20 oktober 2013

Ett avbrott för lite stolthet.

Nu har jag skrivit på denna bloggen i drygt ett och ett halvt år (även om det i perioder av olika anledningar varit rätt tyst). Jag har inte haft så mycket kraft och inga andra resurser än mina ord för att sprida bloggen, och tvivlade i början på om det alls skulle lyckas. Om jag alls skulle nå några behandlare.

Den där känslan av att ingen ändå vill lyssna, den finns rätt nära. Den är ju inbyggd i de strukturer jag reagerar på, skriver om, motsätter mig. Det finns mycket där som säger att man inte kan lyssna på patienter. Det är mot maktstrukturerna, det är att ta ett steg över den skarpa linje som delar in oss i vi och dom, skiljer oss från varandra. Så jag tvivlade. På att nån behandlare alls skulle läsa, bry sig. Och tvivlade på att jag skulle få spridning på bloggen. Allt jag hade var ord, sociala medier, ett hopp om att det ändå skulle gå.

Och det verkar som att det går rätt bra. Jag närmar mig 1000 unika besökare i månaden, drygt 14 000 sammanlagt. (Jag har alltid tyckt att det är ohederligt på nåt sätt att räkna sidvisningar istället för ip-nummer, men passerade nyligen 50 000 sidvisningar totalt.) Det är inte precis världens största blogg, men det är ju också ett rätt nischat ämne. Så jag är nöjd. Det har gått bättre än jag trott, och intresset för bloggen ökar mer ju längre tid det går. Så som det brukar bli.

Siffror säger däremot inte nåt om vem som läser. Jag vet att det är många som själva är/varit patienter som läser, och det är fint, jag är glad om jag kan fylla en funktion där. Jag hade ändå känt det som ett misslyckande om bara patienter läst, för jag vill verkligen skriva för behandlare. Det är inte överdrivet många behandlare som hör av sig och säger att de bryr sig om det jag skriver, även om de finns. Men jag får höra ryktas ibland att den sprids i såna kretsar. Från patienter som blivit tipsade om bloggen från sin läkare, eller från människor jag känner som jobbar i systemet.

Och nu. Nu har jag visst blivit kurslitteratur. På sjuksköterskeprogrammet i Luleå.


Muntlig tentamen i grupp
Träna på att omsätta begreppen paternalism och autonomi i relation till begreppen hälsa och lidande genom att reflektera över maktstrukturer på din VFU - plats (t ex vilken typ av handlingar/förhållningssätt främjar hälsa eller skapar lidande i en viss situation). Läs bloggen ”Från ett annat perspektiv” http://ett-annat-perspektiv.blogspot.se/ Identifiera sedan en situation som du upplevt som svår eller problematisk utifrån ett maktperspektiv på din VFU - plats. Vid den muntliga tentamen så presenterar du situationen och problematiserar med stöd av det du läst i bloggen (och relevanta delar av kurslitteraturen) och argumenterar för och emot olika val av handlingar /förhållningssätt.


(citatet är hämtat här)

Trodde aldrig jag skulle bli så glad för att finnas med i tentasammanhang. Tentor är ju rätt jobbigt. Men nu slipper jag vara den som ska klara provet, och jag tycket faktiskt det är hur coolt som helst. Jag är överdrivet stolt. För att jag tog steget och började skriva såhär. Med mitt riktiga namn, utifrån mina upplevelser, på mitt sätt. För att jag vågade tro att det kunde finnas nån som ville lyssna. För att jag kan fylla en funktion, och kanske göra nåt tydligare, hjälpa någon att se saker de inte tänkt på förut. För att jag vågar hoppas på att kunna så frön till förändring.

Och också för att jag kunnat göra det utifrån mig. Jag skriver när jag känner för det, tar pauser när jag inte har kraft. Jag fastnar inte i prestationsfällan. Det får vara som det är, och det verkar som att det är ok. Att jag kan bli läst ändå.

Så. Jag tvivlade så mycket i början, på om det alls skulle vara möjligt med ett sånt här projekt. Att nå nån, spela nån roll. Att göra det fast jag är så sjuk som jag är, fast jag har perioder när jag inte kan tänka sammanhängande. Och det går bra. Det är möjligt att göra saker på mitt sätt. Det är möjligt att bli hörd.

Jag är så stolt, över alltihop.


Ville säga det bara. Och när jag ändå är i farten och skriver om bloggen kan jag ju passa på att påminna om att man kan gilla mig på facebook, så får man påminnelser i sitt flöde där när det finns nya inlägg. Det går också att prenumerera på inläggen via e-post (bara skriv in adressen i fältet som finns i menyn till höger). Eller så kan man följa mig på twitter. Fast där babblar jag om en massa annat med, så är det bara bloggen som intresserar är nåt annat alternativ bättre.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

15 oktober 2013

Psykiatripolitik (mp).

Som jag tidigare skrivit hörde jag för ett tag sen av mig till politiker från m, fp, kd, c, mp, s och v, som jobbar med landstingspolitik här i Skåne. Min tanke var att de kunde formulera sina tankar om psykiatri, och hur man kan förbättra psykiatrin, och jag erbjöd dem att skriva en text på ämnet som jag kunde publicera här på bloggen. Att jag vände mig till landstingspolitiker istället för politiker på riksnivå handlade om att vården styrs av landstinget, och att det därför kan vara lättare att presentera konkreta förslag kring vad man vill göra i regionen (medan rikspolitiker för det mesta får hålla sig till allmänna eller övergripande frågor när det handlar om vårdpolitik).

Tidigare hade bara fp hört av sig (deras text hittar du här), men nu har jag fått en text från miljöpartiet också, så här kommer den:


***

En förebyggande psykiatri med helhetssyn

Psykiatrin har genom alla tider behandlats styvmoderligt inom vården. Den har fått mindre resurser än den somatiska vården och inte sällan har patienter setts ner på och stigmatiserats. Miljöpartiet i Skåne har arbetat aktivt för att psykiatrin ska får ökade resurser och faktiskt lyckats med detta. Miljöpartiet har varit drivande i att ta fram de strategiska planerna för psykiatrin i Skåne som togs fram 2013 och fortsätter lyfta upp psykiatrin. Det finns mycket mer att göra, psykiatrin behöver förstärkas mer och attityderna kring psykisk sjukdom måste förändras.

Förstärkningar är inte allt. Mer fokus måste läggas på det förebyggande arbetet och den tidiga hjälpen. Personer som mår dåligt måste fångas upp så tidigt som möjligt.  Att kunna ge mer psykiatrisk hjälp i primärvården tror vi är ett sätt att arbeta förebyggande och att nå folk i behov tidigt.

Allt för många mår allt för dåligt i vårt samhälle idag. Miljöpartiet ser med bekymmer på hur den psykiska ohälsan ökar. Speciellt oroade är vi för att allt fler unga mår psykiskt dåligt. Aldrig har andelen barn och unga som lider av självskadebeteende, missbruk, depression eller andra diagnoser m.m. varit så stor som idag. Att de som ska utgöra framtidens samhälle mår så dåligt måste tas på stort allvar. Arbetet med att minska den psykiska ohälsan hos unga behöver intensifieras. Därför är vi glada över att det öppnas fler mottagningar för unga vuxna. Det ska vara lätt för unga att få god hjälp snabbt. Vi tycker också att det behövs bättre samverkan mellan elevhälsan och psykiatrin.

Miljöpartiet ser att synen på psykisk sjukdom fortfarande är nedlåtande av många. Det krävs alltså ett fortsatt hårt arbete för att bryta fördomar och ändra folks attityder. Det är ett arbete som behöver göras brett genom hela samhället.

Vi i Miljöpartiet vill se mer brukarinflytande i psykiatrin. Patienterna måste tillåtas bli mer delaktiga i sin behandling. Det skapar bättre förutsättningar till en långsiktigt hållbar behandling och en positiv utveckling av psykiatrin. Vi menar också att alla former av tvångsvård måste minska. Det pågår ett arbete med att minska tvångsåtgärder, ett arbete som måste fortsätta.

Det har skett en vändning inom psykiatrin i Skåne de senaste åren. Allt mer vård har flyttats ut i öppenvård, tillgängligheten har ökat, mer resurser har tillförts och ett arbete med att ändra attityderna kring psykisk sjukdom har startat etc. Men det finns fortfarande stora brister inom psykiatrin så vi lägger oss inte på latsidan. Vi vill sätta fokus på den psykiatriska vården så att den blir mer rättvis, mänsklig och mindre fördomsfull. Miljöpartiet vill ge förutsättningar för en hälsofrämjande psykiatri där en helhetssyn av människan och långsiktighet råder.

Anette Mårtensson
Miljöpartiet, ersättare Hälso- och sjukvårdsnämnden




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

13 oktober 2013

Larm? Nej, de behövs inte, ni ska ändå inte använda dem.

Jag återkommer i mina tankar till det här att (slutenvårds)psykiatrin är en egen värld, med andra villkor, som man förväntas förstå av sig själv. Som om det var självklart, som att man fattade allt av sig själv, bara man tog steget in i världen, steget över tröskeln till en avdelning. Idag tänker jag på det här med larm. På somatiska avdelningar kan det hända att man blir uppmanad att stanna på sitt rum och ringa på larmet om man vill nåt, för att undvika det potentiella kaos som kan bli om alla som är sjuka går runt i korridorerna och letar efter nån som kan hjälpa. Jag vet inte om det är vanligast att det är så, men det kan vara så. Och i vilket fall är det normalt på såna avdelningar att man använder larmet när man vill, när man behöver hjälp, när man behöver personalen. Det är så det går till, det är därför det finns en liten röd knapp vid ens säng. För att man ska trycka på den om man behöver något.

I psykiatrin är det inte alls så. Det finns förvisso larmknappar där, men det är inte alls självklart att det är ok att använda dem. Tvärtom, man riskerar att bli utskälld om man gör det. Vilket ingen berättar för en, det får man själv förstå genom att göra misstaget att trycka på knappen, eller se vad som händer om någon annan gör det. På de avdelningar jag varit förväntas man söka hjälp aktivt. Om man inte gör det kan man inte räkna med att få någon hjälp. (Att det finns tillstånd när det är nästan omöjligt att klara det har ingen betydelse, hjälpen är villkorad med hjälpsökande, och att vara på en avdelning är inte hjälpsökande nog, man måste klara att söka hjälp i varje situation man kan tänkas behöva hjälp.) Att trycka på larmknappen skulle ju rimligen kunna tolkas som ett aktivt hjälpsökande, eftersom det är vad det brukar räknas som, på andra sorters avdelningar, och eftersom den som trycker på larmknappen förmodligen gör det i syfte att söka hjälp. Om avdelningarna är uppbyggda så mycket utifrån att man aktivt måste söka hjälp, borde det logiskt sett vara bra när patienter trycker på larmknapparna och visar att de behöver hjälp.

Men nej, så är det inte. Jag har upplevt det som att de flesta som trycker på sin larmknapp blir tolkade som störande istället. Inte hjälpsökande. För att det ska räknas som att man söker hjälp ska man nämligen resa sig ur sängen, gå ut ur sitt rum, leta upp nån personal som har tid, och verbalt och med lugn och sansad ton formulera en önskan om hjälp.

Det är det såklart inte heller någon som gör tydligt för en, att det är det enda acceptabla sättet att visa att man behöver hjälp, och att allt som involverar olika sorters oförmågor eller känslomässiga utspel istället ofta blir tolkat som manipulationer eller störningar. Alltså: det är ingen som gör tydligt för en att man måste bete sig väldigt friskt och balanserat när man söker hjälp i sitt sjuka och/eller obalanserade tillstånd, för att räknas som trovärdig. Det är inte heller någon som gör tydligt för en att man ändå riskerar att inte bli tagen på allvar, eftersom det friska beteendet inte passar ihop med det sjuka man söker hjälp för, så även om man lyckas kontrollera sig och söka hjälp på det accepterade sättet, så riskerar man att bli misstrodd. Ingen informerar en om att alla sätt att visa att man behöver hjälp på är fel på något sätt, och att det kan vara ett helt hopplöst företag att bli hörd, sedd, trodd. Men det är litegrann en annan fråga.

Tillbaka till larmen. Det är alltså inte självklart att någon som trycker på en larmknapp tolkas som hjälpsökande. Det kan nog vara bra på sina sätt att uppmuntra patienter i psykiatrin att ta sig ut ur sina rum istället för att trycka på en knapp när de mår dåligt. Ibland tappar det bara alla proportioner. Som när jag delade rum med en patient som fick ångestattacker som liknade epilepsianfall. Att hon stannade i sin säng och larmade när de började gjorde att hon minskade risken för att skada sig betydligt. Om hon gick ut i korridoren och ramlade ihop och låg där och skakade riskerade hon både att skada sig och att skrämma andra patienter. Men inte ens då var det riktigt ok att använda larmknappen.

Jag har nog aldrig hört någon i personalen en enda gång säga att det var bra att någon larmade. Däremot har jag hört utskällningar, sura utläggningar, och också prat från behandlare om att det var bra att larmknappen vid en viss säng varit trasig/inte inkopplad, eftersom hen tryckte på den hela tiden. Som att det ens skulle vara ok, att ha larmknappar det inte går att larma med.

Orsaken till att jag tänker på detta just nu är våldtäktfsallet på Piva. (Igen. Ja, jag tänker fortfarande mycket på det.) Sydsvenskan skrev om det häromdagen, eftersom åtalet lämnats in nu. Och det visar sig att den våldtagna kvinnan försökt larma genom en larmknapp. Och att den inte fungerade.

Jag vet såklart inte varför den inte fungerade, men det borde vara självklart att ha fungerande larmknappar på en psykiatrisk avdelning, lika självklart som det är det på andra avdelningar. På en avdelning som Piva, där det är så stor risk för våld, borde det inte bara vara självklart, det borde ses som nödvändigt. Jag kan inte tänka mig att en enda i personalen skulle kunna tänka sig att jobba på Piva utan att ha en fungerande larmknapp lätt tillgänglig i kläderna. Och om arbetsgivaren skulle försöka komma undan med nåt sånt tänker jag mig att facket skulle protestera högljutt. För om man jobbar på en avdelning där det är så stor risk för våld, kan det inte vara ok arbetsmiljömässigt att utsätta sig för den fara det skulle innebära att vara utan möjlighet att larma.

Nej, jag kan inte tänka mig att det skulle vara ok att lämna personal utan möjlighet att larma. Däremot tror jag man ser annorlunda på patienters behov av att ha möjlighet att larma. Trots att de vistas på samma avdelning, trots att de också löper risk för att utsättas för våld. Och trots att de faktiskt vistas där dygnet runt, ofta mot sin vilja, och är sårbara och utsatta på fler sätt än personalen är, genom hur dåligt de mår. Jag kan tänka mig att man ändå inte ser lika allvarligt på det om någon/några av patienternas larmknappar är ur funktion.

Vem bevakar egentligen patienternas intressen vad gäller sånt? Facket brukar ha ett skyddsombud man kan vända sig till om arbetsmiljön inte uppfyller de krav som finns. Vem är patienternas skyddsombud? Vem tar den sortens strider, bevakar den sortens intressen?

Jag tror att man tänker sig att det är personalen på avdelningarna som ska vara ansvariga också för patienternas perspektiv, men är det verkligen en bra idé? Är det en modell som alltid håller? Och vad händer när personalen inte tar bristerna på allvar eller har kraft över för att reflektera över vilka brister som finns? Kan man ens klara att se hur det kan bli från patienternas perspektiv, om man samtidigt är behandlare på samma avdelning?

Det är arbetsgivarnas ansvar att se till att det finns en bra arbetsmiljö, så att anställda inte blir utsatta för orimliga risker. Om arbetsgivarna inte tar det ansvaret kan man alltid vända sig till facket, man behöver inte stå ensam.

Det är personalens ansvar att se till att det är en bra miljö för patienter, att de blir bra behandlade och inte utsatta för orimliga risker. Om personalen inte tar det ansvaret, vem vänder man då sig till? Jag tror att man för det mesta står ensam då. Alldeles för ensam.



Jag har tidigare skrivit om våldtäkten på Piva här:
Helgen kom, då hände inget.
En vård som struntar i hur man mår. Hur ska man kunna börja må ok där?
Det fanns ett vittne, ändå var det oklart om det hänt.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

12 oktober 2013

Psykiatripolitik (fp).

För ett tag sen hörde jag av mig till politiker från m, fp, kd, c, mp, s och v, som jobbar med landstingspolitik här i Skåne. Min tanke var att de kunde formulera sina tankar om psykiatri, och hur man kan förbättra psykiatrin, och jag erbjöd dem att skriva en text på ämnet som jag kunde publicera här på bloggen. Att jag vände mig till landstingspolitiker istället för politiker på riksnivå handlade om att vården styrs av landstinget, och att det därför kan vara lättare att presentera konkreta förslag kring vad man vill göra i regionen (medan rikspolitiker för det mesta får hålla sig till allmänna eller övergripande frågor när det handlar om vårdpolitik).

De enda som svarat är folkpartiet, så idag är det deras text som publiceras. Kanske kan jag få in nån fler med tiden (och med moroten att inte låta fp vara de enda som uttalar sig här). Jag vet inte. Annars blir det bara detta. Det får väl vara ok då, att det är som det är. Det förvånar mig inte om de inte tycker psykiatrin är så viktig att de orkar lägga kraft på att formulera nåt kring sin politik på det området. Det stämmer rätt väl överens med min bild av läget. (Kanske är det också ett sätt att svara på frågan om vad de har för politik som rör psykiatrin, att inte ge något svar alls.)

Edit 15 oktober: Nu har även miljöpartiet skrivit en text, den hittar du här.

Och här kommer folkpartiets text om psykiatripolitik:


***

För folkpartiet är det viktigt att tidigt möta psykisk ohälsa innan det leder till något värre. Det är därför väldig viktigt att samhället jobbar förebyggande för att motverka psykisk ohälsa. För det finns en begynnande oro med den växande psykiska ohälsan hos unga människor. Inte sällan är detta kopplat till att ungdomar eller unga vuxna befinner sig i sysslolöshet, det vill säga att man varken studerar eller arbetar. De många drömmar och mål som en ung tjej eller kille har kan snabbt brytas ner tillsammans med den unges självförtroende. Sjunkande skolresultat, en stelbent arbetsmarknad och naturligtvis den osäkra världsekonomin är tre avgörande orsaker till att unga i hög utsträckning har svårt att skaffa sig ett jobb. Det är vår plikt att möta unga och hjälpa till med de problem och utmaningar de känner. För att det ska vara möjligt måste arbetet med förebyggande insatser och psykisk ohälsa få mer plats och få en tydligare struktur, inte minst inom primärvården. Ett exempel på detta förebyggande arbete är Unga vuxna-mottagningen i bland annat Lund som är för de lite äldre samt Första linjen som riktar sig till 6-18-åringar två bra exempel på verksamheter som etablerats för att möta de ungas behov av hjälp. Inför nästa år görs en ordentlig satsning där stödet förstärks till första linjen för barn och ungas psykiska hälsa och unga vuxna-mottagningarna. En ytterligare viktig del i arbetet med att förbättra psykisk ohälsa är vikten av kunskap. Kunskapen om psykisk ohälsa behöver spridas både i samhället och inom vården. För faktum är att psykiatriska diagnoser tillhör de vanligaste diagnoserna i samhället, men upplevs av många som stigmatiserande. Att drabbas av psykisk ohälsa behöver inte betyda att man har en psykiatrisk sjukdom, men kan vara nog så svår att bära. Det är därför viktigt att omgivningen får större förståelse för hela spektrumet inom psykiatrin. Sammanfattningsvis är det viktigt för Folkpartiet att det förebyggande arbetet fortsätter och att psykiatrin stärks ännu mer. På så sätt skapas en likvärdig vård över hela Skåne.

Gilbert Tribo (FP)
Regionråd


Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

4 oktober 2013

Ett sjukt objekt eller ett sjukt subjekt?

Bara en tanke till om detta med identitet som sjuk. Sen ska jag gå vidare, tänka på nåt annat, skriva om nåt som är mindre, enklare. Tydligare.

Men först detta. Också denna tanken behöver få finnas, få plats, formuleras.

Finns det inte en risk att man skapar en känsla av identitet utifrån sina problem, som ett sätt att trots problemen kunna förbli ett subjekt? Finns det inte något ytterst problematiskt i detta att man av vården, politikerna, myndigheterna, hela tiden förminskas till ett objekt?

I psykiatrin har jag så ofta upplevt det som att det centrala är att se mig som ett objekt, en sjukdomsbild, en symptomsamling. Att det andra är mindre viktigt, och att vad problemen gör med mig som person också kan vara mindre viktigt, att det är just detta att definiera det sjuka, få in det i rätt fack, sätta rätt etikett på det, och sen försöka behandla det, som är det centrala. Inte jag, oavsett om jag ser mig som sjuk i första hand eller som mer än så. Jag är inte viktig i de sammanhangen, bara som bärare av symptom. Jag som person försvinner bort nästan helt, blir oviktig. Det är inte som person jag får finnas då, bara som behandlingsobjekt. Och efter att ha hittat en diagnos man tror stämmer, är det den som är viktig. Går det inte att hitta en passande diagnos, är det ändå inte jag som blir viktig, och hur jag mår. Utan det: att jag är ett objekt som inte passar in i mallarna.

Med myndigheterna kan det vara lite olika, beroende på situation. Men jag har alltid fått byta handläggare ofta, sällan har jag träffat nån mer än en gång, min längsta kontakt på försäkringskassan var drygt ett år, på soc har jag haft nån lite längre än så. Men för det mesta har jag inte haft kontakt med samma person tillräckligt längre för att ha en chans att bygga upp relation nog för att bli någon för den andre. Där brukar jag bli ett fall, en arbetsuppgift, en inskickad blankett, någon i rehabiliteringskedjan. (Någon som inte passar in i rehabiliteringskedjan, modellen, ett objekt som inte heller här passar i de angivna mallarna.)

Och med politikerna, genom media. Där finns det för all del historier om människor som mår dåligt ibland, men när det handlar om politiken är vi alla förvandlade till siffror, statistik, en del av en procentsats i en redogörelse för något. Och vi som är sjukskrivna, vi med vårdbehov, oss har det pratats en del om. Eller, inte oss som personer. Bara vem vi är, i siffror, och hur man kan lösa problemet med den kostnad vi är. Det har presenterats så mycket åsikter som handlar om att alla kan jobba, om de bara får rätt uppgifter, och problematiserats kring "diffusa diagnoser" och hur det ska bli svårare att klassas som sjuk. Jag vet inte ens om jag känner mig som ett objekt i det sammanhanget, för det mesta är jag väl mycket mindre än så, ett gruskorn i maskineriet. Men något är jag, där i det politiska, i siffrorna.

Något. Inte någon.

Är det inte en helt grundläggande sak att vilja vara någon? Att det att förminskas till att bli något, ett objekt, känns helt fel, strider mot nåt djupt mänskligt? Jag tror det, att det är så. Men kanske utgår jag bara från mig själv, från min känsla av hur saker ligger till, kanske finns det ingen sanning i det.

Men jag tänker mig att om man blir förvandlad till ett sjukt objekt i för många sammanhang, om det är återkommande i situationer som spelar stor roll för en, där viktiga saker står på spel, där makt utövas mot en, där man skulle behöva få vara någon, då borde det kunna vara så att man i ren självbevarelsedrift går in i en starkare identitet av att vara en sjuk person.

Alltså: en sjuk person. Ett sjukt subjekt. En människa med problem.

I trots mot och kamp mot det som handlar om att bli reducerad till ett objekt, något annat än en människa.

Jag tänker på det, om det är så, om det är nåt som spelar roll. Om det att behöva kämpa för att vara ett subjekt skapar starkare identifiering som en sjuk människa, identifiering med problemen. Tänker på vad som skulle hända om det var annorlunda, om det skulle ha betydelse för detta med identitet. Om jag alltid blev bemött som en person, om jag fick vara någon, i alla kontakter med vården, myndigheterna, i den sortens situationer. Om jag slapp kampen som handlar om att få vara någon, slapp kämpa för min rätt att vara en person, vad skulle det då förändra?

Jag vet inte. Jag identifierar mig inte med mina problem, så jag kan inte utgå från mig själv i det, om det skulle spela roll. För min del föder det nog mest en ilska som jag använder för att skapa mig tydligare konturer som handlar om att vara mer än det som inte fungerar, det sjuka, det jag reduceras till när jag blir mött som ett objekt. Skulle inte liknande motreaktioner mot att ses som ett objekt kunna göra att man går starkare in i identiteten som sjuk, för att skapa mänskliga konturer i det sjuka, åtminstone få vara någon?

Jag vet inte. Kanske ligger det för nära, är för likt, det som handlar om att reduceras till ett objekt och att reducera sig själv genom att identifiera sig med sina problem. Kanske kan inte det ena vara en motreaktion mot det andra då. Det är bara en tanke, jag behövde formulera den. Och i vilket fall, om det ligger så nära, gränsar till varandra, vad skulle då hända om man blev mött som ett subjekt? Skulle det inte kunna vara en väg att lättare hitta en annan identitet än den sjuka?

Jag vet inte. Det är för komplicerat, det här med identitet. Men det finns nåt där, i detta som handlar om subjekt och objekt. Att i sin identitet behöva få vara ett subjekt, även om man mår dåligt, och att man så ofta blir mött som ett objekt. Det finns nåt där som spelar roll. Men jag kanske inte kan komma fram till vad, hur mycket jag än tänker nu. Så det får vara så, även detta inlägget får vara utan tydlig slutsats, utan snygg slutkläm. Jag tror det finns nåt där, i spänningen mellan att vara ett subjekt och att mötas som ett objekt. Men vad det är vet jag inte säkert. Bara att det är något.



Inlägget är till viss del en fortsättning på dessa två inläggen:
Att identifiera sig med sina problem eller sin diagnos.
Men är det alltid möjligt att klara av att inte identifiera sig med sina problem?


Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Men är det alltid möjligt att klara av att inte identifiera sig med sina problem?

Jag tänker på det där med identitet. Vad man skapar sin identitet utifrån, och hur mycket av den man klarar att hålla kvar helt på egen hand, om man inte får bekräftelse på den. Om ingen annan ser det man bygger sin identitet på. Ett kort tag är en sak, men en längre tid? Några år, många år? Vilka saker klarar man att inte tappa bort då, i bilden av sig själv? Och hur mycket av det man är (eller skulle kunna vara) har man inte med sig i sin bild av sig själv just för att ingen sett det, hjälpt en genom att bekräfta?

Jag tror det är rätt lite som man klarar att hitta och hålla kvar på egen hand. Kanske kan man ha kvar känslan av att man har vissa egenskaper eller förmågor om man under en lång period blivit mycket stärkt i att det är så. Att det då inte så lätt försvinner bort. Men ändå. Jag tror det är svårt. Detta att ha en bild av sig själv som inte sitter ihop med med de bilder andra ger en, av vem de tycker att man är.

Det finns såklart flera nivåer i det, som handlar om vad man klarar att hålla kvar på egen hand, och hur länge. Jag tror tex det kan vara plågsamt om man byter känsla av vem man är väldigt lätt, så det är nästan helt beroende av vilket sammanhang man befinner sig i, även om man växlar mellan olika bilder av sig själv där man har positiva egenskaper. Om man inte klarar att känna att det finns nåt stabilt bakom de olika rollerna, som inte förändras så lätt, och inte från dag till dag. Om ens känsla av identitet blir nästan helt överlämnad till andra.

Men tänker fortfarande mest utifrån att identifiera sig med sina problem. Hur det kan bli så. För jag tror inte att det alltid handlar om en väldigt svag känsla av vem man är, det är för enkelt, och då skulle det att man identifierar sig med sina problem lätt kunna botas om nån hamnade i ett sammanhang där annat än problemen uppmärksammades. Till viss del är det kanske så, men inte alltid, och jag tror det sällan är hela orsaken.

För vad händer om man inte blir sedd i det man är, om man bara blir sedd i det som är problem? Om man tex hamnar med en vardag som består av slutenvård, där man är kontrollerad i så mycket och fråntagen många möjligheter? Om man är någon som gillar att spela fotboll, men inte får gå ut ensam, och inte kan träna med sitt lag. Om man är någon som gillar att handarbeta, men varken får ha nålar, långa trådar eller saxar, pga risken att för självskadande. Om man älskar att laga mat och tänka ut nya rätter, men all mat kommer från storköket. Hur länge kan man hålla kvar det i sig, tänka att "jag är ju en sån som gör det här"? Kanske ett tag. När det fortfarande känns nära till hands att återgå, när det känns som om heldygnsvården är ett undantag från det "riktiga" livet. Men sen, när det vanliga livet blir främmande, och vården det normala, vad klarar man att hålla fast vid då?

Om det handlar om större saker, och om man hamnar i en sån situation när man är tonåring och håller på att forma sin identitet, eller när man befinner sig i en situation där hela ens liv krisat ihop, när det som varit av nån anledning brutits upp, när de vänner man haft släpper taget och försvinner bort, när man blivit av med sitt jobb, när man måste inse att det som varit är slut, och inte vet vad som ska komma. Om man är på en plats i sitt liv när man måste hitta nya bilder av sig själv, ett nytt sätt att vara. Om man inte kan luta sig mot hur man var som barn, vad man gjorde då, för att man behöver hitta ett vuxet jag. Eller om man byggt sin identitet på sitt jobb eller sammanhang, och inte längre har det kvar. Klarar man då att hitta bilder av sig själv att hålla fast vid, att hitta en känsla av vem man är, och inte tappa bort den?

Det är såklart olika. Men det finns ett problem i att hitta en känsla av det positiva man är, om man samtidigt behöver vård för psykiska problem. För att situationen i sig kan kännas så skamfylld och som ett bevis på att man är en dålig människa som inte klarar av sitt liv, eller situationen man är i. För att det kan kännas som ett misslyckande. Och också för att de människor man normalt har runt sig, de som brukar finnas där och se vad man är bra på, vem man är, hur man är, också kan plågas av att man mår så dåligt. Ju sämre man mår och desto mer vård man behöver, desto större är risken att det blir så. Att dem man har nära möter en med sin rädsla och vanmakt inför hur man mår. Att det de speglar är problemen. Att de kanske inte förmår något mer än det. Och såklart: ju sämre man mår, desto mer påverkad är man av sina symptom, av det som känns ohanterbart. Och ju mer vård man behöver, desto fler möjligheter att vara något annat än problemen blir tagna ifrån en.

Är psykiatrin då medveten om detta, och hur stor risk det är att människor går längre och längre in i en bild av att de bara är problem, att de tappar mer och mer av vem de är, mer än det? Och hur mycket det kan försvåra ett tillfrisknande? Vissa behandlare är absolut det, men jag skulle säga att systemet tyvärr tvärtom har en massa strukturer som kan förvärra det istället för att ta risken på allvar.

I psykiatrin är allt fokus på problemen, att bedöma, klassificera, behandla. Det är det man får uppmärksamhet för, det är genom dem man blir sedd. Och kanske låter det som att allt är i sin ordning, det är ju vård, då är det väl det dysfunktionella eller sjuka som ska uppmärksammas, behandlas, vara viktigt? Ja. Det ska det, men om en människa reduceras till att bara bli sedd i sina problem, finns inte då också risken att hon ser sig själv som just det? En människa reducerad till att vara bara sina problem, i alla fall om det är en längre tid, eller under perioder när behovet av vård är intensivt?

Så mycket i psykiatrin blir lätt ett destruktivt samspel. Där man kan bli rädd för att bli utan den hjälp man behöver, om man låtsas om det som är starkt i en, eller de alternativa bilder av sig själv man bär på. Där man inte vågar riskera det, om man inte vet hur man ska överleva utan hjälpen, och därför gömmer det. Inte låtsas om det. Om det är så för länge, är det inte en uppenbar risk för att man tappar bort det i sin egen bild av vem man är också? Är det inte risk att det som är synligt är det som alltmer formar bilden av en, även om man i början var medveten om att man gömde något friskt för att inte riskera att bli utan hjälp? Jag tror det.

Det finns så mycket strukturer som jag förstår är svåra att komma ifrån, men som är del av det här spelet. Det man brukar lägga ansvaret för hos patienterna, men som jag vill påstå är en del av systemet, en del av villkoren för att ens få räknas som patient. Som det här med hur svårt det är att bli tagen på allvar och få vård om man inte visar upp mycket svåra symptom. Att det finns ett sånt fokus på beteenden, och att bara de med lägst bmi, störst självmordsrisk, allvarligast självskadande kan få hjälp. Det är klart att det ska vara så, kan inte alla få hjälp måste de som mår sämst få hjälpen, allt annat vore jättekonstigt. Och det är också klart att det blir en spelregel i hjälpsystemet som uppmuntrar det sjuka, destruktiva. Jag förstår att det inte är tänkt så, men det är så.

Istället för att det ses som något entydigt bra om man som patient har tillgång till en annan identitet än den sjuka, kan man bli misstänkliggjord för det. Riskera att inte bli tagen på allvar, inte få hjälp. Kanske bli klassad som någon som bara manipulerar, lurar till sig insatser som man egentligen kunde klara sig utan. Kanske är man bara lat och vill slippa jobba? Kanske vill man smita från sitt ansvar i det vardagliga livet genom en period av slutenvård, fast man skulle kunna klara det om man bara ansträngde sig? Nej, psykiatrin som system är inte alls uppbyggt utifrån att man ska hindra människor från att göra sjukdomen till en identitet. Tvärtom, tyvärr. Sjukdomsidentiteten är en fördel, ibland en nödvändighet, om man ska bli tagen på allvar.

Men det är inte alltid det är så dåligt. Jag har minnen som är små öar av vanligt liv, trots allt, mitt i det som var ett liv helt upptaget av problemen. Det handlade aldrig om de läkarsamtal där jag försökte pressas att se och ta mina förmågor på allvar. Att ställas till svars för min oförmåga att ha dem nära på det sättet var bara skuldbeläggande, tyngande, fick mig att må dåligt. Nej. Det som spelade roll var det andra, det som var att praktiskt påminna mig om att jag också var något annat. De gånger nån började prata med mig om musik, och lät mig vara en jämlik i det. När vi kollade på ett tv-program och började prata om nåt utifrån det. När vi fick baka. När jag var inlagd på en avdelning där det var möjligt att göra utflykter, ha aktiviteter. Där det gick att få plats för något annat än det sjuka, när det gick att tycka om nåt, vilja nåt, vara något annat. Och bli påmind om de sammanhang där jag brukade vara något annat. Det spelade så stor roll. Jag orkade aldrig åka med på nån utflykt eller aktivitet då. Men bara att veta att det fanns, att det uppmuntrades, att det som handlade om nåt friskt inte var förbjudet att låtsas om. Det spelade så stor roll.

Kanske behöver vi tänka lite mer på det där. Vad som händer med någon som bara blir sedd i sina problem. Och vems ansvar det är att se något annat. Är det ok med en vård som aldrig ger uppmärksamhet på ett annat sätt än genom att fokusera på problemen? Och hur lång tid är det ok? Ett par dagar, veckor? Månader? Några år? Vem ska ta rollen att hjälpa människor att se det som inte är sjukt, om det inte finns anhöriga som klarar av att göra det?

Vi kanske borde fundera på det. Och kanske borde vi också fundera på hur mycket vården försvåras om någon bara blir sedd i sina problem. Det kanske finns något som går att göra där, något som handlar om att tillåta människor att vara människor även när de mår dåligt. Kanske går det att göra något med vårdsituationen så att det blir tillåtet att vara något mer än sina problem, lite oftare än det är nu.

Och kanske borde de existentiella skikten tas på större allvar. Frågan "Vem är jag?" spelar roll. Och om man mår mycket dåligt kanske man tappat bort svaret, eller famlar efter ett nytt. Vad händer då om psykiatrin beter sig på ett sätt som uppfattas som ett svar på frågan; "Du är problem", och i övrigt ignorerar allt som handlar om det existentiella? Det finns väl inget enkelt svar på det, eller rättare sagt är svaren väl många olika beroende på vem det handlar om, och i vilken situation hen är. Jag tror ändå att det finns något som kan göras bättre där. Som handlar om att se, och att hjälpa någon att se sig själv, hjälpa någon att se att hen är mer än det sjuka.



Detta inlägget är delvis en fortsättning på inlägget jag skrev häromdagen.
Och inlägget Ett sjukt objekt eller ett sjukt subjekt? är till viss del en fortsättning på det.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras.  Kommentarfältet är inte för debatt.

2 oktober 2013

Att identifiera sig med sina problem eller sin diagnos.

Med jämna mellanrum grubblar jag på det här med att identifiera sig med sina problem, eller sin diagnos. Lite på olika sätt. Vad står det egentligen för när det är så självklart att det är något dåligt att identifiera sig med problemen? Är det som när man ser det som självklart dåligt att identifiera sig som ett offer, eftersom man bytt betydelse från att offer betyder att man varit utsatt för något, till att det betyder att man gräver ner sig i självömkan och använder sin offerroll för att slippa ta ansvar för sitt liv?

Kanske är det så, men jag vet inte om det är så det är mest. Det finns en negativ klang i det, när man säger att nån identifierar sig med sina problem. Också i det är det nåt som handlar om att gräva ner sig, att man skulle välja bort att försöka komma vidare. Att stanna där, för att det är bekvämt på nåt sätt, ger en fördelar. Man gör sig till offer för det sjuka, problemen, diagnosen. Ja, lite är det samma sak. Kanske ganska mycket.

Jag tänker att det är nåt som handlar om att reducera sig till att vara i första hand sina problem, och att det inte är så konstigt om man gör det. Om man är dödssjuk, om allt i ens liv kretsar kring behandlingar, om man kämpar för att överleva dagen, hur ska man ha kraft för att se nåt annat än sjukdomen, hur ska man ha kraft att se sig själv, ge annat utrymme? Ibland tror jag det är övermäktigt, och att det kan vara det även med psykiska problem. Livet kan handla bara om det som är hemskt, för att inget annat faktiskt får plats, för att man inte vet hur man ska nå dit, för att man inte kan.

Men sen då? Det måste vara sen det är nåt dåligt att identifiera sig med det sjuka, inte när det är helt orimligt att klara nåt annat? Eller ser vi det som samma sak, som att det alltid skulle kunna vara möjligt? Jag vet inte. Tror det är som alltid, att vi menar olika saker med samma ord. Att vi kan nicka till varandra i samförstånd och vara överens. Tex om hur destruktivt det är att identifiera sig med sina problem. Fast egentligen vet vi inte om vi är överens, för vi vet inte vad de andra menar, om de menar samma som vi.

De senaste dagarna har jag grubblat mycket på vad det egentligen är, att identifiera sig med sina problem. Och om jag gör det. Jag tror inte jag gör det, jag vänder och vrider på det och tänker på olika delar av mitt liv. Hur det varit då. Det var så länge problemen inte fick synas, finnas, märkas. Då identifierade jag inte mig med dem så, som jag tror att man brukar mena. Jag byggde inget socialt liv utifrån det, jag skaffade mig inte nåt omhändertagande, ingen som tyckte synd om mig. Jag gömde det, och höll på att explodera av det. Kanske var det ändå då jag som mest identifierade mig med det, för att jag visste att det fanns en massa där som ingen såg, det kändes som att det var allt som var äkta, och att allt annat var en falsk yta. Som att problemen var jag, och resten ett spel.

Senare när jag mådde sämre och gick under identifierade jag mig som problem. Alltså inte med problem, utan som problem. Är det samma sak, eller nåt annat? Jag tror kanske att det är olika saker. Det handlade inte om att skaffa en identitet, det handlade om att se mig som problem rakt igenom, problem för andra, problem för världen, och jag tänkte att jag måste få bort mig, eftersom jag bara var problem. Är det ett sätt att identifiera sig, att se sig som rakt igenom inte värd att finnas? Jag vet inte.

Jag hade en massa diagnoser, de kom och gick och kom tillbaka ibland. Vissa kändes som att de var rätt, andra sa mig ingenting eller gjorde mig arg. Jag har aldrig känt mig hemma i diagnoserna, de har aldrig gett mig en sån där aha-upplevelse. Aldrig känts som om de satt ord på den jag är, det jag har med mig, det som känns. De har mest varit stämplar. Maktspel. Byråkrati. Inte jag. De har aldrig varit som ett hem för mig, aldrig varit identitet.

Senare har jag identifierat mig som traumatiserad, skadad. Ett offer. Det identifierar jag mig fortfarande som, men det är mer som ett konstaterande att det som hänt har hänt mig, och det har haft konsekvenser för mig. Inte att det sammanfattar allt jag är. Ändå. Det är där jag är närmast identifikation med mina problem, tror jag. Det är utifrån det jag skaffat vänner, sociala sammanhang där jag känt mig normal, för att andra kunnat förstå mig. Utifrån det och de människorna jag mött pga den identiteten har jag kunnat hitta plats att finnas på. Och plats där mina problem kunnat bli förstådda. Det har spelat så stor roll. Och faktiskt har det viktigaste i det varit att problemen kunnat sjunka undan, bli mindre viktiga. Att det har kunnat bli mer utrymmet för annat.

Genom att hitta plats där problemen kunnat finnas har jag inte behövt reducera mig längre. Jag har kunnat få tillgång till att vara allt möjligt parallellt. Också skadad, men inte bara.

Jag tänker ändå att det kanske inte räknas, att det inte är det man menar, inte så man tänker sig det. Att identifiera sig med sina problem. Inte som nåt av det jag sysslat med. Nåt annat, som jag inte vet hur det är eftersom jag inte varit där, och kanske inte haft nån tillräckligt nära som gjort det.

Orsaken till att jag grubblar på det nu är faktiskt känslan av att jag borde ha identifierat mig, kanske fortfarande borde göra det, om det ska räknas. Som att det är nåt som förväntas av mig, och som att det uppstår ett glapp när jag inte gör det.

Emellanåt tänker jag på mitt självskadande, och det kan bli som att det inte räknas. Som att det var ingenting, eller nåt annat. För att det var så små skador och så kontrollerat. För att jag inte har stora ärr. Jo, visst. Jag skadade mig i perioder för att handskas med saker som var för svåra. Ändå är det som att det måste vara nåt annat. För att jag aldrig passat in i mallen, visat de tecken man "ska" göra. Aldrig sett mig som en självskadare. Som att det var olika saker. Identifikationen som självskadande, och faktumet att jag skadade mig. Och som att det är identifikationen som avgör om det var på riktigt.

Jag tänker på det också för att jag krockar med föreställningar om mig. I kontakten med vården, myndigheterna. Och jag känner det som att jag tappar trovärdighet i deras ögon när jag inte identifierar mig med problemen. Alltså mitt liv är påverkat av mina problem varje dag. Jag är begränsad i så mycket att det är svårt att klara vardagen. Även om symptomen mest är fysiska nu så är det en sanning. Ändå. Det är som att det blir utan tyngd om jag inte identifierar mig med det. Som att det först då blir allvar. Inte när symptomen är så svåra att saker slutar funka, utan när jag gör dem till den jag är, det jag är.

Jag gör inte det. Jag gör faktiskt inte det. Och nästan allt bemötande med nya myndighetspersoner, vårdkontakter, i alla bedömningar som ska göras av mig, utgår man från att jag efter en såhär lång sjukskrivning inte kan ha nån tro alls på att jag är nåt annat än mina problem. Att det största problemet nog måste vara att jag inte tror att jag kan klara nåt. Det är där vi börjar, utifrån det allt jag säger blir tolkat. Min trötthet, min motvilja att göra saker som är för stora för mig att klara. Det blir inte tolkat som symptom på mitt sjukdomstillstånd, utan symptom på min identifikation med sjukdomen. Det blir tolkat som att jag är ovillig att ta mig ur den, identifikationen, och måste ha hjälp på traven. Pressas till det.

Jag vet att jag kan klara saker. Inte nu, för nu är jag för sjuk. Men egentligen. Jag har tro på min förmåga. Det är inte där orsakerna finns. Det är inte där man kan hitta lösningarna, i min syn på mig själv. Men det blir ett glapp. Jag har tänkt på det de senaste dagarna. Glappet som blir i såna kontakter, och vad det gör med mig. Vad som förväntas av mig, och vad som händer när jag inte uppfyller det. Varför det blir som att mina problem inte ses som riktigt allvarliga, om jag faktiskt lyckas nå fram med att det är en feltolkning att jag skulle identifiera mig med dem.

Kan man bara ses som sjuk på riktigt om man identifierar sig med sjukdomen? Fast vi alla är överens om att det är dåligt att fastna i en sån identifikation? Är det inte en kortslutning där nånstans som vi borde titta närmare på?

Jag kommer inte fram till nåt idag. Det är synd om du sitter och väntar på en smart upplösning, ett snyggt avslut. Det kommer inte komma.

Det finns nåt problematiskt i bemötandet och synen på problem och sjukdom, både i psykiatrin och i de myndigheter som ska hjälpa en ut ur sjukskrivning. Något som handlar om vem jag förväntas vara, hur jag förväntas vara.

Jag har skrivit om sånt tidigare, du kanske skulle läsa nåt av det. Kanske kom jag fram till en snygg avslutning nån av de gångerna. Jag minns inte. Jag orkar inte läsa igenom det nu. Men jag lägger lite länkar, så kan du kolla själv.




Jag tänker på denna bloggen. Är den ändå inte ett bevis på att jag identifierar mig med mina problem, eller åtminstone som patient?

Nej. Faktiskt inte. Jag använder bloggen som ett sätt att stärka min identitet som tänkande, analyserande och skrivande människa. Och kanske också som någon man borde lyssna på. Det är nåt annat, det ingår inte i rollen som människa med psykiska problem, och det är inte egenskaper som utgår från mina problem, även om det nu är så att texterna tar avstamp där. I problemen. Jag är ändå framförallt något annat än problemen här. Jag är en sån som försöker hitta ord, en sån som skriver ner dem. En sån som vågar mig på att tro att det finns människor som vill läsa.




Det finns två inlägg som till viss del är en fortsättning på detta inlägget:
Men är det alltid möjligt att klara av att inte identifiera sig med sina problem?
Ett sjukt objekt eller ett sjukt subjekt?


Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.