Ny forskning: psykiskt friska är oftare terrorister än andra.

Hörde på ekot om ny forskning som visar att ensamma terrorister har en historia med psykisk ohälsa eller sjukdom som är många gånger högre än de organiserade terrorister som agerar i grupp. De ensamma terroristerna har enligt denna forskning en historia med psykisk ohälsa i en tredjedel av fallen.

Jag vet att det är komplicerat med psykisk ohälsa, att göra nån definition av hur många som har det, för att det är ett stort begrepp som inte alls definieras på samma sätt av alla. Vad ska inkluderas och vad ska inte inkluderas? Och hur gör man med dem som inte söker vård, om man ska göra en uppskattning av hur många som lever med psykisk ohälsa?

Enligt hjärnkoll är Socialstyrelsens bedömning att 20-40% i Sverige lever med psykisk ohälsa just nu. Kan man då jämföra dessa siffrorna rakt av? Nej, såklart inte. Dels för att jag inte orkat kolla upp vilka definitioner som används, och för att siffrorna inte rör samma grupp (Socialstyrelsens siffror är begränsade till Sverige, det är inte denna terrorforsknings siffror) och dels för att Socialstyrelsens siffror handlar om vem som lever med psykisk ohälsa nu, medan terroristforskningen rör hur många som har en historia med psykisk ohälsa, det är ju inte samma sak. Som man resonerar i reportaget verkar det handla om att den psykiska ohälsan satt igång en kedja av saker som lett någon in på en extrem väg, som så småningom lett till terrorism. De behöver alltså inte vara psykiskt sjuka eller ha psykisk ohälsa när de begår själva terrorhandlingen. Det behöver inte ens vara så att den psykiska ohälsan är den viktigaste faktorn vad gäller att terrorhandlingen blir av. I en sån kedja kan ju många saker hända på vägen, som kanske väger tyngre, är mer avgörande.

Ja. Det är komplicerat med siffror. Hur många i normalbefolkningen har en historia av psykisk ohälsa? Om de som lever med det nu är 20-40% låter inte 33% som en väldigt hög siffra om man ser till sån historia? Det låter rätt normalt? Som att de ensamma terroristerna kanske har en normalhög grad av psykisk ohälsa, i jämförelse med resten av befolkningen? Åtminstone ungefär.

Däremot har de organiserade terroristerna en många gånger lägre grad av psykisk ohälsa. Det låter som att det är det som är det som egentligen avviker, att den typen av terrorister är friskare psykiskt än andra. Fast man valde att inte dra upp det som rubrik. Irriterade mig nåt oerhört, så nu gjorde jag detta inlägget bara för att kunna skapa en sån rubrik. Inte så moget av mig kanske, men nåt måste man ju göra med sin irritation. Är rätt trött på att terrorism och psykisk ohälsa så ofta kopplas ihop. Att ondska, våld och psykisk sjukdom ligger så nära varandra i människors och medias uppfattningar av världen. Man kunde ju anstränga sig lite för att inte stigmatisera, fast verkar sällan prioriteras. Tycker det är mycket beklagligt.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

God jul & kreativitet och läkande & vi hörs på andra sidan tentandet.

Den här hösten har det inte funnits så bra med plats för mina egna tankar. Det har varit tråkigt, för att det blivit så fullt av andra saker i mitt huvud och för att det på nåt vis känns ensamt när jag inte får plats där. Och tråkigt för att vissa saker inte gått, som att hålla igång den här bloggen på allvar.

De goda nyheterna är att det kommer bli annorlunda när denna terminen väl är över. Jag har fått ett stipendium så jag kan ägna delar av våren åt att skriva. Är mycket tacksam för det, för jag har saknat att ha plats för mina tankar och ord.

Fast nu ska jag först ha lite jullov. Och sen ska jag klara några veckor med för mycket uppgifter och tentor. Men sen. Sen ska allt bli annorlunda. Eller ok, inte allt. Men nåt.

Tills dess får ni klara er med ännu en repris, nämligen av förra årets julspecial om kreativitet och läkande. Kanske blev den aldrig läst då, eller så vill du läsa den igen? Här är den iaf. Var en text om dagen då, men nu kan man göra som man vill, såklart.

Och jag önskar er alla en god jul, att det ska bli så bra som möjligt, vad ni än gör, att det ska gå att stå ut med det som egentligen är för svårt, och att värme och ljus ska nå er.

Vi hörs.


Julspecial från förra året:

• Kreativitet och läkande.
• Vad gör man när orden försvinner och allt man vill är att hitta en mening?
• Vad är jag, när jag inte längre klarar det jag brukade?
• Att ge av det jag har (även när det känns som att jag nästan inget har).
• Kan jag då använda min ensamhet för att nå in i någon annans?
• Jag vill ju förändra nåt. Det finns så mycket som är hemskt.
• Du borde längta som vi gör, önska som vi gör, göra som vi gör. För det är ju det som är rätt.
• Vem är jag då, efter all denna tid, med all denna oförmåga?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Vissa saker är ömtåliga. (Vissa rum behöver få vara bara mina.)

Alla dessa frågor. Ibland känner jag mig dissekerad. Om och om igen. Alla dessa människor som med självklarhet haft rätt att bli insläppta i min inre värld. De som försiktigt bett om lov, de som klampat in, de som petat på allt möjligt med sina ord, tankar, diagnoser, bedömningar. De som traskat runt i det jag berättat om med likgiltighet och som handskats med mig utifrån auktoritär makt, och de som sett på mig med värme och tagit det lugnt när jag behövt, de som följt mig en bit på vägen.

Och alla de som bara kort var en del av något, de jag träffade en gång, eller två, de som försökte hjälpa. Alla dessa människor. Vi snackar hundratals. Och alla dessa frågor. Vi snackar: det är inte ens möjligt att veta hur många de varit. Oändligt många, tillräckligt många för att det ska kännas som att de trasslat sig in nästan överallt i mig. De ligger glömda här och var, de har rört vid allt möjligt, hakat sig fast vid vissa saker, bara nuddat vid andra. Men de har varit där, typ överallt i mig. Frågorna. Människorna.

Det kliniska perspektivet. Det behöver inte vara hårt och elakt. Men det är något annat, något som handlar om att ni är behandlare och jag behövande, att ni har måste få ha rätt till saker som finns i mig, och jag måste ge er dem. Maktobalansen. Ska jag få hjälp måste jag lämna ut saker till er, även om jag inte känner tillit.

Ibland frågar ni om min framtid. Vad jag tänker om den. Jag låter svaren sträcka sig en liten bit in i framtiden, jag vet att också det har ni rätt till. Att få en bild av vad jag tror om mitt tillfrisknande, min rehabilitering, vilka vägar jag tänker är möjliga, och hur.

Ibland är ni inte nöjda ändå, vill veta mer, fråga vidare. Och jag vet, det kan handla om sånt som att bedöma om jag egentligen tror på en framtid, eller om jag inte kan föreställa mig den. Jag kanske är deprimerad och bara ser död framför mig? Ni vill ha tillgång till också det, peta även i det med era kliniska verktyg.

Jag svarar alltmer sällan på det. Förut var jag snäll och svarade så gott jag kunde. När jag var deprimerad i långa perioder såg jag ju inte så mycket framtid, men jag svarade det jag såg, det jag tänkte, ville, drömde, önskade. Det ni frågade om.

Jag gör inte det längre. Det kanske är något med hur många ni varit. Hur mycket ni frågat. Något som handlar om att ni varit nästan överallt i mig.

Jag skapar mig rum som bara är till för mig nu. Rum där mina drömmar och mitt sköra hopp om en framtid jag inte vet hur den kommer att bli får bo. Det finns ett ljus där som jag försiktigt stänger dörren om, och jag öppnar den inte för er även om ni ber mig. Jag öppnar den när jag har lust, släpper in dem jag känner för, eller ingen alls.

Emellanåt har det konkreta skäl. Varför skulle jag berätta om det ljusa och ömtåliga i mitt inre för någon som inte varit rädd om mig, som inte visat att hen är intresserad av vem jag är? Varför skulle jag riskera något genom att hålla fram drömmen om någon att leva mitt liv tillsammans med, till någon jag inte vet om jag kommer få bra reaktioner från eftersom det är en homorelation jag vill ha?

Nej, varför skulle jag? Ni är inte så neutrala som ni tror, ni är aldrig som ett tomt ark papper, även om ni ibland verkar tro det. Jag gör mina bedömningar, jag också. Av vad ni kan tänkas göra med det jag visar. Vad jag berättar påverkas självfallet av det.

Men det där med framtiden. Det handlar mest om något annat nuförtiden. Om behovet att ha platser där ni inte är välkomna, som är fredade och inte ska analyseras, bedömas, diagnostiseras. Jag vill inte veta om ni tycker det är friskt eller sjukt, om ni tycker att mina drömmar bär på defekter eller är rimliga. Jag vill få lov att ha något ifred. Det där ljusa. Ömtåliga. Det som mitt hopp strävar mot.

Jag vet att ni ibland tror att ni självklart ska ha rätt till allt, att också det borde vara ert att titta på. Men helt ärligt så har ni väl egentligen aldrig rätt till någonting. Ni kan ha rätt att behandla mig på olika sätt, vidta åtgärder, sånt. Men vad jag visar er eller inte visar er har alltid byggt på ett utbyte. Jag ger er det jag tror jag kan få något ut av att ge er. Jag har släppt in er för att jag hoppats på hjälp. När ni hade en massa maktmissbruk för er, släppte jag in er på ställen där det inte var tryggt att ha er, jag hade inte tillräckligt tydliga gränser för att hindra det från att ske, inte tillräckligt mycket kraft att sätta emot. Och ni hade så mycket makt.

Men det är historia. Nu ger jag er det jag vill ge er, det jag tror jag måste för att kunna få det jag önskar. Ska ni bedöma mig kan jag tänka ut ungefär vad ni behöver få tillgång till. Ska rehabilitering planeras kan jag också tänka ut vad jag tycker är rimligt att visa.

Jag kan bestämma lite mer nu, vilka rum i mig ni ska bli insläppta i, och också på vilket sätt.

Och det där rummet. Det där ljuset i framtiden bor. Där har ni inte att göra. Det är inte en plats som är er att titta på, bedöma. Helt enkelt för att jag inte kan se något jag kan få ut av det. Mina drömmar bär jag hellre odiagnostiserade, min framtid vill jag bära på som något ömtåligt, och något som bara är mitt.




Detta är en repris av ett inlägg som tidigare publicerats på bloggen.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Varför skrämmer personcentrerad vård mig?

Jag har inte läst jättemycket om personcentrerad vård, men de som engagerat sig i det verkar så väldigt kloka och sympatiska, de verkar vilja skapa en vård som motsvarar mycket av det jag önskar mig av vården. Mer mänsklighet, mindre trångsynt tänkande, och i största allmänhet en sundare syn på vad vårdrelationen är och kan vara.

Varför blir jag då ändå så rädd? Varför blundar jag som reflex när jag ser nån rubrik om hur det personcentrerade ska spridas, vägrar klicka? Varför vill jag inte ens veta detaljer om hur man ska göra för att försöka sprida det personcentrerade synsättet så det ska finnas typ överallt?

Jag tror det handlar om att jag inte förstår en del saker. Det kan vara för att jag inte läst tillräckligt mycket, inte är tillräckligt insatt. Jag har haft mycket annat för mig de senaste åren, jag har inte hunnit med att snöa in på det.

Jag förstår inte hur man tänker att det ska gå ihop med hur situationen är på många håll. Det är väl lätt hänt, att teorier och modeller funkar bra när vårdsituationerna är bra, så som de förväntas vara. Men när de inte är det.

Jag tänker tex på problemet med läkare, att det finns en sån brist, att det kanske inte finns någon fast anställd, att det kanske är stafettläkare så man träffar varje läkare en gång bara. Eller att man kan vara i en situation där man av andra anledningar inte får träffa samma behandlare under lång tid. Tex kanske man flyttas runt mellan olika mottagningar eller avdelningar, av en eller annan anledning. Det är inte en speciellt ovanlig situation, att man får byta ansvarig läkare gång på gång.

Hur blir det då med det personcentrerade? Om jag har 20 minuter med en helt ny person, hur ska vi då hinna gå igenom alla relevanta områden av mitt liv? Och även om vi skulle hinna det, förväntas jag göra det vid varje nytt möte då? Och vem ska samordna mellan de olika kontakterna? Min erfarenhet av samordning är att den i normalläget inte sker. Att det i normalläget är jag som måste samordna. Ju fler områden av mitt liv som ska blandas in, desto mer blir det att hålla ordning på. Ju fler saker där olika behandlare och myndighetspersoner ska ha åsikter, där det kan finnas insatser, tankar om vad som behövs, desto mer jobb för mig som patient.

Jag vet, ni som jobbar inom vård och myndigheter brukar inte se möten som jobb för patienter, brukar inte se åtgärder som jobb, inte erbjudanden, inget av det ni sysslar med, för det ni gör är att hjälpa. Och det brukar finnas en uppfattning om att hjälp är hjälpande, inte belastande.

Men kanske är det därför jag blundar. För att jag bara ser hur arbetsbördan för mig som patient växer. Ju mer som ska blandas in, desto mer jobb. Och jag orkar inte. Jag är så jävla trött. Jag orkar inte ens söka den vård som egentligen är nödvändig nu. Tex är det med samordningsansvaret för tungt. Och om det växer?

Det kanske inte är så, det kanske inte blir så, det kanske finns nån bra plan för hur man ska handskas med att hela personen ska rymmas, alltså en plan så det inte blir belastande för patienten att samordna alla behandlares goda ambitioner. Även om behandlarna inte finns där under lång tid, även om de har olika åsikter, tankar, även om de inte skriver tydligt i journalen, även om de inte har fungerande kommunikation i överlämningarna, även om allt inte fungerar helt ultimat. Det skulle ju vara bra, eftersom verkligheten ofta är så, eftersom allting rätt sällan fungerar helt ultimat.

En annan sak jag inte har greppat är det här om maktstrukturer. Tänker man att maktstrukturerna automatiskt ska falla om man introducerar personcentrerad vård? Jag tror inte det är så enkelt. Jo, om man på djupet lyckades introducera det så kanske det skulle förändra maktstrukturerna, men det är optimistiskt att tro att alla behandlare är pigga på ett raserande av maktförhållande, oavsett vilken modell man presenterar för dem. Det finns en skillnad där, mellan dem som är engagerade, med och utvecklar, och tänker alla de där fina och kloka tankarna, de som skriver artiklarna, och dem som står långt ifrån det, inte alls är engagerade eller egentligen har lust att ändra på nåt.

Vad händer med personcentreringen om man placerar den i nuvarande maktstrukturer? Är det inte som upplagt för maktmissbruk? I och för sig är det redan ganska mycket så i psykiatrin att man förväntas lämna ut information om alla områden i sitt liv, för att sjukdomen eller symptomen ska kunna bedömas, för att behandlaren ska få en så helhetlig bild som möjligt. Måste man med personcentreringen låta alla peta i allting i ens liv, inte bara för att bedöma symptombilden, utan för att allt ska blandas in? Det är inte tänkt så, jag förstår ju det, det ska inte vara mot ens vilja, då faller hela tanken med personcentreringen. Men om man hamnar i en situation med en behandlare som är kvar i de maktstrukturer som säger att hen är den som vet, den som löser saker, den som sitter med kunskap, och jag är ett objekt som ska behandlas, ett problem som ska lösas. Och så har hen hört om hur viktigt det är att ta med mer, inte bara sjukdomssymptomen. Är det inte då risk att det blir en väldig gränslöshet i att behandlaren ska ha tillgång till allt, blanda sig i allt, att det inte ska finnas några gränser utan att jag ska vara helt öppen, lämna ut allt, att behandlaren tror sig kunna lösa allt i mitt liv? Och att man hamnar i ännu konstigare maktspel då, om det liv jag har eller vill ha inte överensstämmer med vad behandlaren tycker är vettig? Vem ska ha rätten att bestämma om mitt liv, utanför det sjuka? Låter sjukt att ens fråga det, men finns det en garanti för att ingen annan tycker att hen ska ha den rätten?

Ok, det är en tanke som bygger på ett extremfall. Men ett mildare fall då. Tänk om jag inte vill. Tänk om jag inte orkar med det personcentrerade, tänk om jag inte orkar med nån helhetsbild, nån grundläggande genomgång, att ge nån tillgång till en massa information om mig, diskutera allt i mitt liv med den personen, just den gången. Tänk om jag bara vill söka vård för en specifik sak och tycker att behandlaren ska hålla fingrarna borta från resten. Tänk om jag vill ha makt att bestämma det, och rätt till den integriteten. Skulle det vara ok? Och skulle det vara ok även om man inte river maktstrukturer, utan inför personcentrering i de rådande maktstrukturerna?

Jag sökte vård för ryggskott en gång. Det gjorde så sjukt ont. Det jag behövde då var vård för det akuta. Jag var inte mottaglig för nåt annat. Jag var väldigt utmattad som grundläge, det hade inte med ryggskottet att göra, och jag hade kanske en kvart med läkaren. Det var inte läge att orka förklara så mycket av min situation som helhet att han skulle kunna hjälpa mig att förstå hur jag kunde träna för att förebygga, utan att förvärra några andra av mina problem. Och det var inte alls läge att blanda in nåt av hur jag mådde psykiskt. Jag var sjukskriven då, hade varit det länge. Detta mötet var på vårdcentralen. Jag ville bara ha en bedömning av det som just då inte var hanterbart, och hjälp att komma ur det. Resten ville jag få lämna utanför. Lämna till en annan gång, när det fanns mer kraft, mer tid, andra förutsättningar. Ändå fick jag en handfull käcka råd om träning, och en snabb bedömning av att jag inte alls behövde vara sjukskriven, för jag var ju "ung och frisk". Det handlade inte om någon bedömning av de symptom som lett till sjukskrivningen, det var helt fördomsbaserat. Och träningsråden? De råd man kan ge på typ tre minuter är inte särskilt anpassade för att det kan finnas andra problem som inverkar. Hur skulle de kunna vara det? Det var inte hans fel att det inte fanns tid, men att så mycket blandades in, på ett så ytligt och nonchalant sätt.

Detta var innan personcentrering var nåt som låg på allas läppar. Men är det inte risk att det blir mycket så? Enstaka besök hos behandlare som inte har en chans att få en äkta uppfattning om nån helhet, och där det inte finns en möjlighet till kontinuitet. Patienter som ska vara beredda på en gränslöshet, att alla ska ha rätt att lägga sig i vad som helst i ens liv. Och att det blir lite på måfå, lite slumpartat vad man frågar om, annat än det som är aktuellt just den dagen, och att det ges råd, kanske standardråd, kanske ganska käcka. (Ska vi gissa på att rådet om att ta en promenad och inte grubbla för mycket kommer komma upp rätt ofta?)

Det låter harmlöst, vem har dött av ett käckt råd liksom? Och det är sant, kanske att man inte dör av det, men man kan bli rätt urholkad av dem, och det finns ett sånt förakt inbyggt i det, en sån makt. Som att jag inte kunnat tänka nåt själv, aldrig reflekterat, som att vad som helst som nån med legitimation kan tänka på ett fåtal minuter skulle kunna vara värdefullt för mig.

Jag fattar att det inte är personcentrerad vård, det jag beskriver. Att det inte är så det är tänkt. Men jag undrar om det inte är risk att det är så det blir, om äkta personcentrering är omöjlig. Om vården är så splittrad som den ofta är, om kontinuiteten inte finns. Om maktstrukturerna inte bryts ner. Är det inte risk att personcentreringen bryter ner ännu mer av det som kunnat värna min integritet, speciellt om man kombinerar det med tex gemensamma journaler som alla ska ha tillgång till?

Jag är rädd för gränslösheten. Ja. Kanske är det en av de saker jag är mest rädd för, när det gäller vården. Att så många har så höga tankar om sin egen förmåga att förstå allting och lösa det till mig på bara ett par minuter. Jag är rädd för att inte få ha någon makt över vem som ska släppas in var. Rädd för att det ska bli ännu svårare att få ha integritet.

Jag undrar om det finns inbyggt i systemet, i tankarna om personcentrering. Hur man ska göra för att det inte ska användas för maktmissbruk, hur man ska hindra att det används för att göra illa istället för att hjälpa. Jag önskar att sånt alltid fanns med i nya modeller, men jag tror tyvärr att man ofta utgår från att vården fungerar som den borde, att de vilar på en idealiserad bild. Och sen kan det bli lite hur som helst när modellerna och verkligheten möts.

Hur det blir med personcentrerad vård? Jag vet inte, det kanske blir jättebra. Jag hoppas det. Det verkar så klokt på många sätt. Jag vet ju inte, jag är för lite insatt, kanske finns det ingen anledning till oro och rädsla.

Och jag är rädd. Det kanske inte är tanken om personcentrerad vård som egentligen är det skrämmande. Det kanske är vården, det splittrade kaos av maktkamper den så ofta stått för i mitt liv, den energisugande röra där så lite som ska vara hjälp faktiskt hjälper. Kanske är det personcentrerade vägen ut ur det, vägen till nåt annat. Fast jag vet inte. Jag kanske inte klarar att tro på det förrän jag möter det på allvar. Inte förverkligat här och var bara, hos engagerade behandlare som man har kontinuerlig kontakt med, utan förverkligat som något som blir en bro som hindrar risk att drunkna i vårdkaoset, en väg som leder en framåt och inte vilse, något som gör att hjälpen oftare hjälper, och mer sällan villkoras med bördor som är för stor att bära.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Att behöva börja om igen och igen och igen.

Jag har tidigare skrivit om hur jag uppfattar det som att läkaren betraktas som en icke-person, i betydelsen att läkaren skulle vara en neutral yta som kan bedöma vad som sker i samtalet. Jag har också skrivit om synen på tillit, som för det mesta betyder att jag förväntas lämna ut vad som helst till vem som helst, utan tid att bygga upp förtroende, (och om jag inte gör det sjukdomsförklaras jag i min tillitsbrist). Detta inlägget är både en fortsättning på de inläggen och något annat.

Läkare betraktas för det mesta som funktioner snarare än personer inför mig som patient. Det kan vara hopplöst att få någon inom psykiatrin att förstå skillnaden på att vilja träffa "min läkare" eller att träffa "en läkare", där "min" betyder att det är någon som jag kan förväntas få träffa igen, och någon som har lite koll på min situation. Som patient ska jag förstå att alla läkare har samma kompetens, kan göra samma sorts bedömningar och även i övrigt fylla samma funktioner i mitt liv, och därför ska vilken person det är inte spela någon roll.

Trots den inställningen verkar de flesta läkare inte ha den synen på sig själva och sin roll. Kanske är det med rätta, inställningen att alla läkare är likvärdiga funktioner (och inte personer som uppfattar saker olika) har inte så mycket med verkligheten att göra. Olika läkare bedömer samma saker på olika sätt. Och det krockar med inställningen att läkare är en funktion där vilken person som uppfyller rollen inte är viktig. Krocken förvärras av att de flesta läkare varken bryr sig om eller lägger någon vikt vid andra läkares bedömningar.

I förra inlägget skrev jag om det när det handlade om diagnoser, men det är inte bara i förhållande till diagnoserna det är ett problem. Det är som att allting börjar från noll med varje ny läkare.

Jag ska försöka göra det tydligt.

För att jag ska kunna få hjälp med mina problem behöver min situation kartläggas. Jag får svara på var jag är uppväxt, om mina föräldrar bodde ihop, hur många syskon jag har. Hur jag klarade skolan, vad jag har för utbildning. Jag får svara på om jag har jobbat, och i så fall med vad, och när. Jag får berätta var jag bott innan jag hamnade här, och hur mitt liv ser ut nu, med socialt nätverk, aktiviteter, dygnsrytm och annat.

Vad gäller min sjukdomshistoria får jag svara på om det finns någon med problem i släkten eller familjen. Om jag utsatts för svåra händelser. När jag började må dåligt, och med vilka symptom. När jag sökte vård, och vilken vård jag tidigare fått. Jag får svara på vilka mediciner jag haft och hur de hjälpt mig. Jag får berätta hur mitt mående ändrats med tiden och ingående berätta om mitt mående i nuet.

Det är som det ska. För att kunna hjälpa mig måste man ha en bild av mig, och att bara rabbla symptom i nuet är ofta inte tillräckligt. Det är bra att man tar in andra saker i bilden.

Problemet uppstår när man kopplar ihop dessa samtalen med verkligheten, där man inte får ha samma läkare särskilt lång tid, och verkligheten med läkare som inte tror på någon annan läkares bedömning. För det är något som blir så väldigt hopplöst med att igen och igen och igen sitta och berätta hur många syskon jag har, var jag bott, vilken utbildning jag har. Vilken vård jag tidigare fått, hur den fungerade.

Det blir inte en gång, inte två gånger. Och för all del, det är inte bara med läkare man får redogöra för sin situation. Det är med andra behandlare också. Jag har pratat med ett par hundra. När jag hade som mest behov av vård pratade jag med 80 personer på 1,5 år. Det är en ny person i veckan i genomsnitt. Vissa veckor var det betydligt fler än en ny person att förklara mitt liv för, och andra lugnare. Men ändå. Ungefär en i veckan.

Och för det allra mesta är det som att inget tidigare har sagts. Det finns en paradox i detta, att ha ett system där behandlare ska vara utbytbara, där människor inte ska spela roll i form av att det ska skapas relationer, att alla ska funka lika bra. Och att samtidigt inte överföra informationen på ett ok sätt. Att behöva börja på nytt varje gång.

Att jag behöver förklara min situation i nuet, mina symptom och mitt sociala nätverk, min situation i övrigt, det har jag inget emot. När det blir för många människor på för kort tid är också det slitigt, men jag förstår att det behövs för en bedömning. Det är mest allt det här andra. Informationen om mig som inte förändras. Jag har så många syskon jag har, jag växte upp där jag växte upp, jag har tagit de mediciner jag har tagit. Är det inte sånt man borde ha journaler till, att vidarebefordra information till andra behandlare? Varför ska också detta behöva upprepas gång på gång?

Det finns en bristande respekt i detta, tycker jag. Jag är en människa. Ibland har jag lust att göra ett videoklipp med en sammanfattning av mitt liv och ta med mig. För att slippa berätta om och om igen. Det sliter så på mig. Varför? Jag har svårt att sätta ord på det. Det är som att mitt liv är en allmän egendom, där alla ska få gå runt och titta. Det är som att det inte ens räcker med att människor varit där och tittar förut, på saker som inte förändras, inte kan förändras, eftersom de inte är av den karaktären. Varje ny person ska ha rätt att gå runt och inspektera varje hörn av det som är jag, det som varit mitt liv. Det finns en gränslöshet och en respektlöshet i det. Det finns en bristande insikt i att gränser är något mänskligt, att integritet är något friskt (att patienter också är människor).

Jag förstår inte riktigt hur journaler är organiserade. Men de jag läst säger mig att det inte precis handlar om en optimal organisation. Jag tänker på sånt här som att ingen nånsin vet vilka läkemedel jag tidigare haft. När jag var som mest medicinerad hade de inte infört datorjournalerna än, det betyder att ingen nu vet något om den tiden. För att läkare ska få en bild av min tidigare medicinering har jag gjort en lista. Jag printar den och tar med till varje ny läkare. Det är för många namn för att jag ska kunna hålla dem i huvudet. Borde det inte finnas en sån lista i journalen?

Och det står i stort sett aldrig orsaker till att mediciner ändrats. Aldrig något om biverkningar, utebliven effekt, varför valen gjordes som de gjordes. Är det funktionellt? Hur ska en senare läkare veta om en medicin ändrades för att den faktiskt fick mig att må dåligt, eller om det bara var pga att jag bytte mellan två läkare där åsikterna om vad som var bra medicinering gick isär? Jag tycker det borde finnas en lista som översikt, och att det i de vanliga journalanteckningarna skulle stå mer om orsaker till byten, så man som behandlare kan gå in och kolla närmare om man tycker att det är oklart. Kanske säger systemet redan att det är så det ska vara. Jag vet inte. Jag vet bara det jag har läst och det jag möter. I mitt fall är det inte så.

Och borde det inte finnas en motsvarande lista med vilka behandlingar man fått? Jag vet att alla man behandlas av skriver i journalen, men tar det bort behovet av en översikt? Det är inte bara jag som behandlats i många år, som knuffats hit och dit av systemet. Det är ingen som läser igenom min journal från början till slut. Den sträcker sig över 12 år, många sidor, en del är arkiverad pappersjournal, det finns inte tid för det. Varför finns det inte en lista, en enkel översikt?

Jag vet att det görs sammanfattningar av mitt liv med jämna mellanrum i journalen. Jag har läst en del av dem. Senast jag läste var det när terapeuten slutade och hon skrivit en remiss till den nya mottagningen jag nu tillhör. Jag tror hon hade skrivit enligt mallen, hur man brukar skriva, vad man brukar ta med. Det räckte inte. Det stod inget om övergreppen där. Vem jag varit utsatt av och under vilka perioder i mitt liv. Jag frågade, hon sa att man inte skriver sånt. Det som stod om perioder av sjukskrivningar och studier var inte nog detaljerat för att funka som tillräcklig information för en ny behandlare. Min sjukdomshistoria var också så sammanfattad att jag förstår att de på nya stället frågar ut mig. Det enda remissen räckte till var för att lyfta fram mitt behov av fortsatt vård. Gjordes det någon mer sammanfattning än så? Jag vet inte, jag har inte läst journalerna från den här tiden, men de sammanfattningar som gjorts tidigare har varit bristfälliga.

Slösar vi inte med tid, energi och förtroende när vi har det såhär? Om vi ska ha ett system där patienter möter många behandlare, där funktion är viktigare än relation, är det inte då grundläggande att ha ett system för att vidarebefordra information? För tydlighet?

Jag är så trött på detta. Snart måste jag träffa en ny läkare igen. Den tredje i år. Det hade varit så skönt om hen redan visste hur många syskon jag har, var jag är uppväxt, vilka mediciner jag tagit. Om jag sluppit berätta hur mycket jag varit sjukskriven och vilka behandlingar jag haft. Om det fanns sätt att enkelt få den informationen så vi faktiskt kunde mötas och prata om det som är nu. Det är stort nog att orka det. Jag är så trött på att behöva berätta samma saker, och på att behöva berätta allt för alla. Det sliter så. Faktiskt hade det varit skönt om hen vetat om övergreppen utan att jag behövde säga något om dem. Om jag kunde lita på att traumatisering var något som togs på allvar, och något som behandlare redan visste om redan när jag kom. Jag har inget behov av att prata om mina trauman med en läkare, men om min situation ska bli begriplig måste det finnas en vetskap om dem, de finns med i bilden, ligger under allt, bakom allt. Och jag önskar att den bilden var något behandlare var informerade om innan vi träffades. Så kunde vi ta det från här, från nu. På riktigt.

(Och såklart är problemet med att bli utsliten av att behöva öppna upp om allt inför alla och igen och igen lämna samma information inte något som man har förståelse för. Hur mycket eller lite jag pratar används som underlag för att bedöma min sjuklighet. Hur känslomässigt adekvat jag är i förhållande till det också. Varför jag ibland inte orkar rabbla allt, varför jag stänger av känslor och bara informerar, det tas inte med i bedömningen. Situationen förväntas vara helt neutral, och därför finns det inga orsaker att tro att situationen i sig påverkar den information som lämnas, eller hur. Allt läggs hos mig. Allt som är tecken på sånt som är sjukt i systemet läggs på mig, bedöms som tecken på min sjukdom).



Det här är en repris av ett inlägg som tidigare publicerats på bloggen.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Känslor. Som liv och hjälp till liv. (Symptomlindring som ett sätt att ta ifrån någon liv).

"Glädje, sorg, vrede, rädsla. Det är de fyra grundkänslorna. Att de är grundkänslor betyder i biologisk mening att de är knutna till en av de utvecklingsmässigt äldre delarna av hjärnan, nämligen det limbiska systemet, medan de mer sammansatta upplevelser som vi i dagligt språk också kallar för känslor, men som alltså inte är grundkänslor, i högre grad drar in hjärnbarken och dess förmåga att erinra, kombinera och reflektera."

"Alla de fyra grundkänslorna hör livet till. De är alla lika viktiga, och det är lika mycket liv i dem alla, även om alla inte är lika behagliga. Det är inte behagligt att sörja eller vara rädd - och det är bara ibland det är behagligt att vara arg. Därför försöker man ofta att göra sig av med dessa känslorna, eller försöker få andra att göra sig av med dem, men det är att blanda ihop orsak och verkan. De obehagliga känslorna i oss kommer av att det sker något obehagligt utanför oss, och det obehagliga försvinner inte för att vi symptombehandlar bort våra känslor. Det gör oss bara blinda för den verklighet vi antingen behöver förändra eller anpassa oss till. Känslorna för oss samman med våra sinnen i kontakt med verkligheten, så vi kan göra något med den. Om det finns något man kan göra. Eller så kan vi göra något med oss själva i verkligheten, om det bara finns denna enda oföränderliga verklighet vi måste vara i - tex en verklighet som består av att min älskade är död och att hon eller han inte kommer tillbaka, oavsett hur rasande jag blir eller hur mycket jag klagar. I stället för att betrakta känslor - eller alla känslor utom glädjen - som sjukdom, gäller det alltså att förstå att de snarare är medicin, dvs liv och hjälp till att leva livet."

Bent Falk, ur Kærlighedens pris


Jag vet att det där med vilka känslor som egentligen är grundkänslorna och om det alls existerar något sånt som grundkänslor är omdiskuterat. Men det är inte det jag vill dra upp, inte den diskussionen jag vill gå in i. Det jag vill säga är något om känslorna, som en del av livet, som något levande i oss, och som något som vi behöver för att leva.

En av de saker jag haft svårast för med psykiatrin är att känslor så ofta rakt av blivit sjukdomsförklarade. Att de setts som hot. Det är ingen som skulle formulera det så, säga att känslor är farligt och dem gör vi bäst i att få bort så mycket det bara går. Inte med ord. Bara med beteende. Om sorgen väller upp i en, om tårarna inte vill ta slut, om något gör så väldigt ont att man knappt vet hur man ska kunna andas, då är det medicin eller annan symptomlindring som är svaret. Och missförstå mig inte. Ibland är det rätt, ibland behövs symptomlindring för att man ska klara av att överleva, att sjunka så djupt ner i en sorg att man håller på att drunkna kan innebära depression, och depression kan vara ett livshotande tillstånd, och då kan man behöva symptomlindring för att inte dö. Men alla tårar är inte sjuka. Att rädsla är inte obefogad. Och om jag skrattar tills jag får ont i magen behöver det inte betyda att jag är på väg att bli manisk. Alla reaktioner på omvärlden borde inte symptomlindras bort. Att medicinera en patient tills hen är likgiltig inför allting är kanske ett bra sätt om man vill ha en väldigt lugn patient, men det innebär också att man tömt personen på det mesta som känns som liv, det som varit levande på ett djupare sätt än att ha ett hjärta som slår.

Jag tänker att problemet är att man är så fokuserad på att hitta symptom på sjukdom i psykiatrin, och framförallt inom slutenvården kan det bli problematiskt, eftersom patienter är där dygnet runt, ibland till och med utan permissioner. Det betyder att varje minut av livet kan bli definierat utifrån sjukdomsbegrepp, att alla känslor, alla tecken på liv kan bli definierade som symptom. Jag tycker det finns något som är väldigt sjukt i ett system där man glömmer att patienterna är människor och inte bara bärare av sjukdomssymptom. Att de därför också kan ha symptom på liv, att också deras känslor kan vara friska, normala, sunda reaktioner på något.

Att glömma att patienter är och behöver vara levande, och att det är minst lika viktigt som att de ska vara symptomlindrade är en fara. Att ta ifrån någon det som känns som liv kan göra att hen slutgiltigt bestämmer sig för att ge upp och ta steget in i döden.

Att alltför ihärdigt symptomlindra kan blockera möjligheter att handskas med och hitta sätt att leva det liv patienten faktiskt har. Känslor är budskap, reaktioner, de säger något om vad som inte fungerar, och varför det känns omöjligt. (Eller varför något är bra, varför det känns positivt). Kanske kan inte patienter meddetsamma varken härbärgera, tolka eller ta tillvara på den möjlighet känslorna är, men att lösa det med att satsa helt på symptomlindring kan betyda att man tar ifrån någon chanserna att förstå sig själv och sitt liv, vad det är som inte fungerar, och hitta sätt att ändra på det, eller handskas med det.

Ett problem och förmodligen också en orsak till att psykiatrin är så ihärdiga i sitt symptomlindrande är att behandlare måste klara att härbärgera patienters känslor, även när de själva inte klarar att härbärgera dem. De måste klara att finnas med någon i maktlöshet, smärta, sorg, hopplöshet, även när den är så stark att det känns som att man slits i stycken och ska dö av det. Jag förstår att symptomlindring ligger nära till hands då, att det känns som det bästa både för patientens och för sin egen skull, att bara få slippa det. Så mycket som möjligt. Och som sagt. Ibland är symptomlindring rätt, ibland är smärtan eller känslorna för stora och för svåra, i stunden kan det vara livsviktigt att få dämpningen. Att säga något annat är att förminska det helvete många av psykiatrins patienter lever i. Och nummer ett måste vara att hjälpa människor att överleva.

Men vi kan inte tycka att det räcker så. Symptomlindrig i en akut fas är sin sak. Men att ha det som lösning på sikt är helt enkelt ingen lösning. För att dämpa symptomen är att dämpa effekterna av något. En sorg, en smärta, en livssituation, något som personen behöver hitta sätt att finnas i, handskas med, eller om det är möjligt: förändra. Att symptomlindra kan vara att hindra någon från att komma vidare, det kan kännas som ett snällt och bra alternativ, men det kan betyda att det hjälpen gör i praktiken förlänger lidandet, skjuter upp, försvårar och hindrar någon att hitta vägarna ut ur det. Att hjälpen faktiskt är motsatsen till hjälp.

Känslor är liv. Vi kan inte ha ett system som bygger på en människosyn som säger att överlevnad och hjälp att överleva en liten stund i taget får vara gott nog åt patienterna. Vi måste låta även patienter ha rätt till liv, och hjälp till liv.


"'Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer.' Så berättar evangelisten Matteus (2:18) om en mor vars barn blev dödat av kung Herodes vid barnamordet i Betlehem. Där är hon vis och stark, denna Rakel, som vill vara där, där hon är, och som inte vill gå med på att bli plundrad på sin sorg, av dem som tycker att det vore lättare om hon var glad och aktiv som förr. Tänk om det verkligen gick att trösta bort sorgen från en mor och göra henne likgiltig inför att hennes barn blivit dödat! Det skulle betyda att kärleken som en mänsklig förmåga och ett mänskligt villkor blev tröstat, behandlat eller predikat till döds. Det är trösterikt att en sån tröst inte finns. Det är trösterikt, hoppfullt, att det finns gåvor i livet som är så dyrbara att det gör ont att mista dem. Det är trösterikt att jag har vågat gripa tag i dig så mycket att förlusten av dig känns som att jag revs i bitar. Trösten är, att även om det gör så ont att skiljas från dig, hade jag inte velat vara utan dig. Trösten är, att det inte finns någon tröst. När vi låter oss vila i sorgens ström märker vi att den bär oss, och att den för oss fram till det medgivande och det val som säger att livet är livet värt."

Bent Falk, ur Kærlighedens pris


Citaten är översatta av mig och jag hoppas att det blivit rätt och ber om ursäkt för ev fel.

Kærlighedens pris finns i en samlad utgåva, eller som två olika böcker  (del 1: Kærlighedens pris,Kærligheden har sin pris - alligevel kan den hverken købes eller sælges,  del 2: Kærlighedens pris,Iagttagelse og tolkning). Jag tror att citaten ovan finns med i den andra delen.



Detta är en repris av ett inlägg som tidigare publicerats på bloggen.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Vad var det jag behövde för att kunna må bättre?

Det blir inte av att skriva nya inlägg så ofta nu. Det är så mycket annat som behöver tänkas, läsas, skrivas. Emellanåt tänker jag att jag kanske är färdig här, att jag kanske sagt det jag hade behov av att säga. Fast jag tror inte det. Jag tror att det känns så bara för att jag är så trött i huvudet av andra saker, att tankarna som hör hemma här inte riktigt får plats i mitt liv nu. Det finns fortfarande en liten lista med saker jag tänker att jag vill skriva om. Det finns saker jag vill skriva om igen, teman jag behöver återvända till, formulera något nytt om. Nej, jag tror inte jag är färdig. Jag tror bara att jag är lite för trött nu. Att utrymmet i mitt huvud inte räcker för allting. Men idag finns det lite plats över. Så idag skriver jag något nytt, återvänder till något gammalt.

En av de saker som provocerar mig mest både med vården och de myndigheter jag haft kontakt med, är att det jag gör på egen hand inte räknas. För att något ska räknas ska det vara organiserat av någon annan, bedömt, bestämt och skapat av någon annan. Kanske i samarbete med mig, men det är alltid så. För att det ska räknas så krävs det att någon annan, nån sån som har auktoritet och som anses veta bättre än jag vad jag behöver, har bestämt och utformat det. Jag har skrivit om det förr. Idag vill jag skriva om vad jag egentligen behövt för att bli bättre, för att kunna läka i mitt kaos, hitta ut ur mitt mörker, ta hand om mina trauman. För helt ärligt spelar det ingen roll hur mycket vården skulle ha gett mig, eller vad, det hade aldrig räckt med det. Det finns saker jag behövt som behövde komma från andra håll.

Jag behövde Gud. Det var där mitt läkande började, det var där jag hittade det ljus som gav mig kraft att fortsätta, att kämpa, att komma vidare. Det finns säkert andra saker som kan fungera så, och missförstå inte det här inlägget, jag tror inte alls på att vården kan ordinera tro. Och jag behövde tro. Den religiösa tron, för det var där det började för mig, i den tilliten och tryggheten en tro på något annat kunde starta. Jag behövde det för att börja tro på mig själv, på andra, på att världen kan vara en bra plats, trots allt det hemska som finns här.

Jag behövde kyrkan, jag behövde det rituella som finns i gudstjänsterna, jag behövde människorna och att vara kravlöst välkommen. Jag behövde få bidra när jag klarade det, och med det jag orkade och klarade, och jag behövde att vara välkommen även om jag inte klarade att ge något överhuvudtaget. Jag behövde att vara välkommen även när jag bara satt och grät, inte pratade med nån, när jag var så trött så jag vinglade hela vägen hem. Jag behövde den platsen. Det sättet att finnas med andra. Och de saker som kunde växa där, de sätt jag kunde växa där. Våga ta plats, hitta mig själv, våga tro på att jag kan vara välkommen även i andra sammanhang, på andra platser, bland andra människor.

Jag behövde be. Tusen miljoner gånger behövde jag be. Och mer. När kaoset var som hemskast behövde jag ha någon att viska till, jag behövde bilderna av Jesus, jag behövde tron på att mörket och smärtan och kaoset inte är allt, att det finns något bortom, att ljuset är det som vinner till slut. Jag behövde det för att kunna ta ett steg till ut i mörkret, där jag inte kunde se vägen framför mig, och sen ett till. Jag behövde det för att orka fortsätta finnas även när det kändes som att jag föll handlöst och när ingen förstod vad som hände, när jag var ensam med mig, utelämnad till att klara mig själv. Jag behövde det så väldigt mycket.

Och nej, jag ska inte bara skriva om tro, det är inte ett sånt inlägg. Och det hade inte räckt med tron heller. Faktiskt lika lite som det räckt med vården och myndigheterna.

Jag behövde den vården jag fick, när jag fick fungerande vård. Jag behövde terapi där jag fick finnas, där mina gränser respekterades, där jag kunde bli sedd, hörd, trodd. Återupprättad. Jag behövde vända mig om istället för att fly, möta det som jagade mig, och jag behövde att det fanns någon där som följde med mig.

Jag behövde sluta med medicinerna, för att sluta vara avtrubbad, för att kunna komma nära mig själv igen, för mediciner trubbar av mig nåt väldigt. Jag behövde kämpa mig igenom och ut ur bensoberoendet psykiatrin hjälpt mig att skapa, för att få konturer igen. Jag behövde få vara livrädd för mediciner ett tag, och sen har jag behövt inse att under de värsta perioderna kan jag behöva avtrubbningen. För att alls sova, orka andas, orka finnas. För att smärtan varit så bottenlös ibland, för att det inte gått utan. Och det var möjligt för att det fanns bra vård då, för att det fanns någon som var varsam och lyhörd och som jag vågade lita på med medicinerna, att jag inte skulle bli överkörd, driven in i beroende, straffad om jag inte ville. Ja. Jag behövde terapin så innerligt mycket, och jag behövde få slippa mediciner, och jag behövde få använda mediciner.

Jag behövde sätt att handskas med det ordlösa. Jag behövde rita det som inte kunde få form annars, behövde göra figurer i lera, virka figurer, jag behövde hitta form för saker, och inte bara genom ord. Jag behövde skriva också. Orden har alltid varit mitt starkaste vapen mot kaos, med orden kan jag tvinga på kaoset konturer, bringa så mycket ordning det finns att uppbringa, ibland hitta begripligheten, men ibland bara se vad det är som händer, även om det inte går att förstå. Orden är också ett sätt att kunna hitta mönstren, fast det brukar komma i efterhand, men de är ändå där, en del av att kaoset kunde skingras.

Jag behövde andras ord också. Det fanns inte många som förstod vad som hände med mig när jag dissocierade som värst, i min terapi har det oroväckande ofta varit jag som fått förstå mest, förklara mest, jag som fått leda även när jag behövt att någon gått före mig. Jag behövde hitta kunskapen, eftersom ingen kunde ge mig tryggheten genom att ha den. Den fanns i andras ord. I böcker, sidor på nätet, bland andra som var som jag, eller ungefär, åtminstone fungerade tillräckligt mycket likadant för att förstå vad jag sa.

Jag behövde andra så väldigt mycket. Människor på forum och i bloggar. Där jag kunde våga skriva om mycket av det som hände, där jag kunde tro att andra kanske kunde förstå. Där jag kunde hitta nya vänner, såna som var mer som jag.

Och jag behövde mina gamla vänner. De som fanns konkret i mitt liv. Som kunde dricka te och virka tillsammans med mig, som kunde ta en promenad och som förstod om jag behövde ställa in saker, ibland många gånger i rad. Jag behövde dem jag vågade ringa till när minnena slet i mig, och jag behövde dem som fanns på ett annorlunda men inte sämre sätt. Jag behövde människorna i mitt liv.

Och jag behövde slänga ut människor ur mitt liv. Ibland på ett orättvist hårt sätt, och ibland var det orättvist att alls slänga ut dem ut mitt liv (och jag skäms för och ångrar en del saker som hänt), men jag behövde det, i min väg till att hitta mina gränser, min tro på att jag får bestämma i mitt liv. Jag behövde bråka. Jag behövde vara omöjlig. Jag behövde ha jättetydliga gränser. Jag behövde stå på min sida och skita i om andra tyckte det var fel val. Jag behövde skapa en plats för mig att finnas på, och behövde bestämma över den platsen, för att göra den till min. Bestämma vem som var välkommen dit och vem som inte var det.

Jag behövde mig själv, behövde att jag tog mitt parti, även när jag var splittrad. Behövde att jag var lojal med alla delar så mycket det var möjligt. Behövde ge mig min kärlek, mitt lyssnande, mitt tålamod, min förståelse. Behövde göra inre bilder av vad som hände mellan oss, och behövde hitta sätt så vi kunde lära känna varandra, närma oss varandra, sätt så vi kunde läka tillsammans.

Jag behövde få anknyta, behövde en terapirelation trygg nog för att kunna skapa en djup anknytning, och kanske att jag behövde att det var något som skedde utanför psykiatrin, eller så var det bara så det råkade bli. Jag behövde finnas hos någon, på anknytningssättet, jag behövde vara liten och klamra mig fast, behövde putta bort, behövde hitta vägar ut ur den innersta ensamheten, vägar som ledde även till att andra relationer kunde djupna.

Jag behövde gråta så mycket, och jag behövde skrika ibland. Jag behövde gå långa promenader för att hitta lugn, och jag behövde börja lyssna på min kropp, bry mig om när den sa att jag inte kunde resa mig, för att jag inte orkade. Behövde ta mig på allvar.

Jag behövde skapa en självtillit och behövde ge mig rätt att ha tolkningsföreträde i mitt liv. Behövde få vara den som vet hur jag mår, den som bäst kan se mönstren, den som bestämmer vilka tips, råd och idéer från andra och vilka tolkningar från andra, som kändes bra, sanna, värda att ta på allvar.

De flesta tips och idéer kommer väldigt många gånger från olika människor, de flesta har jag hunnit prova, och jag behövde sluta tro att jag hade plikt att varje gång visa att titta, nu gör jag som du tror blir bra för mig och titta det blev jättedumt och jag blev sämre. Jag behövde ge fan i att andra vill rädda mig och att de tror att de har rätt att tro att de vet bättre än jag då. Jag behövde hitta sätt att stänga ute dem som jag litat på som rätt vad det var slog över och började skuldbelägga mig för att de tyckte att jag bara var destruktiv som inte följde deras råd. Eftersom deras räddning var mitt enda hopp.

Jag behövde låta bli att lägga mitt liv i andras händer, även när andra blev arga på mig för att jag inte ville, även när de förklarat att jag gör mig illa, låter min rädsla styra, att det handlar om otillit. Jag behövde andra, och jag behövde tilliten till mig själv. Jag behövde ha mitt liv i mina händer, även när jag var som mest sårbar, mest behövande, behövde vara min, behövde ha makten i mitt liv, även när jag behövde andra för att alls överleva, deras hjälp, deras vänskap, deras närhet, närvaro.

Och jag behövde våga finnas i kärlek, och i den sortens närhet. Behövde våga att någon rörde vid min hud med kärlek, och behövde våga stanna kvar. Behövde finnas i någons blick, och behövde att den blicken svämmade över av kärlek.

Jag behövde hitta tillbaka till min kreativitet, och jag behövde hitta innehåll som kändes meningsfullt i mitt liv, att fylla mina dagar med. Speciellt de åren jag inte kunde ta mig hemifrån var det helt livsviktigt, och inte särskilt lätt. Jag behövde känna att jag sitter ihop med världen, jag behövde ha utlopp för mitt engagemang, jag behövde hitta sätt att ge av det jag är och det jag har.

Jag behövde hitta vägar för att börja tro på att jag kan saker igen. Och det sjuka i det är att det snarare är vårdens och myndigheternas inställning till mig som urholkat det, än tiden jag mått för dåligt för att klara något. Jag behövde och behöver fortfarande hitta sätt att tro på mina prestationer, att jag kan göra något som spelar roll, att jag kan duga. Och jag behövde och behöver ha så lite kontakt med vården som möjligt för att kunna göra det. Jag behöver skydda mig, inte bli urholkad samtidigt som jag försöker fylla på, för det fungerar inte så bra. Jag behöver slippa vården.

Och om du inte förstått det här inlägget så bra så kan jag sammanfatta det viktigaste: det är inte så enkelt. Det var lika viktigt att få bra vård som att få skydda mig och slippa vården. Det var lika viktigt att få slippa ta mediciner som att få använda mediciner när jag behövde. Jag behövde mig själv, och jag behövde andra. Jag behövde få vara stark och kompetent och klara saker, och jag behövde få vara trasig och svag och behövande. Det var aldrig det ena eller det andra. Och det finns så väldigt mycket i mitt läkande som inte kunnat utspela sig inom vården, som inte skulle kunnat konstrueras i myndigheternas system.

Jag har jobbat väldigt medvetet med att rehabilitera mig utifrån mina förutsättningar och mina problem, vilket myndigheterna och vården inte kunnat hjälpa mig med, för de ville utgå från sina fördomar om mig istället. Det är ju galet, lika galet som det är att jag behöver skydda mig från vården, att vården och myndigheterna urholkat min tro på mina förmågor, och en del andra saker. Det finns mycket som kunde bli bättre, som kunde vara mer stöd och mindre skada.

Och allt kan inte rymmas där ändå, hur bra vården och rehabiliteringen än är. Vissa saker måste kanske utspela sig på annat håll. Och kanske att man skulle ha lite ödmjukhet, förstå att patienters liv är större och mer än de timmarna ni ses, och att också de andra timmarna spelar roll, att också de kan vara fyllda av värdefulla saker. Att framsteg kan bero på det ni gör tillsammans, men kanske också bygga på andra saker som finns vid sidan av. Musik, vänner, bön, promenader, vila, kärlek, lek, eller något annat. Och kanske att patienten vill berätta om de sakerna, och kanske att hen vill ha dem för sig själv. Men oavsett det, så finns det anledning att tro att det finns ett liv utanför vården, och att det livet kan vara det som har den mest avgörande betydelsen, till och med kan vara viktigare än vården, även för någon som har mycket stort behov av vård.

Vi är människor, vi som är patienter. Det betyder att vi är komplexa. Det betyder att det vi behöver kan vara en mycket komplex sammansättning av olika saker. Det finns det ni kan och ska ge, och det finns annat som inte är er sak. Det är så det måste vara. Ni kan inte hålla på att förenkla oss tills vi passar in i era mallar, ni kan inte plocka av oss komplexiteten, för då gör ni oss till något annat än människor. Och det är inte läkande alls.

Vi behöver er (om ni ger bra vård). Och ni är inte allt vi behöver, ni kan aldrig bli det.



Tidigare inlägg som anknyter till det jag skrivit om idag:

• Allt jag är, allt jag gör, allt jag rör blir till luft.
• Saker som har hjälpt mig. Del 1.
• Saker som har hjälpt mig. Del 2.
• Saker som har hjälpt mig. Del 3.
• Saker som har hjälpt mig. Del 4.
• Saker som har hjälpt mig. Del 5.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Vem är det som är svår?

Jag förstår inte. Hur det kan räknas som manipulativt att säga: Jag har varit med om något traumatiskt. Det är därför jag mår dåligt. Jag önskar mig vård som är anpassad för det, att hjälpa mig med det. Jag önskar mig någon med adekvat utbildning.

Och jag förstår inte. Hur man kan stämpla en patient som svår, när hen vet varför hen mår dåligt, och har en tanke om vad som kunde hjälpa.

Jag tänker bara: det är läkarna som är svåra. Läkare som inte kan handskas med och härbärgera smärtan. Läkare som inte har kunskap nog för problem som är mer psykologiska än medicinska.

Jag hade en läkare som bestämt sig för att allt jag gjorde och sa var manipulationer. Några till, men mest han. Bad jag om hjälp fick jag ingen. Sa jag att det var allvar skrattade han åt mig. Sa jag vad som kunde hjälpa tog han sin makt och tvingade mig att göra tvärtom.

Och hela tiden, dessa stämplarna i pannan. Svår. Manipulativ. Omöjlig. Hopplös.

Jag tänker bara: det var han som var svår. Att bli hjälpt av honom var omöjligt. Han använde sin makt för att manipulera, tvinga, göra all positiv utveckling omöjlig. Det var hopplöst. Jag kunde aldrig bli hörd, sedd, hjälpt.

Men det var jag som blev stämplad. Det var jag som fick orden i journalen.




Detta är en repris av ett inlägg som tidigare publicerats på bloggen.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Jag är en människa. Vad ger det mig för rätt?

Jag har så många tankar, så många inlägg som är halvskrivna i mitt huvud, som skulle bli färdiga om jag bara satte mig ner, bestämde mig för att skriva dem. En av de stunder när jag orkar hitta koncentrationsförmåga nog för det. Ändå. Det är något som bromsar mig, något som gör att jag inte skriver dem.

Jag tänker mycket på det här att finnas till nu. Att vara en människa. Vad betyder det egentligen. Ja, jag är en människa. Men vilken rätt ger det mig? Ger det mig någon rätt alls?

Jag vet att jag på vissa sätt är bortskämd. Det finns ett trygghetssystem här som trots allt är mycket bättre än på många andra håll. Jag hade aldrig haft en chans annars, jag kan inte se hur jag skulle överlevt om det inte funnits vård, socialbidrag, sjukersättningar. Jag hade aldrig haft råd att betala själv, hade aldrig haft förmågan att klara mig utan det. Skyddsnätet.

Men är det min rätt, att bli fångad när jag faller? Att inte dö av den undergång som ryms under min hud? Det är att ha dragit en vinstlott, att födas just här. Jag är medveten om det. Jag känner tacksamhet.

Men varför nöjer jag mig inte så, med att vara tacksam för att jag inte tvingas att gå under för att jag inte kan bära mitt eget liv? Och varför tystnar jag, tvekar inför om det jag skriver har något berättigande? Kanske borde jag bara vara tyst, tacksam. Kanske borde vi alla vara det. Vi som trots allt bor i detta landet. Vi som trots allt kan få lite pengar, vård.

Även vi, som inte förtjänat det. Jag tror det handlar om det nu, i mig. Vad ska man förtjäna, och vad borde alla ha rätt till? Ibland tror jag att världen också är min, att det är självklart att också jag ska få finnas. Få bo nånstans, ha det jag behöver, få den hjälp som krävs för att mitt liv ska bli hanterbart. Och ibland. Ibland är det allt annat än självklart.

Ibland är det som att allt borde förtjänas, och som att detta att jag finns till, att jag har pengar, mat, kärlek, kläder, en kattunge, att jag faktiskt har det mesta jag behöver, är ett överskridande. För jag har inte gjort mig förtjänt av det. Visst, jag uppfyller kriterierna och villkoren för de bidrag och den vård jag får och har fått. Visst, jag har fyllt i blanketterna korrekt, slutat tro att jag har rätt till någon integritet, skickat alla papper i tid, skrivit rätt adress, satt på frimärken. Men på riktigt har jag ju inte förtjänat det. Jag är buren av systemet. Hade jag inte varit det hade jag inte haft en chans.

Det är så mycket nu som handlar om detta. En rörelse mot att allt mer ska förtjänas, allt mindre ska vara något man har rätt till. Jag påverkas, släpper in det i mig fast jag inte egentligen vill. Börjar tro att det mesta ska förtjänas. Kanske allt. Att man inte har rätt till något för att man är en människa. Att det inte ens borde vara så, att vi inte ens borde ha ett ansvar för att ta hand om dem som inte klarar sig själv, att ingen borde bli buren. Alla ska förtjäna, ingen ska få. Inte heller jag.

Och hela tiden får jag. Av vänner, av samhället. Vänskapen kan jag nog tänka att jag förtjänar, men all hjälp de ger mig? Alla gånger de handlat, städat, gått ärenden? Nej. Jag har inte betalat tillbaka, jag kommer inte betala tillbaka. Det var inget lån. Det var en gåva.

Jag tar emot. För att jag behöver det, och för att jag inte har något annat val. Jag måste bli buren. Kanske lite mindre nu än för något år sen, men ändå. Jag är inte i närheten av att klara att ta hand om mig. Förtjäna något alls av det jag har.

Är det som det ska, eller är det tvärtom något som strider mot den ordning som borde styra? Vad är en människas rätt, för att hon finns? Om hon inte klarar något mer än just det, att finnas, vad borde hon då få?

Jag är tacksam för möjligheten att bli buren av systemet. Och jag tror att jag skriver allt som är kritiskt för att jag hatar det som är dubbelt. Jag vill inte att det ska finnas en illusion av att alla som är sjuka får den vård de behöver, att dem som trasats sönder av övergrepp som små antingen får det stöd de behöver, eller klarar sig fint ändå. Jag tycker så illa om ytor som döljer något, en bild av en välfärd i pastellfärgad lycka, medan det som finns bakom är något som håller på att vittra sönder, falla i bitar.

Ska alla behöva förtjäna allting, ingen bli buren av samhället, då ska det också synas på ytan. Ska man bli avplockad sin mänsklighet, förvandlad till något annat för att kunna få vård, då vill jag att ni ska veta det. Jag vill att det som är ska synas, att det som finns inte ska döljas. Och kanske vill de flesta ha det så, som det blir nu. Att allt mer ska förtjänas, allt mindre ska vara något man får. Hur man än mår. Att detta att man är en människa egentligen inte betyder att man har rätt till något alls. Jag vet inte. Jag hoppas inte det.

Jag tigger ibland. Jag söker pengar från alla fonder, stiftelser, välgörenhetsställen jag kan komma på. Jag gör mig ingen illusion om att jag har någon rätt att få någonting. Det är de som avgör vad jag förtjänar, det jag kan göra är att vädja till dem, genom att blotta mina behov, genom att ge dem ord om min smärta. Ibland får jag något, ganska ofta inget. Det handlar inte om att bli buren, handlar inte om en trygghet. Det är något helt annat.

Och vården är på väg åt det hållet, försäkringskassan, allt. Hela systemet. Mer och mer handlar om att tigga. Inte att man som människa har rätt att bli buren om man inte själv klarar sig. Ska det vara så, ska det handla om välgörenhetssystem där få får vad de behöver och många blir utan, ska det handla om att tigga, blotta sin smärta och ha turen att hamna hos någon som tycker att just jag förtjänar något, då ska vi inte samtidigt låtsas att vi har ett samhälle som bär dem som är svaga. Att det finns ett skyddsnät som fångar. Det börjar bli stora hål i det där nätet. Allt fler faller igenom. Ändå. Vi vill ha kvar illusionen, eller hur? Av att allt är som det ska, att det bara är undantag att människor blir utan allt?

För bara några dagar sen läste jag i Sydsvenskan att sjukförsäkringssystemet inte är så dåligt som det framställs som. Kanske måste man vara frisk för att se det, att det ändå fungerar rätt bra. Vi som blivit utförsäkrade, som ständigt jagas till den grad att vi inte hinner med att återhämta oss i sjukdomen, vi som är på väg mot en ny utförsäkring, och sen kanske ännu en. Jag kan inte tala för någon annan än mig själv, men jag skulle inte säga att systemet är särskilt bra alls. Jag har ändå tur. Jag har aldrig blivit helt utan hjälp. Ändå. Ofta är jag upptagen av att försöka komma på nåt sätt att bära mig själv, att slippa ur detta. Att bli jagad, att aldrig få ha det lugnt. Att tigga, blotta mig, att hoppas på välgörenhet.

Vad är det jag vill säga med detta inlägget? Jag vill säga: jag tystar mig själv för jag vet inte om jag har någon rätt. Att jag är en människa. Betyder det något alls? Kanske borde jag bara skämmas, för att jag har mat, kläder, nånstans att bo. Jag har inte förtjänat det. Kanske borde jag böja mig i tacksamhet istället för att vara kritisk. Kanske borde jag vara tyst. Jag vet inte.

Jag vill tro på en värld där alla människor har rätt att ha det ok. Oavsett vad de klarar. Där vi bär varandra, där vi hjälper dem som behöver hjälp. Jag orkar inte tänka på en värld där allt handlar om att förtjäna. Men denna världen vi är i nu, detta samhället, vad bygger det på? Jag vet inte längre. Kanske handlar allt jag får om en nåd till någon som inget förtjänar. Kanske är det i sin ordning att behandla mig dåligt, inte lyssna, att jag blir utan vård för att jag är för sjuk eller för komplex. Allt det som handlar om att plocka ifrån mig min mänsklighet. Kanske är det i sin ordning. För jag har inget förtjänat. Jag är bara en människa. Ger det mig någon rätt alls?

Jag vet inte. Just nu: jag vet verkligen inte alls.



Detta är en repris av ett inlägg som tidigare publicerats på bloggen.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Vinnare och tankar om hur man kan vara snäll mot eller ta hand om sig.

Vet att jag är lite inkonsekvent nu med vad jag skriver var, har nog lite för många bloggar. Men nu har jag dragit de tre som får ett ex av min bok Till dig som är liten och finns inuti; vinnarna i tävlingen.

Här är deras tankar om vad man kan göra för att vara snäll mot eller ta hand om sig själv:

"När jag har kaos hemma och tror att jag måste städa, plocka, diska, tvätta..... och göra allt på en gång räcker det att jag gör i ordning en liten vrå med en fin blomma i vas och ett tänt ljus. Där vilar jag tills jag är redo att börja ta itu med resten.
Eller tar jag min mobil och strosar ut och hittar finurliga och förunderliga motiv att fota bara för mig själv."
/Margareta H-Norin

"Har just fått veta att jag har PTSD, och många bitar föll på plats men inte alla så jag tänker att när man är in den situationen är något av det bästa man kan göra att läsa din bok för att förstå sig själv bättre och lära sig att ta hand om sig själv och sitt inre barn."
/Lena

"Be om hjälp.
Jag trodde inte man får känna som jag gör. Jag har vuxit upp med att bli straffad för det, man får inte känna så och inte så mycket!
Inte så snabbt och hårt och intensivt och explosivt och bottenlöst och högt.
Så jag blev förtvivlad och straffade ut mig själv.
Jag vågade inte be om hjälp. Dessutom kan man då få nej.
Men. Om jag frågar efter hjälp, kan jag få råd och tröst och förståelse och jag har lärt mig mer om mig själv.
Det är fortfarande svårt men nu försöker jag formulera mig istället för att straffa mig."
/Johanna Rasmussen


Anledningen till att jag valde att skriva om vinnarna på denna bloggen istället för på tumblr där jag utropade tävlingen, är att det är mycket lättare att posta kommentarer här. Och jag tänkte att om ni som inte vann eller ni som inte deltog vill dela med er av era tankar på hur man kan ta hand om sig eller vara snäll mot sig, så kan ni alltid skriva det i kommentarsfältet. Kanske någon behöver höra det.

(Och det finns ju fler ex av min bok, bara inte att få gratis. De går att köpa direkt från mig via etsy, eller i vanlig bokhandel.)

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Allt är något annat nu (och ingenting har ändrats).

Det mesta jag skriver om på denna bloggen utspelade sig för ganska många år sen. Min kontakt med psykiatrin började år 2000. Anledningen till att jag skriver så mycket om det, tiden när allt var nytt, är att vissa saker kändes starkare och var tydligare då, just för att det var nytt. Senare har jag varit mer beredd, haft mer kunskap, hittat sätt att tackla de värsta uttrycken för maktmissbruk. Då var jag så oskyddad.

Jag har fått bra vård också. Tiden mellan då och nu fylldes till stor del av läkande. Av hjälp. Av bearbetning. Jag är så annorlunda nu. Jag vet hur jag mår, jag kan sätta ord på det, har verktyg för att handskas med det. Jag kan be om hjälp, vet att det är jag som vet vad jag behöver, oavsett hur mycket auktoritet någon använder när de försöker köra över mig. Jag har landat i mig själv och har en tryggare relation till mig själv. Tror på mitt värde, mitt liv, mina förmågor. Tror på mig.

Det är så annorlunda nu. Jag är så annorlunda nu. Jag kan prata, jag är inte den där rädda personen som helst skulle gömma sig i ett hörn. Som inte vågar be om något. Som inte kan säga nej eller protestera mot auktoriteter. Jag gör det nu. Säger nej när jag vill. Protesterar när någon går över mina gränser. Visar att jag är av en annan uppfattning när någon idiotförklarar mig och inte ger mig mandat att veta något om mig själv.

Ibland har jag tänkt att en del av det hemska som var kanske var för att jag inte tog plats. Inte bad om hjälp. Inte var tydlig. Kanske berodde det på att jag inte sa nej, satte gränser, protesterade? Kanske låg det hos mig ändå, en del av det systemet utsatte mig för. För att jag var rädd. För att jag lät dem.

När jag hade hjälp som var bra, när jag blev sedd och hörd och respekterad, när jag blev mött där jag var, så tänkte jag att det kanske handlade mest om att jag inte vågat låta någon se mig förut. Att jag också hade ett ansvar för att det blev som det blev.

Men jag är så annorlunda nu. Jag tar plats, ber om hjälp, protesterar när någon går över mina gränser. Och jag inser att det inte spelar någon roll. De som inte lyssnar, de lyssnar inte oavsett hur välformulerad jag är. De som inte ser mig, ser mig inte oavsett hur tydlig jag försöker göra mig. De som tycker att de har rätt att trampa omkring på fel sida av mina gränser tar sig den rätten även om jag protesterar.

Det var aldrig jag som var problemet. Det låg aldrig hos mig. De som faktiskt satte sig ner och försökte möta mig där jag var kunde möta mig också då, när jag var rädd och hade få ord. När jag behövde mycket skydd för att alls orka finnas till.

De som inte är intresserade av att möta mig, lyssna på mig eller tro på mig gör det fortfarande inte. De som letar efter en diagnos och skapar en bild av mig utifrån egna fördomar, de gör det oavsett vad jag säger, oavsett vad jag gör. Det spelar ingen roll om jag protesterar.

Jag är annorlunda nu, och för mig själv känns det bra att protestera, att vara tydlig, att sätta gränser. Men det spelar ingen roll i praktiken. Inför dem som har makt över mig är jag maktlös.



Detta är en repris av ett inlägg som tidigare publicerats på bloggen.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Om du bara slutar ha de problem du har, ska du se att vi kan hjälpa dig.

Den första tiden jag var inlagd var så mycket nytt och främmande. Att vara inlagd var konstigt och skrämmande. Och det var svårt att förstå hur allt fungerade, och ännu svårare att förstå varför.

Jag kunde inte be om hjälp. Det ingick i min problematik. Jag trodde inte att jag hade någon rätt att ta plats, behöva hjälp, trodde inte ens att jag hade någon rätt att finnas till. Ju sämre jag mådde, desto mer försvann jag in i det. Jag ville smälta in i väggarna. Inte synas, finnas, ta plats. På avdelningen var det dessutom så uppenbart att det fanns människor som verkligen behövde hjälp. Som hade problem på riktigt. (Till skillnad från mig, jag tyckte att jag bara var rakt igenom värdelös och borde försvinna). Det gjorde det ännu svårare, det där att ta plats. För det var redan omöjligt att ta plats i vanliga sammanhang. Att i detta sammanhanget tro på min rätt till hjälp, betydde att jag måste tro på att jag var värd hjälp minst lika mycket som de andra, de som verkade ha så mycket ångest och problem. Det var svårt. I stort sett omöjligt.

Allt på de där avdelningarna byggde på att ta plats och klara att be om hjälp. Även om det fanns undantag var regeln att ingen frågade hur jag mådde om jag inte först klarade att ta steget och be om att få prata med någon. Det spelade ingen roll om jag satt och grät i dagrummet, eller försvann in i ångest och låg i fosterställning i min säng en hel dag. Jag måste klara att ta steget ur det och be om hjälp, för att få hjälp att komma ur det. Vilket säger sig själv att det inte riktigt funkade, eftersom det är ett cirkelresonemang. Det fanns de som sträckte ut en hand, in i min bubbla av smärta och mörker, och hjälpte mig att komma ur den, eller åtminstone att slippa vara ensam i den. Men för det mesta fanns det ingen, och i min ångest blev jag bara mer och mer ensam, och både jag och personalen skuldbelade mig för det. För vi hade ju bestämt att jag skulle be om hjälp när jag mådde så dåligt. Att jag skulle prata med någon då. Att jag inte kunde be om hjälp när jag mådde så dåligt, det fanns liksom inte på kartan, att det kunde vara verklighet. Be om hjälp förväntades man kunna.

Jag kunde sitta i timmar i dagrummet och försöka ta mig ur bubblan, försöka resa mig upp, våga tro på att jag fick knacka på dörren till receptionen, ta tid, uppmärksamhet, fick be om min ångestdämpande medicin som var insatt "vid behov". Det betyder alltså att man kan få den när det är jobbigt, men såklart får man bara den om man ber om den. När jag efter timmar av kamp lyckades komma så långt som till att be om den hade ångesten haft tid på sig att bli helt överväldigande, och medicinen hade inte alls så mycket effekt som den kunde haft om jag tagit den när jag egentligen behövt den, och om jag inte gett ångesten näring i flera timmar genom min inre kamp där delar av mig tyckte att jag inte alls var värd hjälp, uppmärksamhet, medicin, och andra delar av mig tyckte det. Inre krig är rätt energikrävande, och ofta ångestskapande.

Efter ett tag lärde jag mig att hitta sätt så det blev lättare. Jag lärde mig vilka i personalen som aldrig blev irriterade om man bad om medicin, och lärde mig vem som var sjuksköterska (för om man råkade fråga en skötare blev svaret för det mesta att man skulle fråga en annan person, vilket betydde att jag var tvungen att orka ta steget för att be om hjälpen en gång till). Jag lärde mig också att bedöma hur jag mådde innan sjuksköterskan gick runt med medicinvagnen på de bestämda tiderna. Det var lättare att be om extra medicin då, när jag ändå hade uppmärksamheten hos mig. Lättare att känna det som om jag inte störde.

Det var inte bara stödsamtal och behovsmedicin som blev problem eftersom jag måste klara att be om dem. Ville jag duscha måste jag be om att få duschrummet upplåst, ville jag gå ut måste jag be om att någon öppnade dörren till mig. Behövde jag en ren handduk eller rena lakan, ville jag få ha min nagelklippare en stund eller använda tvättmaskinen, eller behövde jag hjälp att förstå något av hur saker på avdelningen funkade, måste jag också be om det. Att be om hjälp var något som jag måste klara igen och igen och igen. Ofta slutade det med att jag hoppade över det för att jag inte orkade. Att gå ut kändes viktigare än att duscha. Dessutom kunde jag göra det tillsammans med någon som besökte mig, och då var det lättare att klara att be om hjälp. Jag kunde ha samma handduk eller lakan i evigheter. Det var för svårt att orka be om allt. Så jag valde vilket som var viktigast. Jag hade mått bättre om jag duschade oftare, men om jag var tvungen att välja på att klara att be om en dusch eller ett stödsamtal kändes ändå stödsamtalen viktigare. Dessutom förväntade sig ingen att jag skulle orka bry mig om min hygien eftersom jag var klassad som deprimerad, så det var mindre risk att bli skuldbelagd om jag hoppade över det.

Det borde ha varit helt uppenbart hur svårt det var för mig att be om hjälp. Men jag kan inte minnas att jag någon gång blev tagen på allvar när jag försökte säga det. Budskapet jag fick var att det ju bara var att anstränga mig så klarade jag det. Som om det var bättre att pressa mig till att klara det utan hjälp, än att låta problemet med mina självutplånande drag faktiskt klassas som problem, och försöka hjälpa mig i det. Det är väldigt snävt vilka problem som tas på allvar inom psykiatrin. Jag önskar att det fanns en större öppenhet, och en större vilja att möta människor där de är, i det som är problem för dem.

Jag förstår att en del saker måste vara inlåsta på en sluten avdelning, och att behovsmedicin går ut på att man ber om den. Det är inte konstigt att slutenvården är uppbyggd på ett sätt så man måste be om hjälp för en massa saker. Men det kunde ändå ha varit så annorlunda.

Året efter min första inläggning började jag röka. Det fanns flera orsaker till det, och inga av dem är särskilt viktiga i detta sammanhanget. Det som spelade roll med rökningen var att rökrummet var en plats där personal och patienter faktiskt träffades och småpratade. Och när det väl fanns en kontakt, en sänkt tröskel, ett möte, så var det också lättare att be om hjälp. Det var bara att se till att cigaretten tog slut samtidigt som behandlarens, så kunde jag be om medicinen, en ren handduk, att bli utsläppt, eller vad det nu var jag behövde hjälp med, när vi gick ut ur rökrummet. Det var ingen stor sak då. Och kanske har det blivit mer restriktivt med personalens rökande de senaste åren, men det behövs ju egentligen inget rökrum för att mötas. Det som behövs är att man väljer att vara där patienterna är när man har en stund över. Att man suddar bort indelningen med olika rum, där patienterna har ett dagrum, och personalen sin reception. Det krävs att man gör det lättare att se varandra, lägga några minuter på att mötas i det vardagliga på avdelningen. Det skulle gå lika bra att göra det i ett dagrum som i ett rökrum. Finnas där, närmare patienterna.

Och jag önskar att fler sträckte ut en hand, frågade hur man mår, om man vill prata. Det är bra att man får hjälp om man ber om det. Men det skulle vara ännu bättre om man hade större chanser att få hjälp när man mår för dåligt för att klara att be om det också.

Detta är en repris av ett inlägg som tidigare publicerats på bloggen.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Gratis bok?

Lottar ut några ex av min bok. Är du intresserad så klicka här för att läsa mer.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Du får bara ha ett problem. Ett lagom stort, som passar våra behandlingsmetoder.

Sträckläste boken Slutstation Rättspsyk av Thérèse Eriksson och Sofia Åkerman för ett par dagar sen. Kan verkligen rekommendera den. Det finns så mycket att säga. Det är såklart vedervärdigt att människor som inte blivit dömda för brott vårdas inom rättspsykiatrin. Det är såklart helt oacceptabelt att man använder olagliga tvångsmetoder, och att man använder de lagliga tvångsmetoderna på ett olagligt sätt (dvs att använda dem som bestraffning eller som behandlingsmetod). Minst lika vedervärdigt och oacceptabelt är det att det är så svårt att bli hörd och tagen på allvar när man som patient utsätts för sånt, och att det verkar i stort sett omöjligt att lyckas stoppa den olagliga vården. Vilka andra olagliga handlingar skulle myndigheter acceptera att de fortsatte? Vilka andra människor skulle man acceptera utsattes?

Nåväl. Det finns väl andra grupper som vi också har en tendens att frånta mänskliga rättigheter. Papperslösa och asylsökande tex. Men nu handlar det som psykiatri här, så jag håller mig till det, och även om mänskligheten överlag tycker att det är en smidig lösning att med jämna mellanrum avpersonifiera vissa grupper av människor, så är det helt orimligt att myndigheter subventionerar att man utsätter människor för tortyrliknande åtgärder, som både strider mot mänskliga rättigheter och landets egna lagar. Och jag hamnar tillbaka på ruta ett. Hamnar i frågan kring varför patienter inom psykiatrin inte riktigt är lika mycket människor som andra, tex de som jobbar där.

Jag har inte haft koll på de här skräck-behandlingsmetoderna som använts inom rättspsykiatrin, även om jag vetat att det finns självskadepatienter som vårdas där. Efter att ha läst denna boken är jag omåttligt upprörd. Men samtidigt är jag inte förvånad.

Det finns strukturer inom psykiatrin som gör att det är logiskt att det kan bli såhär. Inte acceptabelt, inte försvarbart, men logiskt. En sak är det där att göra psykpatienter till något annat än människor. Att man delar upp människorna i "vi" och "dom" som jag tidigare skrivit om här. Den uppdelningen gör att det är lättare att utsätta någon av "dom" för en omänsklighet man aldrig skulle tycka att det var ok om man själv eller någon av ens närmaste behövde vara med om.

En annan sak är det här med psykiatrins syn på problem. Det är så viktigt att sätta rätt diagnos på människor. Och många behandlingar är uppbyggda utifrån att man ska ha en viss diagnos. Det är väldigt nischat på det sättet, och det kan finnas något bra i det. Om man har en missbruksproblematik är det vettigt att få hjälp av någon som har specialkunskaper i beroende, både vad gäller det fysiska och det psykiska. Är man ätstörd är det bra att ha hjälp som är specialinriktad på det, eftersom det är rätt speciellt, och detsamma kan gälla om man har PTSD, borderline, självskadebeteende eller någon annan problematik. Det är bra att det finns specialkunskaper kring olika områden, och att sätta rätt diagnos på någon kan vara en väg för att hjälpa någon att få rätt vård.

Däremot blir det problematiskt om man inte passar helt in i något fack, eller om man passar in i flera samtidigt. Eller om man har en problematik som är i en svårare variant, eller av nån annan anledning inte passar de behandlingsalternativ som finns. Tex kan det bli problem om man inte blir så förbättrad som "man ska" på den tiden en viss behandling är, eller om dämpandet av en problematik förvärrar en annan.

Jag vet människor som gått i behandling för ätstörning men blivit utslängda därifrån pga att de blev deprimerade när de väl åt. Villkoret för att komma tillbaka var att först sluta vara deprimerad, vilket i mina öron låter rätt orimligt att man ska klara om man inte äter tillräckligt, vilket de personerna inte klarade utan den behandling de blev utslängda ifrån. Jag vet också någon som blivit utslängd från ett behandlingshem pga självskadeproblem som hon inte klarade att kontrollera, vilket inte verkar lättare med bara en stödkontakt inom öppenvården. Och jag vet några som bedömts som att de haft fel problematik för befintliga behandlingshem (eller att det inte funnits pengar för behandlingshem), och att de varit för svåra fall för att det skulle vara rimligt att ge dem en fosterfamilj. Men eftersom de var i övre tonåren kunde man besluta om eget boende, och så fick de hjälp att skaffa en lägenhet i alla fall, där de fick bo utan särskilt mycket stöd alls.

Själv har jag fått höra när jag varit inlagd att jag ju egentligen behöver mer och en annan sorts vård än de kan ge mig, och i ett resonemang som bara kan låta rimligt om man är inom psykiatrin fick de det till att eftersom det inte finns några pengar för behandlingshem, så är det rimligaste att helt enkelt skriva ut mig.

Vid ett annat tillfälle hade jag blivit försämrad istället för att bli bättre av de tre månader man generellt har som absolut maxtid inom slutenvården här. Det var ju fel av mig. Och pengar till behandlingshem hade de inte, och någon exakt diagnos lyckades de inte sätta. Däremot hallucinerade jag en del. Det verkade inte som om jag hade en psykos, men att höra röster var skäl nog för att det skulle verka befogat att flytta över mig från allmänpsykiatrin till psykosvården, där det inte finns samma gränser eller samma press på att man ska bli frisk innan ett visst datum. Det visade sig vara ett uppköp för mig att hamna hos dem, men meningen med det var inte i första hand att jag skulle få en bättre vård. Meningen var i första hand att allmänpsykiatrins avdelning skulle kunna avsluta min inläggning innan de tre månaderna gått, och att de skulle hitta en lösning om vart de skulle göra av mig. För tiden var ju slut.

Alltför ofta är behandlingar inom psykiatrin begränsade och har tydliga tidsmässiga ramar. Det finns bestämmelser för hur många veckor eller månader man kan vara någonstans, och när den tiden är slut blir man flyttad eller lämnad utan hjälp, oavsett om det bästa varit om man fick vara kvar på samma ställe. Det finns väldigt tydliga ramar för hur ens problem får se ut också, och hur mycket förbättrad man ska bli. Om ens problem inte får plats inom någon ram, eller inte försvinner med den åtgärd psykiatrin bestämt borde hjälpa, är det som med störst sannolikhet händer att man blir skuldbelagd för det, och att man blir lämnad ensam. Som att det handlade om att man inte ansträngde sig nog, att det var viljebrist som gjorde en mer komplex eller att man behövde en annan sorts hjälp eller mer tid.

De allra flesta som inte matchar behandlingar som finns tror jag blir lämnade ensamma, för det mesta med en läkarkontakt och en stödkontakt inom öppenvården, vilket ofta inte är nog. (Men psykiatrin kan ju definiera det som om man "får behandling" oavsett hur otillräcklig behandlingen är). Med en del patienter skulle det inte vara möjligt att bara skriva ut dem och lämna dem. De tvångsvårdade patienter som hamnar på rättspsyk är såna.

Men jag tänker att det är olika uttryck för samma sak. Psykiatrin lider av en fyrkantighet både vad gäller vad man kan ha för problem, hur de kan behandlas, och hur lång tid det får ta. Till rätt stor del tror jag att det går att skylla på politikerna, som är de som bestämmer hur mycket pengar det får gå till olika saker, vad som är rimligt i deras ögon. I vilket fall är det ett enormt strukturellt problem inom psykiatrin som system. Det finns för få vårdalternativ, och de som finns är begränsade på ett sätt som lätt blir dåliga för patienter. Det finns en extrem brist på helhetstänkande vad gäller vården, och också vad gäller synen på människan som ska behandlas. Man ser hellre symptomen än skäl som finns bakom, och har man symptom som hör hemma inom flera olika specialistområden får man hjälp med ett i taget. Vilket sällan är en bra lösning. Har man en komplex eller allvarlig problematik riskerar man att flyttas runt. Oavsett om alla ställena är bra finns det risk att just det att hela tiden bli flyttad, och att hela tiden höra att man inte hör hemma på något ställe påverkar en. Alltför ofta känns det som att behandlare tycker det viktigaste är att slå fast att en patient inte hör hemma på deras bord, och som att det sällan är lika viktigt att slå fast på vilket bord en patient hör hemma, var personen faktiskt kan få hjälp. Det viktigaste är att bli av med problemet, patienten.

Det finns i stort sett aldrig utrymme för att få stanna någonstans tills man hunnit bli bättre, den sortens trygghet erbjuds inte. (Jag tror psykosvården är en helt annan historia än allmänpsykiatrin). Och blir man inte hjälpt av den vård man kan få, riskerar man att bli stämplad som ett (i stort sett) hopplöst fall och dumpad. Antingen i sin ensamhet och med väldigt lite hjälp, eller i värsta fall på rättspsyk. På slutstationer där det inte finns några tidsbegränsningar eller goda behandlingar.



Detta är en repris av ett inlägg som tidigare publicerats på bloggen.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Gästbloggare: Med overkligheten. Medvetenheten.

Hej alla, underbara, bästa ni.

Har fått äran att skriva här hos Linnéa. Tacktacktacktacktacktack Linnéa!!

Vill med denna text dela med mig av mina erfarenheter och insikter om depersonalisation och derealisation då jag själv sökte efter och saknade det när känslan tog över mig.

Jag jättesnabbt; cis-kvinna, feminist och har vuxit upp i en relativt trygg familj. Mitt tilltalsnamn är Ellenor och jag har levt i denna kropp på denna planet i 23 jordsnurr.

Nu i efterhand kan jag se hur det ena ledde till det andra, hur varje steg haft sin mening och hur jag också fortfarande är på väg.

Jag kan minnas när jag gick i femman, åkte till Kreta med mamma, pappa och lillebror, hur jag stod på stranden och inte kunde fatta hur jag verkligen nu helt plötsligt var i ett annat land. Ett annat land? Vadå annat land? Jahapp… och nu ska jag alltså vara här på semester?? Så surrealistiskt alltihop.

Eller alla gånger jag suttit på skolbussen och lekt med tanken att alla människorna här egentligen bara är något klädda med skelett, organ, muskler, skinn och kläder.

På möten på jobbet, inte kunna höra vad någon säger för att jag varit helt distraherad med att inte förstå hur det kan komma meningar ut från människokroppar eller vara helt i chock av hur ett ansikte faktiskt är uppbyggt.

Jag har alltså hela mitt liv ifrågasatt exisitensen, både min egen och min omgivning. Enkla frågor som – Vad heter du? Ledde till att jag började tänka vem är jag? Vem är jag? Vem är jag? Hur kan jag vara här? Hur kan du vara där? Hur kan jag se? Varför är dörrar fyrkantiga? Vad är en dörr gjord av? Atomer? Vadå periodiska systemer? Lever vi på en planet i ett universum som är i ett annat universum och som är ytterligare i ett universum? HAH! Stopp. – Hallå? – Haha, hör du mig? – Vad heter du? Jag ville ha de ärligaste svaren på allt och det ledde alltid till existentiella frågor för mig. I samband med kaoset som var med mitt ex och min boendesituation kraschade jag till slut.

Urklipp ur dagbok ett par månader efter ett av alla break ups jag och mitt ex hade:

22:48 17.02.2012
”Sen ett år tillbaka har jag haft återkommande overklighetskänslor. För ett par månader sedan började det blir mer påtagligt och mer som en del av vardagen. Nu senaste veckorna har det blivit extremt. Fick min första panikångestattack för två veckor sedan, fick den andra förra veckan i torsdags, tredje fick jag på vägen hem från krogen i lördags, igår fick jag tre stycken och idag har jag bara fått en. Allt jag gör känns overkligt, alla runt omkring mig har plötsligt blivit främlingar. Min familj. Mina vänner. Alla. Jag känner knappt igen mig själv. Har börjat få svårt att hålla koll på dagar, förstå vad klockan är, har svårt att ta in.

Musiken är väldigt viktig för mig just nu.

Att bara ligga här och skriva känns väldigt konstigt. Drömmar och ”verkligheten” börjar flyta samman. Vänner verkar inte förstå något alls. Känns bara som att jag kan sitta här och stirra rakt ut i tomma intet utan att det betyder något. Att se min egen spegelbild är som att se en annan människa. Vill försvinna härifrån, slippa alla dessa känslor, krav, livet. Allt känns så långt borta, som att en gör saker för att en måste, det liksom förväntas av alla att en gör det. Alla dessa tankar blir bara värre och värre för varje dag. Vet ingenting längre.”

Overklighetskänslan var sedan konstant i ytterligare tre år. Kändes som att jag klättrade inuti min egen hjärna som var dränkt i såpa. Såpan blev till en bubbla, som skilde mig från verkligheten, som växte sig tjockare och tjockare. Ja, många av er känner ju säkert igen er i detta, hur en längre tid av depersonalisation och eller derealisation känns.

Min första vändning till att börja må bättre var att träffa någon likasinnad; som berättade att det är helt naturligt att ifrågasätta samhället och existensen. De frågorna jag hade och har, har också andra och det finns till och med studier samt forskning om det.

Kommer ihåg ett speciellt samtal med den där någon. Var hemma hos honom i hans säng och pratade om existensen, att det enda en faktiskt vet är nu. Nu är inte det förflutna eller framtiden, nu är nu. Alltså det jag, eller fiktionen ”Ellenor” har varit med om finns inte och det jag kommer att vara med om finns inte heller egentligen. Ellenor finns inte.

Okej, vad vet jag om nu då? Att uppleva att vara är alltid nu, att vara kan bestå av olika intryck till mitt medvetande väl? Intryck som uppfattas via mina sinnen? Detta kan exempelvis vara känslan av att jag sitter i sängen, en säng består i grund och botten av atomer. All materia består av atomer. Till och med luften är atomer, allting är atomer. Om allting är atomer är ju allting samma, allting sitter ihop - bokstavligen. Allt är ingenting och ingenting är allt.

*BOOOHM, mind -> blown!*

När en känner overklighetskänslan så känner en bland annat att fiktionen av sitt jag, ex Ellenor, och allt som är kopplat till Ellenor inte är greppbart. Relationer, platser eller det som jag verkligen tyckte var värst – att titta på mina händer, var så surrealistiskt. Beslutsångesten i alla val, allt från känslor till vad en vill äta från menyn. Också uppfattningen av nuet, alltid känna sig flytande och snurrig, försöka se genom bubblan eller glasrutan, värsta tänkbara – shoppinggallerior. Till och med bara orden: depersonalisation och derealisation = opersonlig och overklig.

- GOSH, JAG FATTAR!

Alltså att vara i tillståndet av ”depersonalisation”/”derealisation” är ju att vara helt frånkopplad och fri från sitt ego/sinne(ex: Ellenor) och det blir per automatik att vara i nuet. Overklighetskänslan är känslan av att uppleva nuet, vara medvetande. Att vara medvetande om nuet konstant är precis vad det är, nu, nu och nu. Självklart blev det intensivt och ångestfyllt då innan när jag inte förstod.

Jag fick ett nytt perspektiv på min verklighetsuppfattning. Istället för att känna att jag levde kvävd i overklighetsbubblan, som ingen annan i min omgivning verkade göra eller förstå, upplevde jag känslan som en medvetenhet av nuet.

Urklipp ur dagbok i samband med detta:

”2015-05-29

Jag är inget och allt

Överallt och ingenstans.
Flytande och stilla.
Öppen och inlåst.
Vet allt eller ingenting.

Känslorna sköljer över mig
och jag älskar att leva.
Tid eller rum slutar att existera
och jag är svävande i nuet.
Vibrerar med universum
och jag är överallt.

Jag är ju inget, jag är ju allt.
Tillsammans är vi inget och allt.
Jag är ju inget, jag är ju allt.
Tillsammans är vi inget och allt.”

Overklighetskänslan är tillståndet av medvetenheten om att vara nu. Igen; overklighetskänslan är tillståndet av medvetenheten om att vara nu. Härmed förklarar jag att numera heter overklighetskänslor medvetenshetskänslor och overklighetstankar medvetenhetstankar, hehe. Trodde aldrig att jag skulle vara tacksam över alla år jag famlade i mörkret, men det är jag. Obeskrivligt tacksam.

Det nya perspektivet har tillåtit mig att kunna acceptera att jag lever i denna kropp, i denna verklighet. Jag kan nu bara få vara. Ingen bubbla längre. Jag vågar släppa och känna in. Leva.

Ellenor Gustafsson hösten 2015


***

Tidigare inlägg från gästbloggare hittar du via en flik under bloggens rubrik. Vill du också gästblogga kring något som rör dissociation kan du maila mig på regnlund (snabel-a) gmail (punkt) com, och/eller läsa lite här: Det svåra med att skriva om dissociation. (Vill du gästblogga?)

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.