Jag tänker på det där med identitet. Vad man skapar sin identitet utifrån, och hur mycket av den man klarar att hålla kvar helt på egen hand, om man inte får bekräftelse på den. Om ingen annan ser det man bygger sin identitet på. Ett kort tag är en sak, men en längre tid? Några år, många år? Vilka saker klarar man att inte tappa bort då, i bilden av sig själv? Och hur mycket av det man är (eller skulle kunna vara) har man inte med sig i sin bild av sig själv just för att ingen sett det, hjälpt en genom att bekräfta?
Jag tror det är rätt lite som man klarar att hitta och hålla kvar på egen hand. Kanske kan man ha kvar känslan av att man har vissa egenskaper eller förmågor om man under en lång period blivit mycket stärkt i att det är så. Att det då inte så lätt försvinner bort. Men ändå. Jag tror det är svårt. Detta att ha en bild av sig själv som inte sitter ihop med med de bilder andra ger en, av vem de tycker att man är.
Det finns såklart flera nivåer i det, som handlar om vad man klarar att hålla kvar på egen hand, och hur länge. Jag tror tex det kan vara plågsamt om man byter känsla av vem man är väldigt lätt, så det är nästan helt beroende av vilket sammanhang man befinner sig i, även om man växlar mellan olika bilder av sig själv där man har positiva egenskaper. Om man inte klarar att känna att det finns nåt stabilt bakom de olika rollerna, som inte förändras så lätt, och inte från dag till dag. Om ens känsla av identitet blir nästan helt överlämnad till andra.
Men tänker fortfarande mest utifrån att identifiera sig med sina problem. Hur det kan bli så. För jag tror inte att det alltid handlar om en väldigt svag känsla av vem man är, det är för enkelt, och då skulle det att man identifierar sig med sina problem lätt kunna botas om nån hamnade i ett sammanhang där annat än problemen uppmärksammades. Till viss del är det kanske så, men inte alltid, och jag tror det sällan är hela orsaken.
För vad händer om man inte blir sedd i det man är, om man bara blir sedd i det som är problem? Om man tex hamnar med en vardag som består av slutenvård, där man är kontrollerad i så mycket och fråntagen många möjligheter? Om man är någon som gillar att spela fotboll, men inte får gå ut ensam, och inte kan träna med sitt lag. Om man är någon som gillar att handarbeta, men varken får ha nålar, långa trådar eller saxar, pga risken att för självskadande. Om man älskar att laga mat och tänka ut nya rätter, men all mat kommer från storköket. Hur länge kan man hålla kvar det i sig, tänka att "jag är ju en sån som gör det här"? Kanske ett tag. När det fortfarande känns nära till hands att återgå, när det känns som om heldygnsvården är ett undantag från det "riktiga" livet. Men sen, när det vanliga livet blir främmande, och vården det normala, vad klarar man att hålla fast vid då?
Om det handlar om större saker, och om man hamnar i en sån situation när man är tonåring och håller på att forma sin identitet, eller när man befinner sig i en situation där hela ens liv krisat ihop, när det som varit av nån anledning brutits upp, när de vänner man haft släpper taget och försvinner bort, när man blivit av med sitt jobb, när man måste inse att det som varit är slut, och inte vet vad som ska komma. Om man är på en plats i sitt liv när man måste hitta nya bilder av sig själv, ett nytt sätt att vara. Om man inte kan luta sig mot hur man var som barn, vad man gjorde då, för att man behöver hitta ett vuxet jag. Eller om man byggt sin identitet på sitt jobb eller sammanhang, och inte längre har det kvar. Klarar man då att hitta bilder av sig själv att hålla fast vid, att hitta en känsla av vem man är, och inte tappa bort den?
Det är såklart olika. Men det finns ett problem i att hitta en känsla av det positiva man är, om man samtidigt behöver vård för psykiska problem. För att situationen i sig kan kännas så skamfylld och som ett bevis på att man är en dålig människa som inte klarar av sitt liv, eller situationen man är i. För att det kan kännas som ett misslyckande. Och också för att de människor man normalt har runt sig, de som brukar finnas där och se vad man är bra på, vem man är, hur man är, också kan plågas av att man mår så dåligt. Ju sämre man mår och desto mer vård man behöver, desto större är risken att det blir så. Att dem man har nära möter en med sin rädsla och vanmakt inför hur man mår. Att det de speglar är problemen. Att de kanske inte förmår något mer än det. Och såklart: ju sämre man mår, desto mer påverkad är man av sina symptom, av det som känns ohanterbart. Och ju mer vård man behöver, desto fler möjligheter att vara något annat än problemen blir tagna ifrån en.
Är psykiatrin då medveten om detta, och hur stor risk det är att människor går längre och längre in i en bild av att de bara är problem, att de tappar mer och mer av vem de är, mer än det? Och hur mycket det kan försvåra ett tillfrisknande? Vissa behandlare är absolut det, men jag skulle säga att systemet tyvärr tvärtom har en massa strukturer som kan förvärra det istället för att ta risken på allvar.
I psykiatrin är allt fokus på problemen, att bedöma, klassificera, behandla. Det är det man får uppmärksamhet för, det är genom dem man blir sedd. Och kanske låter det som att allt är i sin ordning, det är ju vård, då är det väl det dysfunktionella eller sjuka som ska uppmärksammas, behandlas, vara viktigt? Ja. Det ska det, men om en människa reduceras till att bara bli sedd i sina problem, finns inte då också risken att hon ser sig själv som just det? En människa reducerad till att vara bara sina problem, i alla fall om det är en längre tid, eller under perioder när behovet av vård är intensivt?
Så mycket i psykiatrin blir lätt ett destruktivt samspel. Där man kan bli rädd för att bli utan den hjälp man behöver, om man låtsas om det som är starkt i en, eller de alternativa bilder av sig själv man bär på. Där man inte vågar riskera det, om man inte vet hur man ska överleva utan hjälpen, och därför gömmer det. Inte låtsas om det. Om det är så för länge, är det inte en uppenbar risk för att man tappar bort det i sin egen bild av vem man är också? Är det inte risk att det som är synligt är det som alltmer formar bilden av en, även om man i början var medveten om att man gömde något friskt för att inte riskera att bli utan hjälp? Jag tror det.
Det finns så mycket strukturer som jag förstår är svåra att komma ifrån, men som är del av det här spelet. Det man brukar lägga ansvaret för hos patienterna, men som jag vill påstå är en del av systemet, en del av villkoren för att ens få räknas som patient. Som det här med hur svårt det är att bli tagen på allvar och få vård om man inte visar upp mycket svåra symptom. Att det finns ett sånt fokus på beteenden, och att bara de med lägst bmi, störst självmordsrisk, allvarligast självskadande kan få hjälp. Det är klart att det ska vara så, kan inte alla få hjälp måste de som mår sämst få hjälpen, allt annat vore jättekonstigt. Och det är också klart att det blir en spelregel i hjälpsystemet som uppmuntrar det sjuka, destruktiva. Jag förstår att det inte är tänkt så, men det är så.
Istället för att det ses som något entydigt bra om man som patient har tillgång till en annan identitet än den sjuka, kan man bli misstänkliggjord för det. Riskera att inte bli tagen på allvar, inte få hjälp. Kanske bli klassad som någon som bara manipulerar, lurar till sig insatser som man egentligen kunde klara sig utan. Kanske är man bara lat och vill slippa jobba? Kanske vill man smita från sitt ansvar i det vardagliga livet genom en period av slutenvård, fast man skulle kunna klara det om man bara ansträngde sig? Nej, psykiatrin som system är inte alls uppbyggt utifrån att man ska hindra människor från att göra sjukdomen till en identitet. Tvärtom, tyvärr. Sjukdomsidentiteten är en fördel, ibland en nödvändighet, om man ska bli tagen på allvar.
Men det är inte alltid det är så dåligt. Jag har minnen som är små öar av vanligt liv, trots allt, mitt i det som var ett liv helt upptaget av problemen. Det handlade aldrig om de läkarsamtal där jag försökte pressas att se och ta mina förmågor på allvar. Att ställas till svars för min oförmåga att ha dem nära på det sättet var bara skuldbeläggande, tyngande, fick mig att må dåligt. Nej. Det som spelade roll var det andra, det som var att praktiskt påminna mig om att jag också var något annat. De gånger nån började prata med mig om musik, och lät mig vara en jämlik i det. När vi kollade på ett tv-program och började prata om nåt utifrån det. När vi fick baka. När jag var inlagd på en avdelning där det var möjligt att göra utflykter, ha aktiviteter. Där det gick att få plats för något annat än det sjuka, när det gick att tycka om nåt, vilja nåt, vara något annat. Och bli påmind om de sammanhang där jag brukade vara något annat. Det spelade så stor roll. Jag orkade aldrig åka med på nån utflykt eller aktivitet då. Men bara att veta att det fanns, att det uppmuntrades, att det som handlade om nåt friskt inte var förbjudet att låtsas om. Det spelade så stor roll.
Kanske behöver vi tänka lite mer på det där. Vad som händer med någon som bara blir sedd i sina problem. Och vems ansvar det är att se något annat. Är det ok med en vård som aldrig ger uppmärksamhet på ett annat sätt än genom att fokusera på problemen? Och hur lång tid är det ok? Ett par dagar, veckor? Månader? Några år? Vem ska ta rollen att hjälpa människor att se det som inte är sjukt, om det inte finns anhöriga som klarar av att göra det?
Vi kanske borde fundera på det. Och kanske borde vi också fundera på hur mycket vården försvåras om någon bara blir sedd i sina problem. Det kanske finns något som går att göra där, något som handlar om att tillåta människor att vara människor även när de mår dåligt. Kanske går det att göra något med vårdsituationen så att det blir tillåtet att vara något mer än sina problem, lite oftare än det är nu.
Och kanske borde de existentiella skikten tas på större allvar. Frågan
"Vem är jag?" spelar roll. Och om man mår mycket dåligt kanske man tappat bort svaret, eller famlar efter ett nytt. Vad händer då om psykiatrin beter sig på ett sätt som uppfattas som ett svar på frågan;
"Du är problem", och i övrigt ignorerar allt som handlar om det existentiella? Det finns väl inget enkelt svar på det, eller rättare sagt är svaren väl många olika beroende på vem det handlar om, och i vilken situation hen är. Jag tror ändå att det finns något som kan göras bättre där. Som handlar om att se, och att hjälpa någon att se sig själv, hjälpa någon att se att hen är mer än det sjuka.
Detta inlägget är delvis en fortsättning på
inlägget jag skrev häromdagen.
Och inlägget
Ett sjukt objekt eller ett sjukt subjekt? är till viss del en fortsättning på det.
Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.
