Maskrosbarn.

Föreningen Maskrosbarn ger stöd till ungdomar som har föräldrar som är psykiskt sjuka eller missbrukar. De gjorde en intervju med 50 ungdomar mellan 13 och 19 år. Resultatet blev bland annat:

"72% av ungdomarna känner inte att vuxna lyssnar på deras behov och rättigheter

80% av ungdomarna har inte fått berättat för sig av en vuxen om deras förälders diagnos

94% av ungdomarna känner inte till barnkonventionen och sina rättigheter

91% av ungdomarna tycker att deras hemsituation påverkar deras skolgång negativt"


De har också gjort två checklistor som utgår från vad ungdomarna själv har sagt är viktigt i mötet med socialtjänsten (och i liknande möten) . En som handlar om bemötande och en annan som handlar om den fysiska miljön vid möten.

Viktigt tycker jag. Att lyssna på och utgå från dem man ska hjälpa.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Fördomsbaserad vård.

Ibland tappar jag bort mig i era ord. Gör dem till mina, tror på dem, försöker organisera min förståelse av mig själv utifrån det ni säger. Som när jag faller in i att tro att det finns ett samband mellan hur mycket jag faktiskt förstår av mina problem, hur korrekt jag tolkar mina symptom, och hur hög grad av funktion jag har. Som att "total förståelse" skulle betyda "helt fri från symptom" och att jag kanske inte fattar något alls, eftersom jag nu har så låg funktion, så mycket problem.

Helt ärligt vill jag mest dunka mitt huvud i en vägg tills jag får ut dem igen. Orden. De där uppfattningarna, den där sortens idioti som bygger på fördomar. Den där makten som används för att försöka trycka in mig i de förutfattade meningarna som bestämmer hur jag kan vara, får vara, hur jag borde fungera. Den fyrkantiga förståelsen av världen som inte är anpassad efter verkligheten utan efter förenklingar.

Såhär är det: det finns inget helt tydligt samband mellan förståelse och funktion. Till viss del kan högre förståelse leda till högre grad av funktion, för att förståelse kan ge chanser att handskas med problem på ett annat sätt än om man inte förstår dem alls. Men det räcker inte med förståelse, och även om man har bra förståelse och bra verktyg för att handskas med sina symptom, så kan man ha problem. Att jag vet hur jag fungerar, hur mina problem ser ut och vad de beror på betyder inte att det omöjliggör att jag mår så dåligt som jag gör, har så låg grad av funktion som jag faktiskt har. Jag ljuger inte då, när jag förklarar hur dåligt jag mår, försöker göra det tydligt.

Det betyder inte heller att jag missförstått allt, att det är ett misstag att tro att jag förstår så mycket jag fått för mig att jag förstår, och att min låga grad av funktion handlar om att jag agerar och gör val utifrån en felaktig förståelse av problemen. Det blir ofta så. Som att ni bara kan tänka er att tro på den ena halvan. Antingen mår jag så dåligt som jag säger, eller så förstår jag så mycket som jag ger sken av att förstå. Som att båda inte kan vara sanna, som att det skulle vara omöjligt. Som att förståelsen skulle ge mig mer förbättring än såhär. Det finns inget så tydligt samband. Man kan ha väldigt mycket erfarenhet av sina problem, teoretisk kunskap, självinsikt, sjukdomsinsikt, och andra sorters förståelse, men ändå ha problem. Ändå må så dåligt att inget alls fungerar. Ni måste förstå det. Även när världen är som den är nu, bär på värderingar så präglade av makten som ligger i att göra medvetna val, som säger att ansvaret ligger hos oss själva, i vår vilja, i våra försök att komma vidare. Ni måste förstå att det inte räcker, inte alltid, inte om man har stora problem. Man kan må så väldigt dåligt ändå. Hur mycket man än förstår. Hur goda val man än gör.

Ni måste sluta hålla på såhär, blockera möjligheterna till hjälp med fördomsbaserade bedömningar. Det håller inte. Det finns inget tydligt samband mellan förståelse och funktion när vi pratar om psykiska problem, men jag skulle tro att det finns ett tydligt samband mellan att utgå från fördomar, och att skapa en vård som inte blir särskilt bra för patienterna. Kanske skulle vi fokusera på det sambandet istället, försöka skapa en vård som är lite bättre än så.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Våga anmäl. (Är det verkligen mod som saknas?)

Alldeles nyligen öppnade sidan vagaanmal.se. Den handlar kortfattat om att hjälpa människor att våga anmäla sexualbrott, och att upplysa om varför det är viktigt att anmäla. Ett bra initiativ. Eller? Är det det? Jag är kluven, jag kan lika gärna säga det meddetsamma.

Enligt Brottsförebyggande rådet anmäls bara 23 % av sexualbrotten. Hos dem kan man också läsa att utvecklingen är att fler brott av denna typen anmäls nu, de senaste 30 åren har ökningen varit så stor att det är fem gånger fler som anmäls nu. Det är gott, att det rör på sig, och att det är i den riktningen det rör sig, även om 23% fortfarande är väldigt lite.

För att titta lite närmare på statistiken får vi hålla oss till våldtäkter (av den enkla anledningen att jag inte orkar googla hur mycket som helst idag pga trött hjärna). 2010 anmäldes 4 134 våldtäkter i Sverige. 313 av dem ledde till åtal. Det är 8 %. Av de åtta procenten ledde 33% till en friande dom. Allt enligt den här artikeln hos dagensjuridik.se. Där kan man också läsa att antalet friande domar har ökat. År 2006 var de friande domarna 22%, och fyra år senare var de alltså 33%. Förändringen beror förmodligen på några domar i HD, där man skärpte praxis gällande såna här brott. Dvs det ska krävas mer för en fällande dom nu än det tidigare gjort. Enligt Katrin Lainpelto är dessa 33% den största andelen friande domar bland alla brottsbalksbrott.

Ok. Nog med siffror nu.

Min fundering handlar om ifall det är rätt tråd att dra i, rätt ställe att börja på, att uppmana till mod att anmäla. Jag tycker det är viktigt med anmälningar, jag beundrar dem som orkar och vill välja att göra det, och jag tycker de är värda allt stöd och alla positiva ord som finns. Men är rätt väg till förändring att hjälpa utsatta att hitta mer mod?

Jag valde att inte anmäla. Det var faktiskt inte alls av feghet. De brott jag kunde anmält låg ganska långt bak i tiden. (Blir man utsatt innan man fyller 18 börjar preskriptionstiden räknas från den dag man fyller 18). Att anmäla när det nyss hade hänt var inte möjligt av flera orsaker. Möjligheten fanns sen, när jag var över 18. Inget förändrades om jag gav mig lov att tänka igenom saken ordentligt. Så det gjorde jag. Och jag valde att inte anmäla.

Det handlade om att värna mig själv. Att vara rädd om mig, och att skydda mig från att bli utsatt på nytt, även om det skulle vara i en annan form än de övergrepp jag övervägde att anmäla. Jag förstod att förhör handlar om att bli ifrågasatt, att jag inte hade stora chanser att bli trodd, och att jag kunde förvänta mig att förundersökningen lades ner. Jag hittade ingenting som talade för att det skulle ge mig något alls att anmäla, eller att någon skulle kunna bli fälld. Däremot hittade jag många saker som sa mig att jag riskerade att göra mig illa genom en anmälan. Så jag lät bli.

Det handlade inte om brist på mod. Det handlade om att jag i första hand tycker att jag har ansvar för mig själv, att ta hand om mig och skydda mig på de sätt som går att skydda mig på. Om det finns något att vinna på att göra mig sårbar, utsätta mig för något där jag kan bli skadad, så handlar det om ett övervägande. Är det värt det? I detta fallet såg jag inte att det fanns något att vinna, det enda jag kunde uppnå var att bidra till statistiken. Minska mörkertalet en smula. En väldigt väldigt liten smula. Som jag då skulle riskera att betala ett mycket högt pris för. Så jag valde bort det.

Varför jag berättar? För att jag ser två problem med vagaanmal.se. Det ena handlar om ansvaret. Vem har ansvar för att så få anmäler, och för att läget kring såna här fall ska förbättras? I mina öron låter det lite som att det är de utsatta individerna som bär på det ansvaret. Att vårt mod skulle kunna förändra allt. Jag vet inte det faktiskt (eller om modet används bäst genom att lägga det på en anmälan). För mig säger statistiken jag presenterade ovan något annat. Eller öppnar åtminstone för en alternativ tolkning. Jag tror inte att det är bara jag som påverkas av vetskapen om att bara åtta procent av förundersökningarna alls leder till rättegång, eller att att de prejudicerande domarna handlar om att det ska bli allt svårare att få någon dömd. Man skulle kunna börja där. Om förändringen man vill ha är att fler ska anmäla skulle man ju kunna lägga ansvaret på rättssystemet. På hur praxis ser ut, eller på att se till att fler mål åtminstone hamnar i rätten.

Det skulle till och med kunna vara så att det är där ansvaret borde läggas. Ibland känns det som att utsatta förväntas finnas till hands och bära skuld för en massa saker. Tex skulden i att övergrepp alls kunde hända, i att man inte reagerade som man "borde", enligt de förutfattade och förenklade uppfattningar som folk i allmänhet har om hur offer "ska" vara. Ganska ofta förväntas vi bära skuld för de skador vi fick av övergreppen, för att vi behöver vård (som kostar pengar) eller inte klarar jobba (och behöver vara sjukskrivna, kostar ännu mer pengar). Eller det här, att rättssystemet borde bli bättre i dessa fallen. Att ansvaret måste börja med att fler utsatta anmäler, och att vi som väljer bort det bör ta på oss skuld för att vi inte haft mod nog, eller för att vi bär på uppfattningen att det är svårt att bli trodd.

Vi måste inte alls börja där, med att utsatta ska hitta mod. Det är ett alternativ, inte alls det mest självklara. Och att det är svårt att bli trodd handlar inte om något dysfunktionellt tankemönster hos utsatta, statistiken säger ju det rätt tydligt. Det är svårt att bli trodd.

Det andra problemet jag ser hos vagaanmal.se handlar om att de för ut ett onyanserat positivt budskap. Bara de med positiva erfarenheter av anmälan är välkomna att dela med sig av sin berättelse, och bland argumenten till varför man ska anmäla finns tex detta:

"Genom att polisanmäla vad du varit utsatt för, oavsett om det leder till fällande dom eller inte, får du en möjlighet till både bearbetning och avslut. Det kan bli lättare att se att du inte själv behöver bära någon skuld för vad som hänt, att du faktiskt varit offer för ett brott. Det kan vara skönt att våga ta sin upplevelse på allvar, och enklare att gå vidare efteråt." 

Det kan ju vara så. Att en anmälan blir en bearbetning, ett avslut, att skulden hamnar hos rätt person. Men jag vet människor som berättat om det motsatta. Att känslorna av skuld blivit värre, att hela processen varit retraumatiserande, blivit ännu ett svek, ännu ett övergrepp, ännu något man behöver handskas med, bära på, bearbeta, läka. Att inget alls avslutas, utan att det istället rivs upp.

På sidan saknar jag information och frågor som handlar om vad som kan vara vettigt att tänka på innan anmälan. Tex om man är förberedd på att det kanske inte blir någon rättegång? Om man har stöd i sitt vardagliga liv ifall processen drar upp mycket, eller om man har oturen att bli illa bemött? Eller hur man gör för att få professionell hjälp om anmälan inte räcker för att läka de sår man fått?

Vad händer med de som hittar mod genom att läsa på vagaanmal.se, och sen anmäler, om de inte alls känner sig hjälpta och läkta av anmälan? Riskerar inte en onyanserat positiv bild av anmälan göra att de får ännu ett lager av skuld att bära på? Skulden i att de inte blev hjälpta, befriade, upprättade i sina inre av att anmäla?


Varför väljer jag att skriva detta här, på en blogg om psykiatri? Kanske delvis för att jag helt enkelt behövde skriva det. Men inte bara. Det är så många som blivit utsatta för någon form av övergrepp som mår dåligt. Träffar du en patient som funderar på att anmäla kan det vara en god idé att ha lite koll, både på hur rättsläget är, och på dig själv. Hur ser din uppfattning ut, och i vilken utsträckning och på vilket sätt presenterar du den för patienten? Kanske riskerar även du att måla upp en liknande positiv bild, som att anmälan ska lösa det mesta? Eller tycker du att det är viktigt att antalet anmälningar ökar, att förövare helt enkelt "ska" anmälas, och ser den uppfattningen tydligare än personen som sitter framför dig?

Det finns anmälningsplikt som gäller dem du möter som är under 18 år. Jag skulle tro att du har koll på den, om du har ett jobb där den är aktuell. Men du ska också komma ihåg att när det handlar om människor som är över 18 år, är det upp till hen att anmäla eller inte. Det kan vara bra. Men en anmälan är inte det enda sättet att bryta tystnaden, lägga skulden på rätt ställe och hitta ett avslut. Det kan till och med vara så att en annan väg är bättre. Det är upp till hen själv att komma fram till vad som är rätt val. Du kan vara ett stöd. Men låt den som varit utsatt vara den som väljer sin väg. Och strunta i det där att överföra skuld på den som väljer att inte anmäla, eller se det som att hen saknar mod. Det kan vara nog så modigt att välja bort att anmäla. Att välja att skydda sig själv.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Orden ni använder om mig. Psykiskt sjuk.

Jag vet att det finns människor som blir lättade av att få sina problem klassade som psykisk sjukdom. Att den etiketten gör något tydligare och mer begripligt för dem. Avdramatiserar. Men jag har svårt för det. Kanske är det för att jag snarare ser mig som skadad än sjuk. För att jag kopplar ihop sjukdomsbegreppet med annat. Jag vet inte om det är sjuk jag är, eller har varit. Inte vad gäller det psykiska.

Låt oss ta en liten jämförelse. Om någon slår en riktigt illa på näsan kan näsbenet brytas. Jag skulle (utan sjukvårdskunskap) säga att det är en ganska normal reaktion på vissa slag. Som att det skulle vara onormalt om näsan faktiskt höll. Och människan med den brutna näsan räknas då som skadad. Vi skulle väl inte se på det som en sjukdom, att ha ett brutet ben? Jag tror inte det. Sjukdom är laddat med en annan sorts innehåll. Skulle vi betrakta hen som sjuk som har en bruten näsa flyttas ansvaret för den brutna näsan över till personen som blivit slagen snarare än den som slog. Det är där vi söker orsakerna. Kanske har hen benskörhet och är ömtåligare än de flesta, kanske var det därför näsan inte höll? Då tror jag vi kan tänka oss att tala om skadan som en del av en sjukdom, som en följd av en sjukdom. Men om det är en helt normalt stark näsa som gått sönder av ett onormalt hårt slag, om näsans brutenhet kan ses som en normal reaktion på en onormal påfrestning, då tänker vi väl inte på människan med den brutna näsan som sjuk? Jag gör inte det i alla fall. Skadad, men inte sjuk.

På samma sätt har jag svårt att tänka på mina psykiska problem som att jag är sjuk. Jag tvingades att vara i ett helvete. Jag var ett barn. Jag kunde inte ta mig därifrån. Jag skadades av det. Nu är jag skadad. Orsak och verkan. Det är inte att skadan uppstått som är det onormala och eventuellt sjuka. Det onormala ligger i att jag var tvungen att befinna mig i ett helvete, där det var onormala påfrestningar. Det är inte normalt att vara i den sortens sammanhang, men är man det är det normalt att skadas av det. På samma sätt som det är normalt av en näsa att bli bruten om den blir slagen tillräckligt illa.

Att definiera mig som sjuk istället för skadad förmedlar till mig att problemet ligger hos mig. Att det normala skulle ha varit att jag förblev oskadad, och att mina symptom beror på mig. Som att jag var skör, uppvisar onormala symptom utifrån det jag var med om. Det finns ett skuldbeläggande i det. Att göra mig till den sjuka, svaga, se mig som onormal. Att vända blicken som söker efter orsaker mot mig snarare än mot förövarna och vad jag var med om.

Jag tycker också att begreppet psykiskt sjuk är problematiskt för att jag upplever det som att det finns en tvådelad rörelse i hur samhällets inställning till psykiskt sjuka är nu. Kanske handlar det om en förändring, eller så handlar det bara om att omformulera något som redan funnits här. Jag vet inte. Den ena delen handlar om att måla upp psykiskt sjuka som våldsbenägna. Kanske till och med monster. Åtminstone farliga. Det handlar om att vi måste skydda oss mot dem som får stämpeln psykiskt sjuk. Och hur psykiskt sjuk är den förklaring som ligger närmast till hands när någon begått onda handlingar. Det handlar om att skilja "oss" från "dom", och att skydda oss. Mot dom. De farliga. De som är så sjuka att de inte vet vad de gör.

I verkligheten är det ju en väldigt liten del av alla människor med psykiska problem som är farliga för andra. Men mediebilden ser ofta ut på ett annat sätt. Den målar upp hotet, gör tydligt att vi måste skydda oss. Mot dom. Psykiskt sjuka.

Den andra delen handlar om goda krafter som vill sätta mer ljus på det här med att må dåligt psykiskt. Som vill att vi ska prata om det, låtsas om det, och göra vad vi kan för att minska skammen. Jag tror verkligen på öppenhet, jag tror att skammen och tystnaden kring den här sortens problem bara är av ondo. Men något går vilse där ibland. När trösklarna för vad som räknas som psykisk ohälsa sänks, när budskapen blir att alla mår dåligt ibland, och att det är normalt. När man blandar ihop normala livskriser, sorger och svackor med problem som faktiskt är patologiska och behöver vård. Ibland mycket vård, under lång tid. Gränserna suddas ut för mycket där, och även om det görs med en god vilja, även om många är måna om att framställa psykisk sjukdom som något man kan drabbas av och behöva vård för som vilken sjukdom som helst, och inget som borde vara mer skamfullt eller svårare att söka vård för, så blir det inte så bra när det blandas upp med att snart all psykisk smärta räknas som sjuk.

Jag vill inte förringa någons lidande, jag vet att det är svårt att leva, och att alla behöver hjälp när de är i en kris. Jag tycker att vi borde prata mer om det, ta allt sånt på större allvar. Och jag ser ett problem där. När alla psykiska problem smälter ihop till något alla kan drabbas av, något som är rätt normalt. På ett plan är det sant. Och på ett annat plan blir det vilseledande. Alla kan bli förkylda, och alla kan få astma. Det finns saker som gör att man kan ha ökad sårbarhet både för förkylning och astma, och det borde inte vara något som är fyllt med skam att drabbas av nåt av det, och behöver man vård ska man söka. Det är inte samma sak som är likställa förkylning och astma, göra dem till ungefär lika svåra problem, resonera som att man borde ha lika rätt till vård oavsett vilket man har. När det gäller förkylning och astma vet vi det, det är därför jag tar exemplet, men vet vi det när det gäller psykiska problem? Jag är inte säker på att kampanjerna alltid hittar rätt, lyckas förmedla att det finns olika svårighetsgrad. Man ska ta alla på allvar, men det är inte samma sak som att allas problem är lika allvarliga.

Det finns en risk i att stora psykiska problem förminskas genom den uppmärksamhet och den "det kan hända alla"-inställning som finns. Det finns en risk att problemen likställs, och att det är på bekostnad av dem som har det svårare. Och det blir verkligen ett stort problem när sjukförsäkringssystemet och vården utformas efter det. Där alla förväntas kunna arbeta, om man bara hittar rätt aktivitet (får hjälp ut ur passiviteten, som just nu verkar vara den officiella inställningen till varför människor med psykiska problem inte alltid klarar att jobba). Där de flesta med psykiska problem förväntas klara sig med 20 gånger av terapi, och där större behov än så riskerar att bli tolkade som något annat än reella behov.

Jag undrar om vi inte riskerar att i praktiken förvärra synen på människor med psykiska problem, när det är dessa två bilder som ges utrymme parallellt. När det inte finns något mellan bilden av psykisk sjuka som onda monster vi behöver skydda oss från och psykisk sjukdom som något normalt, i stort sett en del av livet. Vi är rätt många som befinner oss mittemellan. Vi som inte alls är farliga för andra, men som har svåra problem och behöver mycket vård. Vi som faktiskt inte klarar att jobba, för att all energi och alla våra förmågor går åt till att handskas med de problem vi har. Vi som kanske skulle behöva få räknas som sjuka eftersom vi pga problemen i så stor utsträckning är ur funktion. Begreppet "psykiskt sjuk" räcker inte riktigt till oss, om det nu fylls med de alternativa innehållen "ond och farlig" eller "helt normal".

Jag vet inte vad vi borde kalla oss, eller vad vi borde kallas. Jag är bara inte bekväm med att klassas som psykiskt sjuk. För de olika innehåll de orden har, upplever jag inte har så mycket med mig, mina problem och mina oförmågor att göra.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Förtydligande.

Fick en fråga om jag kunde förtydliga kring vad det förra inlägget handlade om. Ge ett exempel eller så. Och jag har gått och tänkt lite på det.

Tror jag oftast hör stigmatiseringsargumentet när det handlar om diagnoser. Tex "Det är stigmatiserande för barn att få en psykiatrisk diagnos" (och därför borde vi vara mer restriktiva) eller "det blir stigmatiserande för barn som har problem att bara känna sig fel och inte kunna få de förklaringar och den hjälp en diagnos innebär" (och därför borde alla barn med problem ha rätt att bli diagnosticerade). Det kommer upp när det handlar om diagnoser på vuxna med, och ibland i andra sammanhang. Men just det här med barnen är ju så laddat. För vem vill stigmatisera ett barn? Och framförallt: vem vill stigmatisera ett barn som redan har problem?

Det blir svårt att säga emot stigmatiseringsargumentet, om man inte vill framstå som osympatisk. Alternativt finns möjligheten att säga emot det, men då blir det i form av "Det är stigmatiserande att få en diagnos" "Nej, det är stigmatiserande att inte få det". Ni vet, som när man var liten. Den ena säger ja och den andra säger nej, och så kan man hålla på så, i oändlighet. Så jag upplever stigmatiseringsargumentet som att det för det mesta används som antingen ett sätt att få andra att inte våga säga emot, eller som något som får diskussionen att avstanna i ett meningslöst bollande av ja och nej.

Och kanske tycker jag att det blir ett trick och ett dåligt sätt att få fram något alls, för att det är så relativt. Jag tror att det är sant att det kan vara stigmatiserande att få en diagnos. Och jag tror att det är sant att det kan vara stigmatiserande att inte få en diagnos. Det beror på sammanhang. Och om det nu är kring diagnoser stigmatiseringsargumentet kommer upp, borde vi kanske lyfta blicken en smula, och framförallt lyfta samtalet och diskussionen från det meningslösa polariserandet. För det går nog inte att slå fast om det är stigmatiserande att få en diagnos eller om det inte är det. Det är nog både och. Och om det blir det eller om det inte blir det beror nog på andra saker. Sammanhang. Används diagnosen för att stämpla någon som annorlunda och dålig, och inget mer än så? Är diagnosen något som öppnar för möjligheter att få hjälp, att hitta förståelse, och kanske hitta andra med liknande problem, människor som gör att man inte behöver känna sig så ensam i sitt avvikande? Vad är det som gör om en diagnos är en möjlighet eller en börda, och vad kan vi göra för att handskas med diagnoser på ett sätt så att det inte blir till skada för dem som får dem, utan till hjälp?

Jag tror jag önskar mig bort från stigmatiseringsargumentet, in i något annat. För jag tror det ligger något annat bakom, och att det kan vara viktigt att prata om. Jag tror att stigmatiseringsargumentet kan blockera samtal, diskussioner och möjligheter att ta oss framåt. Och samtal om stigmatisering kan vara vettiga och viktiga. Men kanske är det sällan vettigt eller viktigt att hamna i diskussioner kring om något är stigmatiserande eller inte, kanske kommer svaret för det mesta vara både och. Att det kan vara det och att det inte kan vara det. Kanske skulle det vara en bättre idé att fråga oss varför något kan bli stigmatiserande och vad vi kan göra för att minska de riskerna, och titta på varför samma sak ibland inte upplevs som stigmatiserande, och se om det finns något vi kan lära oss där. Om vi vill komma någonstans, utveckla något. En totalt polariserad debatt kanske är ett nöje för vissa. Då är det helt ok att fastna i att bolla ja och nej fram och tillbaka. Jag tycker bara att det är synd om det blockerar möjligheten till något annat, något lite mer meningsfullt.

(Och jag har tänkt på hur ofta det egentligen används, stigmatiseringsargumentet. Kanske är det rätt sällan i seriösa debatter, kanske har jag bara läst på fel ställen på sistone).

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Retoriska trick i psykiatridebatten. Stigmatisering.

Det är bra med retoriska trick som gör att ingen säger emot, eller åtminstone som gör att den som säger emot framstår som väldigt osympatisk. Att ha den sortens argument att slänga in i debatten måste vara tryggt, tänker jag. Inte som vanliga argument, som man riskerar att behöva försvara, förklara, förtydliga, ställas till svars för.

Det är ett reellt problem att människor med psykiska problem stigmatiseras, och det är en viktig fråga att ibland ta upp, hur man kan förhindra eller motverka det. Det är inte den sortens diskussioner jag vänder mig mot. Det är när man tar fram stigmatiseringen som ett sätt att få tyst på den som tycker annorlunda. För stigmatisering är ju dåligt, vi är nog alla (åtminstone på ytan) överens om att stigmatisering av psykiskt sjuka är något vi vill minska. Om någon då utropar "detta är stigmatiserande!" är det svårt för någon annan att ta upp ett argument som betyder att man tycker att det rätta alternativet är att göra just så. För kanske låter det som att man tycker att stigmatisering är helt ok då, kanske framstår man som en väldigt otrevlig typ. Och det ser ju inte bra ut i debatten, så det drar sig de flesta för att göra. Bättre då att vara tyst.

Problemet med stigmatiserings-argumentet i debatter (som inte har fokus just på vad man kan göra åt stigmatiseringen) är att det inte krävs någon vidare förklaring. Jag upplever väldigt sällan att stigmatiseringen backas upp med forskning, undersökningar eller liknande. Det vanliga är att stigmatiseringen presenteras som "jag upplever det som...", "jag tror att det är..." eller "jag vet människor som upplever det som..". Och för det mesta räcker det för att få tyst på motståndaren (ja, i debatter är polariseriandet tyvärr självklart).

Ett annat problem med stigmatiserings-argumentet (eller en annan styrka med det, om man vill se det på det sättet) är att det kan användas för vilken ståndpunkt som helst, och låta rimligt i de flesta sammanhang. Den senaste tiden har jag tex hört om hur stigmatiserande det är att få en diagnos, att inte få en diagnos, att bli betraktad som psykiskt sjuk, eller att ha stora psykiska problem men inte bli betraktad som sjuk (på samma sätt som någon med somatiska problem). I alla dessa sammanhang lät det helt rimligt att det kunde vara stigmatiserande.

(Jag har även stött på argumentet att kritik mot psykvården skulle vara stigmatiserande, det var några läkare som skrev det på dn debatt för att förklara varför kritik är dåligt. Det är det enda sammanhang där jag faktiskt inte logiskt fått ihop det, där det inte låtit rimligt. Kanske är det för att jag känner mig upprättad, bekräftad och som att jag får tillbaka lite människovärde varje gång någon reser sig och pekar på bristerna, säger saker som betyder att vi måste behandla patienter inom psykiatrin som människor. Jag kan inte se hur kritik av systemet skulle kunna vara stigmatiserande för patienterna hur mycket jag än tänker på det (möjligen för dem som jobbar i systemet). Så kanske funkar inte stigmatiserings-argumentet alltid så bra, kanske går det inte att slänga in i riktigt vilket sammanhang som helst, men i stort sett alltid fungerar det).

Jag tror att de som tagit in stigmatiseringsargumentet i debatten verkligen haft uppfattningen att det de kämpar emot är stigmatiserande. Och kanske har de rätt, jag tycker ju att det låter rimligt för det mesta. Och kanske är det så att det mesta kan vara stigmatiserande. Stigmatisering handlar om gruppmekanismer, om sammanhang. I olika sammanhang kan saker upplevas olika. Däremot är det ju svårt att ta beslut som grundar sig på frågan om vad som är stigmatiserande, eftersom det mesta verkar kunna vara det. Kanske behöver vi bli bättre på att backa upp, förtydliga, hitta andra argument att komplettera med. Och kanske behöver vi också hitta sätt att våga säga emot någon som tar upp stigmatiseringen. Som det är nu blir det lite för ofta (medvetet eller omedvetet använt) ett retoriskt trick som får tyst på motståndaren, eller reducerar diskussionen till nivån där det står mellan "det är det visst" och "det är det inte alls".


Skrev en fortsättning till och ett försök till förtydligande av detta inlägget, du hittar det här.


Alla inlägg om retoriska trick hittar du om du klickar här.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Vad ska vi göra med oss som inte passar in i det fyrkantiga systemet att definiera problem?

Jag fick tips om en uppsats, Upplevelser av psykoterapi vid anknytningstrauma, av Kristiina Nyman. Läste den med intresse och insåg hur mycket jag önskar mig den här sortens studier, eller överhuvudtaget den här sortens texter. Som har fokus på berättelser om anknytningstrauman, och hur det kan gå till att läka dem i vuxen ålder. Vilken betydelse det kan ha för människor, hur livet påverkas på olika sätt. Sånt. Jag har saknat det, haft svårt att hitta texter om det, framförallt akademiska texter. Så jag blev glad för denna uppsats.

Förutom informanternas berättelser och analysen och diskussionen utifrån dem, har Nyman bra sammanfattningar av teorierna, och hon kopplar dessutom ihop dem med verkligheten, tex genom att reflektera över det problematiska i att komplex PTSD inte finns som en officiell diagnos.


"Eftersom de tre kardinalsymtomen på s.k. komplex PTSD som ofta blir följden av anknytningstrauma – somatisering, dissociation och bristande affektreglering – ännu inte finns  samlade under en och samma diagnos i DSM-systemet (Courtois & Ford, 2009) är risken stor  att problematiken utifrån anknytningstrauma förbigås om kunskapen kring dess effekter och  uttryck är bristande hos behandlare.
/.../
Vikten av att, som behandlare,  ha med sådan kunskap vid bedömningssamtal och att i behandling förhålla sig öppen för att  nya sammanhang och minnen kan dyka upp eller förändras allteftersom terapin fortskrider  kan inte nog betonas. Än mer i och med ökade krav på speciellt utformade behandlingar för  specifika psykiatriska sjukdomstillstånd baserade på de symtom och beteenden som är  aktuella för stunden."

Ibland är det bara så innerligt skönt när nån sätter ord på det man själv tänkt på och försökt formulera. Och dessutom någon som är lite bättre uppdaterad och har bättre koll på det teoretiska. Har i och för sig redan hört att komplex PTSD inte kommer finnas med i den nya upplagan av DSM heller, men jag har inte förstått hur man resonerar. Efter den här förklaringen förstår jag bättre:

"Inför den senaste revideringen av diagnosmanualen DSM - Diagnostic and Statistic Manual of Mental Disorders – gjorde gruppen som arbetade kring trauma, PTSD Working Group for DSM-IV, en sammanställning av samlade kliniska erfarenheter och forskning kring behandling av människor med psykiskt trauma (Courtois & Ford, 2009). Gruppen fann att patienter som utsatts för kumulativ psykisk traumatisering alt. multipla traumatiserande stressfaktorer genom övergrepp och/eller känslomässigt övergivande under en utvecklingsmässigt känslig period av nära släkting alt. andlig ledare eller annan inflytelserik och känslomässigt betydelsefull vuxen, uppvisade tre kardinalsymtom – somatisering, affektiv dysreglering och dissociation. Då dessa symtom inte ryms fullt ut i den vanliga PTSDdiagnosen föreslog gruppen ytterligare en diagnos som de kallade ”Komplex PTSD” (Complex PostTraumatic StressDisorder). I slutinstansen beslutades dock att det var svårt att få in en sådan diagnos inom de befintliga diagnoskategorierna då symtomen inte kan underordnas vare sig ångesttillstånden, de dissociativa tillstånden eller personlighetsstörningarna eftersom symtomen överbryggar alla dessa kategorier. 

Van der Kolk (i Courtois & Ford, 2009) säger: 

…these patients do not have a diagnostic home, and therefore there is no real possibility that organized psychiatry and psychology can study people with complex trauma in a coherent fashion. As long as the various symtoms from which traumatized individuals suffer are relegated to seemingly disconnected diagnoses such as PTSD, ADHD, bipolar illness, attachment disturbances, borderline personality disorder, and depression, it will be very difficult to systematically and scientifically study the full range of possible interventions to help human beings with complex trauma histories gain control over their lives. Clinicians attempting to describe and understand the problems confronting patients who have complex trauma histories have to go beyond the standard interview measures and diagnostic categories provided by the psychiatry profession (s.463-464)."


Det finns stora faror med att ha en vård där det finns så stort fokus på symptom och ett fyrkantigt diagnossystem att man missar det som finns bakom. Och även om man kan skriva så det låter hur vettigt som helst att man ska se på sammanhang och hur det är just för individen, är det inte precis självklart att det är så i praktiken. Det är inte ens självklart att det finns utrymme för det, varken i bedömningar eller i behandlingsutbudet.

Jag har tidigare skrivit lite om farorna med att behandla människor med komplex PTSD som om de hade enkel PTSD, för det är så stor risk att man skadar. Det är så viktigt att säga det. Igen och igen. Att det är skillnad. Men förutom de problematiska i att människor med komplex PTSD riskerar att diagnosticeras som om de har (bara) PTSD, finns det en del som inte uppfyller diagnoskriterierna för PTSD även om de har en komplex traumatisering eller ett anknytningstrauma de skulle behöva vård för. Vad händer med de människorna, har de chans att få traumainriktad behandling överhuvudtaget? Jag är inte så säker på det.

Tex i den här studien finns det saker som talar för att det istället blir ett glapp. Där patienter ser det som att de mår dåligt pga trauma, och där behandlarna möter dem utifrån den diagnos de ligger närmast.

Jag tror inte det blir så bra vård så, om man tittar med så fyrkantiga glasögon på problemen att man kan missa det centrala. Jag tror inte det blir effektiv eller billig vård heller, eller vad man nu värderar högst.

Läs uppsatsen, den är bra.

*

Jag skriver inte så mycket här nu. Har svårt med koncentrationsförmågan. Jag är trots allt sjuk. Ibland betyder det att jag är helt ur funktion. Inte bara de flesta timmarna, utan alla. Det blir inte något skrivet då. Men jag kommer tillbaka. Skriver mer senare. Om du inte vill missa inlägg är det lättaste sättet att följa bloggen via Facebook. Klicka på "gilla" och se till att "visas i nyhetsflödet" är ikryssat, så får du meddelande när det finns nya inlägg.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Titlar och yrkesgrupper.

Den här texten och informationen är inte uppdaterad på väldigt länge.

Jag vet inte hur många gånger jag gått vilse i vård- och myndighetsdjungeln. Vilka titlar som betyder vad, och vem som har ansvar för vad, är inte precis något som man blir informerad om. Jag vet inte om det förväntas av mig att jag ska förstå det automatiskt, eller om det tvärtom förväntas att jag inte ska ha ett behov av att veta sånt som vilken utbildning olika människor jag ska lämna ut mig till har. Den allmänna inställningen brukar vara att jag ska känna full tillit till alla oavsett allt, så jag antar att det där med utbildningsgrad är något som inte anses spela nån roll för mig. Det viktiga är ju att jag litar på systemet.

Tyvärr gör jag ju inte det, litar på systemet. Och att veta vem som har vilken utbildning har blivit ett sätt för mig att veta vad jag kan förvänta mig av olika människor jag möter. Vad de borde kunna, vad som är deras område. Och jag vet inte hur många gånger jag googlat och googlat för att få bättre koll.

Nu har jag samlat ihop lite information. Gjort en liten guide. Skrev den för ett annat sammangang, men tyckte den kunde passa här också. Tyvärr blir inte layouten den bästa när jag flyttar över den till ett blogginlägg såhär bara, men det går i alla fall att klicka på någon av titlarna i listan nedan, för att komma direkt till informationen om just det. Eller så kan man bara scrolla neråt, så kommer allt efterhand.

Hittar du några faktafel får du mer än gärna höra av dig till mig så jag kan rätta till det.

• Legitimerade titlar
• Läkare
• AT-läkare
• ST-läkare
• Psykiater
• Sjuksköterska
• Psykiatri-
  sjuksköterska
• Psykolog
• PTP
• Psykoterapeut
• Steg 1-terapeut
• Psykodynamisk psykoterapi
• Kognitiv beteendeterapi
• Andra inriktningar
• Ny psykoterapeut-
  utbildning
• Arbetsterapeut
• Fysioterapeut (hette tidigare sjukgymnast)
• Basal kroppskännedom
• Andra titlar i psykiatrin
• Kurator
• Skötare
• Medicinsk sekreterare
• Läkarsekreterare
• Vårdadministratör
• Andra olegitimerade titlar för samtalskontakter
• Terapeut
• KBT-terapeut
• Certifierad
• Diplomerad
• Coach
• Andra yrkesgrupper
• Socionom
• Socialsekreterare
• Bistånds-
  handläggare
• Biståndsbedömare
• LSS-handläggare
• Behandling-
  assistent
• Behandlings-
  pedagog
• Socialpedagog
• Beteendevetare
• Kontaktperson
• Boendestöd
• Ledsagare
• Hemtjänst
• Personlig assistent
• Personligt ombud
• God man
• Handläggare försäkringskassan/ arbetsförmedlingen
• Källor

Legitimerade titlar

Att en yrkestitel är legitimerad innebär att man måste ha gått en viss utbildning (och för vissa titlar ska man också ha klarat av en praktisk tjänstgöring som ligger efter själva utbildningen). Efter att ha klarat utbildningen ska man ha sökt och fått legitimationen av Socialstyrelsen. Först därefter får man använda sig av titeln.

Legitimationen innebär att samhället ansvarar för den som jobbar i yrket, och kan varna personen om hen inte beter sig korrekt, och också ta ifrån någon sin legitimation om hen inte sköter sitt yrke på ett acceptabelt sätt.

Någon som blivit fråntagen sin legitimation eller aldrig fått legitimation i yrket har inte rätt att använda yrkestiteln.

De som är legitimerade har bla skyldighet att skriva journal och att rapportera skador som uppstår i vården.

Läkare

För att bli läkare går man en 5,5 år lång utbildning. Under de åren är det både teoretiska studier och praktik där man möter patienter. Läkarutbildningen är inriktad på kunskap om hur människor fungerar och kan bli sjuka fysiskt, men det ingår någon enstaka kurs i psykiatri.

AT-läkare (Allmän Tjänstgöring)

Efter utbildningen har läkare en period med allmän tjänstgöring, som ska vara minst 18 månader. Under den allmänna tjänstgöringen får läkaren chans att fördjupa sina kunskaper i praktiken. Inom psykiatrin kan man ofta träffa AT-läkare inom slutenvården. De arbetar då inte självständigt, utan tillsammans med en legitimerad läkare. I AT-perioden ingår det att tjänstgöra 3 månader vid en psykiatrisk klinik.

Efter AT-perioden gör läkarna ett prov, och först efter det blir de legitimerade läkare och har rätt att arbeta som läkare på egen hand. Redan när läkarutbildningen är avklarad har man rätt att kalla sig läkare, men inte förrän man är legitimerad får man arbeta på egen hand.

ST-läkare (SpecialistTjänstgöring)

Som legitimerad läkare kan man specialisera sig. För att bli specialiserad krävs minst 5 år då man jobbar som läkare parallellt med att man studerar sitt specialområde. En ST-läkare är alltså någon som håller på att specialisera sig. Hen är legitimerad läkare och har rätt att arbeta på egen hand, men är inte färdig med sin specialisering.

Det finns läkare med många olika specialiseringar. Man möter ofta specialister i allmänmedicin (allmänläkare), eftersom det är de som brukar jobba på vårdcentraler.

De specialiseringar för läkare som finns inom området psykiatri är: psykiatri, barn- och ungdomspsykiatri, beroendemedicin och rättspsykiatri. Vill du veta mer om de olika inriktningarna kan du besöka följande hemsidor:
Svenska psykiatriska föreningen
Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri
Svenska rättspsykiatriska föreningen
Svensk förening för beroendemedicin

Psykiater

Är en läkare som fullgjort sin specialistutbildning inom psykiatri. Hen ska ha teoretisk kunskap om och praktisk övning i att bedöma olika psykiska problem, och ha kunskap om hur problemen uppkommer. En psykiater ska också kunna behandla patienter med medicin, ECT, och med samtal.

I specialistutbildningen inom psykiatri ingår steg 1-delen/ basutbildningen i psykoterapi (se mer om det nedan), och en psykiater kan därmed ha terapi med patienter, om hen har handledning. En psykiater som inte också är leg. psykoterapeut har inte rätt att självständigt bedriva psykoterapi.

Sjuksköterska

För att bli sjuksköterska krävs tre års studier på högskolenivå. Inom utbildningen har man teoretiska studier och praktik. Huvudämnet på utbildningen är omvårdnad, vilket också är sjuksköterskans ansvarsområde. En sjuksköterska ska vara den som ser till att patienten blir väl omhändertagen, hen ansvarar även för den medicinska omvårdnaden.

I utbildningen ingår för det mesta någon kurs i psykiatri, och många sjuksköterskestudenter har några veckors praktik inom psykiatrin.

Psykiatrisjuksköterska

Sjuksköterskor kan välja att vidareutbilda sig inom ett specialområde, tex psykiatri. För att få specialisera sig krävs att man har yrkeserfarenhet, dvs att man först jobbat några år som sjuksköterska. Specialistutbildningen inom psykiatri är ett år, och ska göra att hen får ökade kunskaper om psykiska problem, sjukdomar, och psykiatrisk omvårdnad.

En del sjuksköterskor som jobbar inom psykiatrin är specialistutbildade inom psykiatri, andra inte.

Psykolog

För att bli psykolog ska man utbilda sig på psykologprogrammet, som är 5 år långt. I den utbildningen ingår teoretiska studier och praktik. I slutet av utbildningen har man terapi med egna patienter under handledning.

I utbildningen till psykolog ingår steg 1-delen/basutbildningen i psykoterapi. En psykolog kan därför bedriva psykoterapi om hen har handledning, men har inte rätt att bedriva terapi självständigt.

För att bli psykolog krävs att man under utbildningen själv går i terapi.

Under utbildningen till psykolog får man kunskap om bla utvecklingspsykologi, neuropsykologi, grupp- och organisationspsykologi. Man lär sig hur friska människor fungerar psykiskt, och får kunskaper så man kan utreda, diagnosticera och behandla olika psykiska problem och sjukdomar.

PTP (Praktisk Tjänstgöring i Psykologarbete)

Efter avslutad utbildning har psykologer ett års praktisk tjänstgöring i psykologarbete. Då jobbar man under handledning. Under denna tid är det ok att kalla sig psykolog, men det är först efter avklarad PTP man kan få sin legitimation och ha rätt att självständigt jobba som psykolog.

Psykoterapeut

För att bli psykoterapeut måste man först ha läst det som kallas steg 1/ basutbildningen i psykoterapi. Den är en del av psykologprogrammet och av specialistutbildningen om man ska bli psykiater, men den kan också läsas fristående av dem som har utbildning och yrkeserfarenhet som socionom, läkare, sjuksköterska, tandläkare, präst eller skötare inom psykiatrisk vård. Basutbildningen är tre terminer på halvfart.

Efter basutbildningen måste man jobba minst 2 år och bedriva terapi under handledning, innan man kan påbörja steg 2-utbildningen/ psykoterapeututbildningen. Den delen av utbildningen är tre års halvtidsstudier. Efter att den är avslutad kan man få legitimation.

I utbildningen till psykoterapeut ingår teoretiska studier, psykoterapi under handledning, och man måste också själv gå i terapi. Psykoterapeuter är experter på att behandla relationsproblem eller psykiska problem med psykologiska metoder.

Steg 1-terapeut

Efter basutbildningen får man lov att bedriva psykoterapi om man har handledning. Ibland kallas terapeuter med den kompetensen för Steg 1-terapeuter. De är inte legitimerade och får inte bedriva terapi självständigt.

Psykodynamisk psykoterapi

Psykodynamisk terapi är en av de största terapiinriktningarna. Man kan gå både i kortare behandling och under flera år. Enligt psykologilexikonet hos psykologiguiden.se är huvudprinciperna i psykodynamisk terapi:

"Man bejakar och utforskar känsloreaktioner, söker inte komma ifrån dem. Man söker komma underfund med varför det är vissa saker som man undviker att möta eller ta tag i. Man identifierar återkommande tankemönster och prövar deras giltighet. Man tar upp och kommer till rätta med upplevelser i ens tidigare liv. Man tar upp och går igenom typen av relation som man har till viktiga personer i ens liv. Man diskuterar också hur relationen mellan terapeuten och anlitaren utvecklas över tid."

Kognitiv beteendeterapi (KBT)

Kognitiv beteendeterapi är också en av de största terapiinriktningarna. Denna terapiformen fokuserar på att med träning lära sig bryta och byta ut tanke- och beteendemönster som gjort att man inte mått bra. Det är ofta ganska korta behandlingar, mellan 10 och 20 gånger är vanligt.

KBT är ett ganska brett fält som kan innehålla olika inriktningar, där man jobbar med olika metoder. De huvudsakliga riktningarna inom KBT kan sägas vara tre olika.
En där man har metoder och tekniker hämtade från beteendeterapi, som utvecklats till att även innefatta kognitiva metoder. Där är fokus att hitta strategier att handskas med sitt vardagliga liv.
En annan riktning har metoder och tekniker hämtade från kognitiv psykoterapi, men där man utvecklat så att även beteendeträning ingår. Där är mer fokus på tankemönster, och att förändra dem och därigenom förändra sitt mående.
Den tredje inriktningen har metoder och tekniker med fokus på acceptans, att icke-dömande observera sina tankar och känslor. Denna inriktningen har starka influenser från buddhistisk filosofi.

Kognitiv psykoterapi är en annan terapiinriktning än kognitiv beteendeterapi (även om de har vissa likheter).

Andra inriktningar

De inriktningar som finns om man ska bli legitimerad psykoterapeut är: psykoanalytisk/psykodynamisk individualpsykoterapi, kognitiv psykoterapi, beteendeterapi, kognitiv beteendeterapi, familjeterapi, gruppsykoterapi, barn-föräldraterapi och existentiell terapi. Vill du läsa mer om olika inriktningar hittar du länkar här: www.samradsforum.se/intresseforeningar.htm

Ny psykoterapeututbildning

Utbildningen till psykoterapeut håller på att göras om. Enligt förslaget ska det bli en sammanhållen utbildning på fyra terminer, som ska vara möjlig att söka för fler än utbildningen hitintills varit öppen för. Eftersom den nya utbildningen inte finns i praktiken än, kan du räkna med att alla leg. psykoterapeuter du möter än så länge är utbildade enligt det äldre systemet.

Arbetsterapeut

För att bli arbetsterapeut krävs en utbildning på tre år, där teoretiska studier och praktik ingår. Efter examen kan man få legitimation.

En arbetsterapeut jobbar med att hjälpa människor som har nedsatt förmåga att hitta sätt att klara av dagliga aktiviteter. Tillsammans med patienten utreder man och letar efter möjligheter att klara arbete, vardagssysslor och fritidsaktiviteter. Inom psykiatrin kan det handla om att hjälpa patienter att hitta motivation, mål, och sätt att uppnå det man önskar.

Fysioterapeut (hette tidigare sjukgymnast)

För att bli fysioterapeut krävs tre års utbildning. Efter utbildningen kan man bli legitimerad. Fysioterapeuter är specialiserade på rörelseförmåga, och behandlar olika sorters funktionsnedsättningar i rörelseförmågan. Det kan tex handla om att man har stela leder, svaga muskler, eller behöver hjälp för att återfå så mycket rörelseförmåga som möjligt efter en operation eller något annat sjukdomstillstånd. Behandling kan också handla om att patienter lär sig att handskas med sin smärta och funktionsnedsättning på sätt så att det begränsar livet så lite som möjligt.

Basal kroppskännedom

De fysioterapeuter som jobbar inom psykiatrin brukar vara utbildade i och jobba med basal kroppskännedom. Det är en metod där man genom enkla rörelseövningar vill öka medvetenheten om och närvaron i kroppen, och också förbättra förmågan att vara närvarande i nuet.

Andra titlar i psykiatrin

Kurator

En kurator är för det mesta utbildad till socionom, men kan också vara beteendevetare. (Se information nedan). Hen kan ha vidareutbildning i socialt arbete eller socialt behandlingsarbete, men det är inte alltid så. Många kuratorer har steg 1-delen av utbildningen till psykoterapeut, och de som har det får lov att bedriva terapi under handledning. En person som har avslutat även andra delen av utbildningen till psykoterapeut och fått legitimation brukar inte kallas kurator, eftersom psykoterapeut är en titel som både har mer status och tydligare definierar personens kompetens.

Kuratorer kan jobba med samtal, tex i form av stödsamtal. De kan också ha som uppgift att tillsammans med en patient prata om livssituationen i stort och se vilket stöd personen skulle kunna behöva för att klara av sitt liv, och hjälpa till i kontakten med myndigheter eller andra som är ansvariga för det stöd som patienten behöver.

Skötare

För att utbilda sig till skötare kan man gå vård- och omsorgsprogrammet på gymnasiet. Det finns också motsvarande utbildningar på komvux eller inom yrkeshögskolan. Skötare jobbar ofta inom slutenvården, men kan också jobba inom öppenvård eller hemma hos människor, då i form av boendestöd.

Skötare jobbar med att hjälpa patienter att hitta sätt att klara av sin vardag. Det kan vara genom samtal, men också genom att tillsammans göra vardagliga saker som att laga mat, gå till affären, eller hjälpa patienten att komma igång med aktiviteter. Skötare har ett ansvar för att patienten ska få daglig omvårdnad och klara av hygien och liknande. Ibland genom att hjälpa någon att tex tvätta sig eller klä på sig, men oftare genom att hjälpa personen att hitta kraft och motivation att göra det själv.

Medicinsk sekreterare

Det finns flera olika utbildningar inom yrkeshögskolan eller på högskolenivå för att utbilda sig till medicinsk sekreterare. Medicinska sekreterare har framför allt administrativa uppgifter och sysslar mycket med dokumentation, till exempel kan de handskas med och skriva journaler om annan vårdpersonal läst in den i diktafon istället för att skriva den direkt själva. Det är alltså behandlaren som bestämmer vad som ska stå i journalen, men den medicinska sekreteraren kan vara den som skriver det. Den medicinska sekreteraren brukar också vara de som har telefonkontakt med patienter, och ibland hand om annan kontakt med personal eller myndigheter. Ibland har den medicinska sekreteraren ansvar för receptionsarbete, kassahantering och att hantera remisser, eller andra administrativa uppgifter som rör till exempel statistik, ekonomi, nätverk, eller bibliotek.

Läkarsekreterare

Är en titel som nuförtiden mer sällan används, och förmodligen kommer försvinna bort helt. Läkarsekreterarens uppgifter motsvarar i relativt stor utsträckning de som en medicinsk sekreterare har. En skillnad är att läkarsekreterare ofta bara har ettårig eftergymnasial utbildning medan det brukar krävas en utbildning på två år för att bli medicinsk sekreterare.

Vårdadministratör

Vårdadministratörer eller sjukvårdsadministratörer arbetar också med dokumentation och andra administrativa uppgifter och kan ibland ha en del uppgifter som motsvarar de en medicinsk sekreterare har. Vårdadministratörers utbildning är ofta längre och deras kunskaper därför större, vilket gör att personen kan ha andra uppgifter och ett större ansvar. De arbetar oftare med till exempel utvecklingsarbete och personalfrågor, information och projektledning. Ett exempel på utbildning som en vårdadministratör kan ha är en 3-årig kandidatutbildning inom vårdadministration.

Andra olegitimerade titlar för samtalskontakter

Terapeut

Terapeut betyder helt enkelt "behandlare" och är inte en skyddad eller reglerad titel. För att kalla sig terapeut behöver man alltså inte ha psykoterapeututbildning, och att någon är terapeut säger inte heller något annat om vad personen har för utbildning.

Inom psykiatrin används terapeut ibland för att beteckna en person som sysslar med någon form av samtal. Det behöver inte vara terapi, det kan lika gärna vara stödsamtal med en kurator eller någon annan form av samtal.

Terapeut kan användas sammansatt med något annat, tex parterapeut, familjeterapeut, gestaltterapeut eller anhörigterapeut. Ibland är det ett slarvigt sätt att definiera en psykoterapeut med en viss inriktning, men det kan lika gärna stå för något annat. Det enda man kan utläsa av titlar som är byggda utifrån att sätta ihop något med -terapeut är vad personen anser sig jobba utifrån. Om man ska veta något om vad personen har för utbildning eller erfarenhet måste man kolla upp det. Att någon är terapeut betyder som sagt inget särskilt.

KBT-terapeut

Man kan inom utbildningen till psykoterapeut bli specialiserad inom KBT. Det är inte synonymt med att vara en KBT-terapeut. Vissa med den utbildningen och den inriktningen kallar sig KBT-terapeuter, men det är fortfarande bara psykoterapeut som är en skyddad titel och säger något om utbildningen. KBT-terapeut är inte en skyddad titel, och kan därför användas av vem som helst som anser sig jobba med KBT.

De senaste åren har det gjorts en stor satsning på KBT inom vården, där denna behandlingsform subventionerats kraftigt. Det är inte bara psykoterapeuter med KBT-inriktning som ingår i satsningen. Man har satt en gräns på att fem veckors vidareutbildning är minimum för att man ska få ta del av subventionerna, men det har visat sig att vissa landsting vidareutbildat personal under kortare tid än fem veckor, och att dessa personer då presenteras som KBT-terapeuter inför patienterna (även om de inte får några extra pengar för de behandlingar de ger).

Att någon är KBT-terapeut betyder alltså inte att personen är psykoterapeut. Det innebär också att KBT-terapeuter står utanför systemet psykoterapeuter har där de som bara gått en del av utbildningen måste ha handledning för att få bedriva terapi eller där någon kan bli fråntagen sin legitimation och titel om hen inte utför behandlingar som är ok.

Certifierad

Att någon är certifierad (tex certifierad samtalsterapeut) betyder att personen gått någon kurs eller utbildning där man efter genomförd utbildning fått ett certifikat. Det säger ingenting om vad utbildningen innebär, hur lång den varit, eller vem som undervisat. För att få reda på det måste du själv kolla upp det. Certifierad är inte samma sak som legitimerad.

Diplomerad

Att någon är diplomerad (tex diplomerad samtalsterapeut) betyder att personen gått någon kurs eller utbildning där man efter genomförd utbildning fått ett diplom som visar att man klarat just den utbildningen. Det säger ingenting om vad utbildningen innebär, hur lång den varit, eller vem som undervisat. För att få reda på det måste du själv kolla upp det. Diplomerad är inte samma sak som legitimerad.

Coach

Coacher jobbar med att hjälpa människor att nå vissa mål (som man tillsammans sätter upp), genom vägledning och uppmuntran. Från början handlade coachning mest om idrott, men det har spridit sig till att gälla även andra områden.

Det finns flera olika organisationer som utbildar och certifierar coacher, tex International Coach Federation, European Mentoring and Coaching Council och International Coaching Community. Deras utbildningar ser olika ut både vad gäller antalet utbildningstimmar och hur mycket praktik man måste göra för att bli certifierad. För att utfärda ett certifikat måste man inte tillhöra någon av de större organisationerna, och för att kalla sig coach behöver man inte ens ha blivit certifierad av någon. Det är en titel som inte är skyddad. Med tanke på detta kan det vara svårt att veta vad en coach har för kompetens. Vill man veta det får man kolla upp just den coach man är intresserad av och vad de utbildningar hen gått innebär.

Andra yrkesgrupper

Socionom

För att bli socionom krävs att man läser socionomprogrammet på högskolenivå, vilket är 3,5 år långt. Det finns olika inriktningar, tex internationell inriktning eller inriktning mot socialpedagogik, men man kan också gå socionomprogrammet utan särskild inriktning och får då en bredare kompetens. Det socionomer fokuserar på är hur sociala problem uppkommer och hur de kan förändras. Socionomer kan jobba med att att behandla (tex som kurator), men kan också jobba med att utreda och handlägga ärenden inom ett visst område.

Socialsekreterare, biståndshandläggare, biståndsbedömare

Dessa titlar är någon som jobbar inom socialtjänsten, för det mesta är det någon med socionomutbildning. De handlägger ärenden, dvs bedömer behovet av olika hjälpinsatser socialtjänsten är ansvarig för. Det kan gälla tex ekonomiskt bistånd, hjälp till barn- och ungdomar, eller människor med missbruksproblem.

LSS-handläggare

LSS står för "Lagen om Stöd och Service till vissa funktionshindrade". För att omfattas av LSS kan man tex ha funktionshinder i form av utvecklingsstörning, autism , hjärnskada, fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar som varar över lång tid. Har man något av dessa problem reglerar LSS vilken hjälp man har rätt till, och en LSS-handläggare är den som bedömer hjälpbehovet. En LSS-handläggare kan bli betecknad som någon av ovanstående titlar också, men jobbar bara med dem som omfattas av LSS.

Behandlingsassistent, behandlingspedagog, socialpedagog

Det finns ingen särskild utbildning man måste ha gått för att jobba som behandlingsassistent, behandlingspedagog eller socialpedagog. Däremot krävs det att man har utbildning. En socionomutbildning kan vara en väg, men det finns också olika utbildningar på folkhögskolor och inom Yrkeshögskolan.

Dessa yrkesgrupperna jobbar med människor som har sociala problem av olika slag. Det kan tex handla om barn som mår dåligt pga att de blivit utsatta för övergrepp eller våld, eller vuxna med missbruksproblem. Ofta jobbar man på behandlingshem eller ungdomshem, men ibland kan man jobba med människor som klarar att bo hemma. Man kan också jobba med människor som sitter i fängelse. Jobbet handlar om att med samtal (enskilt eller i grupp) hjälpa människor att hitta sätt att leva ett självständigt och bra liv på sikt.

Beteendevetare

Beteendevetenskap är ett samlingsbegrepp för de vetenskaper som är inriktade på att studera människors beteende ur olika perspektiv. De vanligaste ämnena inom detta område är psykologi, sociologi och pedagogik. Det finns utbildningar på högskolenivå som leder till en fil. mag. eller fil. kand. i beteendevetenskap. Det är akademiska titlar, som inte innebär att man har yrkesutbildning för ett särskilt yrke. Med den inriktning beteendevetare har passar deras kunskaper för att arbeta med människor. Det kan vara inom områden där man har som uppgift att tex informera, vägleda eller stötta.

Kontaktperson

En kontaktperson kräver ingen särskild utbildning. Det är inte heller något man kan jobba med på heltid, utan det är en person som tar på sig att några timmar i veckan vara stöd för någon som behöver det, mot en ersättning. Det handlar framförallt om att vara en social kontakt, man kan tex fika tillsammans, eller ta en promenad.

Kontaktpersonen ska inte vara någon som redan finns i personens vardag. Det är socialtjänsten som bedömer vem som är ok som kontaktperson. Och också om behovet av en kontaktperson finns, och hur många timmar i veckan som beviljas.

Boendestöd

Boendestöd finns för att hjälpa människor med psykiska problem att klara av ett eget boende. Det är lite olika hur det är utformat, både vad gäller ansvarsområden, organisation och om det är gratis eller inte. Hjälpen kan handla om stöd för att klara av att göra vardagssysslor som att tvätta eller städa, men också hjälp för att ta sig hemifrån, ha sociala kontakter osv.

Boendestödjare brukar vara skötare. Se ovan för information om utbildning.

Ledsagare

Ledsagare är en person vars uppgift är att göra aktiviteter utanför hemmet möjliga. Det kan handla om att klara av att ta sig till möten med myndigheter och vårdkontakter, eller att göra det möjligt med fritidsaktiviteter, besöka vänner eller liknande. Ledsagarservice ingår i LSS, se mer info under "LSS-handläggare" ovan.

Hemtjänst

Hemtjänst är en hjälp man kan få om man inte klarar av att ta hand om tex städning, tvätt, handling, medicinering eller personlig hygien. Boendestöd är inriktat på att hjälpa människor att göra det de har svårt för att klara, tex genom att göra det tillsammans med dem, eller hjälpa dem med motivationen. Hemtjänst kan man få beviljat om det bedöms som att man inte klarar av att utföra sysslorna oavsett vilket stöd man får.

De flesta som jobbar inom hemtjänsten är vårdbiträden eller undersköterskor, men på många håll är hemtjänsten sammanslagen med hemsjukvården, och då är det vanligare att det även finns tex sjuksköterskor, sjukgymnaster och arbetsterapeuter.

Personlig assistent

Det finns utbildning som passar om man ska jobba som personlig assistent, på gymnasienivå med inriktning vård- och omsorg eller barn- och fritid. Det finns även motsvarande utbildningar man kan gå senare. Det är inte alla personliga assistenter som har den sortens utbildning, det kan se väldigt olika ut. Personliga egenskaper spelar stor roll, och den som ska ha hjälp av assistenten är med och bestämmer vem som passar.

Personliga assistenter jobbar med att ge stöd i vardagen åt dem som inte klarar sig själv. Det handlar ofta om att hjälpa personen med mat, hygien och att sköta hemmet, men också att göra det möjligt med jobb och fritidsaktiviteter. För att få hjälp av en personlig assistent ska man tex ha rörelsehinder eller en intellektuell funktionsnedsättning. Vem som har rätt till personlig assistent regleras av LSS, och utreds av en handläggare (se ovan).

Personligt ombud

För att jobba som personligt ombud krävs ingen särskild utbildning. Det är lämpligt att personen har kunskap om psykiska funktionshinder och hur de kan påverka människors liv. Det är också en fördel med kunskap om vilket stöd och vilken vård som existerar, hur myndigheter och vårdapparat fungerar, och hur lagstiftningen ser ut. Det är upp till arbetsgivaren att avgöra vem som kan passa för jobbet.

Personliga ombud jobbar med att hjälpa människor med psykiska problem i kontakt med tex myndigheter och vård, så att personen får den hjälp och det stöd hen har rätt till. Det personliga ombudet ska inte själv ta beslut om vad som blir bra, utan bara underlätta och hjälpa, och vara ett språkrör för den som får hjälp. Hen ska också kunna vara ett stöd genom samtal, och hjälpa personen att hitta hopp om hjälp och motivation att fortsätta kämpa.

God man

En god man är någon som utsetts att ha hand om och vara ansvarig för en persons ekonomiska eller rättsliga intressen. Det kan även finnas andra områden som en god man har ansvar för, man kommer överens om vad som gäller när någon utses. En god man får inte lov att gå emot klientens vilja.

Det finns inget krav på en särskild utbildning, men det finns olika kurser som är utformade för dem som vill ha uppdrag som god man.

Handläggare på försäkringskassan eller på arbetsförmedlingen

För att bli handläggare finns det ingen specifik utbildning. Det är upp till arbetsgivaren att avgöra vem som passar för jobbet. Handläggare har olika arbetsuppgifter, och det kan genom det vara olika krav på vilken utbildning personen ska ha. Det är också vanligt med interna utbildningar.

En handläggare på försäkringskassan har som uppgift att göra en bedömning utifrån de lagar som finns, och se till att klienterna får de ersättningar de har behov av och rätt till. När det handlar om sjukförsäkringar har handläggaren också till uppgift att kartlägga behov av åtgärder för rehabilitering, och ha kontakter med den sjukskrivne, arbetsgivare, sjukvården och andra myndigheter.

På arbetsförmedlingen har handläggaren till uppgift att hjälpa någon i jobbsökande. Om man kommer till arbetsförmedlingen efter att ha varit sjuk (tex om man blivit utförsäkrad) är handläggarens uppgift att tillsammans med personen kartlägga vilka erfarenheter och problem hen har, och vilka aktiviteter som är möjliga.

Källor:

allastudier.se

sökord: arbetsterapeut, behandlingsassistent och socialpedagog, handläggare på försäkringskassan, kurator, läkare, läkarsekreterare, psykolog, sjuksköterska, personlig assistent, personligt ombud, skötare inom psykiatrisk vård, socionom

arbetsformedlingen.se

sökord: behandlingsassistent och socialpedagog, medicinsk sekreterare, personlig assistent, personligt ombud, psykolog, sjukgymnast, skötare inom psykiatrisk vård

psykologiguiden.se

sökord: kognitiv beteendeterapi, psykodynamisk terapi, psykoterapiutbildning

sv.wikipedia.org

sökord: arbetsterapeut, beteendevetare, boendestöd, god man, hemtjänst, kurator, lss, psykoterapeut, sjuksköterska, socialsekreterare, socionom

Vid uppdatering om läkarsekreterare och medicinsk sekreterare:
Arbetsförmedlingen; yrken a-ö: Vårdadministratör.
Ne.se, uppslagsord: Läkarsekreterare.
Sida på AllaStudier.se.

Sidor hos socialstyrelsen:

* Utbildningsgången fram till legitimation för psykoterapeuter

* Vad innebär legitimation?

Övriga sidor

* Kontaktperson SOL på Umeå kommuns hemsida

* Kurser A-Ö > Läkarprogrammet, på Karolinska institutets hemsida

* Ledsagarservice enligt LSS, på Socialförvaltningen Gotlands hemsida

* One size fits all" - KBT:s frammarsch i psykvården. Radioprogram SR P1

* Pia Björk - arbetsterapeut inom psykiatrin på sidan om arbetsterapeuter, Umeå universitet

* Psykiatriska specialiteter, på Svenska Psykiatriska Föreningens hemsida

* Specialistsjuksköterska, Psykiatrisk vård, på Högskolan Västs hemsida

* Vad är BK? på institutet för Basal Kroppskännedoms hemsida

* Vad är en terapeut? på psykologkonsulternas hemsida (sidan borttagen nu)

* Vad är skillnaden mellan psykolog, psykiater och psykoterapeut? på psykologkonsulternas hemsida
(sidan borttagen nu)



Alla sidor besökta under september och oktober 2012.

Är det självklart att psykiatrin ska vara en medicinsk inriktning bland andra?

Häromdagen skrev jag ett inlägg om patientperspektiv och vad jag tycker att det är. Min upprördhet handlade bland annat om boken Människan i den slutna psykiatriska vården. Egentligen fungerade baksidestexten mest som en triggande faktor som gjorde att jag kom loss och skrev om det där med patientperspektiv. Egentligen är inte boken i sig särskilt mycket värre än annat som skrivits vad gäller det.

Däremot tycker jag att den är problematisk i sina resonemang om psykiatrin. Framförallt den första halvan av boken handlar om organisationen och läkarens roll i organisationen. Det är intressant, men mycket framställs som att det enda rimliga är att psykiatrin är en medicinsk vetenskap och inriktning bland de andra, att läkare bör ha mer makt än nu, att det skulle vara passande om läkare i högre utsträckning var chefer, osv. Det är såklart åsikter man får lov att ha, men det är problematiskt när man framställer det så ensidigt. Som att den enda lösningen för en fungerande psykiatri för patienterna och en fungerande arbetssituation för läkare skulle vara så. Som han ser det, utifrån sina uppfattningar, utifrån ett tydligt läkarperspektiv. Och även om han inte är så illa som det kanske lät i mitt tidigare inlägg vad gäller frågan om patientperspektiv, så tycker jag att han är dålig på att nyansera, vara tydlig med att detta är ett alternativ, ett sätt att tänka på det, en tolkning, ett perspektiv. Att alla hans resonemang utgår från en viss ståndpunkt. En ståndpunkt som är ett läkarperspektiv och ett perspektiv som handlar om att vården med självklarhet ska vara läkarcentrerad.

Jag är inte alls säker på att andra yrkesgrupper i psykiatrin håller med honom om att läkare har för lite makt över den vård patienterna får, även om jag förstår hans åsikter och synpunkter. Och jag som patient har ofta upplevt det som att läkare har makt på ett sätt som gränsar till surrealism. Dessa människor som träffar mig minst av alla, kortast möten av alla, som för det mesta grundar sina bedömningar av mig på förutfattade meningar, eller rapporter från andra som träffar mig mer. Det är de som har mest makt. Det är de som avgör om jag klarar av att jobba eller inte, om jag behöver medicin, hur mycket ångest jag egentligen har, när jag talar sanning och när jag undanhåller saker, om jag behöver slutenvård, vilka behandlingar som är lämpliga och bör beviljas. Det är så mycket makt.

Och efter att ha läst Lindqvists bok kan jag se mer av baksidorna av att vara den andra personen i det. Att vara läkaren som står där med ansvar för bedömning, behandling, åtgärder, för så väldigt många människor. Att på vissa sätt vara maktlös över den vård man är ansvarig för. Jag tror inte det är lätt. Jag tror inte att läkare inom psykiatrin för det mesta har bra arbetsvillkor. Och jag tror inte att det håller att fortsätta såhär, ha strukturerna på detta sättet.

Men till skillnad från Lindqvist känner jag mig skeptisk till om det är så självklart att läkare faktiskt är de som är bäst lämpade att ha ansvaret över vården som helhet, vara de som gör bedömningar. Delvis pga att situationen är som den är nu. Med så många patienter som läkare har nu, med så lite tid till varje patient, så blir det orimligt. Och delvis är jag tveksam till om det är en bra idé att se psykiatri som en medicinsk inriktning.

Det finns många olika sjukdomar, problem och tillstånd som hör hemma inom psykiatrin, och som bör höra hemma där. En del passar bra för medicinsk förståelse, och för den sortens behandlingar, andra passar bättre att se som psykologiska än medicinska problem, och behandlas lättare med den sortens metoder. Och många tillstånd är väl mittemellan, både och, inte antingen medicinskt eller psykologiskt. Ändå. Som det är nu ligger makten över bedömningarna hos dem som har den medicinska kunskapen. För vissa tillstånd är det nog bra, då är nog problemet mest att situationen är som den är, att läkare har för många patienter, för lite tid, att de inte får utrymme för att göra genomtänkta bedömningar, för att ge välavvägda behandlingar, för att verka med den kunskap de har.

Med andra tillstånd kan det gränsa till idioti. Mina problem beror på att jag varit utsatt för trauman. Även om jag i perioder har blivit hjälpt av medicin, skulle jag bedöma problem av den sorten som något som bättre lämpar sig för psykologiska tolkningar och behandlingar. Jag har suttit med läkare som är helt ointresserade av vad som faktiskt hänt i mitt liv, varför jag mår som jag mår. Som inte har kunskap om posttraumatiska problem, och förmodligen knappt hört talas om dissociation. Jag har träffat läkare som varit bra och haft förståelse med, men de är undantag. De flesta har inte kompetens på det området, och verkar inte det minsta intresserade. För inte så längesen satt jag med en läkare som helt på allvar förklarade för mig att psykiatri handlade om såna tillstånd som man kunde medicinera och där medicin kunde ge en tydlig förbättring. Och eftersom det uppenbart inte var en beskrivning som passade in på mig, så borde jag alltså inte vara ett fall för psykiatrin.

Då är ju den stora frågan var vi med psykiska problem som inte hör hemma i det medicinska ska kunna få vård. Alternativet som finns inom den allmänna vården är vårdcentralen. Vi behöver ju inte inbilla oss att läkare som är specialister i allmänmedicin har en bättre kompetens kring psykologiska orsaker och behandlingar vid dåligmående, än vad psykiatrer har. Det är en absurd tanke att svårt traumatiserade patienter och vi med dissociativa problem skulle höra hemma på vårdcentralen. Så. Var hör vi hemma? Ska vi ha en vård som bygger på olika medicinska inriktningar, så borde svaret vara: ingenstans. Såna som jag hör inte hemma inom vården.

Det är ju inte sant. Jag tillhör psykiatrin, och det är rimligt. Jag har kunnat få bra vård där också. Det är inte bara läkare som jobbar inom psykiatrin, det finns även andra yrkesgrupper, vissa av dem med bättre kunskaper och kompetens inom det psykologiska fältet. Orsaken till att jag resonerar såhär, tar upp det på ett sätt så att det låter som att såna som jag inte har i vården att göra? Jag vill göra det tydligt, att det inte är oproblematiskt att se psykiatrin som en medicinsk inriktning, att läkare ska vara de ansvariga. De som gör bedömningarna.

Ibland tänker jag att den bästa lösningen skulle vara att splittra upp psykiatrin, skapa två olika inriktningar. För att vara ett specialiserat område inom vården är psykiatrin en väldigt bred inriktning. Det kanske vore på sin plats att dela upp det, göra olika inriktningar, och allra minst två: en som är medicinskt och en som är psykologiskt inriktad. Det skulle också öppna för att patienter kunde veta var fokus i den vård de sökte var. Medicinsk eller psykologisk? Jag tror vi är rätt många som egentligen sökt psykologisk hjälp, men blivit påprackade psykiatriska / medicinska tolkningar, behandlingar och synsätt. Jag tror förtroendet för psykiatrin skulle bli bättre om man helt enkelt var tydligare med vad man är specialister på, och där man också kunde dela upp det i flera olika områden.

Därmed inte sagt att det skulle vara förbjudet med tex terapi som behandlingsform inom den medicinska inriktningen, eller att man aldrig nånsin skulle använda medicin inom den psykologiska. Som jag skrev tidigare tror jag att de flesta problemen är både och, eller nånstans emellan. Den tanken är mest uttryck för att jag så ofta känner hopplöshet inför att behöva orka med de medicinska bedömningarna igen och igen, och att jag inte har rätt att få bedömningar av nån som faktiskt har bra kompetens inom den sortens problem som jag har.

Ett annat alternativ är att behålla psykiatrin som en inriktning, men att mjuka upp vem som har makten. Till skillnad från Linqvist tror jag inte på att stärka läkarens makt, öka hierarkin. Jag önskar något annat. Att fler olika yrkesgrupper skulle kunna vara ansvariga för det som ligger på läkarnas ansvar nu. Gäller det att bedöma om någon bör vara sjukskriven eller inte skulle förmodligen en arbetsterapeut ha bättre kunskap och förmåga till bedömningen än en läkare. Kanske skulle en specialistutbildad sjuksköterska eller en psykolog också klara de bedömningarna? Och gäller det att bedöma vilken diagnos som är den rimliga att sätta kan psykologer absolut anses ha lika bra kompetens som läkare. Är det problem av mer psykologisk än medicinsk art, skulle jag säga att de har bättre kompetens. När det handlar om ansvaret för vården som helhet, och vilka behandlingar som är de rimliga, har jag upplevt det som att makten redan ofta ligger hos nån annan än läkaren. Som systemet ser ut här brukar man ha en kontaktperson som är den som känner en bäst, träffar en mest, har bäst koll. Och hen berättar sina bedömningar för läkaren, som för det mesta följer förslagen. Även om läkaren är den som står för besluten och formellt har makten.

Kanske skulle alla vinna på att bryta upp den hierarki som finns nu, där läkaren är i centrum. Om en del av det som nu ligger hos läkaren också kunde ligga hos någon annan, om man kunde flytta bort även det formella ansvaret från läkaren och skapa en flexibilitet kring vem som ska ha det, kunde det också öppna för att läkarna kunde ha färre patienter och mer utrymme för att göra det de är bra på. Möta dem som behöver medicinsk behandling, och få möjlighet att använda sina kunskaper på ett bättre sätt. För självklart är det läkarna som har bäst kompetens vad gäller det medicinska. Frågan är bara om det är vettigt att ha en psykiatrisk vård som är så centrerad kring det medicinska perspektivet, oavsett vilken problematik patienten har.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

När du bedömer mig bedömer jag dig. Allt är så mycket mer ömsesidigt än du för det mesta vill tro.

Ni vet de där första samtalen man har. Med en läkare, terapeut, behandlare, bedömare. Jag har tidigare skrivit om det hopplösa i att behöva börja om från noll med varje ny person. Och jag förstår samtidigt det andra. Att det finns en trygghet i att fråga alla patienter ungefär samma saker. Om man har haft väldigt många såna samtal kan man se mönster i hur patienter reagerar. På många olika sätt. Hur mycket  personen svarar, på vilket sätt, hur kroppspråket och mimiken överensstämmer med orden. Jag tänker mig att det blir en slags karta, att frågorna och svaren är det som skapar bilden av problemet. Och att det blir på ett annat sätt än om man faktiskt läser i journalen före. Har lite fakta. För gör man det, då missar man biten som handlar om att fråga alla man möter samma, dra slutsatser från hur de svarar, göra snabba skisser utifrån det. Utifrån det referensbibliotek av patienters svar som varje erfaren behandlare måste ha. Jag kan förstå det.

Samtidigt. Jag har haft mer än hundra såna samtal. Faktiskt kanske tvåhundra. Jag vill inte överdriva, och jag kan ju inte säga att jag minns alla. Men även om mitt inre bibliotek med referenser från den sortens samtal är mindre än behandlares så finns det där. Också jag sitter och bedömer i det samtalet. Jag vet vilka frågor ett sånt samtal brukar innehålla. Jag läser av tonfall, hur lång tid jag får på mig att svara. Om det finns följdfrågor. Jag märker hur mycket eller lite det frågas om barndomen, min sociala situation i nuet, i hur utsträckning jag förväntas rabbla symptom, och hur stor vikt det läggs vid förståelse av helheten. Jag reagerar väldigt positivt när någon vet vad dissociation är, ännu mer om jag får följdfrågor på det. Jag märker om varje ord om dissociation ignoreras, om det aldrig kommer en kommentar eller följdfråga på det. Balansen mellan medicinsk och psykologisk kunskap är grundläggande för mig att lägga märke till, och om personen visar tecken på att förstå att man kan må dåligt av att ha varit utsatt för övergrepp.

Under hela bedömninssamtalet bedömer också jag. Jämför med mina inre referenser, och anpassar mitt sätt att svara utifrån det. Ibland för att vara följsam och skapa ett fungerande samtal med den som frågar ut mig. Ibland blir jag provocerad och lägger störst vikt vid det jag inte blir hörd i. Jag väljer olika, svarar olika, reagerar olika. För vi är två personer där. En som frågar, en som svarar. Men det är inte en som bedömer och en som blir bedömd, även om det ser ut så i journalanteckningarna. Också jag bedömer. Också du blir bedömd. Kan jag lita på dig? Vad vågar jag säga? Kan jag hoppas på hjälp? Hur mycket behöver jag skydda mig? Det är sånt jag söker svar på.

Tidigare skrev jag om hur läkare inte är en blank yta, att det är en person som påverkar samtalen där bedömningarna görs. Inte heller jag är en blank yta. Det kanske vi aldrig har trott, nån av oss. Men jag tror att det ofta glöms bort, hur många första-samtal såna som jag haft. Hur många gånger jag svarat på samma saker, förklarat samma saker. Hur tydliga skillnaderna blir för mig. De små. När en fråga saknas, eller när en fråga får mer utrymme och fler följdfrågor än vad den brukar få. Jag märker det. Och det påverkar hur jag svarar, hur jag beter mig, vilken bild du får av mig. När jag var alldeles ny i psykiatrin kunde jag inte formen för samtalen, då påverkade det. Sen lärde jag mig vilka frågor som skulle komma, vilka variationer som finns, vad skillnaderna brukar betyda. Utifrån det blir du bedömd.

Och när samtalet avslutas med "Jag ser fram emot att ha samtal med dig" eller en liknande replik tänker jag inte "Hurra, det verkar som om hen tycker att vi passar ihop". Det jag tänker är "Åh, hen har lärt sig glosorna och vill säga de som förväntas skapa förtroende hos mig. Alltid nåt, det kanske kan bli bra, det här".

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Patientperspektiv. Vad är det? Och spelar det nån roll?

Håller på att läsa Människan i den slutna psykiatriska vården av Per Lindqvist. På baksidan av boken beskrivs det som att "boken är en kritisk granskning av psykiatrin och i synnerhet den slutna psykiatriska vårdkulturen utifrån ett patientperspektiv". Och jag vet att författaren förmodligen inte kan ställas till svars för hur boken marknadsförs, men även inne i boken finns en del olyckliga formuleringar, och jag tror inte det är en slump ändå. Jag vet inte om han valt ordet, men det kan vara så, att han ser denna boken som något som lyfter fram patientperspektivet.

Jag har nog aldrig läst en bok som har så tydligt läkarperspektiv. Det är intressant. Jag har inte reflekterat tillräckligt över läkarens roll i organisationen. Och han tar upp saker som jag tycker är viktiga, och det ger något att läsa om dem från ett annat perspektiv än mitt. Se bilden från ett annat håll. Från läkarens håll.

Men varför då detta, att det står "patientperspektiv" på baksidan av boken? Jo. Han försöker hela tiden sätta patienten och patientens bästa i centrum. Han är tydlig med att det måste vara psykiatrins uppgift, att utgå från vad patienten behöver, hur det blir bra för patienten. Det är i fokus när han reflekterar över olika strukturer, vårdmiljö, sätt att bemöta och behandla.

För mig är patientperspektiv något annat. Något som utgår från patienters berättelser och upplevelser. Något som helst inte ska vara silat genom en behandlares värderingar, tolkningar och referensramar. Det finns ett problem i att de flesta artiklar, böcker, de flesta uppsatser och den mesta forskning om vården görs av människor som är utbildade inom vårdrelaterade yrken. Psykoterapeuter skriver om psykoterapibehandlingar, läkare skriver om medicinska behandlingar osv. Och det är som det ska, det är deras område, det är de som har specialistkunskapen. Det är de som kan ta oss vidare, utveckla nya metoder, teorier, fördjupa kunskapen. Och det är ändå inte riktigt som det ska, för något faller bort. Det är risk att det blir ett hål i förståelsen, teorierna, bilden av psykiatrin, behandlingarna, vad som är viktigt.

Jag är inte säker på att en psykoterapeut och en patient har samma tolkning av vad som hände, vad som hjälpte, vad som gjorde illa. Och inte heller en läkare och en patient. Eller vad gäller någon annan som i sitt arbete möter patienter. Dels handlar det om två individer som möts, och att det därför måste bli två olika historier om vad som hände, där den ena faktiskt inte är mer verklig eller sann än den andra. Det är bara två olika perspektiv. Men dels handlar det om nåt större. Inte alltid skriver man om, intervjuar eller gör studier utifrån patienter man själv har behandlat. Men det finns ändå något som kan bli ett glapp. För att utgångspunkterna är olika. Lindqvist tar tex upp det problematiska i om läkare fokuserar helt på symptomlindring. Det är inte säkert att patienten tycker att maximal symptomlindring är det ultimata. Inte om det sker på bekostnad av att behöva leva med biverkningar som gör att man inte orkar med att vara aktiv eller ha ett socialt liv. Det finns en risk att yrkesgrupper inte bara har sin specialitet där de har mycket kunskap, utan också sina områden där de har blinda fläckar. Att det finns kollektiva outtalade överenskommelser och värderingar kring en del saker.

Jag skulle önska att fler studier om psykiatrin gjordes av någon som inte var utbildad på området, som inte var en del av systemet, och som varken hade lojalitet eller prestige inblandade. Där strukturer och behandlingar kunde betraktas och reflekteras över av någon som är mer neutral än så. Men ja, det är svårt praktiskt, för de som är intresserade av vårdapparaten och har kunskap nog för att kunna göra bra studier, lär för det mesta vara en del av systemet, åtminstone genom att ha gått någon av utbildningarna på området.

Ändå. Jag önskar det. Att patientperspektivet fick ta större plats, och att det kunde undersökas utifrån ett mer neutralt perspektiv. För det är viktigt, Lindqvist har ju rätt i att vården måste organiseras och utföras på sätt så det blir bra för patienterna. Och alltför ofta lägger man över bristerna på patienterna. Det som inte fungerar beror på oss. Hur vi beter oss, hur vi mår. Eller (ännu vanligare) så försöker man sudda ut hela problemet, som att det inte fanns. Man lägger det hos patienten, att problemet är i tolkningen av något, inte i det som faktiskt hände.

Det finns så mycket kunskap hos patienter. Kunskap som systemet kunde ha nytta av. Om hur det är att leva med biverkningarna av mediciner. Vad det gör med en att vårdas inom heldygnsvård. Hur det påverkar en att hela tiden vara kontrollerad, övervakad, betraktad som ett hot (mot sig själv eller andra). Hur det är att träffa nya behandlare och gång på gång behöva börja om på nytt. Hur förtroende kan slitas ner och försvinna helt bara pga att det är så många människor man måste lämna ut sig till. Vad som upplevs som retraumatiserande. Och hur man skulle kunna förbättra. Vad vi upplevt spelar roll, påverkar vårt mående, vad som funkar. Det finns så mycket där. Och det handlar såklart om massor med olika perspektiv och historier, många olika erfarenheter. Jag tror det är viktigt att försöka få med dem i så stor utsträckning som möjligt när vi resonerar om psykiatrin. Ta dem på allvar. Se om det finns mönster i vad patienter upplever som svårt eller hjälpande. Försöka förändra så det blir bättre, och inte bara utifrån behandlares teorier och tankar, utan faktiskt med stort fokus på att patienternas upplevelse av vården spelar roll.

Det är bra att det finns engagerade personer som jobbar inom psykiatrin. Det är bra att de tänker, skriver och önskar förändring. Jag blir lugn av det, hittar hopp i det. Men vi kan väl låta bli att blanda ihop saker. En läkare som jobbat inom organisationen och sen skriver egna reflektioner utifrån sina erfarenheter, skriver utifrån ett läkarperspektiv. Patientperspektiven hittar man hos patienterna. Det är viktigt att patientperspektivet får komma från just från oss. Att det inte är öppet för vem som helst att säga sig ha det perspektivet. Såklart kan patient- eller anhörigorganisationer utse någon som för deras talan, och enskilda patienter kan också låta någon annan vara den som skriver eller pratar om vad hen upplevt. Det är sin sak. Det är en annan sak att någon som är behandlare och resonerar utifrån egna upplevelser säger sig lyfta fram patientperspektivet.

Att se saker från flera olika håll är viktigt, speciellt om man vill utveckla en vård som på många håll inte fungerar så bra. Men låt oss hålla ordning på vem som säger vad, vem som för vems talan. Och låt patienternas perspektiv vara just det: perspektivet som uppstår när man ser världen från ett annat håll. Inte från behandlarens.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.