31 december 2013

Gott nytt år.

Det är så mycket firande såhär års. Så många högtidsdagar, tillställningar med krav på glädje och ljus sinnesstämning. Om du är en av dem som inte orkar med det, som tagit slut för flera veckor sen och inte ens orkar låtsas att du är glad denna nyårsafton, så har jag nåt till dig. Det är en novell jag skrev nån gång förra året. Den är inte alls glad. Men jag tycker att det kan vara en vila med berättelser, att få ta en liten stunds paus från verkligheten. Så här är den:

Om alltid inte längre finns.

Och jag vill passa på att tacka för året som varit. För att ni funnits här och läst, brytt er, ibland hört av er. Jag vill önska er alla ett gott nytt år.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

28 december 2013

Nej, men jag behöver inte lyssna på dig. Jag har ju siffror som säger sanningen här.

Det finns ett självskattningsformulär som heter MADRS. Det är till för att bedöma om någon har depression. Jag kom att tänka på det, och fyllde också i det nyligen. För någon hade frågat om jag är deprimerad, och jag insåg att jag har glömt hur man avgör det sådär kliniskt. Vad som räknas då.

Jag avgör det på mitt sätt, i min känsla av mig själv. Det behöver inte vara samma sak. För mig handlar depression om känslan av tyngd och mörker, om att det svarta känns helt blankt och omöjligt att ta sig upp för, och att det samtidigt är helt omöjligt att stå ut med att vara där nere, i tyngden, mörkret, tomheten, hopplösheten. Det är inte så nu. Men jag började tänka att jag inte riktigt vet vad som räknas, det var för länge sen nån bedömde mig på det sättet när det handlade om depression. Egentligen spelar det inte mig så stor roll, vilken etikett som är den korrekta. Men jag gjorde testet.

För längesen när jag mest var deprimerad fick jag göra det där testet ofta. Jag kunde det, kände det. Visste ungefär hur jag skulle fylla i det om jag ville bli inlagd, eller slippa bli inlagd. Om jag skulle få höjd medicin, eller slippa fler nya mediciner. Om jag ville bli lämnad ifred eller att någon skulle försöka hjälpa mig. För det funkade. Jag var inte så bra på att prata då, och det var sällan nån som försökte lyssna. Om jag tex sa att jag inte ville ha höjd medicin, att jag inte orkade det, var det helt hopplöst att bli lyssnad på, tagen på allvar. Men de där siffrorna, de lyssnade de på. De var på allvar.

Som att det inte var ett sätt att kommunicera, att sätta kryss vid en siffra på ett papper. Som att det var något annat, mer fakta, mer på riktigt. Som att det var sanning, medan det jag sa inte hade någon vikt alls.

Jag vet att man kan se det som manipulation. Att flytta ett par kryss ett snäpp upp eller ner för att få hjälp på ett sätt som passade mig. Men jag tänker inte på det så, som ett sätt att lura till mig något. Jag ville förmedla något jag visste om hur jag mådde och vad jag behövde då. Det var vårdens uppgift att möta mig. Det var komplicerat med mötet, men siffrorna gjorde det enkelt. Det var ett sätt att framföra det jag visste om mig, som blev bedömt som sanning.

Jag tänker att man kommunicerar på de sätt som fungerar. Och jag önskar att det var lättare att bli lyssnad på när man försöker prata, även om man är ovan och inte så bra på det. Kanske för att ingen nånsin lyssnat. Jag önskar att det alltid fanns någon som visade att de vill lyssna, och vill hjälpa utifrån det de hör.

Det var inte så, då. Den möjlighet som fanns var de där kryssen. Att flytta dem upp eller ner. Få ett par poäng mer eller mindre. Det är befängt, att det var så. Att vara i stort behov av hjälp och instängd i det vakuum ett massivt ickelyssnande kan vara är helt outhärdligt. Det var tur att det nån gång gick att bryta igenom det, nå fram.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

15 december 2013

Lär dig mer.



Jag återkommer ständigt till det här med trauma, dissociation, och att jag önskar att kunskapen på dessa områden var mycket bättre inom psykiatrin.

Det finns en bra chans nu för alla som har lust att fördjupa sig, förbättra sina kunskaper. ESTD har sin konferens i Köpenhamn nästa år. Info och möjlighet att anmäla dig hittar du här: estd2014.org


11 december 2013

Spelar värdegrundsarbete någon roll?

För ett tag sen (ok, för ganska länge sen, jag är inte så snabb med att blogga nu) hörde jag ett kort inslag på Godmorgon, världen! som handlade om ifall arbete med värdegrunder har nån betydelse för hur människor egentligen beter sig. De tog upp ämnet dels utifrån det som hänt på Lundsberg, och dels utifrån registret över romer, men jag tänker mig att det är en adekvat fråga att ställa sig även i andra sammanhang. Tex när man jobbar inom psykiatrin. Jag tar för givet att det finns välformulerade värdegrunder även i de sammanhangen, och att det står en massa vettiga saker där. Men spelar det någon roll? Eller är det bara ord på papper, för syns skull? Omsätts det till något i praktiken, bara för att det finns formulerat? Och är värdegrundsarbete ens meningsfullt?

I inslaget framförs olika åsikter. Lennart Sjöberg (professor i psykologi) menar att det finns ett svagt samband mellan attityder och beteende, och tror inte att något förändras av värdegrundsarbete. Han menar att handlingar styrs av andra saker, inte vilka värderingar man har. Och menar att det som gör skillnad är vilka följder ett beteende får.

Torbjörn Tennsjö (filosof) menar också att värdegrundsarbete har liten betydelse, att det som krävs är att det finns kontroll, så det upptäcks om någon inte beter sig ok.

Susanne Wigorts Yngvesson (som är med i rikspolisstyrelsens etiska råd) menar däremot att en värdegrund kan spela roll. Att det kan vara bra om det tydligt är formulerat vad som är ok, och att just det kan skapa en öppning för att våga reagera när någon kollega går över gränsen.

Det var som sagt ett kort inslag, så det hann inte bli så mycket sagt. Ändå tillräckligt för att väcka tankar, tycker jag. Och jag tänker att alla de åsikter som framfördes i programmet kan ha betydelse, men att man kanske behöver följa dem vidare. Om en värdegrund spelar roll för att människor som jobbar i systemet ska kunna se tydligt vad som inte är ok, kanske det ändå inte räcker för att de ska våga reagera när någon går över gränserna? Vad skulle krävas för att det skulle bli lättare att ta upp med någon - eller med gruppen - när man misslyckats med att bete sig enligt värdegrunden? Uppmuntras sånt beteende, eller är alla överens om att alla som jobbar där vill väl och gör så gott de kan, och nöjer sig med det?

Mest intressant tycker jag Sjöbergs inlägg är. Han menar alltså att värderingar och attityder inte styr vårt beteende. Jag har inte koll på den forskning han hänvisar till, men låt oss anta att det är korrekt (han är ju ändå professor i psykologi). Vilken betydelse har det då? Och vad skulle behövas om man vill jobba med beteende hos personal? Jag tror verkligen att de allra flesta som jobbar med människor vill väl, och kanske också att de flesta tror att de gör bra saker. Även de som beter sig på sätt som gör andra illa. Jag tror att det finns något där som kan vara viktigt att ta fasta på. Insikten att ens vilja att göra gott inte automatiskt leder till att man gör gott. Tänker att det kanske går hand i hand med insikten att det inte är ens värderingar som styr hur man beter sig. Att det kan vara viktigt att se att någon kan bete sig på ett sätt som skadar patienter, utan att den tycker att det är ok att skada. Att beteende som kan se ut som en nedvärderande människosyn inte behöver vara förankrat i att personen faktiskt tycker att patienter i psykiatrin är mindre värda (eller lika gärna kan dö).

Jag tänker att just det, att hjälpa människor att se skillnaden där, mellan vad någon gör och vad hen har för värderingar, kan spela roll. Och att det som behövs kanske till stor del är något annat än att sätta sig ner och diskutera värderingarna. Kanske är jag optimist, men jag vill inte släppa den där tanken att de flesta faktiskt har ok värderingar, att de vill väl. Det är inget fel med att formulera vilka värderingar man är överens om, och som man ska jobba utifrån. Felet blir väl om man tror att det räcker, och kanske om man tror att det automatiskt ska förändra beteenden.

Jag tror att det skulle ha mycket mer effekt om man uppmärksammade de beteenden man inte tycker är ok, och utgick från dem, istället för värderingarna. Om man tittade på dem, diskuterade hur man kan göra för att undvika att bete sig så, och vad som behövs för att det ska vara möjligt. Jag vet att det inte alltid är möjligt att skapa bättre förutsättningar, få mer personal, handledning, utbildning, sånt. Men i ett system där beteendeförändringar är nåt man jobbar så mycket med vad gäller patienter, kan jag inte tänka mig att det skulle vara helt omöjligt att hitta sätt att jobba med beteenden i arbetsgrupperna. Om man ville fokusera på det, alltså.

Vad gäller det som handlar om att det ska finnas kontroll i systemet, och att det ska få följder om någon går över en gräns för vad som är ok, tycker jag att det borde vara självklart. I praktiken är det tyvärr inte alls självklart inom psykiatrin. Men mer om det en annan gång.





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

5 december 2013

Psykiatripolitik (m).

Om du följer bloggen vet du att jag hörde av mig till politiker från m, fp, kd, c, mp, s och v, och frågade om de hade lust att formulera sina tankar om psykiatri och hur man kan förbättra psykiatrin. Jag valde landstingspolitiker, eftersom jag tänkte att det då fanns större möjlighet att gå in på konkreta exempel. De som skrivit texterna är alltså landstingspolitiker i Region Skåne.

Tidigare har miljöpartiet och folkpartiet bidragit med texter. Deras texter hittar du här och här.

Idag ramlade det in en från moderaterna:


***

Moderaterna vill jobba för:


Förebyggande arbete inom psykiatrin är oerhört viktigt
Moderaterna tycker att det är viktigt med förebyggande arbete och tidiga insatser vad det gäller psykisk ohälsa. Skolan har en viktig uppgift i att både förmedla kunskap om hälsa samt tidigt fånga upp elever i olika typer av riskzoner för att motverka ohälsa och utanförskap. Tätare hälsosamtal i skolan kan exempelvis bidra till att förstå varför unga kvinnors självkänsla förändras drastiskt mellan åldern 11 till 15 år och tidigare fånga upp unga människors ohälsoproblematik. Hälsosamtalen bör därför erbjudas oftare, förslagsvis vartannat år, det vill säga en fördubbling jämfört med idag.


Åtgärder mot mobbning i skolan och på nätet
Moderaterna anser att en obligatorisk åtgärdsplan gällande mobbning inom alla Sveriges skolor utformas. Åtgärdsplanens syfte är att ge riktlinjer om hur elever och lärare kan gå tillväga om de uppmärksammar mobbning. När mobbningen flyttar ut på nätet måste samhällets hjälpinsatser för den som blir utsatt för mobbning flytta efter. Polis, psykiatri och socialtjänst ska hjälpas åt i detta arbete.


Satsningar på komplement till den ordinarie vården
Moderaterna tycker att det är viktigt att det till den ”vita” vården, alltså den ordinarie vården på vårdcentralen eller sjukhus, finns komplement såsom Kultur på recept (KUR) och Naturunderstödd rehabilitering (NUR). Syftet med NUR är att förbättra hälsan och om möjligt återgång i arbete för patienter med lång sjukskrivning för psykisk ohälsa. Här i Skåne har Alnarp lång erfarenhet av rehabilitering av patienter med utbrändhetssyndrom och andra reaktioner på stress och även andra former av psykisk ohälsa och långvarig smärta. Alnarp har även rehabilitering för strokepatienter. Behandling i "rehabiliteringsträdgården" ger goda resultat och de vetenskapliga bevisen för detta blir allt tydligare. Med stöd av detta genomförs just nu en försöksverksamhet för 125 personer. De preliminära resultaten pekar i samma riktning som tidigare resultat på SLU Alnarp. Slutligt vetenskapligt stöd kommer inte att finnas före hösten 2015, då en uppföljning görs om resultaten. Region Skåne ligger i framkant i Sverige vad gäller komplettering till den ordinarie vården i form av naturunderstödd rehabilitering. Det är vi stolta över och hoppas att andra regioner och landsting kommer att följa efter.


Mer brukarinflytande i vården
Moderaterna tycker att det är viktigt inom hela vården att vården utgår från patienten. Patienten ska ha makt och inflytande över sin egen vård. Detta är extra viktigt inom psykiatrin. Alla patienter ska få inflytande över sin vård och bli tagen på allvar.


Carl Johan Sonesson (M)
Ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden, Region Skåne





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

6 november 2013

En behandlingsmodell vid självmordsrisk.

Jag har lite svårt att orka skriva just nu, men vill tipsa om en text som handlar om en modell vid självmordsrisk som man testat i Australien. Tanken är att allmänläkare, akutmottagningar och psykiatri ska kunna skicka patienter till ett speciellt team om de uppvisar risk för självmord, att det inte ska krävas någon psykiatrisk diagnos för att få hjälpen, att teamet måste kontakta patienten inom 24 timmar och påbörja behandlingen inom 72 timmar.

Texten där du kan läsa mer om detta hittar du på Ludmillas Blogg.

Själv fick jag tips om texten via Plåsterkampanjen. En ny kampanj med syftet att uppmärksamma psykisk ohälsa.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

20 oktober 2013

Ett avbrott för lite stolthet.

Nu har jag skrivit på denna bloggen i drygt ett och ett halvt år (även om det i perioder av olika anledningar varit rätt tyst). Jag har inte haft så mycket kraft och inga andra resurser än mina ord för att sprida bloggen, och tvivlade i början på om det alls skulle lyckas. Om jag alls skulle nå några behandlare.

Den där känslan av att ingen ändå vill lyssna, den finns rätt nära. Den är ju inbyggd i de strukturer jag reagerar på, skriver om, motsätter mig. Det finns mycket där som säger att man inte kan lyssna på patienter. Det är mot maktstrukturerna, det är att ta ett steg över den skarpa linje som delar in oss i vi och dom, skiljer oss från varandra. Så jag tvivlade. På att nån behandlare alls skulle läsa, bry sig. Och tvivlade på att jag skulle få spridning på bloggen. Allt jag hade var ord, sociala medier, ett hopp om att det ändå skulle gå.

Och det verkar som att det går rätt bra. Jag närmar mig 1000 unika besökare i månaden, drygt 14 000 sammanlagt. (Jag har alltid tyckt att det är ohederligt på nåt sätt att räkna sidvisningar istället för ip-nummer, men passerade nyligen 50 000 sidvisningar totalt.) Det är inte precis världens största blogg, men det är ju också ett rätt nischat ämne. Så jag är nöjd. Det har gått bättre än jag trott, och intresset för bloggen ökar mer ju längre tid det går. Så som det brukar bli.

Siffror säger däremot inte nåt om vem som läser. Jag vet att det är många som själva är/varit patienter som läser, och det är fint, jag är glad om jag kan fylla en funktion där. Jag hade ändå känt det som ett misslyckande om bara patienter läst, för jag vill verkligen skriva för behandlare. Det är inte överdrivet många behandlare som hör av sig och säger att de bryr sig om det jag skriver, även om de finns. Men jag får höra ryktas ibland att den sprids i såna kretsar. Från patienter som blivit tipsade om bloggen från sin läkare, eller från människor jag känner som jobbar i systemet.

Och nu. Nu har jag visst blivit kurslitteratur. På sjuksköterskeprogrammet i Luleå.


Muntlig tentamen i grupp
Träna på att omsätta begreppen paternalism och autonomi i relation till begreppen hälsa och lidande genom att reflektera över maktstrukturer på din VFU - plats (t ex vilken typ av handlingar/förhållningssätt främjar hälsa eller skapar lidande i en viss situation). Läs bloggen ”Från ett annat perspektiv” http://ett-annat-perspektiv.blogspot.se/ Identifiera sedan en situation som du upplevt som svår eller problematisk utifrån ett maktperspektiv på din VFU - plats. Vid den muntliga tentamen så presenterar du situationen och problematiserar med stöd av det du läst i bloggen (och relevanta delar av kurslitteraturen) och argumenterar för och emot olika val av handlingar /förhållningssätt.


(citatet är hämtat här)

Trodde aldrig jag skulle bli så glad för att finnas med i tentasammanhang. Tentor är ju rätt jobbigt. Men nu slipper jag vara den som ska klara provet, och jag tycket faktiskt det är hur coolt som helst. Jag är överdrivet stolt. För att jag tog steget och började skriva såhär. Med mitt riktiga namn, utifrån mina upplevelser, på mitt sätt. För att jag vågade tro att det kunde finnas nån som ville lyssna. För att jag kan fylla en funktion, och kanske göra nåt tydligare, hjälpa någon att se saker de inte tänkt på förut. För att jag vågar hoppas på att kunna så frön till förändring.

Och också för att jag kunnat göra det utifrån mig. Jag skriver när jag känner för det, tar pauser när jag inte har kraft. Jag fastnar inte i prestationsfällan. Det får vara som det är, och det verkar som att det är ok. Att jag kan bli läst ändå.

Så. Jag tvivlade så mycket i början, på om det alls skulle vara möjligt med ett sånt här projekt. Att nå nån, spela nån roll. Att göra det fast jag är så sjuk som jag är, fast jag har perioder när jag inte kan tänka sammanhängande. Och det går bra. Det är möjligt att göra saker på mitt sätt. Det är möjligt att bli hörd.

Jag är så stolt, över alltihop.


Ville säga det bara. Och när jag ändå är i farten och skriver om bloggen kan jag ju passa på att påminna om att man kan gilla mig på facebook, så får man påminnelser i sitt flöde där när det finns nya inlägg. Det går också att prenumerera på inläggen via e-post (bara skriv in adressen i fältet som finns i menyn till höger). Eller så kan man följa mig på twitter. Fast där babblar jag om en massa annat med, så är det bara bloggen som intresserar är nåt annat alternativ bättre.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

15 oktober 2013

Psykiatripolitik (mp).

Som jag tidigare skrivit hörde jag för ett tag sen av mig till politiker från m, fp, kd, c, mp, s och v, som jobbar med landstingspolitik här i Skåne. Min tanke var att de kunde formulera sina tankar om psykiatri, och hur man kan förbättra psykiatrin, och jag erbjöd dem att skriva en text på ämnet som jag kunde publicera här på bloggen. Att jag vände mig till landstingspolitiker istället för politiker på riksnivå handlade om att vården styrs av landstinget, och att det därför kan vara lättare att presentera konkreta förslag kring vad man vill göra i regionen (medan rikspolitiker för det mesta får hålla sig till allmänna eller övergripande frågor när det handlar om vårdpolitik).

Tidigare hade bara fp hört av sig (deras text hittar du här), men nu har jag fått en text från miljöpartiet också, så här kommer den:


***

En förebyggande psykiatri med helhetssyn

Psykiatrin har genom alla tider behandlats styvmoderligt inom vården. Den har fått mindre resurser än den somatiska vården och inte sällan har patienter setts ner på och stigmatiserats. Miljöpartiet i Skåne har arbetat aktivt för att psykiatrin ska får ökade resurser och faktiskt lyckats med detta. Miljöpartiet har varit drivande i att ta fram de strategiska planerna för psykiatrin i Skåne som togs fram 2013 och fortsätter lyfta upp psykiatrin. Det finns mycket mer att göra, psykiatrin behöver förstärkas mer och attityderna kring psykisk sjukdom måste förändras.

Förstärkningar är inte allt. Mer fokus måste läggas på det förebyggande arbetet och den tidiga hjälpen. Personer som mår dåligt måste fångas upp så tidigt som möjligt.  Att kunna ge mer psykiatrisk hjälp i primärvården tror vi är ett sätt att arbeta förebyggande och att nå folk i behov tidigt.

Allt för många mår allt för dåligt i vårt samhälle idag. Miljöpartiet ser med bekymmer på hur den psykiska ohälsan ökar. Speciellt oroade är vi för att allt fler unga mår psykiskt dåligt. Aldrig har andelen barn och unga som lider av självskadebeteende, missbruk, depression eller andra diagnoser m.m. varit så stor som idag. Att de som ska utgöra framtidens samhälle mår så dåligt måste tas på stort allvar. Arbetet med att minska den psykiska ohälsan hos unga behöver intensifieras. Därför är vi glada över att det öppnas fler mottagningar för unga vuxna. Det ska vara lätt för unga att få god hjälp snabbt. Vi tycker också att det behövs bättre samverkan mellan elevhälsan och psykiatrin.

Miljöpartiet ser att synen på psykisk sjukdom fortfarande är nedlåtande av många. Det krävs alltså ett fortsatt hårt arbete för att bryta fördomar och ändra folks attityder. Det är ett arbete som behöver göras brett genom hela samhället.

Vi i Miljöpartiet vill se mer brukarinflytande i psykiatrin. Patienterna måste tillåtas bli mer delaktiga i sin behandling. Det skapar bättre förutsättningar till en långsiktigt hållbar behandling och en positiv utveckling av psykiatrin. Vi menar också att alla former av tvångsvård måste minska. Det pågår ett arbete med att minska tvångsåtgärder, ett arbete som måste fortsätta.

Det har skett en vändning inom psykiatrin i Skåne de senaste åren. Allt mer vård har flyttats ut i öppenvård, tillgängligheten har ökat, mer resurser har tillförts och ett arbete med att ändra attityderna kring psykisk sjukdom har startat etc. Men det finns fortfarande stora brister inom psykiatrin så vi lägger oss inte på latsidan. Vi vill sätta fokus på den psykiatriska vården så att den blir mer rättvis, mänsklig och mindre fördomsfull. Miljöpartiet vill ge förutsättningar för en hälsofrämjande psykiatri där en helhetssyn av människan och långsiktighet råder.

Anette Mårtensson
Miljöpartiet, ersättare Hälso- och sjukvårdsnämnden




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

13 oktober 2013

Larm? Nej, de behövs inte, ni ska ändå inte använda dem.

Jag återkommer i mina tankar till det här att (slutenvårds)psykiatrin är en egen värld, med andra villkor, som man förväntas förstå av sig själv. Som om det var självklart, som att man fattade allt av sig själv, bara man tog steget in i världen, steget över tröskeln till en avdelning. Idag tänker jag på det här med larm. På somatiska avdelningar kan det hända att man blir uppmanad att stanna på sitt rum och ringa på larmet om man vill nåt, för att undvika det potentiella kaos som kan bli om alla som är sjuka går runt i korridorerna och letar efter nån som kan hjälpa. Jag vet inte om det är vanligast att det är så, men det kan vara så. Och i vilket fall är det normalt på såna avdelningar att man använder larmet när man vill, när man behöver hjälp, när man behöver personalen. Det är så det går till, det är därför det finns en liten röd knapp vid ens säng. För att man ska trycka på den om man behöver något.

I psykiatrin är det inte alls så. Det finns förvisso larmknappar där, men det är inte alls självklart att det är ok att använda dem. Tvärtom, man riskerar att bli utskälld om man gör det. Vilket ingen berättar för en, det får man själv förstå genom att göra misstaget att trycka på knappen, eller se vad som händer om någon annan gör det. På de avdelningar jag varit förväntas man söka hjälp aktivt. Om man inte gör det kan man inte räkna med att få någon hjälp. (Att det finns tillstånd när det är nästan omöjligt att klara det har ingen betydelse, hjälpen är villkorad med hjälpsökande, och att vara på en avdelning är inte hjälpsökande nog, man måste klara att söka hjälp i varje situation man kan tänkas behöva hjälp.) Att trycka på larmknappen skulle ju rimligen kunna tolkas som ett aktivt hjälpsökande, eftersom det är vad det brukar räknas som, på andra sorters avdelningar, och eftersom den som trycker på larmknappen förmodligen gör det i syfte att söka hjälp. Om avdelningarna är uppbyggda så mycket utifrån att man aktivt måste söka hjälp, borde det logiskt sett vara bra när patienter trycker på larmknapparna och visar att de behöver hjälp.

Men nej, så är det inte. Jag har upplevt det som att de flesta som trycker på sin larmknapp blir tolkade som störande istället. Inte hjälpsökande. För att det ska räknas som att man söker hjälp ska man nämligen resa sig ur sängen, gå ut ur sitt rum, leta upp nån personal som har tid, och verbalt och med lugn och sansad ton formulera en önskan om hjälp.

Det är det såklart inte heller någon som gör tydligt för en, att det är det enda acceptabla sättet att visa att man behöver hjälp, och att allt som involverar olika sorters oförmågor eller känslomässiga utspel istället ofta blir tolkat som manipulationer eller störningar. Alltså: det är ingen som gör tydligt för en att man måste bete sig väldigt friskt och balanserat när man söker hjälp i sitt sjuka och/eller obalanserade tillstånd, för att räknas som trovärdig. Det är inte heller någon som gör tydligt för en att man ändå riskerar att inte bli tagen på allvar, eftersom det friska beteendet inte passar ihop med det sjuka man söker hjälp för, så även om man lyckas kontrollera sig och söka hjälp på det accepterade sättet, så riskerar man att bli misstrodd. Ingen informerar en om att alla sätt att visa att man behöver hjälp på är fel på något sätt, och att det kan vara ett helt hopplöst företag att bli hörd, sedd, trodd. Men det är litegrann en annan fråga.

Tillbaka till larmen. Det är alltså inte självklart att någon som trycker på en larmknapp tolkas som hjälpsökande. Det kan nog vara bra på sina sätt att uppmuntra patienter i psykiatrin att ta sig ut ur sina rum istället för att trycka på en knapp när de mår dåligt. Ibland tappar det bara alla proportioner. Som när jag delade rum med en patient som fick ångestattacker som liknade epilepsianfall. Att hon stannade i sin säng och larmade när de började gjorde att hon minskade risken för att skada sig betydligt. Om hon gick ut i korridoren och ramlade ihop och låg där och skakade riskerade hon både att skada sig och att skrämma andra patienter. Men inte ens då var det riktigt ok att använda larmknappen.

Jag har nog aldrig hört någon i personalen en enda gång säga att det var bra att någon larmade. Däremot har jag hört utskällningar, sura utläggningar, och också prat från behandlare om att det var bra att larmknappen vid en viss säng varit trasig/inte inkopplad, eftersom hen tryckte på den hela tiden. Som att det ens skulle vara ok, att ha larmknappar det inte går att larma med.

Orsaken till att jag tänker på detta just nu är våldtäktfsallet på Piva. (Igen. Ja, jag tänker fortfarande mycket på det.) Sydsvenskan skrev om det häromdagen, eftersom åtalet lämnats in nu. Och det visar sig att den våldtagna kvinnan försökt larma genom en larmknapp. Och att den inte fungerade.

Jag vet såklart inte varför den inte fungerade, men det borde vara självklart att ha fungerande larmknappar på en psykiatrisk avdelning, lika självklart som det är det på andra avdelningar. På en avdelning som Piva, där det är så stor risk för våld, borde det inte bara vara självklart, det borde ses som nödvändigt. Jag kan inte tänka mig att en enda i personalen skulle kunna tänka sig att jobba på Piva utan att ha en fungerande larmknapp lätt tillgänglig i kläderna. Och om arbetsgivaren skulle försöka komma undan med nåt sånt tänker jag mig att facket skulle protestera högljutt. För om man jobbar på en avdelning där det är så stor risk för våld, kan det inte vara ok arbetsmiljömässigt att utsätta sig för den fara det skulle innebära att vara utan möjlighet att larma.

Nej, jag kan inte tänka mig att det skulle vara ok att lämna personal utan möjlighet att larma. Däremot tror jag man ser annorlunda på patienters behov av att ha möjlighet att larma. Trots att de vistas på samma avdelning, trots att de också löper risk för att utsättas för våld. Och trots att de faktiskt vistas där dygnet runt, ofta mot sin vilja, och är sårbara och utsatta på fler sätt än personalen är, genom hur dåligt de mår. Jag kan tänka mig att man ändå inte ser lika allvarligt på det om någon/några av patienternas larmknappar är ur funktion.

Vem bevakar egentligen patienternas intressen vad gäller sånt? Facket brukar ha ett skyddsombud man kan vända sig till om arbetsmiljön inte uppfyller de krav som finns. Vem är patienternas skyddsombud? Vem tar den sortens strider, bevakar den sortens intressen?

Jag tror att man tänker sig att det är personalen på avdelningarna som ska vara ansvariga också för patienternas perspektiv, men är det verkligen en bra idé? Är det en modell som alltid håller? Och vad händer när personalen inte tar bristerna på allvar eller har kraft över för att reflektera över vilka brister som finns? Kan man ens klara att se hur det kan bli från patienternas perspektiv, om man samtidigt är behandlare på samma avdelning?

Det är arbetsgivarnas ansvar att se till att det finns en bra arbetsmiljö, så att anställda inte blir utsatta för orimliga risker. Om arbetsgivarna inte tar det ansvaret kan man alltid vända sig till facket, man behöver inte stå ensam.

Det är personalens ansvar att se till att det är en bra miljö för patienter, att de blir bra behandlade och inte utsatta för orimliga risker. Om personalen inte tar det ansvaret, vem vänder man då sig till? Jag tror att man för det mesta står ensam då. Alldeles för ensam.



Jag har tidigare skrivit om våldtäkten på Piva här:
Helgen kom, då hände inget.
En vård som struntar i hur man mår. Hur ska man kunna börja må ok där?
Det fanns ett vittne, ändå var det oklart om det hänt.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

12 oktober 2013

Psykiatripolitik (fp).

För ett tag sen hörde jag av mig till politiker från m, fp, kd, c, mp, s och v, som jobbar med landstingspolitik här i Skåne. Min tanke var att de kunde formulera sina tankar om psykiatri, och hur man kan förbättra psykiatrin, och jag erbjöd dem att skriva en text på ämnet som jag kunde publicera här på bloggen. Att jag vände mig till landstingspolitiker istället för politiker på riksnivå handlade om att vården styrs av landstinget, och att det därför kan vara lättare att presentera konkreta förslag kring vad man vill göra i regionen (medan rikspolitiker för det mesta får hålla sig till allmänna eller övergripande frågor när det handlar om vårdpolitik).

De enda som svarat är folkpartiet, så idag är det deras text som publiceras. Kanske kan jag få in nån fler med tiden (och med moroten att inte låta fp vara de enda som uttalar sig här). Jag vet inte. Annars blir det bara detta. Det får väl vara ok då, att det är som det är. Det förvånar mig inte om de inte tycker psykiatrin är så viktig att de orkar lägga kraft på att formulera nåt kring sin politik på det området. Det stämmer rätt väl överens med min bild av läget. (Kanske är det också ett sätt att svara på frågan om vad de har för politik som rör psykiatrin, att inte ge något svar alls.)

Edit 15 oktober: Nu har även miljöpartiet skrivit en text, den hittar du här.

Och här kommer folkpartiets text om psykiatripolitik:


***

För folkpartiet är det viktigt att tidigt möta psykisk ohälsa innan det leder till något värre. Det är därför väldig viktigt att samhället jobbar förebyggande för att motverka psykisk ohälsa. För det finns en begynnande oro med den växande psykiska ohälsan hos unga människor. Inte sällan är detta kopplat till att ungdomar eller unga vuxna befinner sig i sysslolöshet, det vill säga att man varken studerar eller arbetar. De många drömmar och mål som en ung tjej eller kille har kan snabbt brytas ner tillsammans med den unges självförtroende. Sjunkande skolresultat, en stelbent arbetsmarknad och naturligtvis den osäkra världsekonomin är tre avgörande orsaker till att unga i hög utsträckning har svårt att skaffa sig ett jobb. Det är vår plikt att möta unga och hjälpa till med de problem och utmaningar de känner. För att det ska vara möjligt måste arbetet med förebyggande insatser och psykisk ohälsa få mer plats och få en tydligare struktur, inte minst inom primärvården. Ett exempel på detta förebyggande arbete är Unga vuxna-mottagningen i bland annat Lund som är för de lite äldre samt Första linjen som riktar sig till 6-18-åringar två bra exempel på verksamheter som etablerats för att möta de ungas behov av hjälp. Inför nästa år görs en ordentlig satsning där stödet förstärks till första linjen för barn och ungas psykiska hälsa och unga vuxna-mottagningarna. En ytterligare viktig del i arbetet med att förbättra psykisk ohälsa är vikten av kunskap. Kunskapen om psykisk ohälsa behöver spridas både i samhället och inom vården. För faktum är att psykiatriska diagnoser tillhör de vanligaste diagnoserna i samhället, men upplevs av många som stigmatiserande. Att drabbas av psykisk ohälsa behöver inte betyda att man har en psykiatrisk sjukdom, men kan vara nog så svår att bära. Det är därför viktigt att omgivningen får större förståelse för hela spektrumet inom psykiatrin. Sammanfattningsvis är det viktigt för Folkpartiet att det förebyggande arbetet fortsätter och att psykiatrin stärks ännu mer. På så sätt skapas en likvärdig vård över hela Skåne.

Gilbert Tribo (FP)
Regionråd


Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

4 oktober 2013

Ett sjukt objekt eller ett sjukt subjekt?

Bara en tanke till om detta med identitet som sjuk. Sen ska jag gå vidare, tänka på nåt annat, skriva om nåt som är mindre, enklare. Tydligare.

Men först detta. Också denna tanken behöver få finnas, få plats, formuleras.

Finns det inte en risk att man skapar en känsla av identitet utifrån sina problem, som ett sätt att trots problemen kunna förbli ett subjekt? Finns det inte något ytterst problematiskt i detta att man av vården, politikerna, myndigheterna, hela tiden förminskas till ett objekt?

I psykiatrin har jag så ofta upplevt det som att det centrala är att se mig som ett objekt, en sjukdomsbild, en symptomsamling. Att det andra är mindre viktigt, och att vad problemen gör med mig som person också kan vara mindre viktigt, att det är just detta att definiera det sjuka, få in det i rätt fack, sätta rätt etikett på det, och sen försöka behandla det, som är det centrala. Inte jag, oavsett om jag ser mig som sjuk i första hand eller som mer än så. Jag är inte viktig i de sammanhangen, bara som bärare av symptom. Jag som person försvinner bort nästan helt, blir oviktig. Det är inte som person jag får finnas då, bara som behandlingsobjekt. Och efter att ha hittat en diagnos man tror stämmer, är det den som är viktig. Går det inte att hitta en passande diagnos, är det ändå inte jag som blir viktig, och hur jag mår. Utan det: att jag är ett objekt som inte passar in i mallarna.

Med myndigheterna kan det vara lite olika, beroende på situation. Men jag har alltid fått byta handläggare ofta, sällan har jag träffat nån mer än en gång, min längsta kontakt på försäkringskassan var drygt ett år, på soc har jag haft nån lite längre än så. Men för det mesta har jag inte haft kontakt med samma person tillräckligt längre för att ha en chans att bygga upp relation nog för att bli någon för den andre. Där brukar jag bli ett fall, en arbetsuppgift, en inskickad blankett, någon i rehabiliteringskedjan. (Någon som inte passar in i rehabiliteringskedjan, modellen, ett objekt som inte heller här passar i de angivna mallarna.)

Och med politikerna, genom media. Där finns det för all del historier om människor som mår dåligt ibland, men när det handlar om politiken är vi alla förvandlade till siffror, statistik, en del av en procentsats i en redogörelse för något. Och vi som är sjukskrivna, vi med vårdbehov, oss har det pratats en del om. Eller, inte oss som personer. Bara vem vi är, i siffror, och hur man kan lösa problemet med den kostnad vi är. Det har presenterats så mycket åsikter som handlar om att alla kan jobba, om de bara får rätt uppgifter, och problematiserats kring "diffusa diagnoser" och hur det ska bli svårare att klassas som sjuk. Jag vet inte ens om jag känner mig som ett objekt i det sammanhanget, för det mesta är jag väl mycket mindre än så, ett gruskorn i maskineriet. Men något är jag, där i det politiska, i siffrorna.

Något. Inte någon.

Är det inte en helt grundläggande sak att vilja vara någon? Att det att förminskas till att bli något, ett objekt, känns helt fel, strider mot nåt djupt mänskligt? Jag tror det, att det är så. Men kanske utgår jag bara från mig själv, från min känsla av hur saker ligger till, kanske finns det ingen sanning i det.

Men jag tänker mig att om man blir förvandlad till ett sjukt objekt i för många sammanhang, om det är återkommande i situationer som spelar stor roll för en, där viktiga saker står på spel, där makt utövas mot en, där man skulle behöva få vara någon, då borde det kunna vara så att man i ren självbevarelsedrift går in i en starkare identitet av att vara en sjuk person.

Alltså: en sjuk person. Ett sjukt subjekt. En människa med problem.

I trots mot och kamp mot det som handlar om att bli reducerad till ett objekt, något annat än en människa.

Jag tänker på det, om det är så, om det är nåt som spelar roll. Om det att behöva kämpa för att vara ett subjekt skapar starkare identifiering som en sjuk människa, identifiering med problemen. Tänker på vad som skulle hända om det var annorlunda, om det skulle ha betydelse för detta med identitet. Om jag alltid blev bemött som en person, om jag fick vara någon, i alla kontakter med vården, myndigheterna, i den sortens situationer. Om jag slapp kampen som handlar om att få vara någon, slapp kämpa för min rätt att vara en person, vad skulle det då förändra?

Jag vet inte. Jag identifierar mig inte med mina problem, så jag kan inte utgå från mig själv i det, om det skulle spela roll. För min del föder det nog mest en ilska som jag använder för att skapa mig tydligare konturer som handlar om att vara mer än det som inte fungerar, det sjuka, det jag reduceras till när jag blir mött som ett objekt. Skulle inte liknande motreaktioner mot att ses som ett objekt kunna göra att man går starkare in i identiteten som sjuk, för att skapa mänskliga konturer i det sjuka, åtminstone få vara någon?

Jag vet inte. Kanske ligger det för nära, är för likt, det som handlar om att reduceras till ett objekt och att reducera sig själv genom att identifiera sig med sina problem. Kanske kan inte det ena vara en motreaktion mot det andra då. Det är bara en tanke, jag behövde formulera den. Och i vilket fall, om det ligger så nära, gränsar till varandra, vad skulle då hända om man blev mött som ett subjekt? Skulle det inte kunna vara en väg att lättare hitta en annan identitet än den sjuka?

Jag vet inte. Det är för komplicerat, det här med identitet. Men det finns nåt där, i detta som handlar om subjekt och objekt. Att i sin identitet behöva få vara ett subjekt, även om man mår dåligt, och att man så ofta blir mött som ett objekt. Det finns nåt där som spelar roll. Men jag kanske inte kan komma fram till vad, hur mycket jag än tänker nu. Så det får vara så, även detta inlägget får vara utan tydlig slutsats, utan snygg slutkläm. Jag tror det finns nåt där, i spänningen mellan att vara ett subjekt och att mötas som ett objekt. Men vad det är vet jag inte säkert. Bara att det är något.



Inlägget är till viss del en fortsättning på dessa två inläggen:
Att identifiera sig med sina problem eller sin diagnos.
Men är det alltid möjligt att klara av att inte identifiera sig med sina problem?


Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Men är det alltid möjligt att klara av att inte identifiera sig med sina problem?

Jag tänker på det där med identitet. Vad man skapar sin identitet utifrån, och hur mycket av den man klarar att hålla kvar helt på egen hand, om man inte får bekräftelse på den. Om ingen annan ser det man bygger sin identitet på. Ett kort tag är en sak, men en längre tid? Några år, många år? Vilka saker klarar man att inte tappa bort då, i bilden av sig själv? Och hur mycket av det man är (eller skulle kunna vara) har man inte med sig i sin bild av sig själv just för att ingen sett det, hjälpt en genom att bekräfta?

Jag tror det är rätt lite som man klarar att hitta och hålla kvar på egen hand. Kanske kan man ha kvar känslan av att man har vissa egenskaper eller förmågor om man under en lång period blivit mycket stärkt i att det är så. Att det då inte så lätt försvinner bort. Men ändå. Jag tror det är svårt. Detta att ha en bild av sig själv som inte sitter ihop med med de bilder andra ger en, av vem de tycker att man är.

Det finns såklart flera nivåer i det, som handlar om vad man klarar att hålla kvar på egen hand, och hur länge. Jag tror tex det kan vara plågsamt om man byter känsla av vem man är väldigt lätt, så det är nästan helt beroende av vilket sammanhang man befinner sig i, även om man växlar mellan olika bilder av sig själv där man har positiva egenskaper. Om man inte klarar att känna att det finns nåt stabilt bakom de olika rollerna, som inte förändras så lätt, och inte från dag till dag. Om ens känsla av identitet blir nästan helt överlämnad till andra.

Men tänker fortfarande mest utifrån att identifiera sig med sina problem. Hur det kan bli så. För jag tror inte att det alltid handlar om en väldigt svag känsla av vem man är, det är för enkelt, och då skulle det att man identifierar sig med sina problem lätt kunna botas om nån hamnade i ett sammanhang där annat än problemen uppmärksammades. Till viss del är det kanske så, men inte alltid, och jag tror det sällan är hela orsaken.

För vad händer om man inte blir sedd i det man är, om man bara blir sedd i det som är problem? Om man tex hamnar med en vardag som består av slutenvård, där man är kontrollerad i så mycket och fråntagen många möjligheter? Om man är någon som gillar att spela fotboll, men inte får gå ut ensam, och inte kan träna med sitt lag. Om man är någon som gillar att handarbeta, men varken får ha nålar, långa trådar eller saxar, pga risken att för självskadande. Om man älskar att laga mat och tänka ut nya rätter, men all mat kommer från storköket. Hur länge kan man hålla kvar det i sig, tänka att "jag är ju en sån som gör det här"? Kanske ett tag. När det fortfarande känns nära till hands att återgå, när det känns som om heldygnsvården är ett undantag från det "riktiga" livet. Men sen, när det vanliga livet blir främmande, och vården det normala, vad klarar man att hålla fast vid då?

Om det handlar om större saker, och om man hamnar i en sån situation när man är tonåring och håller på att forma sin identitet, eller när man befinner sig i en situation där hela ens liv krisat ihop, när det som varit av nån anledning brutits upp, när de vänner man haft släpper taget och försvinner bort, när man blivit av med sitt jobb, när man måste inse att det som varit är slut, och inte vet vad som ska komma. Om man är på en plats i sitt liv när man måste hitta nya bilder av sig själv, ett nytt sätt att vara. Om man inte kan luta sig mot hur man var som barn, vad man gjorde då, för att man behöver hitta ett vuxet jag. Eller om man byggt sin identitet på sitt jobb eller sammanhang, och inte längre har det kvar. Klarar man då att hitta bilder av sig själv att hålla fast vid, att hitta en känsla av vem man är, och inte tappa bort den?

Det är såklart olika. Men det finns ett problem i att hitta en känsla av det positiva man är, om man samtidigt behöver vård för psykiska problem. För att situationen i sig kan kännas så skamfylld och som ett bevis på att man är en dålig människa som inte klarar av sitt liv, eller situationen man är i. För att det kan kännas som ett misslyckande. Och också för att de människor man normalt har runt sig, de som brukar finnas där och se vad man är bra på, vem man är, hur man är, också kan plågas av att man mår så dåligt. Ju sämre man mår och desto mer vård man behöver, desto större är risken att det blir så. Att dem man har nära möter en med sin rädsla och vanmakt inför hur man mår. Att det de speglar är problemen. Att de kanske inte förmår något mer än det. Och såklart: ju sämre man mår, desto mer påverkad är man av sina symptom, av det som känns ohanterbart. Och ju mer vård man behöver, desto fler möjligheter att vara något annat än problemen blir tagna ifrån en.

Är psykiatrin då medveten om detta, och hur stor risk det är att människor går längre och längre in i en bild av att de bara är problem, att de tappar mer och mer av vem de är, mer än det? Och hur mycket det kan försvåra ett tillfrisknande? Vissa behandlare är absolut det, men jag skulle säga att systemet tyvärr tvärtom har en massa strukturer som kan förvärra det istället för att ta risken på allvar.

I psykiatrin är allt fokus på problemen, att bedöma, klassificera, behandla. Det är det man får uppmärksamhet för, det är genom dem man blir sedd. Och kanske låter det som att allt är i sin ordning, det är ju vård, då är det väl det dysfunktionella eller sjuka som ska uppmärksammas, behandlas, vara viktigt? Ja. Det ska det, men om en människa reduceras till att bara bli sedd i sina problem, finns inte då också risken att hon ser sig själv som just det? En människa reducerad till att vara bara sina problem, i alla fall om det är en längre tid, eller under perioder när behovet av vård är intensivt?

Så mycket i psykiatrin blir lätt ett destruktivt samspel. Där man kan bli rädd för att bli utan den hjälp man behöver, om man låtsas om det som är starkt i en, eller de alternativa bilder av sig själv man bär på. Där man inte vågar riskera det, om man inte vet hur man ska överleva utan hjälpen, och därför gömmer det. Inte låtsas om det. Om det är så för länge, är det inte en uppenbar risk för att man tappar bort det i sin egen bild av vem man är också? Är det inte risk att det som är synligt är det som alltmer formar bilden av en, även om man i början var medveten om att man gömde något friskt för att inte riskera att bli utan hjälp? Jag tror det.

Det finns så mycket strukturer som jag förstår är svåra att komma ifrån, men som är del av det här spelet. Det man brukar lägga ansvaret för hos patienterna, men som jag vill påstå är en del av systemet, en del av villkoren för att ens få räknas som patient. Som det här med hur svårt det är att bli tagen på allvar och få vård om man inte visar upp mycket svåra symptom. Att det finns ett sånt fokus på beteenden, och att bara de med lägst bmi, störst självmordsrisk, allvarligast självskadande kan få hjälp. Det är klart att det ska vara så, kan inte alla få hjälp måste de som mår sämst få hjälpen, allt annat vore jättekonstigt. Och det är också klart att det blir en spelregel i hjälpsystemet som uppmuntrar det sjuka, destruktiva. Jag förstår att det inte är tänkt så, men det är så.

Istället för att det ses som något entydigt bra om man som patient har tillgång till en annan identitet än den sjuka, kan man bli misstänkliggjord för det. Riskera att inte bli tagen på allvar, inte få hjälp. Kanske bli klassad som någon som bara manipulerar, lurar till sig insatser som man egentligen kunde klara sig utan. Kanske är man bara lat och vill slippa jobba? Kanske vill man smita från sitt ansvar i det vardagliga livet genom en period av slutenvård, fast man skulle kunna klara det om man bara ansträngde sig? Nej, psykiatrin som system är inte alls uppbyggt utifrån att man ska hindra människor från att göra sjukdomen till en identitet. Tvärtom, tyvärr. Sjukdomsidentiteten är en fördel, ibland en nödvändighet, om man ska bli tagen på allvar.

Men det är inte alltid det är så dåligt. Jag har minnen som är små öar av vanligt liv, trots allt, mitt i det som var ett liv helt upptaget av problemen. Det handlade aldrig om de läkarsamtal där jag försökte pressas att se och ta mina förmågor på allvar. Att ställas till svars för min oförmåga att ha dem nära på det sättet var bara skuldbeläggande, tyngande, fick mig att må dåligt. Nej. Det som spelade roll var det andra, det som var att praktiskt påminna mig om att jag också var något annat. De gånger nån började prata med mig om musik, och lät mig vara en jämlik i det. När vi kollade på ett tv-program och började prata om nåt utifrån det. När vi fick baka. När jag var inlagd på en avdelning där det var möjligt att göra utflykter, ha aktiviteter. Där det gick att få plats för något annat än det sjuka, när det gick att tycka om nåt, vilja nåt, vara något annat. Och bli påmind om de sammanhang där jag brukade vara något annat. Det spelade så stor roll. Jag orkade aldrig åka med på nån utflykt eller aktivitet då. Men bara att veta att det fanns, att det uppmuntrades, att det som handlade om nåt friskt inte var förbjudet att låtsas om. Det spelade så stor roll.

Kanske behöver vi tänka lite mer på det där. Vad som händer med någon som bara blir sedd i sina problem. Och vems ansvar det är att se något annat. Är det ok med en vård som aldrig ger uppmärksamhet på ett annat sätt än genom att fokusera på problemen? Och hur lång tid är det ok? Ett par dagar, veckor? Månader? Några år? Vem ska ta rollen att hjälpa människor att se det som inte är sjukt, om det inte finns anhöriga som klarar av att göra det?

Vi kanske borde fundera på det. Och kanske borde vi också fundera på hur mycket vården försvåras om någon bara blir sedd i sina problem. Det kanske finns något som går att göra där, något som handlar om att tillåta människor att vara människor även när de mår dåligt. Kanske går det att göra något med vårdsituationen så att det blir tillåtet att vara något mer än sina problem, lite oftare än det är nu.

Och kanske borde de existentiella skikten tas på större allvar. Frågan "Vem är jag?" spelar roll. Och om man mår mycket dåligt kanske man tappat bort svaret, eller famlar efter ett nytt. Vad händer då om psykiatrin beter sig på ett sätt som uppfattas som ett svar på frågan; "Du är problem", och i övrigt ignorerar allt som handlar om det existentiella? Det finns väl inget enkelt svar på det, eller rättare sagt är svaren väl många olika beroende på vem det handlar om, och i vilken situation hen är. Jag tror ändå att det finns något som kan göras bättre där. Som handlar om att se, och att hjälpa någon att se sig själv, hjälpa någon att se att hen är mer än det sjuka.



Detta inlägget är delvis en fortsättning på inlägget jag skrev häromdagen.
Och inlägget Ett sjukt objekt eller ett sjukt subjekt? är till viss del en fortsättning på det.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras.  Kommentarfältet är inte för debatt.

2 oktober 2013

Att identifiera sig med sina problem eller sin diagnos.

Med jämna mellanrum grubblar jag på det här med att identifiera sig med sina problem, eller sin diagnos. Lite på olika sätt. Vad står det egentligen för när det är så självklart att det är något dåligt att identifiera sig med problemen? Är det som när man ser det som självklart dåligt att identifiera sig som ett offer, eftersom man bytt betydelse från att offer betyder att man varit utsatt för något, till att det betyder att man gräver ner sig i självömkan och använder sin offerroll för att slippa ta ansvar för sitt liv?

Kanske är det så, men jag vet inte om det är så det är mest. Det finns en negativ klang i det, när man säger att nån identifierar sig med sina problem. Också i det är det nåt som handlar om att gräva ner sig, att man skulle välja bort att försöka komma vidare. Att stanna där, för att det är bekvämt på nåt sätt, ger en fördelar. Man gör sig till offer för det sjuka, problemen, diagnosen. Ja, lite är det samma sak. Kanske ganska mycket.

Jag tänker att det är nåt som handlar om att reducera sig till att vara i första hand sina problem, och att det inte är så konstigt om man gör det. Om man är dödssjuk, om allt i ens liv kretsar kring behandlingar, om man kämpar för att överleva dagen, hur ska man ha kraft för att se nåt annat än sjukdomen, hur ska man ha kraft att se sig själv, ge annat utrymme? Ibland tror jag det är övermäktigt, och att det kan vara det även med psykiska problem. Livet kan handla bara om det som är hemskt, för att inget annat faktiskt får plats, för att man inte vet hur man ska nå dit, för att man inte kan.

Men sen då? Det måste vara sen det är nåt dåligt att identifiera sig med det sjuka, inte när det är helt orimligt att klara nåt annat? Eller ser vi det som samma sak, som att det alltid skulle kunna vara möjligt? Jag vet inte. Tror det är som alltid, att vi menar olika saker med samma ord. Att vi kan nicka till varandra i samförstånd och vara överens. Tex om hur destruktivt det är att identifiera sig med sina problem. Fast egentligen vet vi inte om vi är överens, för vi vet inte vad de andra menar, om de menar samma som vi.

De senaste dagarna har jag grubblat mycket på vad det egentligen är, att identifiera sig med sina problem. Och om jag gör det. Jag tror inte jag gör det, jag vänder och vrider på det och tänker på olika delar av mitt liv. Hur det varit då. Det var så länge problemen inte fick synas, finnas, märkas. Då identifierade jag inte mig med dem så, som jag tror att man brukar mena. Jag byggde inget socialt liv utifrån det, jag skaffade mig inte nåt omhändertagande, ingen som tyckte synd om mig. Jag gömde det, och höll på att explodera av det. Kanske var det ändå då jag som mest identifierade mig med det, för att jag visste att det fanns en massa där som ingen såg, det kändes som att det var allt som var äkta, och att allt annat var en falsk yta. Som att problemen var jag, och resten ett spel.

Senare när jag mådde sämre och gick under identifierade jag mig som problem. Alltså inte med problem, utan som problem. Är det samma sak, eller nåt annat? Jag tror kanske att det är olika saker. Det handlade inte om att skaffa en identitet, det handlade om att se mig som problem rakt igenom, problem för andra, problem för världen, och jag tänkte att jag måste få bort mig, eftersom jag bara var problem. Är det ett sätt att identifiera sig, att se sig som rakt igenom inte värd att finnas? Jag vet inte.

Jag hade en massa diagnoser, de kom och gick och kom tillbaka ibland. Vissa kändes som att de var rätt, andra sa mig ingenting eller gjorde mig arg. Jag har aldrig känt mig hemma i diagnoserna, de har aldrig gett mig en sån där aha-upplevelse. Aldrig känts som om de satt ord på den jag är, det jag har med mig, det som känns. De har mest varit stämplar. Maktspel. Byråkrati. Inte jag. De har aldrig varit som ett hem för mig, aldrig varit identitet.

Senare har jag identifierat mig som traumatiserad, skadad. Ett offer. Det identifierar jag mig fortfarande som, men det är mer som ett konstaterande att det som hänt har hänt mig, och det har haft konsekvenser för mig. Inte att det sammanfattar allt jag är. Ändå. Det är där jag är närmast identifikation med mina problem, tror jag. Det är utifrån det jag skaffat vänner, sociala sammanhang där jag känt mig normal, för att andra kunnat förstå mig. Utifrån det och de människorna jag mött pga den identiteten har jag kunnat hitta plats att finnas på. Och plats där mina problem kunnat bli förstådda. Det har spelat så stor roll. Och faktiskt har det viktigaste i det varit att problemen kunnat sjunka undan, bli mindre viktiga. Att det har kunnat bli mer utrymmet för annat.

Genom att hitta plats där problemen kunnat finnas har jag inte behövt reducera mig längre. Jag har kunnat få tillgång till att vara allt möjligt parallellt. Också skadad, men inte bara.

Jag tänker ändå att det kanske inte räknas, att det inte är det man menar, inte så man tänker sig det. Att identifiera sig med sina problem. Inte som nåt av det jag sysslat med. Nåt annat, som jag inte vet hur det är eftersom jag inte varit där, och kanske inte haft nån tillräckligt nära som gjort det.

Orsaken till att jag grubblar på det nu är faktiskt känslan av att jag borde ha identifierat mig, kanske fortfarande borde göra det, om det ska räknas. Som att det är nåt som förväntas av mig, och som att det uppstår ett glapp när jag inte gör det.

Emellanåt tänker jag på mitt självskadande, och det kan bli som att det inte räknas. Som att det var ingenting, eller nåt annat. För att det var så små skador och så kontrollerat. För att jag inte har stora ärr. Jo, visst. Jag skadade mig i perioder för att handskas med saker som var för svåra. Ändå är det som att det måste vara nåt annat. För att jag aldrig passat in i mallen, visat de tecken man "ska" göra. Aldrig sett mig som en självskadare. Som att det var olika saker. Identifikationen som självskadande, och faktumet att jag skadade mig. Och som att det är identifikationen som avgör om det var på riktigt.

Jag tänker på det också för att jag krockar med föreställningar om mig. I kontakten med vården, myndigheterna. Och jag känner det som att jag tappar trovärdighet i deras ögon när jag inte identifierar mig med problemen. Alltså mitt liv är påverkat av mina problem varje dag. Jag är begränsad i så mycket att det är svårt att klara vardagen. Även om symptomen mest är fysiska nu så är det en sanning. Ändå. Det är som att det blir utan tyngd om jag inte identifierar mig med det. Som att det först då blir allvar. Inte när symptomen är så svåra att saker slutar funka, utan när jag gör dem till den jag är, det jag är.

Jag gör inte det. Jag gör faktiskt inte det. Och nästan allt bemötande med nya myndighetspersoner, vårdkontakter, i alla bedömningar som ska göras av mig, utgår man från att jag efter en såhär lång sjukskrivning inte kan ha nån tro alls på att jag är nåt annat än mina problem. Att det största problemet nog måste vara att jag inte tror att jag kan klara nåt. Det är där vi börjar, utifrån det allt jag säger blir tolkat. Min trötthet, min motvilja att göra saker som är för stora för mig att klara. Det blir inte tolkat som symptom på mitt sjukdomstillstånd, utan symptom på min identifikation med sjukdomen. Det blir tolkat som att jag är ovillig att ta mig ur den, identifikationen, och måste ha hjälp på traven. Pressas till det.

Jag vet att jag kan klara saker. Inte nu, för nu är jag för sjuk. Men egentligen. Jag har tro på min förmåga. Det är inte där orsakerna finns. Det är inte där man kan hitta lösningarna, i min syn på mig själv. Men det blir ett glapp. Jag har tänkt på det de senaste dagarna. Glappet som blir i såna kontakter, och vad det gör med mig. Vad som förväntas av mig, och vad som händer när jag inte uppfyller det. Varför det blir som att mina problem inte ses som riktigt allvarliga, om jag faktiskt lyckas nå fram med att det är en feltolkning att jag skulle identifiera mig med dem.

Kan man bara ses som sjuk på riktigt om man identifierar sig med sjukdomen? Fast vi alla är överens om att det är dåligt att fastna i en sån identifikation? Är det inte en kortslutning där nånstans som vi borde titta närmare på?

Jag kommer inte fram till nåt idag. Det är synd om du sitter och väntar på en smart upplösning, ett snyggt avslut. Det kommer inte komma.

Det finns nåt problematiskt i bemötandet och synen på problem och sjukdom, både i psykiatrin och i de myndigheter som ska hjälpa en ut ur sjukskrivning. Något som handlar om vem jag förväntas vara, hur jag förväntas vara.

Jag har skrivit om sånt tidigare, du kanske skulle läsa nåt av det. Kanske kom jag fram till en snygg avslutning nån av de gångerna. Jag minns inte. Jag orkar inte läsa igenom det nu. Men jag lägger lite länkar, så kan du kolla själv.




Jag tänker på denna bloggen. Är den ändå inte ett bevis på att jag identifierar mig med mina problem, eller åtminstone som patient?

Nej. Faktiskt inte. Jag använder bloggen som ett sätt att stärka min identitet som tänkande, analyserande och skrivande människa. Och kanske också som någon man borde lyssna på. Det är nåt annat, det ingår inte i rollen som människa med psykiska problem, och det är inte egenskaper som utgår från mina problem, även om det nu är så att texterna tar avstamp där. I problemen. Jag är ändå framförallt något annat än problemen här. Jag är en sån som försöker hitta ord, en sån som skriver ner dem. En sån som vågar mig på att tro att det finns människor som vill läsa.




Det finns två inlägg som till viss del är en fortsättning på detta inlägget:
Men är det alltid möjligt att klara av att inte identifiera sig med sina problem?
Ett sjukt objekt eller ett sjukt subjekt?


Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

27 september 2013

– Du är ju bara sån. Vi kan inte hjälpa dig.

Jag skrev i förra inlägget om en aspekt av varför det är problematiskt att placera beteenden i människors personlighet, framförallt om man samtidigt pratar om det som är i personligheten är något oföränderligt.

Psykiatrin har en egen version av detta, som handlar om personlighetsstörningar. Det har uppmärksammats en del att det är problematiskt att diagnosen borderline/EIPS ofta sätts automatiskt på människor som har självskadebeteende, eftersom det inte är alla som skadar sig som faktiskt har borderline/EIPS. Det i sig är ett problem, att man sätter diagnosen på för många personer. Jag hoppas att det är på väg att ändras, att man ska sluta sätta diagnosen slentrianmässigt om det enda symptomet är självskadande.

Men oavsett om man faktiskt har borderline/EIPS eller inte, så har jag upplevt att det hänt nåt med vården när jag blivit tolkad utifrån synen att mina problem beror på en personlighetsstörning. Det som hänt är helt enkelt att behandlare går in i en inställning som handlar om att det som är i min personlighet inte går att förändra, och därför måste jag släppa tanken att vården faktiskt kan hjälpa mig, och istället hitta sätt att klara att stå ut med att jag är som jag är, bara.

Det är ju inte korrekt. I mitt fall kan jag med säkerhet säga att det inte var sant, eftersom jag efter det förändrat väldigt mycket och inte längre har kvar de problem jag sökte hjälp för då. Men jag tror inte att det heller var sant att jag hade en personlighetsstörning på det sättet som jag då tolkades, så kanske är det helt utan betydelse hur det var för mig.

Även människor som har fått diagnosen borderline/EIPS på ett korrekt sätt, kan förändras med hjälp. Det finns behandlingsmetoder, tex MBT eller DBT, som är specialiserade just på att hjälpa människor med den problematiken, och man kan också få hjälp genom andra former av terapi. Om man kan bli frisk från en personlighetsstörning, i betydelsen att den helt ska försvinna, är nåt som diskuteras. Och kanske är det omöjligt att komma fram till något med tanke på hur svårt det är att definiera vad som faktiskt är friskt. Det man har kommit fram till är att det finns sätt att behandla människor med personlighetsstörning så att deras dysfunktionella symptom minskar, och deras liv fungerar mycket bättre. Trots allt är det väl det människor egentligen önskar för det mesta när de söker vård, att få hjälp med det som gör deras liv ohanterbart.

Jag hoppas kunskapen om att personlighetsstörningar inte alls är omöjliga att behandla sprids, att den sortens bemötande jag varit med om redan är på väg bort. Att det inte ska kunna bli som för mig, att det räcker med att spekulera kring att någon kanske har en personlighetsstörning, för att inställningen ska bli att det är hopplöst och inte ens lönt att försöka göra något. Som att problemet flyttades från de problem som gjorde att jag sökte hjälp, till att handla om att jag hade en felaktig inställning och uppfattning som gick ut på att jag trodde att vården kunde hjälpa mig.

Det är klart att det kan variera från person till person hur mycket man klarar att förändra, hur hårt man orkar jobba för att saker ska bli annorlunda, fungera bättre. Men även i de fall där ingen djupare förändring kan ske, kan man välja att bemöta på ett annat sätt. Man kan bekräfta att man ser att personen har det svårt, och känner det som att livet är ohanterbart. Man kan tillsammans leta efter former av stöd som kan göra det lättare, åtminstone så det känns möjligt att leva.

Jag köper inte riktigt det där att det ska vara ok för vården att bara ge upp människor, definiera dem som hopplösa. Framförallt inte när de riskerar att dö. Det är väldigt sällan det inte finns nåt alls att göra, och att placera problemen i någons personlighet kan inte vara en väg vi accepterar att vården tar för att slippa ansvar, för att berättiga att de ger upp att försöka hjälpa någon.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

– Hen är ju bara sån. Hen kan inte hjälpa det.

Visst har vi hört det sen vi var små? De där replikerna som definierar att nån bara är så. De som säger att ett och annat får man helt enkelt stå ut med, för personen kan inte hjälpa hur den är.

Det kan inte bara vara jag som haft nån i klassen som betett sig gränsöverskridande eller våldsamt, och där det blivit definierat som att hen är ju sån. Jag tror inte bara det är jag som hört vuxna prata om andra vuxna människor (med varandra eller med barn) och göra någons vredesutbrott, dåliga tålamod eller perfektionism till något normalt, genom att placera det i personligheten, göra det till en del av vad hen är. En del av det man får tåla bara, för människor är ju olika.

Till viss del är det väl en bra sak, man måste ha lite tålamod och överseende med att människor inte alltid är som man önskar, eller att man inte alltid kan förstå sig på dem. Det måste man hitta sätt för att handskas med. Men det jag funderat mest på är de fall när det används för att rättfärdiga ett beteende som faktiskt inte är acceptabelt. Och när man genom att definiera det som något personen är, också definierar det som något som är oföränderligt, och som personen därför måste förlåtas. För hen kunde inte hjälpa att hen slog, inte kunde kontrollera sina impulser, slösade bort hela familjens pengar, sa en massa elaka saker. Det är ju bara sån hen är.

Vi borde inte bli arga på någon som beter sig dåligt eller gör oss illa, om det beror på hur hen är. Faktiskt borde vi vara snälla istället, visa att vi förstår hur svårt det är, att vara en sån som slår, skriker, våldtar, gör andra illa. Är det inte det som ligger nära till hands? Att rättfärdiga det som inte är ok, och att plocka av någon ansvaret för sina handlingar. Att göra den som är förövare till offer istället, offer i att hen är den hen är, och att det faktiskt måste vara mycket hemskare än att vara den som råkar stå ivägen, som blir gjord illa.

Jag vet, ibland kan det handla om nån form av medberoende, och då är det inte så enkelt som det låter, att klara att lägga ansvaret för någons handlingar hos personen själv. Och kanske är det aldrig det i vilket fall. För det finns väl alltid orsaker till att man beter sig som man gör, orsaker som man själv och de runt en kan vara medvetna eller omedvetna om. Det är väl sällan så att man bara kan sluta, från en dag till en annan. Det behövs mer än så. Kanske tid, förmodligen hjälp. Men ändå. Även om det behövs tid, kraft, hjälp och stöd för att det ska gå att förändras, så går det faktiskt ofta.

Det är få saker som är oföränderliga, och jag fattar inte hur vi nånsin kan gå med på inställningen att nån bara är sån, när det handlar om beteenden som gör andra allvarligt illa. Jag fattar inte varför vi skyddar någon som skulle behöva förändras, till ett pris att andra människor ska bli skadade, och att deras skador inte får tas på allvar.

Att nån är på ett visst sätt, betyder inte alltid att hen måste vara så. Kanske betyder det att vi måste hjälpa personen att se att det är mycket som går att förändra och hur man kan göra för att nå dit. Kanske måste hen få hjälp att se vad som faktiskt är en del av hen själv, och vad som är dysfunktionella beteenden som går ut över andra.

Jag önskar att vi kunde sluta med det här att placera en massa saker i någons personlighet, och därmed automatiskt definiera dem som oföränderliga, något hen och omgivningen måste stå hjälplösa inför, måste leva med. Helt enkelt för att jag tror att det sällan är sant. Jag tror att de flesta är förmögna till att förändras.

Och i vilket fall, även om någon inte kan eller klarar att förändras, tror jag det är viktigt att lägga ansvaret för skeenden på rätt person. Även om nån skulle vara oförmögen att förändras, betyder det inte att situationen inte går att förändra. Om någon blir skadad önskar jag att det aldrig skulle förminskas och viftas bort med "hen är ju bara sån". Om hen nu inte kan förändras kan omgivningen åtminstone välja att handskas med det på ett klokare sätt. Man kan bekräfta, välja att säga andra saker, där verkligheten för den skadade också får finnas, och där situationen inte definieras som oundviklig. Man kan säga: "Hen är sån. Det skadade dig, och det var inte ok att skada dig. Vad kan vi göra för att skydda dig i fortsättningen, och för att ingen annan ska bli skadad?"




Detta inlägg hör (litegrann) ihop med nästa: – Du är ju bara sån. Vi kan inte hjälpa dig.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

20 september 2013

Det fanns ett vittne, ändå var det oklart om det hänt.

Mannen som är misstänkt för att ha våldtagit en kvinna på Piva i Malmö är häktad och flyttad till en rättspsykiatrisk avdelning. Han nekar, men det finns ett viktigt vittne. En i personalen såg delar av händelsen. Allt enligt den här artikeln i sydsvenskan.

Låt oss stanna upp ett par sekunder. Tänka efter. Det tog fem dagar att polisanmäla händelsen. Det fanns en i personalen som såg det som hände. Åklagaren säger, efter att ha pratat med vittnet, att det var ganska klart att ett allvarligt brott begåtts. Verksamhetschefen inom psykiatrin rättfärdigar däremot att det tog fem dagar att anmäla, eftersom det var oklart.

Vad sysslar psykiatrin med? Och varför? Kanske skulle man ha en intern utbildning tex för cheferna, där det klargjordes vad som är psykiatrins område. Och vad som inte är det. Tex bedömningar och utredningar i rättsfall är alltså inte något vården ska syssla med.

Enligt Thérèse Eriksson flyttades den våldtagna kvinnan till en annan avdelning direkt efter våldtäkten. Hoppas det är sant. Hoppas det finns någon som ger henne allt stöd hon behöver.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera det jag skriver om får du göra det på annat håll.

18 september 2013

En vård som struntar i hur man mår. Hur ska man kunna börja må ok där?

Nästa vecka har jag avslut med min gamla terapeut. Jag tänker mycket på den terapin vi hade, som ligger ett par år tillbaka i tiden. (Ja, jag vet att man brukar ha avslutet innan man slutar, men nu är det inte så i detta fallet.) Och idag när jag bär den där historien om våldtäkten på piva nära under huden tänker jag på det enkla, det stora. Det jag önskar att alla inom psykiatrin såg som självklart.

Hon betedde sig envist som om jag hade ett värde, det var så jag började tro på det. Att jag var värd nåt.

Hon var rädd om mig och gjorde vad hon kunde för att inte skada mig, och när hon ändå gjorde det tog hon ansvar för sina handlingar och försökte hjälpa mig att bli trygg igen. Då kunde jag lära mig att det inte är ok att skada mig.

Hon lyssnade på mig och trodde på det jag berättade, hon lät mig finnas med mina ord, tankar och känslor. Först då började jag på allvar tänka att jag fick ta plats, fick vara jag, med det jag bär på.

Hon lät mig behöva hjälp, och behöva henne. Det var så det slutade kännas farligt att ha behov, när jag kunde få.

Det fanns en massa annat också. Ord, behandlingsplaner, terapeutiska redskap. Ni vet, allt det där. Men det viktigaste. Det fanns där, i det enkla, det som verkar vara så svårt, det som så ofta glöms bort. Det viktigaste, som jag önskar att alla behandlare hade med sig.

Det som hände på piva. Det säger motsatsen. Att låta en patient bli skadad medan hon är i vård, och sen inte ta det på allvar. Det säger: det spelar ingen roll om du skadas. Det säger: du har inget värde för oss, vi struntar i hur saker blir för dig.

Det är kanske därför nyheten fastnar i mig, för att det är det jag hör. Det kanske fastnar för att det är så omöjligt. En vård som struntar i hur man mår. Hur ska man kunna börja må ok där?


Helgen kom, då hände inget.

Dagen började med att jag läste den här nyheten om en "misstänkt våldtäkt" på Piva i Malmö. Den följer mig genom dagen, jag lyckas inte ruska av mig den. Och jag vet precis varför, för den drar i sånt som för mig handlar om det jag tycker sämst om med psykiatrin.

Först. Piva är alltså psykiatrins intensivvårdsavdelning. Jag vet att det ser olika ut på olika håll hur det är uppdelat och organiserat, men har de inte ändrat om alldeles i Malmö sen jag var på sjukhuset senast, så finns det allmänpsykiatriska avdelningar, som är för patienter med tex depression, självskadebeteende eller ångestproblem av den storleksordningen att det är risk för självmord. Det finns också psykosavdelningar som är för dem som har psykossjukdomar, och en akutpsykiatrisk avdelning som är den man kommer till efter bedömningen, och där man kan stanna tills det finns plats på en av de andra avdelningarna, eller vara om man bara behöver vara inlagd över natten och kan åka hem igen sen. Förutom de avdelningarna finns intensivvårdsavdelningen. Det är där man vårdar dem som är våldsamma eller utåtagerande av olika orsaker. Där ska det finnas "tät personalnärvaro", som det står i artikeln, och personalen ska också vara vana vid att handskas just med våldsamhet.

Jag har aldrig själv varit på den avdelningen, så kan inte skriva om upplevelser av att vara där. Men jag vet att många som är där vårdas med tvång och att risken för våld är större på den avdelningen än på de andra. Att det lite är därför den finns. Man kan ju fråga sig hur det alls kan ske en våldtäkt på en avdelning som rimligen borde ha rutiner för att se till att patienterna inte skadar varandra. Kanske finns det brister där. Jag har ingen aning, och jag hoppas att man ser över det nu. Det är en tragedi att det kunde ske, men trots allt kan inga rutiner i världen hindra alla katastrofer, och egentligen är det inte det som gör mig mest upprörd. Det som gör mig mest upprörd är hur man sen handskas med det. Låt mig citera ur artikeln:

"Personalen upptäckte samma dag som händelsen, på fredagen, att allt kanske inte stod rätt till. /.../ 
– Det hände på fredagen. Sen kom ju helgen. Och då hände inget. Sen fick man ha samtal med den som blivit utsatt för detta, för att ta ställning till om man skulle polisanmäla eller inte.
– Det är viktigt att vi gör det, att vi inte bara rusar iväg och polisanmäler."

[sydsvenskan.se]

På fredagen upptäckte personalen att inte allt stod rätt till. Först på onsdagen hade de lyckats prata med den som utsatts. Skälen man uppger till att det dröjt handlar inte om att hon varit så psykotisk att det inte gått att kommunicera, eller nåt annat i den stilen. Nej. Det man uppger är att det var helg. Det verkar vara anledning nog att inte göra något. Som om det inte går att prata på helger.

Fem dagar. Vad hände på de dagarna? Fortsatte den våldtagna kvinnan vara inlåst på samma avdelning som förövaren? Förväntades hon klara av att dela korridor, matsal, att riskera att möta honom när som helst, förväntades hon klara av att det, som om det var normalt? Jag vet inte såklart, det står inget i artikeln om de handskades med problemet på nåt sätt alls medan det var helg, om de gjorde något för att skydda henne. De kanske gjorde det. Det kan ju vara så att psykiatrin bara har en chef som inte fattar att det hade sett bra ut att säga det då. Om man gjorde nåt. Jag behöver ju inte vara så elak att jag tar för givet att inget gjordes, men jag tänker inte heller vara storsint nog att tänka att det självklart var någon som gjorde något för att trygga den som nog blivit utsatt. De hade ju inte kommit fram till om de trodde på hennes utsatthet än. Det skulle vara likt psykiatrin att inte göra nånting. Det var ju helg. Det är allt som är sagt. Helgen kom, då hände ingenting.

Ett stort problem jag ser är att psykiatrin inte ser var gränsen för deras ansvarsområde går, och att man därför tappar bort det som borde varit deras ansvar.

"Vi måste först göra viss utredning själv innan vi polisanmäler /.../ Hade vi varit helt hundra på att vi misstänkte en våldtäkt hade vi givetvis polisanmält direkt. Men vi var inte var helt på det klara med hur detta gått till och alla inblandade parter kunde inte styrka det, säger Sven-Erik Andersson."

[sydsvenskan.se]

Det verkar som att psykiatrins verksamhetschef verkligen tror att man både har kunskap om rättsliga bedömningar, och att det är man själv som ska göra dem. Jag tror de flesta skulle säga att det är det vi har polis och rättssystem till, att bedöma om ett brott begåtts, komma fram till hur det gick till och vem som är skyldig (om det är möjligt). I åtminstone detta fallet ser psykiatrin det som sin sak att redan ha gjort utredningen, och bara lämna över till polisen om de redan kommit fram till hur saker ligger till, och att ett brott begåtts.

Jag tänker mig att det rimliga skulle vara att inse att det inte är psykiatrins jobb, att de bedömningar psykiatrin är ansvarig för är de som handlar om medicinska tillstånd, och att brott faktiskt är ett annat område och en annan sak att bedöma. Jag tänker att om man faktiskt tog in att det var så, att det är polisen som ska bedöma och utreda brott, så hade man också kunnat se vad som kunde vara ens egen roll, om man borde göra något. Förutom att polisanmäla meddetsamma då, vilket borde vara självklart om man misstänker brott. Tex kanske man kunde kommit fram till att det skulle vara en bra idé att försöka säkra bevis om det fanns såna. Att se till att den våldtagna kom till en läkare som kunde undersöka henne borde inte vara helt omöjligt med tanke på att hela sjukhusområdet är inom gångavstånd från psykiatrin. Att se till att eventuella skador dokumenteras, det kunde vara lämpligt att ta ansvar för, tänker jag, om man har en patient som inte har rätt att komma och gå som hon vill, och som förmodligen inte anses kunna ta övertänkta beslut pga sitt tillstånd.

Inte ens i efterhand ser man att det rimliga är att polisen gör polisarbetet. I artikeln understryks det istället hur viktigt det är "att vi inte bara rusar iväg och polisanmäler" istället för att beklaga att man haft bristande och felaktiga rutiner. För rutinerna borde väl vara att alltid polisanmäla så fort man tror att ett brott begåtts? För visst kan brott begås även mot människor vars verklighet på ett eller annat sätt rämnat, människor som kanske själv är våldsamma? Visst är även de människorna personer som ska behandlas som alla andra inför lagen, eller har jag missat något viktigt? Fråntas man sitt allmänna människovärde om man mår tillräckligt dåligt? Är det psykiatrins uppgift att utreda när ett brott egentligen kan räknas som ett brott, om det begås på en avdelning, om det är en patient som gör en annan illa?

Det som trots allt gör mig mest upprörd är att verksamhetschefen konsekvent försvarar personalen, agerandet, och att polisanmälningen dröjt. Han kunde ha valt att beklaga det inträffade, att säga att det naturligtvis är tragiskt, att det inte borde kunna hända, och att de ska se över sina rutiner både vad gäller när man ska göra polisanmälningar, och om man har bra rutiner för att hindra att patienter gör varandra illa. Han kunde varit tydlig med att han som verksamhetschef naturligtvis har det yttersta ansvaret och att det är ett stort ansvar att låsa in en människa när hon mår dåligt, och att man då alltid måste kunna vara trygg med att man inte skadas. Att det är fruktansvärt att någon som redan mådde så dåligt blivit utsatt för detta, och att det är hans avsikt att göra vad han kan för att hon ska få så mycket hjälp hon behöver nu.

Inget av det säger han. Det ska göras en internutredning för att se hur det kunde inträffa. Det är det enda. I övrigt försvarar han personalen, deras agerande, att man inte polisanmält.

Det är så man brukar göra. Hålla varandra om ryggen, se till att aldrig tro på att någon gjort något fel. Strunta i konsekvenserna för patienterna. Jag vet, det är inte alla som gör så, eller sympatiserar med att det görs. Men det är det vanliga. Lojaliteten, och att inte släppa den, att aldrig släppa den.

Jag undrar hur man får hjälp om man traumatiserats av en våldtäkt medan man var inlagd inom psykiatrin. Jag undrar vems ansvar det är att hjälpa en att läka då. Att inom psykiatrin få hjälp för skador man fått inom psykiatrin? Är det inte omöjligt? Åtminstone om psykiatrin inte tagit det på allvar, om de dröjt med att polisanmäla, om systemet visat hur det väljer att vara lojalt med alla som jobbar inom det. Är det inte omöjligt åtminstone om lojaliteten med systemet valdes framför att försöka ge en upprättelse?

Det är så tragiskt. Och det är så typiskt psykiatrin. Att låtsas att allt var i sin ordning, fast det så uppenbart begåtts fel. Fast man underlåtit att göra det man borde ha gjort. Som om det ändå var ok. Helgen kom ju. Det vet väl alla. Då händer ingenting.


1 september 2013

Att diskutera vård med andra patienter.


Kimberly Kjellberg twittrade om det här anslaget som sitter på en slutenvårdsavdelning. Jag har aldrig varit på den avdelningen, eller vårdats inom psykiatrin på det stället, så vill varken peka ut nån eller spekulera i hur vården ser ut just där. Men jag tycker det finns en del saker som är problematiska med detta, och som jag kan känna igen från den vård jag tagit del av. Framförallt vad gäller den första punkten:

"Diskussion mellan patienter kring vårdinnehåll, sjukdomsbild, medicinering och behandlingar är inte acceptabelt. Finns frågor eller funderingar kring dylikt hänvisar vi till att man vänder sig till personal."

Det kanske låter självklart, och jag kan till viss del se det adekvata med förbudet. Det är ganska vanligt med samtal där man triggar varandras dåligmående. Där man pratar om självskadande, självmordstankar, självmordsmetoder, ätstörningar och annat, på ett sätt så att man förvärrar för varandra. Det behöver absolut inte vara med det syftet, men det kan lätt bli dåligt, och såklart ska man göra vad man kan för att såna samtal ska undvikas. Överhuvudtaget ska man göra vad man kan för att saker som får patienter att må sämre ska undvikas, tänker jag.

Men även vad gäller den sortens triggande samtal som blir destruktiva känner jag mig skeptisk till denna lappen. Varför? Jo, för att det är en lapp. På vilket sätt skulle den kunna lösa det problemet? Kanske patienter ser till att byta samtalsämne om personal är i närheten, men att problemet döljs betyder verkligen inte att det är försvunnet. Istället önskar jag att personalen var närvarande, pratade med patienterna, satt i dagrummet och småpratade med de som var där, så fort de hade tid över. Och att de i stödsamtalen kunde ta upp sånt som är problematiskt med att finnas på en slutenvårdsavdelning, och se vilka saker som är jobbiga för just den patienten. Har hen haft ett samtal där hen blivit triggad av tex självskadeprat, så behöver hen nog prata om hur man kan handskas med det, och en behandlare som är medveten om problemet kan finnas där och hjälpa till genom att visa strategier för att man ska kunna stabilisera sig efter ett sånt samtal, och prata om hur man kan göra för att undvika att hamna i det destruktiva igen. Hur man kan sätta gränser, att det är ok att gå sin väg. Man kan prata om vilka saker som egentligen är riskfyllda för just hen om det blir prat om, och visa att alternativet att inte delta i den sortens samtal finns.

Om såna samtal är så tydligt förbjudna och istället förs i skymundan, så antar jag att personalen räknar med att patienter ska följa reglerna och inte ha såna samtal, och att man då inte finns tillgänglig för att hjälpa någon som mått dåligt av det, och inte heller finns tillgänglig för att hjälpa någon att sätta gränser eller gå ifrån såna samtal. Jag tänker mig att det finns en risk att den reaktion man istället får om man berättar att man mått dåligt av ett sånt samtal är att man blir skuldbelagd för att man deltagit i ett sånt samtal, som är mot reglerna.

Jag tycker att behandlare överlag är dåliga på att hjälpa patienter med det som är jobbigt i slutenvårdssituationen. Det kan tex vara svårt att vara inlåst, att bli kontrollerad, att inte ha så mycket integritet som man behöver, att kanske aldrig ha chansen att vara ensam. För att inte tala om hur svårt jag tror det kan vara att bli utsatt för att tex bältas. Att det kan vara jobbigt för patienten betyder inte att det är fel att försätta hen i en situation där hen måste stå ut med det. Det kan vara det enda alternativet om man ska hjälpa någon att klara att inte ta livet av sig, eller hjälpa någon ur en psykos. Att sättet att behandla patienterna är ok och kanske de bästa alternativ som finns till hands upphäver däremot inte alls att det kan vara jobbigt för patienten. Och jag önskar att behandlare var bättre på att ta upp de sakerna, och hjälpa människor att handskas med det. Det finns kanske saker man kan göra för att det ska kännas lättare, utan att man ruckar på säkerheten. Och det finns garanterat saker personalen kan göra för att patienten ska känna sig tryggare. 

Nåväl, det var en liten utsvävning. Tillbaka till lappen. Det är inte bara samtal som blir triggande och destruktiva som är förbjudna. Nej, alla samtal som handlar om behandling, vårdsituation och sjukdomsbild är det. Jag kan inte se det rimliga i det. Varför? Av flera olika anledningar.

En anledning är att andra patienter är en bra informationskälla kring vilka olika behandlingsalternativ som finns. Hur de fungerar, vilka fördelar och nackdelar de har. Jag har ofta upplevt det som att det är hos patienter man kan få reda på vad som finns, och att det är där man kan få en hyfsat nyanserad bild av vad behandlingsalternativen faktiskt innebär. Från personalens sida är det svårt att få sån information. Dels för att de själva inte genomgått någon behandling, och därför inte kan ge en bild av hur de upplevde det. Dels verkar de ofta rätt ointresserade av att ge den sortens information, och många förespråkar bara den metod de själva använder. Att få en kbt-terapeut att förklara varför kbt är bra är en sak, men att få samma människa att förklara storheten med psykodynamisk terapi är inte lika lätt. Att få en läkare att säga att medicin kommer lösa ens problem brukar vara ganska enkelt, men man kan inte räkna med att hen kan ha en nyanserad utläggning om olika samtalsterapier, vad de innebär och på vilka sätt de skulle kunna hjälpa en. Såklart är detta en förenkling, det finns de som har koll, det finns de som kan informera, men för det mesta är det inte så. Patienter däremot har ofta skickats hit och dit, provat det ena och det andra, och kan jämföra och berätta om det på helt andra sätt.

Detta handlar alltså även om vårdalternativ som inte erbjuds inom slutenvården. Men min erfarenhet är att det kunnat hjälpa mig väldigt mycket bara att hitta något att tro på, att få höra om något som hjälpt någon annan. Att hitta ett hopp om att det kan finnas något som kan hjälpa även mig. För mig har det varit väldigt värdefullt, och jag kan inte se det rimliga i att förbjuda patienter att hjälpa varandra på det sättet. Patienter kan ha en kunskap med sig som de flesta behandlare saknar, som utgår från att själva ha varit i behandling. Varför inte tillskriva denna kunskap ett värde, och varför förbjuda denna kunskap att spridas?

En annan anledning till att jag tycker att det är orimligt att patienter inte ska få prata om vården är att det kan vara svårt att bli tagen på allvar tex i hur svårt det kan vara att ha biverkningar av mediciner. Jag har oftast upplevt det som att det viftats undan som oväsentligt, om jag alls kunnat få bekräftat att det rör sig om biverkningar. Hos andra patienter har jag kunna hitta förståelse och igenkänning, vilket har betytt mycket. Behandlare kan också vara dåliga på att informera, ibland känns det som att patienter ska veta så lite som möjligt om den vård de får. Som att det skulle påverka behandlingen om de blev informerade, och som att det går att uppnå bra vårdresultat utan att blanda in patienten i alltför hög grad. Hur många ECT-behandlingar är det vanligt att ge? Vad ska man göra om man tappar minnet? Är det normalt att blanda hur många mediciner som helst? Är det normalt att kombinera ECT och mediciner? Vilka mediciner är egentligen narkotikaklassade? Sånt har jag haft svårt att få svar på från personalen. Och då har jag ändå vågat fråga. Ett problem kan ju också vara att personalen inte alltid är så lätta att få tid och uppmärksamhet från, och att det kan vara svårt att orka eller klara att ta plats när man mår dåligt, och då finns patienter där och är betydligt lättare att fråga. Behandlarna skulle kunna vara mer tillgängliga, och då skulle man kunna undvika en del av att patienter vänder sig till varandra. Men jag tror inte att det skulle lösa allt. Framförallt har jag saknat en syn inom slutenvården som handlar om att göra patienter delaktiga i sin vård. Det är något jag önskar ändrades, och jag önskade att man såg det rimliga i att låta patienter få reda på mer. 

En tredje anledning till att det är dåligt att förbjuda patienter att prata om vården är att slutenvården är ett eget system som kan vara svårt att förstå när man är ny i det. Det finns särskilda spelregler, och olika avdelningar har olika regler. På vilket sätt skulle det vara dåligt för patienter att hjälpa varandra att förstå hur man ska göra för att be om permission på det korrekta sättet, om det finns en tvättmaskin man får använda, om man ska gå in i köket och sätta sin tallrik när man ätit, eller om det är helt förbjudet, eller andra mer praktiska saker kring vården? Jag förstår det inte. Kanske skulle det vara rimligt att personalen informerade om det, men om de missat eller inte är tillgängliga? Det kan vara mycket värt också att kunna fråga andra patienter om sånt som handlar om olika behandlare. Tex vilka man kan lita på att de kommer och hämtar en när det är middag och vilka som räknar med att man själv håller reda på tiden. Vilka som ser till att det finns kvar vegetarisk mat när man kommer och vilka som inte bryr sig och låter vem som helst få av den, vilket kan göra att man blir utan mat om man är lite sen. Det kan också vara skönt att få bekräftat att vissa i personalen kör med maktspel och behandlar patienter dåligt. För att man då lättare kan vara beredd, och lättare kan se att det inte handlar om en själv och att man skulle ha gjort nåt som utlöst det. Att höra andras berättelser om dem som jobbar på avdelningen kan vara ett sätt att göra det sociala spelet begripligt, och verkligheten på avdelningen möjlig att leva med. Att bli hänvisad till att fråga personalen om det? Det är helt orimligt. Vem i personalen skulle säga att "jamen X är taskig mot alla, att hen sagt elaka saker till dig är inget personligt", eller ens verifiera det som hänt? Min upplevelse är att det vanliga i såna situationer är att personal försvarar varandra, och att man får allt placerat hos en själv.

Att prata om diagnoser kan låta som en dålig sak, och ibland kan det bli triggande. Men det kan också ha en funktion av att bli verifierad, speglad, och begriplig för sig själv. Antingen om man tycker att diagnosen är rätt eller inte. Från andra patienter kan man få reda på om en viss läkare sätter samma diagnos på nästan alla. Tex har jag varit med om läkare som satt borderlinediagnos på alla tjejer under 30 på avdelningen. Det kan ju hända att det var korrekt, men det kan också vara så att behandlare gör slentrianmässiga bedömningar, och det kan betyda mycket att kunna se det. Det är något man aldrig kommer kunna få hjälp av från personalen.

Jag tycker också det är rimligt att få lov att prata av sig om sånt som händer på avdelningen. Sånt personalen gör som är jobbigt för en. Sånt man grubblar på. Att få gråta och bli tröstad om man inte blir trodd, att bli lugnad om man är rädd. Att få vara arg utan att nån går och hämtar behovsmedicin. Såna saker önskar jag att det fanns personal för, för det kan bli för tungt för patienter att ta hand om varandra. Men att man aldrig skulle få kommunicera kring det som händer, prata skit om personalen, vara frustrerad för att man inte har tillåtelse att gå ut ensam, och att ingen kan komma och hälsa på en? Att man inte skulle få fråga andra hur de mår, vad de tänker på, hur de upplevt något? Det blir konstigt. Att engagera sig i livet tillräckligt för att vara social med andra har varit friskhetstecken för mig, det har varit väldigt konstigt när det motarbetats. Såklart måste det finnas gränser för vad som är ok när alla mår så dåligt, och såklart kan det bli väldigt destruktivt. Där har personalen ett ansvar, att se till att det håller sig på en ok nivå, och att försöka hindra att det blir destruktivt. Men att göra det genom att sätta upp en lapp? Att göra det genom att försöka förbjuda alltihop? Jag tror inte det är en bra väg. Jag tror inte ens att det är en väg som leder åt det håll man önskar, snarare finns det risk att man förvärrar saker och att förtroendet för behandlarna minskar i samma takt som förbuden ökar.





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.