Ni måste sluta se oss som ekvationer ni ska lösa (och sluta söka triumfen i att vara den som lyckas).

Efter Quick-skandalen verkar det vara fritt fram att likställa bortträngda minnen, falska minnen och traumatiska minnen, och utropa att det inte finns något skäl att tro att de existerar. Det har jag skrivit om tidigare. Tex här: Retoriska trick i psykiatridebatten. Att medvetet blanda ihop olika saker. Och här: Finns det inget vetenskapligt stöd för bortträngda minnen?

Det är inte så svårt att räkna ut att det synsättet kan få konsekvenser för den som varit med om hemska saker, och vågar sätta ord på det som hänt och berätta det för någon. Det finns många sorters trauman man kan vara med om som barn, och som kan bli väldigt skadliga just pga att barnet lämnats ensam med det. Att ingen funnits där och bekräftat att det som hände faktiskt hände, eller hjälpt en att förstå det genom att ge det konturer med ord och förklaringar. Trauman är något som ofta är inkapslat i tystnad. Ibland är det förstärkt genom hot (”säger du detta till någon kommer jag döda dig”) eller tankar om konsekvenser som kan bli om tystnaden bryts (”om nån visste hur mamma egentligen är skulle ingen tycka om henne, och om hon hamnar i fängelse kommer jag aldrig få träffa henne igen”, ”om nån visste hur äcklig jag egentligen är skulle de hata mig, ingen kan få veta det som hänt”).

Om någon som barn vågar ta steget och berätta om det hemska hen utsatts för är det tyvärr rätt vanligt att barnet inte får hjälp. Att det som varit outhärdligt att bli utsatt för misstros, tolkas som en fantasi, eller omtolkas som att det inte var så farligt. Vuxnas lojalitet ligger skrämmande nog oftast hos andra vuxna.

Om man när man är vuxen, eller åtminstone lite vuxnare, vågar berätta för någon inom vården vad som hänt, så är det stort. Det är att gå emot många svåra saker, att sätta ett hopp till att det faktiskt går att bli trodd, kanske går att få hjälp. Det är att försöka ta ett steg ut ur den destruktiva verklighet man tvingats att leva i, och hoppas att det finns något annat där, att det faktiskt existerar ett alternativ.

Att då bli mött av någon som inte tror på traumatiska minnen eller inte tillskriver trauman någon betydelse för psykiska problem, är att tvingas stanna kvar i det man försökte ta sig ur. Det är också att vården tar samma roll som de vuxna som aldrig hjälpte, och riskerar att bli något som hindrar någon att få den hjälp hen behöver för att hen ska kunna må bättre.

Det är viktigt att psykiatrin förstår att det man ska bedriva är vård, inte nån form av rättegång. Det har jag också skrivit om tidigare, i detta inlägget.

Ett annat problem inom samma område är när behandlare definierar ens symptom som tecken på att man varit med om ett trauma, fast det inte finns någon berättelse om ett trauma från patienten. Eller, det i sig behöver inte vara något problem, det tänker jag kan vara tecken på att behandlare har koll. Däremot kan det bli ett problem i hur man väljer att handskas med tolkningen att patienten nog är traumatiserad, även om hen själv inte förstår att det är så.

Det som hade varit vettigt för mig hade varit om jag fått hjälp att bli stabilare, och om det skapats en trygghet runt mig, där jag så småningom vågat låta minnena få komma fram och få konturer, där jag vågat sätta ord på dem och tillskriva dem den betydelse de haft. Om det funnits den förståelsen, för att det kan vara tid för att bygga upp förtroende och trygghet som skulle behövas.

Det som istället hände var att olika behandlare försökte pressa, locka och lura ur mig berättelser om trauman. Ett tag kändes det som en tävling, som att behandlarna ville få vara just den som lyckades få mig att avslöja lösningen på gåtan. En del hittade på egna teorier, och gjorde vad de kunde för att få mig att gå med på dem. En bestämde sig tex för att mitt livs stora trauma och orsaken till alla mina problem var att jag var adopterad. Problemet är bara att jag inte är adopterad, men det kunde han lösa med att helt enkelt misstro om jag faktiskt hade koll på det. När han ändå släppte den teorin gick han över till att försöka få mig att inse att det måste vara min homosexualitet som var traumatisk för mig, och han var till och med storsint nog att förklara en modell om hur man kunde bota homosexualitet, och visa att det på det sättet fanns en chans att lösa mina problem.

Han var extrem, men det fanns också andra som var inne på samma spår. Som försökte hitta lösningen, antingen genom att med all makt de hade försöka dra den ur mig, eller genom att själv hitta på en lösning och sen använda sin makt för att försöka få mig att tro på den.

Jag återkommer till detta med jämna mellanrum: jag är ingen ekvation. All vård som utgått från den synen har blivit destruktiv för mig. Att överlämna rapporter om mina symptom till någon som tänker sig att det är de som ska lösa vad det handlar om. Att det är de som kan sitta inne med sanningen, de som kan avgöra. Att det är det som är vård. Det har aldrig funkat, aldrig hjälpt mig.

Ibland har de ju varit närmare en korrekt tolkning än andra gånger, ibland har de förstått mina symptom och tillskrivit dem åtminstone ungefär rätt betydelse. Ändå. Så länge de utgick från den synen, att det är de som ska lösa mig, som om jag var en gåta, så har det inte funkat.

När det handlade om mig lyckades de aldrig lura ur mig något som jag inte var beredd att minnas. Det var tur. För orsaken till att jag inte kunde ge dem lösningen då var inte att jag ville jävlas eller ta ifrån dem lyckan i att vara den som lyckades hitta svaret på ekvationen som jag var. Orsaken var att jag var alldeles för skör och otrygg på många sätt. Att det varit helt ohanterbart för mig och förmodligen blivit livsfarligt att i en miljö med så mycket maktspel och så lite trygghet släppa fram minnen av den undergång jag tvingats befinna mig i. Jag hade ingen inre trygghet som kunde kompensera för all yttre otrygghet, och jag vet faktiskt inte om det finns någon som kan ha så mycket inre trygghet att det faktiskt räcker för det. Så det var tur att de inte lyckades med sina ambitioner. För min del. Med andra kanske de har lyckats, det finns väl skäl att tro det, eftersom deras iver att försöka hitta lösningen inte hade avtagit. Jag kan inte låta bli att tänka på det med skräck, vad som hände med dem som inte hade starka försvar nog för att hålla emot, med dem som fick traumatiskt material upprivet utan att det fanns någon behandling tillgänglig för att hjälpa dem att ta hand om det. Hur många har egentligen dött av sånt?

När det handlade om mig lyckades de inte heller trycka i mig något svar som de själva producerat. Något av de trauman de presenterade som möjliga orsaker till mina problem. Inte heller de som var i närheten av sanningen lyckades få mig att köpa det. Tvärtom, det fick mig bara att gå längre in i försvar, förvärrade allt som handlade om att bära det i tystnad, inte låta det finnas, och försvårade för mig när jag väl var beredd att prata om det. Jag trodde inte på någon av deras lösningar, deras svar på vad problemen egentligen berodde på. Jag skapade avstånd, byggde massiva murar inuti, och jag kom bara längre och längre ifrån att faktiskt öppna mig.

Det spelar ingen roll om det är en korrekt bedömning att någons symptom beror på trauman. Det funkar inte att bete sig hur som helst när det gäller trauman. Att själv försöka tänka ut vad som kan ha hänt patienten och presentera det för hen kan verka som en god idé, men det riskerar att ställa till det så väldigt mycket. Även om man har god vilja och verkligen vill hjälpa. Även om man ser sig som en sån som står på de traumatiserades sida och tror på alla tecken på att trauma är orsaken till problemen. Även om man verkligen försöker vara en bra människa och vill hjälpa de utsatta, så är det ingen bra idé. För du kan inte veta. Det är lätt att tolka in saker utifrån sin egen erfarenhet eller sina egna fördomar om vad som är vanliga orsaker till de symptomen. Men vad händer om det inte stämmer? Om du får någon att tro på att saker som aldrig hänt är orsaken till problemen? Vad händer med de patienter som inte har lika starka skydd som jag? Och om du nu är en god människa som står på de traumatiserades sida kan du också fråga dig: vad riskerar ett sånt beteende att göra med synen på traumatiserade i stort?

Inte är det en hjälp att försöka trycka i folk sina egna fantasier om vad de kan ha varit med om, och inte är det nåt som gör det enklare för människor i allmänhet att bli hörda, trodda och hjälpta utifrån det som en gång slet dem i bitar.

Ibland önskar jag mig bara lite sunt förnuft. För guds skull, bara sätt dig ner och var tyst med alla dina tankar. Låt den som varit med om något hemskt vara den som kan veta vad det är som hänt, och hur det påverkade hen. Ge fan i att hitta på egna förslag. Släpp ditt behov av att vara den som klarar av att lösa ekvationen som patienten är. Släpp hela synen som handlar om att patienter är ekvationer som behandlarna ska lösa. Det är människor det handlar om. Behöver du bekräftelse på att du är bra, sök det på nåt annat sätt, någon annanstans. Patienter finns inte till för att tillfredsställa behov som du har.

Och om någon inte verkar veta vad som hänt, eller inte verkar klara av att berätta om det: låt då för allt i världen bli att försöka dra upp det. Gör istället vad du kan för att hen ska få en stabil och långvarig kontakt som kan bli trygg nog för att bära den sortens berättelser. Kan du vara en sån kontakt: ha tålamod och ge det tid. Kan du inte vara en sån kontakt: var medveten om att det är destruktivt och att du på riktigt kan riskera patientens liv om du försöker dra fram något som hen skyddar sig mot att ha uppe vid ytan.

Och allt det där som handlar om att traumatiska minnen inte finns, eller att det skulle vara din uppgift att avgöra vad som faktiskt hänt och vad som inte gjort det. Psykiatri är inte rättsväsende, du är inte en domare. Tror du inte på trauman, gå en kurs eller nåt. Det finns rätt massivt vetenskapligt stöd för att trauman tidigt i livet påverkar psykisk hälsa längre fram i livet. Vet du inte hur man ska behandla trauman, var snäll och skicka patienten vidare till någon som har lite mer kunskap på området. Var snäll och försök låta bli att skada de som redan är skadade. Försök minnas att också vi är människor. Och även om du inte har så mycket kunskap på området, försök minnas att det går att läka skador som beror på trauman, och  att det kan vara en bra sak att säga till patienten.

Förresten, det här med att försöka trycka i mig påhittade berättelser om vad jag egentligen varit med om, det handlade aldrig om terapeuter med suggestiva terapimetoder med syfte att få fram material från det omedvetna. Nej. Nej, det var aldrig så, som fördomsbilden av dem som skapar och planterar in falska minnen hos folk. Någon gång var det nån skötare som drabbats av hybris i sin tro på vad hen kunde åstadkomma och vad som egentligen var hens roll. Mest var det läkare som i slutenvårdssituationen verkar ha tappat bort sig i sin tro på nånslags rätt till maktfullkomlighet, så mycket att de trodde sig ha makten och rätten att även definiera och formulera vilken min historia kunde vara.

Den rätten har ingen, hur mycket makt hen än har. Min historia är min, och den som ska definiera och formulera den är jag. Det ska göras när jag är redo för det, inte tidigare. Jag ska heller inte hindras från att få lov att göra det när jag är där, när jag vill sätta ord på undergången, det som slitit sönder mig. När jag klarar att göra det verkligt, tydligt.

Tänk om det funnits en allmän kunskap i psykiatrin om de enkla sakerna. Det hade hjälpt mig så mycket. Och bristen på den kunskapen har försvårat och förvärrat så mycket för mig.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Upplevelser man inte har med sig. (När jag är konstig för er.)

Jag tänker en del på det där att vara konstig. Att inte uppfylla kriterierna för att vara normal. Inte för att de finns tydligt definierade nånstans eller är något orubbligt, men ändå. De finns ju där.

Jag har en sån fas. Tänker på vem jag är i andras ögon. Och kanske vem jag är i mina egna. Mycket av de senaste tio åren har varit ett töcken av kamp. Och nu återvänder jag till något lite verkligare, lite lugnare, lite mer vardagligt. De där tio åren kommer på nåt sätt ifatt mig samtidigt. Det är rätt stor skillnad ändå, på att vara 24 eller 34. Människor jag möter förväntar sig något annat av mig.

Jag inser att det avgörande i känslan av att vara konstig inte är vad de tio åren varit fyllda av. Det är vad de inte innehållit. Det är inte all denna kamp, att leva så nära undergången, att ingenting fått vara självklart. Att jag dissocierat, hallucinerat, tappat bort mig, fallit i bitar, pusslat ihop mig, allt det där. Det är inte det. Det är faktiskt så, det är inte det som gör att jag känner mig konstig.

Det är de där upplevelserna jag inte har med mig, men som jag förväntas ha. Jag har inte utbildat mig, jag har läst några kurser, men jag har aldrig blivit något, jag är inte där än. Har nästan inte kommit nånstans i det. (Och visst, alla har inte nån högre utbildning, men i min socialklass har folk i allmänhet det). Jag har inte jobbat. Det är det konstigaste med mig. Jag har inte med mig såna erfarenheter, upplevelser. Allt det som tas för givet, ses som självklart. Att veta hur det är. Att jobba på samma plats tills man är utled på det. Att ha arbetskamrater på gott och ont. Att inte få fast jobb, behöva hoppa runt, oroa sig för att inte få något nytt jobb. Att ha perioder av arbetslöshet och all stress det innebär. Jag har inget alls av det med mig.

Det är nog det konstigaste med mig.

Det är konstigt också att jag inte hunnit har så många relationer. De flesta jag känner har hunnit ha några längre seriösa förhållanden, eller möjligen inte så många, men i så fall någon som varat under mycket lång tid. Det händer ju saker med en i det, man lär sig saker om sig själv och andra. Om att lämna, bli lämnad, om att krisa i relationer. Allt det där. Jag vet lite om det nu, men jag känner en brist också där, att det tas för givet att jag har något med mig som jag inte har.

Och så är det de där andra sakerna, som inte verkar så stora. Ni vet, sånt som att resa, drälla på oändligt många konserter, hinna se det ena och det andra. Bära på den sortens berättelser av saker man gjort. Jag har en del, men det mesta är så längesen, avlägset. Och när det handlar om att upptäcka världen har jag nästan inget. Jag har nästan inte varit nånstans.

Jag vet ju att jag har annat med mig istället, jag har upplevelser med mig som format mig, som gett mig något på olika sätt. Jag har handskats med så väldigt mycket smärta och upptäckt att jag kan överleva. Jag har mött människor och deras utsatthet när jag sökt andra som är som jag, folk att spegla mig i. Jag har lärt mig saker, jag med. Jag har varit med om saker, jag också.

Men det är egentligen inte att de sakerna så mycket handlar om eller tar avstamp i att må dåligt, som får mig att känna mig konstig. Det är det där att jag känner mig efter, att jag inte hunnit samla på mig det andra, det vanliga. Sånt som alla väl vet hur det är.

Nej. Jag vet inte hur det är. Jag vet hur något annat är, men inte det, inte det helt vanligt normala.

Och jag inser att jag börjat ljuga. Jag tänker inte att jag skäms för att jag mår dåligt, att jag vill gömma det. Men så står jag här med en främmande vaktmästare som bara ska fixa nåt, och så säger jag att jag pluggar istället. För det är ju lättare, normalare. Och nästan sant. Eller, inte alls sant, men ganska nära till hands. Och jag gör det igen. Och igen. Och undrar när jag bestämde mig för att göra så. Lägga på en yta av normalitet som inte är sann. Jag gör det nog för att slippa orka följdfrågorna. De kommer ändå ibland. För jag är så mycket äldre nu. Det förväntas inte av mig bara att jag ska ha en normal sysselsättning i nuet, det förväntas att jag ska ha hunnit göra något innan också. Så om jag säger att jag pluggar är den logiska följdfrågan vad jag gjorde innan. Säger jag att jag är sjuk är det också vanligt, vanligare än att fråga vad problemet egentligen är.

De undrar vad jag gör egentligen, vad jag gjorde före.

Det finns inget före.

Det har aldrig funnits något vuxet liv före detta som handlade om att gå under. Det är det konstigaste med mig. Undergången är det valfritt att berätta om. Kamperna och symptomen på att allt var katastrof är det ingen som frågar om sådär som artighetsfråga om man bara ska kallprata en stund. Men det normala. Om det inte är nu, då undrar de hur det såg ut före att det försvann, som om man söker närmaste normala punkt.

Det finns inget före. Inne i mig säger jag det tyst varje gång.

Och jag tänker att det närmaste normala punkten i mitt liv ligger i framtiden, även om det kanske dröjer ett tag till innan jag når dit. För före de här senaste tio åren handlade det om att fungera ibland, ganska korta perioder. Det handlade om att kontrollera kaos, det var inget hållbart, inte tillräckligt för att nå upp till nivån av normalt.

Högt säger jag något annat. Något överslätande som inte betyder något alls och därför lika gärna kunde betyda att det normala inte var så längesen, att jag är ganska vanlig ändå.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Till dig som inte länge orkar leva.

Självmord är ju ett samtalsämne i sociala medier dessa dagar. Det är begripligt, och jag tror att det är viktigt. Att prata om det.

Orkar inte hitta så många ord idag, vill bara posta några länkar med sånt som är andras ord.


Till dig som inte längre orkar leva är ett blogginlägg av Susanna på bloggen Om vikten av kaniner. Det är en mycket fin och mycket viktig text. Önskar att alla läste den.


Att förebygga självmord - ett stödmaterial för professionella inom media är en helt annan sorts text, som ger lite vägledning i hur man kan informera om/ skriva om självmord, vad man ska tänka på och undvika om man vill få en god effekt istället för en effekt som kan medföra risker för nya självmord.

Riktar sig som sagt till media, men tänker att det som står där kan vara bra att läsa även om det är i sociala medier man skriver, eller om man bara funderar på vilka sätt det kan vara ok att uppmärksamma självmord. Texten är från Karolinska Institutets folkhälsoakademi, från 2009.


Jag kan också tipsa om min text sen tidigare, inte helt inriktad på självmord, men kanske kan vara till hjälp för någon ändå;
När allting är hemskt. Till dig som är liten och finns inuti.
(Copingtips för små delar hos någon med DID).

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Dina problem är som en liten och precis lagom söt bakelse med snyggt spritsad grädde och en jordgubbe på toppen.

Jag tänker mycket på kommunikation. Det är väl för att jag är sån, intresserad av språket. Jag tror det också är för att det så ofta känns som att det är där det blir problem i kontakten med vården. I kommunikationen. Och i psykiatrin är det så grundläggande, att man blir förstådd, att kommunikationen funkar. Problemen kan inte definieras utifrån en röntgenbild eller ett blodprov. Visst, vissa yttre tecken finns det, men utan patientens berättelse om vad hen upplever blir det svårt att förstå vad hen är med om, och jag tror att det blir ännu svårare att förstå hur man ska kunna hjälpa, eller att få någon hjälp att nå fram.

Vissa saker kan ändå vara begripliga, åtminstone i efterhand, varför de blev fel. Jag bodde med en vän när jag slutat gymnasiet, när jag först hade kontakt med psykiatrin. Jag blev knäpp på att det så ofta tolkades som att vi var ihop, fast jag sa att vi bara var vänner. Som att jag skulle kunna berätta att jag var homo, och sen ändå förneka att det var en samborelation jag levde i. Jag förstod inte logiken i det, men det var så, det blev ofta tolkat som att vi var ihop, kanske med en undertext att det var en problematisk och komplicerad kärleksrelation eftersom jag nu inte öppet definierade den som den kärleksrelation de tänkte att det var.

Långt senare pratade jag med en vän om det, hen förklarade för mig att det kanske var rätt alternativt då, att vara vänner och bo ihop. Det var långt efter hippiekollektivens tid (som väl också var ovanliga sett till befolkningen i stort), och det var innan det var svårt att få lägenhet i Malmö. Bostadsmarknaden var helt ok då, vi kunde utan problem få ett förstahandskontrakt efter nån månads sökande, med en borgensman och att vi intygade att vi skulle ha studielån båda två. Att få en etta var såklart svårare då också, men inte alls omöjligt. Inte som nu. Jag tror det är vanligare nu, att man bor ihop som vänner, helt enkelt för att bostadsmarknaden hårdnat så väldigt.

Då var det ett val, inte en praktisk nödvändighet, och den där vännen antydde lite fint för mig att läkare ju tillhör en annan social grupp och än jag, att det nog inte var så vanligt att de bodde några vänner ihop, att det nog inte fanns i deras begreppsvärld, och att de därför tolkade utifrån sin bild av världen. Där vi gissade att de alternativ som fanns var att bo med föräldrar/familj, bo i studentkorridor, bo ensam, bo med partner (och eventuella barn).

Sånt är begripligt, att det kan bli fel pga att den som pratar och den som lyssnar tillhör olika sociala verkligheter, och att verkligheten ser olika ut när man befinner sig på olika platser. Att man tar olika saker för givet, och läser in olika saker i det som sägs. Det är ett problem jag tänker att man måste försöka vara medveten om ifall man jobbar i vården. Att det finns många olika sorters verkligheter, även i en och samma stad. Att det som är självklart för mig inte är det för dig. Att försöka hitta sätt att vara öppen och kunna se även det som är bortom horisonten i den verklighet man själv lever. Och jag förstår att det är svårt, men det är ändå grundläggande. Att hitta ett sätt att klara det. Och såklart kommer det bli fel ändå ibland, men kanske behöver man ha en öppenhet och medvetenhet om det också, att det kan bli fel pga hur man själv tolkar, vad man läser in.

Nåt annat är det som handlar om ord. Också de kan ha olika betydelse i olika grupper, också de hör hemma i en social verklighet. Det är en illusion att språket är gemensamt även om orden är desamma. Det är så olika vad som kan rymmas i dem.

Låt mig ta ett exempel. En av de saker som provocerat mig mest har varit när läkare sagt om något att det är "ett delikat problem". Jag har hört det som något positivt laddat, något litet sött och inte alls nåt fyllt av den tyngd och det kaos och den omöjlighet som det jag beskrev handlade om.

Det tog år innan jag insåg att delikat har två olika definitioner:

1. som smakar mycket gott

   Kakorna var riktigt delikata.

2. ömtålig (bildl.), känslig, fin /gräns/, svårbalanserad

   Beakta den delikata gränsen mellan gåva och muta.

/wiktionary

Det kan alltså vara så att läkaren menade att säga att det var ett problem som var svårt att lösa, där det var en hårfin skillnad mellan när det man gör är bra och när det är dåligt, hjälper eller gör illa. Kanske menade hen att bekräfta min känsla av det omöjliga i situationen. Och allt jag hörde var nåt annat, nåt som handlade om att mina problem var att likställa med kakor.

Just vad gäller ordet delikat vill jag nog avråda behandlare från att använda det, det är en dum chansning att hoppas på att patienterna hör det som man menar, det är ett ord som ofta är väldigt förknippat med kakor. Och vissa saker är det kanske lika bra att sortera bort, vissa saker kan innehålla så väldigt stor risk för feltolkningar.

Men i stort är det en komplicerad sak att förhålla sig till. Att de ord jag säger och som jag tror att någon annan förstår, kan betyda något helt annat för den personen, det kan bli hört som att jag sa nåt helt annat än det jag ville kommunicera. Det är ett problem som finns med i all kommunikation, kanske i mindre utsträckning när de man kommunicerar med befinner sig i samma sociala verklighet som en själv, och där det finns ett större samhörighet i språket.

I vården, och framförallt i psykiatrin, är det nåt som kan ställa till det rätt mycket. Man är beroende av språket och att förstå ordens innebörd, samtidigt kan man aldrig vara helt säker på om man förstår vad den andre menar med orden. Delikat problem, det där.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Och om du visar mig omsorg, har du tålamod nog att vänta tills jag vågar visa att det spelar roll?

Det här med trygghet är så komplicerat. Alltså inte bara att det är något man ofta förväntas känna i psykiatrin, oavsett hur människor beter sig mot en. Man förväntas känna tillit till systemet, auktoriteterna, behandlarna i sin roll som behandlare. Och om man inte gör det kan det bli sjukförklarat, även om det egentligen kanske skulle vara mer sjukt om man kände tillit oavsett vad som hände.

Nej, inte bara det, inte bara så. Inte bara sånt som handlar om att önska att någon ska stanna länge nog för att det ska kunna handla om trygghet på allvar.

Också det: när det blir trygghet på allvar, när det finns möjlighet till kontinuitet, anknytning, allt sånt som kan vara helt grundläggande och livsviktigt. Också det är komplicerat.

Man kan tro att någon som skadats och svikits svårt skulle känna tacksamhet och lättnad när någon till slut behandlar en bra, stannar kvar, bryr sig. Men det är inte så enkelt att tro på tryggheten, om den aldrig förut varit något självklart. Det obekanta kan vara rätt läskigt. Hur vet man att det är trygghet, hur känner man igen det om man aldrig förut varit där, i det trygga?

Förutom att det är obekant kan det vara skrämmande med någon som visar omsorg, för att det blir så svårt att tro på att det är just det: omsorg. Kanske finns det ändå någon baktanke, något hen tänker sig att hen kan använda en till när man börjat tro på att hen bryr sig? Eller så är det inte på riktigt, man kanske bara missförstod, det kanske inte var meningen att visa omsorg, det kanske bara råkade bli så, se ut så, framstå som det?

Att tro på att trygghet kan vara just trygghet, och inte alltid en upptakt till ett övergrepp, ett övergivande eller ett svek, eller att det bara är ett missförstånd, något som egentligen inte är nåt alls, det kan vara helt ofantligt svårt. Att ens tänka sig att det är möjligt, att det kan vara så. (Att det kan finnas för just mig, inte bara för andra.)

Det kan vara en så lång väg att gå innan det känns som en riktig möjlighet, det där att någon annan kan vara trygg. Och innan dess. Det kanske är omöjligt att känna tacksamhet då, eller lättnad. Eller något annat positivt. För kanske bygger det på att man faktiskt klarat att tro på att det trygga är tryggt.

Och när tryggheten drabbar en, når en. Det är inte okomplicerat då heller.

Terapeuten jag gick hos förut gav mig en gång en sak. Det var inte alls likt henne, inte som att jag förväntade mig det. Det fanns så mycket omsorg i det, vad det var, att hon gav mig det. Och att jag fick något av henne som jag kunde ta med mig hem, som var så fyllt av det trygga.

Det spelade så stor roll för mig. Det var så stort.

Så, vad kände jag då, när hon gav mig det? Tacksamhet? Något annat ljust, trevligt, snällt?

Det gjorde så ont, att få det. Det gjorde så förskräckligt ont, för det stred mot så mycket i mig, och allt jag kände var att jag ville skrika på henne och säga till henne att hon inte fick göra så, för jag kanske skulle tro på henne då, tro att jag var värd nåt, att saker kunde ha varit annorlunda, att det är möjligt att bry sig om mig. Jag ville kasta den där saken på henne och putta bort henne och bara.. bråka.

Det var inte att det var fel att jag fick. Det var att det var så väldigt rätt. Det rörde upp så mycket i mig, det gick rakt emot en del saker jag balanserat mitt liv på, för att det alls skulle gå att klara mig. Då, när vi var där, när vi kommit så långt, då visste jag att det inte funkade med den där balansakten, att det aldrig skulle hålla, att jag inte ville ha det så. Jag ville bygga om min grund, hitta ett annat sätt att finnas på, allt det där. Jag hade tagit några steg.

Och ändå. Det gjorde så ont. Att hon i handling sa att det var möjligt, att det går att visa omsorg, att man kan bry sig om mig. Jag ville bara skrika.

Jag gjorde inte det. Jag är inte så impulsiv, har aldrig varit det. Jag höll det hårt i handen, jag tror jag tackade. Jag sög i mig varje ord hon sa då, sparade dem som diamanter långt inne i mitt hjärta. Jag höll ihop mig med viljestyrka och klarade att inte gråta, skrika, falla i bitar. Inte innan jag kom hem.

Jag kunde röra vid det sen, lite i taget. Plocka fram några ord hon sagt, plocka fram det jag fått. Låta det sippra in i mig, bara några droppar åt gången. För om jag lät det vara så, bara lite i taget, så kunde jag ta emot det. Våga öppna mig lite på glänt mot möjligheten att det kanske var på riktigt. Och för mig.

Jag vågade inte låtsas om hur mycket det betytt för mig, inte på väldigt lång tid. Alltså: jag vågade inte låtsas om det på flera år, även om den saken spelade stor roll för mig nämnde jag aldrig den med ett ord tillsammans med henne. Jag använde det jag fick som en livlina, som något att klamra mig fast vid som sa mig att det trygga finns till också för mig, när jag inte kunde känna det, att det är så. När allt stormade, kaosade, när jag tappade bort mig och inte orkade hitta mig igen. Jag höll så hårt i det då, helt konkret.

Jag ringde och pratade med hennes telefonsvarare när jag bara föll, jag började söka hennes hjälp efter ett tag. Kanske var det så jag tydligast visade hur mycket tryggheten betydde, att jag sökte den. Att jag trodde på att den fanns där, hos henne.

Jag har försökt träna sen, på att säga när någon betyder något. På att visa det på andra sätt än att söka mig till dem som är trygga när jag håller på att drunkna i smärtan. Det tog några år innan jag klarade att säga till terapeuten hur mycket det betytt att hon gav mig den där saken. Jag tror hon hade oroat sig lite för att hon kanske gjort fel, för att det kanske var dumt med ett sånt gränsöverskridande. Det var så mycket som var så ömtåligt då.

Det var inte fel. Det var så tryggt. Det gick nästan inte att orka med. Nästan inte att ta emot. Bara om jag gjorde det försiktigt, och lite i smyg, när ingen kunde se mig, störa mig. Om jag lät det sippra in i mig.

Ibland är trygghet och omsorg fortfarande så för mig. Liksom för stort. Omöjligt. Som att det inte kan rymmas i mig, få plats, som att det gör så ont att jag vill kräkas av det. Och det är ändå något jag inte vill vara utan. Jag vill inte putta bort det, vill inte skrika tills den som ger slutar med det. Jag vill låta det sippra in i mig, låta den dörren åtminstone stå på glänt så det är möjligt. Ibland går det lättare att ta emot, emellanåt känner jag inget behov av att skydda mig mot tryggheten.

Jag tror jag är lite bättre på att visa att det spelar roll för mig nu, när någon ger mig sånt jag behöver. När någon stannar, bryr sig, vill hjälpa mig. Jag tror också att jag inte är så bra på att visa det när jag behöver det som mest. Omsorg och trygghet är så starka saker, det kan göra så ont.

Jag samlar fortfarande på alla ord och handlingar som visar på omsorg, som om de var värdefulla diamanter. De är vackra och betydelsefulla. Det kan också vara så att den sortens diamanter är det enda som är starkt nog att skära igenom det som varit massivt mörker eller helt öde ensamhet. Det kan göra ont att låta dem göra det. Kanske är det som känns då något annat än tacksamhet, lättnad, glädje. Det behöver inte betyda att det inte nådde fram, inte spelade roll. Det kan vara tvärtom, tecken på att det faktiskt gjorde det, och att det därför är så väldigt smärtsamt.

Det kan vara en bit kvar innan de klarat att ta sig igenom, nå fram till ljuset. Om du finns kvar då, om du orkar vänta på mig och inte ger upp din omsorg för att den framkallade smärta, då kanske jag vågar berätta för dig vad det gjorde med mig. Vad det betydde. Hur det ljusa jag till sist nådde fram till ser ut.

Det krävs så mycket tålamod att vara trygg för den som inte är van vid trygghet. Jag är så tacksam för dem som orkat stanna kvar, som fortsatt tro på att deras omsorg spelar roll, även när den gjort ont i mig. Även när jag inte visat hur mycket det betydde.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Att få behöva. (Är anknytning ok?)

Jag har tänkt mycket på anknytning nu ett tag. Ok, inte bara ett tag. Till och från i flera år. Har läst böcker, funderat, försökt få ihop det teoretiska med mig själv. Sånt. Det finns något där som är väldigt trasigt i mig, men som börjat läka. Jag försöker se vad som händer, hur. Försöker hitta ledtrådar om hur jag kan göra för att lappa ihop det som gått sönder, komma vidare.

Jag läser om de olika typerna av anknytning på så många olika ställen att jag tappar räkningen, och jag tror jag förstår mig på dem. Förstår mig på mekanismerna, anknytningens funktion, vad som kan hända med de inre modellerna för anknytning av olika saker man är med om, av olika sätt man blir bemött.

En dag inser jag att jag fortfarande har bilden av anknytning som om det är jag som knyter fast mig vid någon annan, och att den personen kan vara snäll och acceptera att jag knutit fast mig där, eller otålig, otrevlig, eller något annat som gör att hen försöker klippa av banden, putta bort mig. Ha mig på lagom avstånd i sin funktion som hjälpare.

Jag inser något om det ömsesidiga, att de relationer med anknytning som varit läkande för mig inte varit så. Det har inte handlat om att jag knyter fast mig vid någon som då måste dras med mig eller försöka klippa av mina band. Det är mer som att man har var sin trådända som man knyter ihop. Som att den andra också är en del av det. Att det inte är en envägsgrej, det där att anknyta.

Jag läser om hur någons anknytningsbeteenden kan/ska väcka omsorgssystemet hos den andra. Det är så den andra trådändan ser ut, den som kan sträckas fram emot mig. Omsorg. Tanken att det finns ett sånt system som det är normalt att det aktiveras om någon anknyter till en, använder en som trygg bas, det är något som fascinerar mig djupt.

Jag kan se att det är sant, jag kan känna i mig att jag vet att det kan vara så. Och jag vet också något annat.

Psykiatrin har gett mig så många erfarenheter av något annat. Det var inte där jag blev skadad, det var bara där det förvärrades, där det bekräftades, där jag fick bilden av anknytning som något jag prackar på någon annan, inetsad i mig som en sanning.

För att behöva hjälp kan vara ok, det är ju därför man har kontakt med vården. Men det där, det känslomässiga, det som handlar om det läkande i en relation. Att ens önska sig det. Att någon ska stanna, vara trygg, finnas kvar. Eller att börja knyta an till någon som funnits där ett tag. Det ses för det mesta som något dåligt. Det ska inte vara några ihopknutna band mellan personerna i en sån relation. Det ska vara två stolar med lagom avstånd, den kliniska blicken, en tydlig uppdelning mellan den behövande och den hjälpande. Och om jag nu börjar knyta fast mig vid någon, eller vid stolen, rummet, vad som helst som känns som en trygg punkt. Då kommer det för det mesta tolkas som sjukt av mig. Det är mina erfarenheter.

Som att det friska är att inte vara i nära relation. Som att det friska är att alltid ha ett avstånd.

Som att det normala skulle vara att inte behöva någon.

Om jag låtsats om att jag behöver någon särskild har det kunnat bemötas på sätt som gjort mig illa. Värst är när det bemötts av hån. Som om det var så fånigt att det är helt ok att skratta åt mig eller driva med mig. Det vanligaste är ändå att det möts av avstånd, att ett avstånd skapas för att mina band inte ska kunna nå fram till den andra. Dessa vilsna trådar som söker någon att höra hemma hos.

Ibland har man bara förklarat för mig att det inte är så det funkar, att det är problematiskt att jag börjar behöva någon särskild. Vården i psykiatrin handlar om funktioner, inte personer. Jag är i funktionen av patient, de är i funktionen av behandlare. Alla är utbytbara, det är så det måste vara. Det är inte så de formulerar det, men det ska inte spela mig någon roll vem jag möter i funktionen som behandlare, det ska vara funktionen jag möter.

Någon gång när jag fått lov att behöva, när jag trott det varit ok, när jag till slut till och med vågat ge uttryck för det utan att tro att jag ska bli straffad, utan att tro att det kommer bildas ett avstånd då. Då har jag helt utan förvarning hamnat i ett samtal om att den andra nog låtit mig bli för beroende.

Beroende. Som att det var något man kunde undvika, om man bara spelade korten väl, om man bara höll stolarna och anknytningstrådarna under kontroll, om man bara skapade ett lagom avstånd. Tillräckligt litet för att jag ska visa förtroende och våga öppna mig, men tillräckligt stort för att det inte ska spela någon roll om den andra försvinner, om jag blir utan hens hjälp. För spelar det roll för mig är jag nog beroende på ett dåligt sätt. Det normala skulle vara att det inte spelar någon roll för mig om den jag anförtrott mig åt plötsligt försvinner eller byts ut. Att klara att hålla det kliniskt, se det som en funktion. Inte en relation. Att låta bli att anknyta, för saker blir för komplicerade då, något annat än det där kliniska.

Allt detta bemötande som handlar om att anknytning är något infantilt, att behövande och beroende är något dåligt. Som att det inte är en väg för att läka sånt som gått sönder på ett djupare sätt.

Jag läser det där, om att anknytning hos den ena väcker omsorgssystemet hos den andra. Och ibland har det ju varit så. Ibland tror jag att det är det som skrämt, att det är deras egen känsla av att vilja ge omsorg som de velat kontrollera, skapa ett avstånd nog för att inte uppslukas av. För det har funnits där ibland. Men det har så sällan känts som att det är ok. Att vilja att någon bryr sig om mig, och att den andra gör det. Att vilja att den andra ska stanna, och att hen gjort det.

Med några få har det varit så. Men jag är fortfarande rädd när jag låtsas om att jag behöver, att jag anknyter, att den andra spelar så stor roll. Att det som handlar om anknytning faktiskt är viktigare än allt det andra, vilka metoder, verktyg, insatser. Jag tror ofta att det att jag behöver, också är det som ska göra att jag inte kan få vad jag behöver. Som att det är så den automatiska mekanismen ser ut; om jag behöver kommer jag inte få. Som att det jag kan göra är att låtsas att det inte spelar någon roll, låtsas att jag inte alls behöver. För då kan jag få. Då kanske den andra inte märker mitt behov, och därför inte tar det jag behöver ifrån mig.

Jag blir så ledsen när jag tänker på det, hur hårt det sitter i mig, hur mycket vården sysslat med att lära mig detta.

Och jag tänker på de där orden. De som handlar om att omsorgssystemet väcks när någon anknyter. Jag tänker på det, hur läkande det är. Och att det är detta jag tror på, hur hårt det andra än sitter i mig.

Jag tänker på de där trådarna, föreställer mig dem och hur det är i den hjälprelation jag har nu. Det blir lättare då, med bilden. Lättare att tänka att det finns något ömsesidigt där, att det inte är så att jag bara knutit mig fast vid henne och att hon accepterar det tills vidare. Tänker på de där trådändarna som kommer från henne och som binds ihop med mina.

Fast så blir jag osäker, det kanske bara är jag som inbillar mig för att jag önskar det så mycket, behöver det så mycket? Det kanske bara är fantasi?

Jag vågar chansa, skicka ett litet mail och berätta om sånt som är bra nu sen jag flyttat, sånt som är ljust och hoppfullt för mig. För att jag behöver känna att hon finns där. Och jag behöver kolla vad som händer. Om jag hade rätt, om det handlar om trådar som är sammanknutna borde det vara lugnt, då borde mitt ljusa göra henne glad, eller åtminstone ge en känsla av lättnad, något sånt. Om det är jag som har knutit fast mig vid henne bara, då borde det bli en börda att alls höra av mig, speciellt om jag inte vill något särskilt. Jag borde bli mött med avstånd i någon form då, någon som puttar bort mig åtminstone en liten bit, något som handlar om avvisande.

Det blir inte så, inte det kalla. Jag blir lugn av det, av bekräftelsen. Och i mitt bröst fladdrar en osäkerhet och rädsla ändå. Det tar tid, att fullt ut tro på något annat än det så många människor med så mycket auktoritet intalat en är sant. Men jag tror att jag har tid, och tålamod nog att ge mig den tid som behövs.

Det är annorlunda nu. Bemötandet är inte lika sjukt som det varit många gånger, från många andra. Det är såhär det ska vara. Omsorgssystem som väcks av anknytning. Det ömsesidiga, trådar som binds ihop. Jag tror på det. Och jag tror jag kommer lita på det till slut.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.