Det ständiga skuldbeläggandet. (Du måste bära alla mina brister).

De åren jag var mest inom slutenvården hände det rätt ofta att det skulle tas prover eller sättas nålar. Det gick inte så bra. Jag fick höra hur svårt det var att sticka mig, och jag uthärdade att de misslyckades gång på gång, att det grävde för att komma rätt. För jag var ju svår. Vad hade jag att sätta emot, hur skulle jag kunna ha en annan uppfattning? Jag hade blivit stucken förut, men inte särskilt många gånger. Och de som stack mig när jag var inlagd var ju sjuksköterskor. De måste ju veta? Det måste ju vara sant då, om de säger att jag är svår, måste det vara för att jag är svår?

De senaste åren har jag fått ta en del prover. På vårdcentralen. Och jag har insett att jag inte är så svår att sticka. Där går det helt plötsligt bra att ta hur många rör som helst på första försöket. Även om jag är iskall för att det är vinter. Även om jag inte fått äta frukost.

Och jag fattar ju att de som jobbar på vårdcentralen med att ta prover på folk hela dagarna blir skickligare på just det, och jag fattar ju att de som jobbar inom psykiatrin kanske inte ens sticker någon varje vecka. Att det påverkar. Och egentligen är det jag vill säga inte en kritik av psykiatrisjuksköterskors bristande skicklighet när det gäller att ta prover.

Men jag tänker på detta varje gång jag tagit blodprov hos någon som är skicklig, van. Någon som kan. Jag tänker att jag var ju inte omöjlig. Jag var inte ens svår. Och ändå trodde jag på det. För att det berättades för mig igen och igen. Och jag ifrågasatte inte det, jag tog det på mig, gjorde det till mitt. Att jag var svår.

Hade det bara handlat om blodprov hade det inte varit en så stor sak. Men det har också handlat om allt annat. Om hur obegriplig jag varit. Att jag inte svarat som man ska på mediciner. Att det inte gått att förstå mig, hjälpa mig, behandla mig, bota mig. För att jag var så svår.

Jag vet inte om det känns oprofessionellt att säga till en patient: Jag är faktiskt inte så bra på detta. Jag kan inte, jag förstår inte. Jag vet inte. Jag vet inte om det på något vis ingår i rollen att vara någon som alltid vet, alltid kan, alltid klarar att bära sin auktoritet med självklarhet. Men det blir ett problem om alla ens brister, kunskapsluckor, svagheter, måste placeras hos patienten. Kanske inte för behandlaren själv, men för patienten blir det tyngande. När någons oförmåga förklaras med att man är omöjlig, svår. Hopplös. Och det handlar inte bara om en person, inte bara om en sak. Det är något som sker igen och igen. Att lägga över ansvaret på patienten. Placera skulden där. Det är så stor risk att patienten tror på dig om du gör så. Hen kanske inte har någon egen uppfattning, eller något att bygga den på. Kanske inte har ett annat alternativ än att tro på auktoriteten, ta på sig det som blir lagt hos hen. Speciellt när det är något som kommer från många olika håll, från många som sammantaget har en enorm auktoritet.

Ibland blir bemötandet till och med som att man medvetet skulle förstöra behandlingen. Som att det var för att bråka jag såg till att medicinerna inte fungerade på mig, som jag blev obegriplig i deras ögon. Det blev något jag skulle ställas till svars för. Bära skulden för.

Även när det gällde sånt som blodprov. Som att jag medvetet drog ihop mina vener, gömde dem för långt ner under huden, bara för att ta ifrån personalen förmågan att lyckas. Det blir absurt när jag tänker på det kring blodprov. Men det är lika absurt och har fått värre konsekvenser när det handlat om något annat. De problem jag sökt för.

Och jag vet inte, den där synen kring hur man är professionell. Varför så många så ofta vill framstå som felfria, allvetande. Vi är ju människor, och det kanske skulle varit bättre om det gick att bära sin profession på ett sätt så man också bär på sin mänsklighet, sina brister, sina kunskapsluckor. Om det gick att stå för det man inte vet, eller inte är så bra på, istället för att bara lägga över det på patienten.

För mig har det alltid känts mer professionellt när någon sagt: "Men du. Nu har jag stuckit flera gånger och jag förstår att det gör ont. Det kanske är bättre om du går ner till labb istället, de är bättre på detta." istället för att fortsätta försöka, fortsätta misslyckas, under stigande irritation, stigande skuldbeläggning, ökande insentitet i att förklara hur svår jag är. I stort sett omöjlig.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Och jag vill nämna er alla vid namn. (Jag önskar vi fick vara verkliga nu).

Jag återkommer till detta. DID. Hur det är något som det är ok att tro på eller inte tro på. Som att vi inte finns. Som att vi kan räknas bort, sådär bara. Som att vi vi var luft. Vi är inte luft. Vi finns. Jag finns, och jag vet. Vet varför människor väljer bort att vara öppna med sin splittring, vet varför DID är en så dold problematik. Det handlar inte bara om skammen, rädslan för att visa sin trasighet. Det handlar om alla dessa fördomar, all denna osynlighet. Att bli stämplad som freak, missförstådd. Att behöva ta kampen som handlar om att synas, finnas. Det handlar också om annat. Om att ha en tung historia, om att det kan finnas hot. Att det kan vara farligt att ta steget ut ur skuggorna.

Jag önskar att det var annorlunda. Jag önskar att jag kunde nämna er alla vid namn. Ni. Som funnits där, som varit de speglar som hjälpt mig att förstå mig själv, som gjort det möjligt. För att ni var lite som jag. För att jag var lite som ni. Ni som vågade hitta ord för att beskriva den inre världen av splittring, ord som gjorde att jag senare vågade hitta mina ord. Ni.

Och alla andra, de vars vägar aldrig mött mina, för att de funnits någon annanstans, eller i en annan tid, men levt i en liknande verklighet, formats på ett liknande sätt av den outhärdlighet de utsatts för. Jag önskar jag kunde säga: de här människorna finns, och har funnits, det här är deras namn. Och jag önskar jag kunde säga: de här människorna dog, de klarade inte det de utsatts för, klarade inte osynliggörandena och bristen på hjälp. Detta är deras namn. Vi borde viska dem inom oss, för att inte glömma. Vi borde sörja.

Och det är klart. Att jag inte kan säga era namn. Jag kan bara säga: Vi finns.

Det finns andra än jag som skriver. Här är några av dem, några ord om de verkligheter ni försöker förvandla till luft, till ingenting.

*

"Men själv har jag stått vid sidan av och tittat på hur jag sprungit, flytt och försökt glömma. Jag har själv sett att mitt liv i självaste verket var det som jag utgav mig från att leva, eller det andra såg. Inte så medvetet som det låter kanske. Men det är så det är. Det har hela tiden funnit hemligheter. Som jag vetat om. Saker jag gjort men inte själv förstått. Och så har jag fortsatt fly in i andras världar och livsöden. Intagit roller som inte behövt axla hela mig och mina erfarenheter.  Det är så jag har överlevt. /.../

Det finns stunder. Ibland timmar, dagar och veckor som bara försvunnit. De har passerat utan att jag vet om det och jag har fått låtsas minnas saker jag verkligen gjort, men inte kommit ihåg. Jag har trott mig halliciunera då jag flera gånger varje dag i större delen av mitt liv bombarderats med bilder och upplevelser som jag tänkt inte kan finnas på riktigt. Rädd för att vara galen. Men samtidigt smärtsamt avstängd med mina verkliga minnen. Det jag vet att jag varit med om. Men som inte känts. Minnen jag bara slagit bort som något som hände i ett annat liv. Och inte påverkat mig."

Lorehn.

*

"jag kommer ihåg när terapeuten på behandlingshemmet sa att huvudidentiteten skulle ignorera mig. “S finns inte” sa hon. hon sa att jag bara var en röst i hennes huvud. i vårt huvud. jag är så jäkla mycket mer än så och var det också då. jag kommer ihåg när DBT-psykologen såg mig som något psykotiskt inslag och sen plötsligt var det som om jag tillhörde en värld som var otillåten. hon sa “gå inte in i den världen” och när jag kom fram ur kroppen och frågade henne om det var jobbigt att jag fanns i hennes värld så blev hon tyst. istället för att bara se mig. våga tro på att det finns dissociativa människor som är flera, som har överlevt helvete efter helvete och finns. det är faktiskt så. vi var många fler än till och med jag visste om. jag som visste mest. men jag är inte huvudidentitet. det var inte jag som föddes in i den här världen. jag tog över när huvudidentiteten bara var några månader. jag tog över smärtan, överlevnaden. så att hon kunde leva. så att hon fick ha det bra. jag är glad att jag får finnas idag, att Modersfamnen finns där och ber mig skriva. tror på att jag kan."

Wilda.

*

"För mig har dissociationen varit överlevnad. Men det höll på att kosta mig livet många gånger. Vi är inte så många idag, vi räknar till 4 eventuellt 5 stycken numera. Jag väljer att skriva om Lelle som alla som känner mig har träffat och dom flesta pratat med.


Hon är den vresiga tonåringen som säger att alla är farliga, att alla ska göra mig illa. Samtidigt som hon skadar sig för att stå ut. Hon säger att jag inte klarar mig utan henne. (Nej, jag är inte psykotisk bör jag kanske klargöra). Men på senare år har jag fått en helt annan "relation" till mina delar. Jag kan kommunicera med vissa. Vissa kan jag till och med minnas när de är framme. Som Lelle t.ex. Jag blir som låst i mig själv, kan inte prata eller röra mig. Jag hör och ser vad hon gör. Ser henne skära upp mina armar, hör henne förolämpa min psykolog, ser henne förstöra mig.
Det var Lelle som tog över den dagen. Då jag hade blivit ganska brutalt våldtagen men det bekom mig inte nämnvärt sen. Det var orden som etsade sig fast. FET VÄRDELÖS HORA
Det blev lelles mantra efter det. Sen blev vi fler och fler för varje trauma och motgång."

Mslunacy.

*

Stora kallar mig för Tras-Kang. Jag vet inte om det känns så bra. Det är hål i mitt nattlinne, men betyder det att jag är trasig?

Jag är ledsen. Det känns som att ingen kan älska mig. Fast jag vet inte vad jag gjort för fel. Eller varför allting blir knasigt jämt. Stora ryter åt mig att jag är pinsam och påfrestande och att det är därför ingen vill veta av mig. Det gör ont när hon säger så. Jag vill vara till lags, men det blir fel. Aldrig är någon nöjd med mig. /.../ 


De säger att de ska ta hand om mig och att jag ska lita på dem. Jag får sitta hos dem ett litet tag och känna värmen från dem. Försiktigt vill jag krama deras händer, låta värmen sprida sig i min frusna kropp. Låta orden komma, om det svarta och hemska, eller om vad jag längtar efter.

Sedan går de. De tröttnar kanske? Eller så fick de inte det som de trodde att jag kunde ge dem. Gör jag dem besvikna? Tycker de att jag är outhärdlig? Skäms de? Stora säger att jag är otacksam. Stora säger att jag är elak när jag tänker så. Att jag ska sluta tycka synd om mig själv. Jag tycker ingenting om mig själv. Jag vill bara förstå vad det är hos mig som är så omöjligt att älska.

Kang.

*

"Först förstår jag inte varför min kropp flyr sin hud sedan inser jag, jag var till frisören idag. Hon rörde vid mig."

""Du märker det knappast ens" sa mamma när hon beskrev hur det kan vara att aldrig vakna mer. Jag ligger i sängen och stirrar ut i mörkret. Vågar inte blinka utan stirrar ut i natten tills tårarna tränger fram. Vaknar oförstående över mysteriet att jag förskonats än en gång."

Dissociativ.

*

"Att leva med PTSD och DID är stundtals svårt.

Ibland får det konsekvenser, ibland så märks det inte alls…
Att inte i vissa situationer, kunna vara närvarande, som vuxen…
När man inte minns vad som sagt omkring, vad vi sagt till andra, gör det hela komplicerat.

För det är inte alltid som det syns utan på att man skiftar.
Det händer inuti…

Tänker att man måste känna personen väldigt väl för att det ska märkas, i alla fall hos mig.

Om inte någon träder  fram som har ett annorlunda uttryck, kanske en del med mycket ilska eller barndelar som pratar just som ett barn gör…

Jag har inte skrivit så mycket tidigare om det här, kanske för att det tagit långt tid för mig att acceptera mina diagnoser och hur jag fungerar…. Det har tagit lång tid att smälta och ta in…

Jag börjar sakta att förstå vidden av vem jag är, att jag inte är hel utan att jag är flera… Allt det för med sig…

Det är lite som att börja om från start… kanske att bli vuxen på riktigt…
Vet inte om den beskrivningen är så bra, kanske mer så här…

Att födas på nytt, att lära om allt i livet en gång till….."

NessMad.

*


Vi finns. Det är så.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Första natten i en säng på psykakut. Jag är aldrig så ensam som då. (Och jag fryser så. Avklädd allt).

Någon undrade hur det egentligen känns att bli inlagd för första gången. Första natten. Jag är aldrig så ensam som då. Inte bara första natten den första gången, utan första natten varje gång jag varit inlagd.

Först. Blir man inte LPT:ad måste man ta beslutet att vilja bli inlagd. Att åka till psykakuten. Helst ta beslutet tillsammans med öppenvårdskontakterna, om man har såna. Det steget är en enorm tröskel. Har alltid varit. Att bestämma sig för att nej, det går inte längre. Nej, jag måste ge upp nu, för annars kanske det går åt skogen på ett sätt som inte är ok, inte hanterbart, jag kanske förlorar mig helt. Sen. Det handlar om timmar i väntrummet på psykakut. Det finns inget där. Träbänkar. Förhoppningsvis en vän som sitter vid ens sida. Förhoppningsvis bara några andra som tomt, trött tittar framför sig, väntar. Kanske någon som är orolig, som går runt runt. Kanske finns det någon att bli rädd för, någon som gör att man inte vågar slappna av. Och i vilket fall. Ångesten gör alltid det omöjligt. De där timmarna är hemska. Sekunderna släpar sig fram. Om en minut är en evighet, hur lång är då en timme? Tre timmar? Drygt fyra?

Sen. Läkarsamtalet. Jag har faktiskt nästan bara bra erfarenheter från psykakut. Visst, jag har skickats hem med bara några tabletter några gånger. Men de brukar ta sig tid. Försöka få en riktig bild av situationen. Lyssna. Någon gång har det varit katastrof, som när jag träffade en läkare som i stort sett inte förstod någon svenska, och som kompenserade det med att le så brett han kunde hela tiden. Det var  galet. Men för det mesta. För det mesta tycker jag att de varit bra. Ändå. Det. Att öppna sig, att berätta, att släppa in en helt främmande läkare i allt det som behövs för en bedömning. Det känns som att bli dissekerad, som att skala av sig sin hud, som att bli skör och avklädd på ett sätt som inte går att säga. Och där. Det finns ett hopp. För anledningen till att jag är där har alltid varit att det inte längre går. Inte ensam. Och där, med läkaren, där går jag med på att skala av mig min hud för att det ska finnas en chans. Att slippa. Att inte längre klara det som är omöjligt, att inte vara utelämnad till mig själv när det inte håller. Det är att lägga mitt liv i en annans händer, det är att bli bedömd, att saker ska vägas hit och dit. Är mitt liv värt att rädda, är det frågan? Vad är annars frågan? Om jag ska bli trodd, om det jag säger är ohanterbart ska bli bedömt som för tungt att klara ensam?

Allt bedöms. Om jag har rena kläder, hur många ord jag använder, om jag undviker ögonkontakt, hur kroppshållningen är. Allt. Det handlar inte om att säga saker som ska värderas. Det handlar om att allt ska bedömas. Jag ska bedömas. Under huden. Långt in i mig. Dit ska de ha tillträde. De som bedömer, som avgör, som bestämmer om jag ska få deras hjälp.

Sen. Att bli visiterad. Få fickorna tömda, väskan genomsökt. Att bli fråntagen det mesta. Halsbandet, pennorna, pengarna, skärpet. Jag får ett skåp, en säng. På psykakut luktar det alltid av desinfektion. På psykakut låser de alltid in mina saker i mitt skåp, det är personalen som har nyckeln. De sakerna jag fått behålla alltså. De andra. De låser de in på ett annat ställe. På psykakut mår jag alltid för dåligt för att orka be någon låsa upp mitt skåp, jag får mina saker igen när jag ska därifrån. Inte ens tandborsten orkar jag be om. (Inte ens att få mat, hur hungrig jag än är).

Det är alltid delat rum. Jag vet inte om det finns andra sorters rum där, på psykakut. Men jag har alltid delat med någon. Det brukar ha blivit kväll när jag kommit så långt som till att få en säng. Jag brukar vara så trött. Vännen som var vid min sida i väntrummet, som gjorde att det trots allt gick att uthärda, gick hem. Alla människorna är nya, okända. Om de andra patienterna vet jag bara att de mår jättedåligt. Om personalen vet jag bara att vissa vill mig väl, och vissa är helt likgiltiga och använder sin makt på sätt som gör mig illa.

Nej. Första gången jag var där visste jag inte det. Allra första gången var annorlunda. Det var någon som såg till att jag kom dit, det var inte mitt val, jag var inte förberedd. Jag visste inte vad slutenvård var. Jag var livrädd. Ändå. De gångerna jag kommit dit efter det. Det har inte varit så stor skillnad. Inte där, den första kvällen. För det som är, är att allt är ovisst. Jag vet inte vem jag behöver vara rädd för, så jag är rädd för de flesta. Jag är helt tom av ansträngningen att ha tagit mig igenom väntan, läkarsamtalet, att bli avklädd min hud. Och sen, att bli avklädd de flesta av mina saker, de människor jag visste något om, de rum jag kände mig hemma i.

Det är så ensamt. Som att allt blivit avklätt, och jag vet att det är en öppning, att hudlösheten är en öppning. Men för vad? Det finns ett hopp, det finns en skräck, och den första natten vet jag ingenting. Jag går och lägger mig för att jag inte orkar förstå vad jag annars borde göra, inte orkar förhålla mig till de andra människorna. Någon i personalen kommer och tittar till mig. Hela tiden kommer det någon, öppnar dörren, tittar, går. Avklädd väggarna. Avklädd ensamheten. Avklädd allt mitt liv utanför var.

Det luktar alltid desinfektion där, och det finns ett plastöverdrag under lakanet. Det prasslar om man rör sig, lakanet glider runt på det. Filten är alltid för tunn, hur jag än gör finns det inget sätt att bli varm, att bli skyddad, att använda den som hud. Allt är avklätt. Och där. Jag är så ensam där. Jag är så rädd. Jag vet inte. Om jag kommer bli skadad eller hjälpt. Om mitt liv inte går att rädda. Kanske är jag hopplös?

Jag får tabletter, jag får alltid tabletter där, och tar alltid tacksamt emot dem. Första gången var det som nåd, en mjuk tomhet att försvinna bort i. Senare. Senare hade de inte lika mycket effekt. Ångesten och ensamheten har kunnat slå igenom dimman. Vakenheten har kunnat bryta igenom. Ändå. Det finns ett hopp där. I att vara avklädd allt, i att ha tagit steget bort från allt det mitt vanliga liv var, i att ha gett upp det som inte gått att klara ensam. Och det finns en utandning i att äntligen ha kommit förbi. In. Att mitt liv blivit bedömt som värt att försöka rädda.

Inte som att allt är lugnt, frid och fröjd. Bra. Nej, det är katastrof. Såklart är det katastrof, annars hade jag aldrig varit där, annars hade jag aldrig fått stanna. Men den första kvällen, den första natten. Jag brukar sova då. Det finns en lättnad där. I att ha kommit dit. Jag sover oroligt. Vaknar varje gång de öppnar dörren, tittar på mig. Vaknar när den jag delar rum med inte kan vara lugn, ligga kvar. Men jag somnar igen.

Jag är så ensam där. Den första natten. Jag fryser alltid. Jag är avklädd allting. Och filten jag virar in mig i kan inte värma, inte skydda. Men det finns något där. I ljudet av sandaler som går fram och tillbaka i korridoren. Att vara utelämnad och hoppas att det är till något gott.

Sen. Sen blir det ett helvete igen. För det mesta redan morgonen efter. Men där. Första natten. Jag är livrädd, och det finns ett nyfött hopp, en svag strimma som bryter igenom. Som säger att kanske. Kanske kan jag bli hjälpt här.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Self Injury Awareness Day och IKOS.

Idag är det dagen för att uppmärksamma självskadebeteende. Jag vet. Det börjar bli många såna dagar nu, alltid är det något. Och kanske borde de viktiga sakerna uppmärksammas på ett annat sätt, oftare och av en annan anledning än att det finns en särskild dag. Ändå. Jag blir glad när jag läser på Tankestormar om IKOS. Informationsprojektet Kunskap Om Självskadebeteende. Det behövs verkligen, att information sprids, att kunskapen ökar.

Du hittar IKOS på sjalvskadebeteende.se