Detta inlägget kan nog upplevas som triggande. Var snäll och låt bli att läsa om du vet att det är risk att du mår sämre av sånt som handlar om självmord.
Jag tänkte att jag skulle hålla mig till de där inläggen om trauma denna sommaren. De som mestadels är i en annan stil än texterna här brukar vara, de som är skrivna för ett annat sammanhang. Men alltså. Jag kollade på en film igår. Det fanns ett självmordsförsök där. Det var sorgligt, man förstod att han mådde dåligt, att det fanns något tungt och ohanterbart som var orsaken till självmordsförsöket. Bakgrunden som ledde till att han sen låg där och inte hade dött fast det var hans vilja, den var begriplig. Ganska verklig.
Men det är något med självmordsförsök på film. Är de inte nästan alltid liksom rena, stillsamma, sorgliga? Och de anhöriga, de som är nära, de som älskar personen, är de inte ofta liksom behärskat livrädda, innan de vet hur det går, om personen kommer överleva, och sen lättade. Tårögt lättade. Och allt blir tydligare sen, om vad som är viktigt i livet, hur mycket man betyder för varandra, hur mycket man älskar varandra. Livet blir liksom klarare, vackrare, mer betydelsefullt. Och självmordsförsöket är också placerat så, dramaturgiskt passar det väl att lägga det som katastrofen som kommer strax innan det lyckliga slutet, vändpunkten som ställer allt på sin spets. Det som händer efteråt är att allt ordnar sig.
Kanske är jag för färgad av just den filmen jag såg igår, men lite ligger det i det? Att självmordsförsök på film är rena och lugna, befriade från allt detta smutsiga, illaluktande, nerkletade. När tar de med sånt som magpumpning? Typ aldrig. Allt är så stillsamt. En ambulans, en orolig anhörig. En person som ligger i ett tyst rum, bara några maskiner som piper, registrerar, kanske en slang i näsan. En person som inte är kontaktbar. Men sen, sen öppnar hen ögonen, och då börjar det lyckliga slutet.
Det hojtas så ofta om smittorisken när det handlar om självmord. Jag vet att man i media drar sig för att ens säga att någon tagit livet av sig, om det är en kändis som dött så. Vi är så rädda, och det finns något förnuftigt i det. Att inte vilja göra något värre för dem som balanserar på gränsen. Och det finns något som går vilse i det, för tystnaden kan förvärra. Detta att självmord och självmordsförsök inte tar plats i det offentliga rummet på ett sätt som står i proportion till hur ofta det sker. Hur många som är drabbade. Genom att ha varit där själv, försökt dö. Genom att kämpa med det, mot det. Genom att ha förlorat någon de älskade. Genom att stå bredvid någon som kämpar. Vem är egentligen inte berörd? Ibland tänker jag att alla ju måste vara det, det sker så väldigt många självmord varje år. Och denna tystnad, denna försiktighet. Riskerar den inte att lämna människor ensamma med tankarna, och är inte att vara ensam med tankarna en av de största riskfaktorerna för att ett självmord ska ske?
Jag tror inte så mycket på tystnad. Jag tror att det är viktigt att prata om det, att låtsas om att det existerar. Och visst, man ska vara försiktig, man ska tänka på hur man tar upp ämnet. Det som handlar om att romantisera det eller visa det som att det är en bra lösning när livet är ohanterbart, det ska man absolut undvika. Och det är där jag fastnar. I dessa filmiska gestaltningar. Detta lugn, denna stillhet. Dessa tårögda anhöriga som är så lättade. Och att allt blir så bra sen. Vad är det annat än en romantisering, en försköning? Är det inte att visa det som en lösning? En stillhet att söka sig till, en punkt där allt ställs på sin spets för att sen kunna må bra?
Ett tag bodde jag hos en vän. En gång kom jag hem till hennes lägenhet. Det var blod överallt, tabletter utspillda, upphostade, allt var så väldigt smutsigt. Hon var inte där. Bara blodet, i pölar på golvet, på madrassen, som avtryck efter fingrar på dörrkarmar, utsmetat. Det var så äckligt. Jag blev så rädd. Jag visste inte hur jag skulle hitta henne. Vart hade hon tagit vägen? Efter något telefonsamtal lyckades jag få reda på att hon var på en avdelning på sjukhuset. Hon var redan hittad av någon annan, räddad. Jag träffade henne där. Jag minns mig inte som tårögt lättad, jag minns mig som avtrubbat chockad. Jag minns inte vad jag sa eller gjorde, om jag gjorde något bättre eller värre. Jag kom inte på att jag tyckte om henne mer efter att det hänt. Jag levde med en rädsla, en oro, en vetskap om att det skulle kunna hända igen. Den relationen blev aldrig riktigt lugn, den rädslan släppte aldrig riktigt taget om mig. Hon är död nu. (Ja, det hände igen, men jag var inte där då.) Jag är fortfarande rädd för att hitta en vän död, eller i en pöl av blod. Jag tycker fortfarande att det är läskigt att ha nyckel till någon annans hem, öppna dörren och inte veta vad jag ska mötas av. Jag undviker det om det går. (Det går för det mesta.)
En gång har jag gjort ett allvarligt självmordsförsök. Jag ville verkligen dö då. Det var inte lika smutsigt den gången, men så rent som på film var det inte. Vård är sällan det. Magpumpningar är garanterat inte det. Det jag minns av den somatiska vården är bra saker, respekt och omhändertagande. De var snälla mot mig. Det jag minns av den psykiatriska vården, där jag hamnade sen, var inte lika bra. Det finns så mycket förakt. Kanske är det ett sätt att skydda sig själv som behandlare. Jag vet inte. Jag var inte så samarbetsvillig, så kanske var det mitt eget fel att vården där inte var bra, att ingen var rädd om mig. Kanske lät jag dem inte. Och kanske var det otur med vem jag hamnade hos. Jag tror att jag behövt tid, hitta orden innan människor försökte få mig att prata. Jag hade behövt slippa bli pressad. Orimligt, jag vet, eftersom varje dag av slutenvård ska baseras på en bedömning kring ifall jag behöver den. Jag hade behövt slippa skuld, och jag hade behövt att vården hade utrymme för vad som hände med det liv jag hade, de relationer som fanns runt mig, att vården faktiskt utgick från något som handlade om mitt liv som helhet.
För allt rasade. Det var så mycket skuld och ilska som östes över mig, det var så många som tvingade mig att säga att jag inte hade velat dö, och jag tror att vi kanske allihop visste att jag ljög. Jag vill inte skriva så mycket om mina anhöriga här, de som finns nära, funnits nära. Jag är inte anonym, därför kan inte heller de fullt ut vara det. Så det blir bara kort.
Det fanns några få som kunde handskas med det som hände. Som fanns kvar hos mig, på riktigt. De flesta försvann då. Bokstavligt eller in i sina reaktioner på det som hänt. Reaktioner som de verkade förvänta sig att jag skulle bära, ta hand om, lösa upp. Det klarade jag såklart inte. Jag behövde handskas med chocken att jag var vid liv. Det var inte så det var tänkt, jag skulle inte vara det, planen var att det skulle vara över. Livet. Förutom chocken i det fanns det en chock i det som blev allt mer tydligt för mig. Det som handlade om känslorna från andra; ilskan, känslan av att jag svikit, känslan av att det inte gick att orka ha med mig att göra igen. Och vad det ledde till.
Mitt liv rasade. Alltså. På riktigt. Under de veckorna jag var inlagd efter självmordsförsöket föll det liv jag haft sönder, bit efter bit. Mitt liv hade väl inte varit så bra förut, men efter självmordsförsöket hade jag ingenstans att bo, en stor majoritet av mina vänner och bekanta försvann helt, ingen kände någon tillit alls till mig, alla var på sin vakt, övervakade, kontrollerade, höll koll på mig. Det fanns inget utrymme för mig, i mitt liv. Inget utrymme för liv. Ingen grund att stå på, ingen att luta sig mot.
Jag var så jävla ensam. Inget annat jag gjort i hela mitt liv har nånsin haft så katastrofal effekt. Allt blev värre. Och mitt i detta förväntades jag komma på att jag ville leva. Att livet var värt den kamp det innebar. Det var så omöjligt. Så hårt, stormigt, svårt och fruktansvärt plågsamt. Så väldigt långt ifrån det där stilla, tårögda, lugna som finns i scenerna på film. Någon som ligger med slutna ögon, och när de öppnas så börjar det lyckliga slutet, när allt är lite tydligare, lite klarare, livet värt lite mer. När jag öppnade mina ögon började det riktiga helvetet. Allt blev otydligare, mer kaotiskt, livet blev mycket svårare.
Det sorgligaste är att min första reaktion var att vara tacksam för att jag överlevt. Jag hade glömt det, jag hittade det i en dagboksanteckning långt senare. Jag hade skrivit någon av de första dagarna. Jag önskar så mycket att någon hjälpt mig att hålla fast vid det, vid att det var bra att jag överlevt.
Min öppenvårdsläkare var bra. Och han hade träffat mig innan det hände också, till skillnad från dem på sjukhuset. Han klarade att vara lugn och säga bra saker. Där kände jag mig sedd, hörd. Kanske förstådd. Tyvärr träffade jag inte honom förrän drygt en månad efter att det hänt. Då var jag redan impregnerad i skuld, då hatade jag redan mitt liv så mycket mer intensivt än jag nånsin gjort. Ändå. Han var den som fick mig att tro att det kanske fanns en väg som gick att hitta, som kunde leda till ett liv som kändes möjligt att leva.
Tänk om jag fått träffa honom meddetsamma. Hade det spelat någon roll? Jag vet inte. Det jag vet är att varken jag eller de som stod mig nära fick det stöd de behövde, fick hjälp att handskas med chocken och känslorna, och vi fick absolut ingen hjälp i att handskas med varandra. Och att det gjorde allt värre.
Knappt två månader senare blev jag inlagd igen. Helt frivilligt och denna gång samarbetsvillig. Då var jag i slutenvården drygt 4,5 månader utan paus. Det fanns komplikationer på vägen, saker är aldrig särskilt enkla, och såklart hade jag mått dåligt redan innan, annars hade jag ju inte beslutat mig för att dö. Det går inte att säga att självmordsförsöket ledde till de månaderna av slutenvård. Det var så, och det var också på andra sätt. Men ändå. Jag tänker på det, tänker på om det faktiskt hade gått att hjälpa mig bättre om man gjort annorlunda meddetsamma efteråt, kanske hade jag inte behövt sjuka riktigt så djupt då. Och även om man nu är likgiltig inför mitt liv, så kan man ju begrunda dessa 4,5 månaders slutenvård. Det är en rätt stor kostnad för samhället.
Varför berättar jag allt detta? För att ni ska tycka synd om mig? Nej. Inte därför. Jag vill bara säga att självmordsförsök inte är sådär rena, stilla och fina som på film. De erfarenheter jag har är att det är skitigt, fult, söndertrasande, överöst med skuld och smärta, och det är väldigt stor risk att saker blir sämre av det. Även om man nu överlever.
Och att det finns rätt mycket att grubbla över kring ifall vården faktiskt använder de bästa metoderna när någon försökt dö. De som hjälper mest. Finns det ens såna metoder? Jag vet inte.
Det är svårt att veta hur man ska skriva om självmord för att inte göra illa, det fanns upprördhet efter texten
Till dig som inte längre orkar leva som jag tidigare länkat till. Inte bara, men bland annat för detta:
"Ta alla dina piller, lägg dem i en påse och gå till Apoteket, ge dem till första bästa person i vit rock innanför dörren. Släng rakblad i metallåtervinningen. Gör dig av med möjligheterna, självmordets snuttefiltar. Du kan, jag vet att du kan. /../ Det finns ingenting som är värt att ge upp detta enda liv för. Det finns ingen sorg, ingen fasa, ingen ensamhet som inte är värd att kräla, krypa, åla och staka sig förbi. Jag lovar dig, du kan. En dag till kan du. Det kommer att passera." För att det var triggande och skuldbeläggande att skriva som om det är möjligt att man kan klara det, som att det kan göra saker värre för dem som inte upplever det som att de klarar det.
Kanske är vi olika, behöver olika saker, och kanske går det därför inte att ha en tydlig mall för vad som kan vara ok att säga i detta ämnet. Om man inte kan säga att det kommer bli bättre, att det är möjligt att klara sig igenom det som nu känns omöjligt, då är det nog svårt att säga något alls. Det är ju ändå sant, att de allra flesta som försökt ta livet av sig inte dör av självmord vid ett senare tillfälle. Det är liksom fakta, att det kommer bli bättre. Om man bara inte dör. Och ja, jag förstår också att det kan göra ont att höra det när allt känns som hopplöst mörker, och jag vet inte om det bästa är att säga att någon kan klara det som känns helt omöjligt.
Men jag tror inte att det där med tystnad är det bästa alternativet. Jag tror att saker riskerar att växa i den där tystnaden. Jag tror på orden. På att dra fram saker i ljuset. På att dela med varandra. Men det är ju för att det är sån jag är, andra är inte alltid som jag.
Jag gillar inte det tillrättalagda, ljusa, fridfulla som finns med i filmerna. Jag önskar att det åtminstone ibland var kladdigt och äckligt, spyor och magpumpningar. Att personen i filmen blev utskälld av sin familj. Att hen nekades sjukpenning, och lämnades utan någon uppföljning från psykiatrin, bara med ett telefonnummer där det aldrig gick att komma fram. Att självmordsförsöket var det som gjorde att allting rasade.
Inte för att det skulle vara snyggt eller kanske fungera så bra dramaturgiskt. Men det skulle kännas verkligare. Allt detta smutsiga, trasiga, allt som går sönder när någon försöker dö, och hur ensam man kan bli i att inte veta hur man ska laga det, eller om det ens är möjligt att laga det igen.
Självmordsförsök löser ingenting. Är det en lösning du vill ha så är det fel sak att göra. Det är nog väldigt sällan som på film. Och om du vill dö. Ja. Jag är väldigt ledsen om du känner det så. Och jag vill att du ska veta att sålänge du trots allt håller dig vid liv, så finns det chans att livet blir bättre. Det är möjligt också för dig, att må bättre. Jag önskar att du ska nå dit. Att du ska orka stå ut även när det känns omöjligt. Mörkret varar inte för evigt. Det känns så, men det är inte så.
Vill skriva lite lästips också, men gör ett nytt inlägg, för detta är redan alltför långt.
Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i
Psykbubblan.
