orsaker till att det blir fel. Brist på tid, brist på kraft, brist på stöd från den grupp man jobbar i. Sånt. Jag vet det, jag förstår det. Och det är inte det jag tänker skriva om nu. Jag tänker inte leta efter orsakerna till att det blir dåligt, jag tror det finns andra som ser den sortens strukturproblem tydligare än jag.

Men jag vill ställa mig själv frågan: vad önskar jag att psykiatrin lärde ut? Och jag vill ge mig själv följdfrågan: vad ligger i vägen för det, vilka saker är problem om man tycker att just detta är viktiga saker att lära ut?

Jag börjar en liten serie här på bloggen idag. Om saker jag önskar att psykiatrin lärde ut. Tanken är att det ska komma ett inlägg om dagen i en vecka. Kanske blir det fler än så. Kanske kommer jag på mer på vägen.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Vi får ge upp dig, men du får inte sluta hoppas att vi kan hjälpa dig.

Ibland blir det bara så tydligt. Något som handlar om maktförhållandena. Vem som har rätt till vad.

Såhär: det har alltid varit ok för psykiatrin att ge upp mig. Att sucka hopplöst, säga att inget finns att göra. Säga att jag inte kan prata. Skuldbelägga mig när det inte gått att medicinera, ect:a eller utpressa mig frisk. Det har alltid varit ok att betrakta mig som hopplös, omöjlig, svår. Att inte bevilja behandlingar eftersom det är hopplöst, meningslöst, att redan på förhand räkna bort möjligheten att jag skulle kunna bli bättre. Det har alltid varit ok att klassa mig som omöjlig och ösa skuld över mig för detta, för att det inget går att göra för att hjälpa mig. Det har inte spelat någon roll om det varit sant, om det bara handlat om att en person träffat mig fem minuter och omöjligen kan ha hunnit göra sig en egen uppfattning om min eventuella omöjlighet. Det har inte spelat någon roll om personen inte ens öppnat min journal. Det har aldrig spelat någon roll om hen inte ens försökt lyssna på mina tankar om vad som skulle hjälpa. Det har alltid varit ok att definiera mig som hopplös. Att ge upp mig.

Jag försökte verkligen hoppas på hjälp av psykiatrin. En och annan som var bra stötte jag på, men mest skadade systemet mig. Jag försökte ändå hoppas på att det fanns något där. Något som kunde hjälpa. Att det ändå fanns en medicin, en samtalskontakt, någon som var bra, något som kunde vara en öppning, en väg framåt. Ibland gav jag upp. Men jag återkom till hoppet, för vad hade jag annars? Jag hittade inget annat sätt då, än att hoppas på psykiatrin. Och till slut hamnade jag hos bra personer, som inte gick med på omöjlig-stämpeln som satt i min panna. Som mötte mig där jag var, hjälpte mig. Det var gott.

Men trots det hamnade jag i ett läge när jag inte kunde få vad jag behövde. För att jag blev för sjuk i kroppen. För att vården inte är uppbyggd så, så att man kan få hjälp med psykiska problem om man inte tar sig till en mottagning. Där nånstans gav jag upp psykiatrin, och där nånstans hade jag blivit stark nog att hitta andra lösningar. Leta upp någon jag kunde få hjälp av privat. Se tydligt vad som hjälpt och vad som skadat mig, och att psykiatrin som system faktiskt skada mig, även om jag kunnat få en del hjälp inom systemet.

Det enda jag önskar mig av psykiatrin nu är en läkarkontakt. Någon som kan bedöma mitt behov av sjukskrivning, fixa intyg. Använda sig av den information som finns i min tjocka journal. Mer än så tror jag inte på att få.

Och det har visat sig att det är allt annat än ok. Om någon inom psykiatrin frågar mig (den alltid återkommande frågan) "Hur kan vi hjälpa dig?" är det inte ok för mig att inte tro på psykiatrin. Att inte vilja prova basal kroppskännedom, att inte tro att det kan göra underverk, trots att jag träffat fyra olika sjukgymnaster som jobbat med den metoden, och har en tydlig bild av hur det fungerar och vad det kan ge och inte ge mig. Det är inte ok att inte önska mig en samtalskontakt i det systemet, trots att jag haft så många, vet att det är sällan nån stannar mer än 20 samtal, och vet att jag behöver en bättre kontinuitet än så för att kunna bli trygg, och att tryggheten är grundläggande för mig, om jag ska kunna bli bättre. Det är för det mesta inte ok för mig att låta bli att tro på psykiatrins lösningar, att inte vilja prova fler mediciner, att inte tro att det är jättebra för mig att aktivera mig genom att ta mig till en mottagning åtminstone en gång i veckan, hur väl jag än vet att jag inte orkar det, och kan rabbla symptom som förvärras om jag pressar mig till sånt jag inte orkar.

Det finns bra människor också. Jag har hamnat hos någon som det är lugnare med nu, som lyssnar mer. Där det nog är ok att inte längre tro på systemet. Det finns alltid en chans, att bli hörd, men jag hävdar fortfarande att det är som ett lotteri, att det inte med självklarhet är så att man blir lyssnad på inom psykiatrin. Det är undantag.

Och kanske är det för att jag hamnat hos någon annan nu, som jag kan se det tydligt. Förra året var kontakten med psykiatrin en återkommande kamp. Ska jag sammanfatta den handlar den om just detta: de hade all rätt i världen att ge upp mig, att stämpla mig med vilka diagnoser, fördomar och tolkningar som helst. Det var helt ok för dem att redan innan de träffat mig veta hur hopplös och omöjlig jag var. Det var i sin ordning.

Däremot var det inte ok att jag inte längre tror på psykiatrin som system. Att jag hellre letar upp hjälp på annat håll, att jag undviker det system som gång på gång visat sig svika, göra illa, blunda för mina problem. Det är inte acceptabelt, det är tvärtom djupt kränkande att jag inte visar det hopp och den tillit till systemet som är min plikt. Och när jag inte gjort det, då har det inte gått att bli sedd i att jag faktiskt söker hjälp på annat håll, att jag faktiskt hittar lösningar, att jag faktiskt tror på en framtid, att det bara handlar om att jag inte orkar med psykiatrin som system längre, att jag inte orkar hamna i kläm, falla mellan stolar, vara utan betydelse. Att jag faktiskt inte orkar stämplas som hopplös och omöjlig gång på gång, och samtidigt upprätthålla ett hopp om hjälp från dem som säger att det inte går att hjälpa mig.

Det som istället hände var att jag blev tolkad som att jag kämpade för att slippa utvecklas, slippa komma vidare. Det som hände var att jag tolkades som att jag kämpade för att få vara kvar i min (påstådda) passivitet och ha kvar mina problem. Som att det inte finns några andra vägar än att tro på psykiatrin, om man vill komma framåt.

Varför jag fortfarande har en läkarkontakt inom psykiatrin, även om jag inte önskar något mer än så, även om jag önskar mig bort från systemet? Det är inte så lätt att hitta en psykiater privat som tar på sig ansvaret för patienter med som komplex problematik som min. Hade jag haft kraft och möjlighet att hitta någon privat hade jag tagit den chansen. Hade det gått hade jag lämnat psykiatrin bakom mig. Inte för att alla som jobbar där är dåliga eller vill illa, men för att systemet är dåligt, systemet gör illa.

Och det är faktiskt omöjligt att fortsätta hoppas, fortsätta tro på hjälp från ett system där det är helt ok att ge upp mig och mina chanser att må bra, men där det samtidigt är djupt kränkande om jag inte tror att de kan ge mig vad jag behöver.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Drömmen om en plats att vila på när allting stormar.

I perioder har jag en längtan efter att vara inlagd. Samtidigt är det jag längtar efter inte alls den slutenvård jag mött. Inte för att all varit dålig, men för att det jag då längtar efter är något annat. Att det är så det formuleras i mig är för att det är slutenvården som ligger närmast. Allt annat är ännu längre ifrån, och inget annat ord har jag för att formulera den längtan. Men något annat är det.

Det jag längtar efter är att få vila nånstans där jag får vara skyddad. Det är när mina inre skydd inte räcker, när det inre kaoset plågar mig, jagar mig, när jag inte hittar ro. Då. Då önskar jag att det fanns någonstans att gå. Att möjligheten att bli buren, hållen, bara en kort period, fanns. Att få en paus från allt annat än det inuti, det som inte går att pausa från. Och att inte behöva kombinera det med medicinändringar, samtal som ska förmå mig ändra mitt liv, nån annan form av belastning. För jag vet, det finns en god vilja i att ändra mediciner, det finns en god vilja i att önska utveckling, steg framåt, lösningar, planering. Och det har sin tid. Det är verkligen viktigt. Men ibland är jag bara så tömd. Ibland finns jag knappt kvar, ibland tar överlevandet allting. Och ibland vet jag alldeles för väl att det inte finns en enkel väg ut ur det. Att det som återstår är ett jobb som innehåller så oändligt mycket kamp. Och jag vet, det är värt det. Och jag vet, jag kommer göra det. Och ändå. Det kan bli för mycket, för tungt, för ensamt. Det kan bli övermäktigt. Och jag vet. Då vill ni lösa det med något, inte acceptera att det är så, att jag dignar under bördan. Men nya hjälpinsatser kan också vara en belastning. Och ibland behöver jag bara få vila. Utan krav.

Varför jag inte kan åka till ett hotell, ett spa, något annat lugnt ställe som inte är vård? När kaoset stormar som värst i mig finns alltid tankar på självskadande nära, och ofta tankar på död. För att vara skyddad och kunna vila kan jag då behöva att någon tar över kontrollen, ser till att jag inte lika enkelt som hemma har tillgång till saker att skada mig med. Märker om jag inte kommer tillbaka på kvällen. Har lite koll. Och jag behöver veta att det finns någon där som jag kan prata med, som kan bära den sortens tankar, om jag behöver sätta ord på det, om det svämmar över. Om jag vill det. Prata.

Jag vet. Önskan om kravlös vila är sånt som gärna klassas som infantilt, passiviserande eller skadligt. Men jag tror inte att det alltid behöver vara så. Vi som mått dåligt länge, som haft långa perioder i många år som handlat om att kämpa varje vaken minut. För oss kanske det är utvecklande och stort att våga lämna över, att låta någon annan hålla oss. Och även om det inte är utvecklande, varför skulle det behöva vara fel? Vem orkar utvecklas hela tiden, alltid hitta krafter att ta nya tag, hitta nytt hopp, nytt mod? Kan man inte bara få falla ihop ibland? Bara inte orka mer, och få finnas så. Som den man är när man inte orkar.

Jag önskar mig det. Att det fanns en plats där jag kunde söka skydd när mina skydd inte längre höll, en plats att hitta trygghet och vila på. Bara en vecka eller två. Och att ändring av mediciner, samtal med ambition att utveckla, telefonsamtal till myndigheter, allt som belastar, skulle vara frivilligt där.

Faktiskt har jag svårt att förstå denna skräck för avlastning. Om man nu lägger all vaken tid på att kämpa, med överlevnad, med behandling, terapi, medicinändringar, så kan det vara så att livet i stort inte fungerar. Och det är klart att man på sikt behöver hjälp med att få det att fungera. Men är det inte helt orimligt att man ska klara att ta tag i allting samtidigt, istället för små steg framåt? Och om man inte orkar, om man kraschar av det, är det inte då ännu mer orimligt att all vård som finns bygger på att man trots allt orkar ännu mer. Nya förtroenden, nya samtal, nya mediciner, nya belastningar?

Jag önskar att det fanns fler alternativ. Anpassat för fler olika situationer. Och nej, man kan inte vila sig ur en ohållbar situation. Men att vila kan vara att få en välbehövlig paus så man kan hämta andan, och sen orka resa sig igen, kämpa med allting igen. En chans att hitta kraft nog för att orka fortsätta kampen. Istället för att tappa hoppet och ge upp helt, när det inte längre går att orka.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Erfarenhet av självskada och tvång i psykiatrisk vård? Vill du delta i en forskningsstudie?

Luleå universitet söker människor som vill delta i en studie:

"Har du erfarenhet av självskadebeteende och har vårdats på en psykiatrisk vårdavdelning? Då är vi intresserade av att ta del av dina erfarenheter inom ramen för ett forskningsprojekt för att få ökad kunskap om betydelsen av individuella behov hos personer med psykisk ohälsa och hur dessa kan mötas i psykiatrisk vård. Syftet med denna studie är att identifiera alternativ till tvångsåtgärder."

Mer information hittar du här.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

"Vem är egentligen doktorn? Och vem är jag? I vilket förhållande står vi som människor till varandra? Och ytterst: Vad är det som är sjukt?"

"- Ni har vägrat följa ordinationen!
- Ja, doktorn, jag mår inte bra av tabletterna - dom...
- Jag måste väl veta bättre än ni, om ni mår bra av dom eller inte, inte sant!
- Men doktorn, jag kan inte arbeta, inte läsa eller skriva, när jag tar dom. Jag blir så slö och deprimerad av dom...
- Ni har kommit hit för att vila, inte sant? Inte för att arbeta - skriva! Skriva får ni göra när ni kommer ut.  Det får ni vänta med!"

Arne H. Lindgren, ur Svart dagbok.


Jag återkommer i tankarna till områden där jag redan varit. Till sånt jag redan skrivit om. Det handlar om vem som har rätt att bestämma vad som är normalt, det handlar om glappet som kan bli mellan en egen människas syn på sig själv och vem hon är, och sjukvårdens uppdelning i vad som är sjukdom och vad som är människan bakom sjukdomen.


"Den nya medicinen blev ett klubbslag, den också. Det var medicin nr 6, tablett nr 6 sedan jag kom hit. Ta en tablett, käre bror! Sen gör allt annat detsamma. Tar du endast de tabletter, vi ger dig, så blir du snart en snäll, lugn och lycklig människa.

Du talar om Gud! - Det är något de stackars okunniga människorna förr i tiden försökte sig på, innan vi hade uppfunnit tabletterna. Dessa stackars okunniga lär också ha talat om kärlek, om hopp och om tro.

Nej, käre bror, ta en tablett, så löser sig automatiskt hela din livsgåta."

Arne H. Lindgren, ur Svart dagbok.


Jag kan förstå att det lätt kan bli så att man är ivrig att hjälpa patienten, att man vill medicinera bort vartenda symptom. Men dels är frågan: finns det en knivskarp gräns där, mellan det sjuka och det friska? Kan du definiera det tydligt, vad som är en normal nivå av tvivel, grubbel, hur mycket jämmer och elände som rimligtvis kan räknas som friskt, och när man gått över gränsen? Och framförallt: kan du avgöra det för någon annans räkning?

Finns inte alltid risken där, att man försöker medicinera bort allt som inte är ljust? Varje tvivel, grubbel, varje fråga någon ställer kring sin egen existens? Finns inte alltid risken att bli alltför ambitiös i sitt sjukdomsförklarande, medicinerande?


"Vem är egentligen doktorn? Och vem är jag? I vilket förhållande står vi som människor till varandra? Och ytterst: Vad är det som är sjukt?"

Arne H. Lindgren, ur Svart dagbok.


Frågan är också: till vilket pris får det ske? Om du ska medicinera bort en människas alla symptom, allt som du definierat som sjukt, bortom det normala. Hur mycket tycker du att man får räkna med att förlora då? Muntorrhet, yrsel, skakningar. Det är bieffekter jag gissar att du skulle tycka är ok. Vanliga, inte så svåra. Men när det blir lite större: försämrad koncentrationsförmåga, ökad trötthet, känslomässig avtrubbning. Tycker du att det är ett ok pris?

Det finns något problematiskt i att ta ifrån en människa makten över att definiera vad i hennes liv som tillhör det normala, och vad som tillhör det sjuka. Visst, det finns tillfällen när det verkligen behövs. När man mår så dåligt att man inte är förmögen att se klart, när man är helt vilse. Då behöver det finnas någon där som tar över. Men att en behandlare på egen hand skulle kunna komma fram till vad som är viktigt för någon, vad som är styrkorna, hoppet, det som känns levande, det utgår från att alla människor är lika, passar in i en mall.

Och förvisso tror jag att människor i grunden är väldigt lika, men inte på det sättet. Inte som att alla skulle må bra av samma saker, av att leva liv med samma aktiviteter, samma prioriteringar, göra samma val. På det sättet är vi olika.

Kanske hör detta om vad som är friskt i en människa, eller viktigt för henne, också ihop med frågan om vilket pris som är rimligt att betala för att symptomen ska kunna medicineras bort. För någon som hittar mening och ljus i att skriva, och skaffar struktur på sina dagar utifrån det, kan det vara helt förödande med en medicinering som gör skrivandet omöjligt. För någon annan kan en sån bieffekt vara ok, men det kan vara livsavgörande att orka röra sig smidigt, att inte stegen ska tyngas av medicinerna.

Jag läser Svart Dagbok av Arne H. Lindgren, som är dagboksanteckningar skrivna under perioder när han vårdades på St Lars, och drabbas av hur mycket som är sig likt. Det är en äldre form av psykiatri. Men detta: hur någon annan tar sig rätten att bestämma vad det normala är, det är detsamma. Strukturer som handlar om att patienten ska underordna sig och lita på de som är auktoriteter på området, finns fortfarande kvar.

För tyvärr är det så. Den vård jag har fått säger mig att de allra flesta behandlare faktiskt tycker att de är bättre på att bedöma vad som är friskt i mig, än vad jag själv är. De allra flesta tycker att det är de som kan avgöra vilka saker jag får klara av att de försämras, för en lyckad medicinering. Och de allra flesta tycker att det självklart är de som bedömer om medicineringen är lyckad eller inte. Om jag protesterar? Ja, då kan det ju lätt definieras som ett symptom på sjukdom, och att jag inte vet mitt eget bästa, och så behöver man inte bry sig om det.

Och helt ärligt, om du träffat mig för första gången, hade du då litat på min bedömning av mig själv? Hade du lagt vikt också vid de saker jag sa var problem med mediciner, hade du låtit mig bestämma om det var en bra idé med medicinering eller inte? Hade du trott mig om jag sa att jag trots allt mår bättre och har ett bättre liv om jag står ut med en viss grad av hallucinationer i perioder, för att alternativet att må som jag gör av mediciner faktiskt är värre? Hade du litat på att jag vet var gränsen går, när det är lämpligt att börja med medicin? Jag har 13 års historia i psykiatrin, jag har provat massor med mediciner, jag brukar skriva ut en lista på de preparat jag provat och ta med mig. Hade det räckt för att du skulle lyssna på det jag sa, för att jag skulle få vara med i bedömningen av vad som blir bäst för mig?

Jag vet inte. Jag vet ju inte vem du som läser är, så jag kan inte bedöma det. Men jag kan säga att jag absolut inte skulle lita på det. Jag skulle inte lita på att du visste skillnaden mellan dissociation och psykos, och därför skulle jag inte lita på din medicinska bedömning. Och jag skulle absolut inte lita på att du lät mig vara med och bestämma, för det är så ovanligt. Vad resultatet blir? Att jag inte skulle berätta för dig om mina värsta symptom, om jag inte önskade mig medicin, om min bedömning inte var att jag gått över gränsen, så att det skulle vara värt priset jag måste betala för att slippa symptom med medicinens hjälp.

Hur bra vård blir det då, om jag inte är ärlig mot dig? Inte så bra vård, det tror jag vi kan vara överens om. Men kan det bli en bra vård utan samarbete, utan att vi hjälps åt? Där är jag inte så säker på att vi är överens. Kanske är du en av dem som tycker att jag ska överlämna mig, känna tillit till dig, för att du har utbildning.

Vad gäller grubbel och existentiella frågor är det mer komplext än hallucinationer. Hallucinationer är alltid mest laddat, receptblocket ligger alltid nära då. Men tvivel, hur mycket tvivel är egentligen normalt, friskt? Och hur mycket tro? Vem är det som kan avgöra det, var gränsen mellan tvivel och depression går? Eller var gränsen mellan vanföreställningar och en tro att finna styrka i går? Är det du eller jag som kan det, om det handlar om mig, mitt grubbel, min tro?

Kanske är svaret att ingen av oss kan det, inte på egen hand. Kanske måste vi mötas på allvar om vi ska kunna komma fram till något, om vad som är friskt och vad som är sjukt i mig, var gränsen går.

Arne H. Lindgren var förutom patient på St Lars lärare, journalist och författare. Han har skrivit några texter som finns med i Svenska kyrkans psalmbok. För mig kan de ge mer hopp och lugn än vilken medicin som helst, när grubbel och tvivel smyger för nära, drar för mycket i mig. Det finns något tryggt där, i det som säger mig att någon annan varit där före mig. I den enkla bönen i psalm 523 "Kom nära Gud. Kom morgon. Ge mina ögon ljus." hittar jag lugn. Och i psalm 208 hittar jag hoppet. Kanske inte för att jag tror att gud kommer lyfta all smärta från mina axlar, inte så länge jag finns kvar i livet. Men för att orden säger mig att någon vet hur det är i mörkret, och trots det kunnat hitta hopp om en annan sorts liv.


"Det tänds ett ljus i sorgens mörka gömma. Det hörs ett ord i gråtens slutna rum. /.../
Det föds en kraft i dödens bittra närhet. Det hörs en sång när rösten blivit stum.
Det är det nya livets stämma, Guds kärleks evangelium."


Medicin är inte alltid det bästa alternativet, och allt som gör ont och är svårt kanske inte ska sjukdomsförklaras. Det är fint med behandlare som är ambitiösa och verkligen vill hjälpa, men jag önskar att fler såg hur lätt det går överstyr. Hur man faktiskt kan göra illa och försvåra saker om man vill för mycket, för patientens räkning. Och att det sällan kan bli bra vård om man inte har patienten med sig.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.