29 juni 2014

DDNOS

DDNOS är en förkortning av Dissociative Disorder, Not Otherwise Specified, vilket på svenska motsvarar dissociativt syndrom UNS (Utan Närmare Specifikation).

DDNOS är en förkortning som är förvillande lik DESNOS, men DESNOS står för Disorder of Extreme Stress, Not Otherwise Specified, vilket definierar ett tillstånd av extrem stress, inte en dissociativ problematik.



Är det nästan som DID? 

Ibland används diagnosen DDNOS för ett tillstånd som är nästan (men inte riktigt) dissociativ identitetsstörning. Det finns något som gör att personen inte fullt ut uppfyller kriterierna för DID, men hen är i närheten av den diagnosen.

Det är korrekt att man kan använda DDNOS-diagnosen på det sättet, det problematiska blir när man pratar om diagnosen som att DDNOS är synonymt med nästan-DID-tillstånd. Det är problematiskt eftersom det helt enkelt inte stämmer. DDNOS kan innebära nästan-DID, men det kan lika gärna innebära att någon nästan uppfyller kriterierna för någon av de andra dissociativa diagnoserna. Det kan också innebära en bedömning att någon uppvisar dissociativa symptom nog för att det ska vara lämpligt att sätta en dissociativ diagnos, men att symptomen ligger mittemellan två av de befintliga diagnoserna, eller är en blandning av symptom på något annat sätt. Det kan också vara att den som sätter diagnosen inte har så bra koll på dissociativa diagnoser, eller inte hinner undersöka patienten tillräckligt för att komma fram till vilken dissociativ diagnos som är mest korrekt. I dessa fallen bör det ju följas upp vid senare tillfälle, men det är inte alltid det blir så.

DDNOS betyder alltså att man kan slå fast att en person har en dissociativ problematik, men att det av någon anledning inte är närmare specificerat än så.



Vilka dissociativa diagnoser finns det? 

DSM 5 

I DSM 5 finns följande dissociativa diagnoser:


  • Dissociativ amnesi
  • Dissociativ fugue
  • Dissociativ identitetsstörning
  • Depersonalisationssyndrom
    (I denna diagnos ingår även derealisation)
  • Annat specificerat dissociativt syndrom
  • Dissociativt syndrom UNS


I DSM IV fanns inte annat specificerat dissociativt syndrom, utan det som nu kan räknas in där räknades enligt DSM-systemet tidigare in i DDNOS.

Man definierar annat specificerat dissociativt syndrom som ”Symptoms of a dissociative disorder are present but do not meet the full criteria for a specific disorder. The clinician specifies the reason.” 

Och Dissociativt syndrom UNS (DDNOS) definieras som ”As /.../ above, but the clinician does not specify the reason.” 



ICD-10 

I ICD-10 finns följande dissociativa diagnoser:


  • Dissociativ amnesi
  • Dissociativ fugue
  • Dissociativ stupor
  • Transtillstånd och besatthet
  • Dissociativ motorisk störning
  • Dissociativa kramper
  • Dissociativ anestesi
  • Blandade dissociativa syndrom
  • Andra specificerade dissociativa syndrom
    • Gansers syndrom
    • Multipel personlighet
    • Psykogen konfusion
    • Psykogent skymningstillstånd
  • Dissociativt syndrom, ospecificerat


I ICD-10 finns även depersonalisations- och derealisationssyndrom, men här klassas det som ett neurotiskt syndrom.

I detta systemet anger man alltså några särskilda tillstånd (bla DID som man fortfarande kallar multipel personlighet) som andra specificerade dissociativa syndrom, men såvitt jag förstår kan man även använda den diagnosen för specificerade dissociativa tillstånd som inte är något av de fyra nämnda, och inte heller någon av de andra diagnoserna.

Dissociativt syndrom, ospecificerat, är detsamma som DDNOS. Möjligen kan det vara rimligt att tänka att något färre tillstånd kommer räknas in i DDNOS om man utgår från detta systemet, eftersom de dissociativa diagnoserna är fler här, och eftersom blandtillstånd är en egen diagnos.



Vilket diagnossystem gäller? 

DSM är en handbok med psykiatriska diagnoser som ges ut av American Psychiatric Association (APA). Det kommer nya versioner med jämna mellanrum. DSM IV kom 1994, och DSM 5 är den senaste versionen som kom ut 2013.

ICD-10 ges ut av WHO och klassificerar även sjukdomar som inte är psykiatriska.

I Sverige är det ICD-10 som är det officiella och godkända systemet. Det är ändå ganska utbrett att använda DSM:s definitioner av olika diagnoser, och det finns ett konverteringssystem så man lätt kan översätta DSM-diagnoserna till ICD-koder, så det blir korrekt i tex olika intyg.

Eftersom det är ICD:s koder som alltid ska användas, oavsett om en behandlare utgått från DSM, är det svårt som patient att veta vilket system hen utgått ifrån. Man får fråga, på något annat sätt går det inte att få reda på det.





Källor:
en.wikipedia.org/wiki/DSM-5_codes#Dissociative_disorders_in_DSM-5..5B9.5D
en.wikipedia.org/wiki/DSM-IV_codes#Dissociative_disorders
socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/18172/2010-11-13.pdf
sv.wikipedia.org/wiki/Diagnostic_and_Statistical_Manual_of_Mental_Disorders
sv.wikipedia.org/wiki/ICD-10

Alla sidor besökta i april 2014.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

23 juni 2014

Lästips om självmord, självmordstankar och att förlora någon i självmord.

De senaste dagarna har jag sökt efter texter som handlar om just detta med självmordsförsök. Att handskas med dem, när nån alldeles nyss överlevt. Jag önskar att jag hittade texter som riktade sig både till den som själv överlevt, och dem som står nära. I själva verket hittade jag inte så mycket alls.

Den bästa texten jag hittade var denna:

Om du har tips på texter i ämnet, eller vill skriva en text och dela med dig av, får du gärna höra av dig till mig. Skriv en kommentar, eller maila regnlund (snabel-a) gmail (punkt) com.




Vill också bjuda på lite tips om andra självmordsrelaterade texter.

Allmänt och fakta om självmord.



Till dig som har självmordstankar.

  • Självmordstankar, text hos 1177.se. Här går det också att söka efter hjälp där du bor, och det finns nummer till de vanligaste jourlinjerna.
  • Coping with Suicidal Thoughts: A Resource for Patients, text som jag tycker är väldigt bra, med olika delar som passar beroende på om det finns akut risk, eller om det är lugnare i stunden, men har självmordstankar.
  • Coping with Suicidal Thoughts, text hos getselfhelp.co.uk, med en del konkreta tips och råd.
  • Reasons to go on Living, sida som samlat berättelser från människor som själva varit självmordsnära och/eller försökt ta livet av sig, och som nu vill leva.
  • Reasons to stay alive. Personlig berättelse från någon som själv velat dö men nu mår bättre. Innehåller 10 punkter med saker han önskat att någon sa till honom när han mådde så dåligt.
  • Boken Hej grymma värld, 101 alternativ till självmord för tonåringar, knäppskallar och andra utbölingar av Kate Bornstein. Bästa jag läst i detta ämnet.


Till dig som är nära någon med självmordstankar.



Om att förlora någon i självmord.



Om att skriva om självmord i media.


Vet att det finns många fler texter än dessa. Men just nu var det dessa jag ville dela.





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Visst skulle ni stå vid min sida, tårögda och stillsamt lättade över att jag överlevt? (Om självmordsförsök på film och i verkligheten.)

Detta inlägget kan nog upplevas som triggande. Var snäll och låt bli att läsa om du vet att det är risk att du mår sämre av sånt som handlar om självmord.

Jag tänkte att jag skulle hålla mig till de där inläggen om trauma denna sommaren. De som mestadels är i en annan stil än texterna här brukar vara, de som är skrivna för ett annat sammanhang. Men alltså. Jag kollade på en film igår. Det fanns ett självmordsförsök där. Det var sorgligt, man förstod att han mådde dåligt, att det fanns något tungt och ohanterbart som var orsaken till självmordsförsöket. Bakgrunden som ledde till att han sen låg där och inte hade dött fast det var hans vilja, den var begriplig. Ganska verklig.

Men det är något med självmordsförsök på film. Är de inte nästan alltid liksom rena, stillsamma, sorgliga? Och de anhöriga, de som är nära, de som älskar personen, är de inte ofta liksom behärskat livrädda, innan de vet hur det går, om personen kommer överleva, och sen lättade. Tårögt lättade. Och allt blir tydligare sen, om vad som är viktigt i livet, hur mycket man betyder för varandra, hur mycket man älskar varandra. Livet blir liksom klarare, vackrare, mer betydelsefullt. Och självmordsförsöket är också placerat så, dramaturgiskt passar det väl att lägga det som katastrofen som kommer strax innan det lyckliga slutet, vändpunkten som ställer allt på sin spets. Det som händer efteråt är att allt ordnar sig.

Kanske är jag för färgad av just den filmen jag såg igår, men lite ligger det i det? Att självmordsförsök på film är rena och lugna, befriade från allt detta smutsiga, illaluktande, nerkletade. När tar de med sånt som magpumpning? Typ aldrig. Allt är så stillsamt. En ambulans, en orolig anhörig. En person som ligger i ett tyst rum, bara några maskiner som piper, registrerar, kanske en slang i näsan. En person som inte är kontaktbar. Men sen, sen öppnar hen ögonen, och då börjar det lyckliga slutet.

Det hojtas så ofta om smittorisken när det handlar om självmord. Jag vet att man i media drar sig för att ens säga att någon tagit livet av sig, om det är en kändis som dött så. Vi är så rädda, och det finns något förnuftigt i det. Att inte vilja göra något värre för dem som balanserar på gränsen. Och det finns något som går vilse i det, för tystnaden kan förvärra. Detta att självmord och självmordsförsök inte tar plats i det offentliga rummet på ett sätt som står i proportion till hur ofta det sker. Hur många som är drabbade. Genom att ha varit där själv, försökt dö. Genom att kämpa med det, mot det. Genom att ha förlorat någon de älskade. Genom att stå bredvid någon som kämpar. Vem är egentligen inte berörd? Ibland tänker jag att alla ju måste vara det, det sker så väldigt många självmord varje år. Och denna tystnad, denna försiktighet. Riskerar den inte att lämna människor ensamma med tankarna, och är inte att vara ensam med tankarna en av de största riskfaktorerna för att ett självmord ska ske?

Jag tror inte så mycket på tystnad. Jag tror att det är viktigt att prata om det, att låtsas om att det existerar. Och visst, man ska vara försiktig, man ska tänka på hur man tar upp ämnet. Det som handlar om att romantisera det eller visa det som att det är en bra lösning när livet är ohanterbart, det ska man absolut undvika. Och det är där jag fastnar. I dessa filmiska gestaltningar. Detta lugn, denna stillhet. Dessa tårögda anhöriga som är så lättade. Och att allt blir så bra sen. Vad är det annat än en romantisering, en försköning? Är det inte att visa det som en lösning? En stillhet att söka sig till, en punkt där allt ställs på sin spets för att sen kunna må bra?

Ett tag bodde jag hos en vän. En gång kom jag hem till hennes lägenhet. Det var blod överallt, tabletter utspillda, upphostade, allt var så väldigt smutsigt. Hon var inte där. Bara blodet, i pölar på golvet, på madrassen, som avtryck efter fingrar på dörrkarmar, utsmetat. Det var så äckligt. Jag blev så rädd. Jag visste inte hur jag skulle hitta henne. Vart hade hon tagit vägen? Efter något telefonsamtal lyckades jag få reda på att hon var på en avdelning på sjukhuset. Hon var redan hittad av någon annan, räddad. Jag träffade henne där. Jag minns mig inte som tårögt lättad, jag minns mig som avtrubbat chockad. Jag minns inte vad jag sa eller gjorde, om jag gjorde något bättre eller värre. Jag kom inte på att jag tyckte om henne mer efter att det hänt. Jag levde med en rädsla, en oro, en vetskap om att det skulle kunna hända igen. Den relationen blev aldrig riktigt lugn, den rädslan släppte aldrig riktigt taget om mig. Hon är död nu. (Ja, det hände igen, men jag var inte där då.) Jag är fortfarande rädd för att hitta en vän död, eller i en pöl av blod. Jag tycker fortfarande att det är läskigt att ha nyckel till någon annans hem, öppna dörren och inte veta vad jag ska mötas av. Jag undviker det om det går. (Det går för det mesta.)

En gång har jag gjort ett allvarligt självmordsförsök. Jag ville verkligen dö då. Det var inte lika smutsigt den gången, men så rent som på film var det inte. Vård är sällan det. Magpumpningar är garanterat inte det. Det jag minns av den somatiska vården är bra saker, respekt och omhändertagande. De var snälla mot mig. Det jag minns av den psykiatriska vården, där jag hamnade sen, var inte lika bra. Det finns så mycket förakt. Kanske är det ett sätt att skydda sig själv som behandlare. Jag vet inte. Jag var inte så samarbetsvillig, så kanske var det mitt eget fel att vården där inte var bra, att ingen var rädd om mig. Kanske lät jag dem inte. Och kanske var det otur med vem jag hamnade hos. Jag tror att jag behövt tid, hitta orden innan människor försökte få mig att prata. Jag hade behövt slippa bli pressad. Orimligt, jag vet, eftersom varje dag av slutenvård ska baseras på en bedömning kring ifall jag behöver den. Jag hade behövt slippa skuld, och jag hade behövt att vården hade utrymme för vad som hände med det liv jag hade, de relationer som fanns runt mig, att vården faktiskt utgick från något som handlade om mitt liv som helhet.

För allt rasade. Det var så mycket skuld och ilska som östes över mig, det var så många som tvingade mig att säga att jag inte hade velat dö, och jag tror att vi kanske allihop visste att jag ljög. Jag vill inte skriva så mycket om mina anhöriga här, de som finns nära, funnits nära. Jag är inte anonym, därför kan inte heller de fullt ut vara det. Så det blir bara kort.

Det fanns några få som kunde handskas med det som hände. Som fanns kvar hos mig, på riktigt. De flesta försvann då. Bokstavligt eller in i sina reaktioner på det som hänt. Reaktioner som de verkade förvänta sig att jag skulle bära, ta hand om, lösa upp. Det klarade jag såklart inte. Jag behövde handskas med chocken att jag var vid liv. Det var inte så det var tänkt, jag skulle inte vara det, planen var att det skulle vara över. Livet. Förutom chocken i det fanns det en chock i det som blev allt mer tydligt för mig. Det som handlade om känslorna från andra; ilskan, känslan av att jag svikit, känslan av att det inte gick att orka ha med mig att göra igen. Och vad det ledde till.

Mitt liv rasade. Alltså. På riktigt. Under de veckorna jag var inlagd efter självmordsförsöket föll det liv jag haft sönder, bit efter bit. Mitt liv hade väl inte varit så bra förut, men efter självmordsförsöket hade jag ingenstans att bo, en stor majoritet av mina vänner och bekanta försvann helt, ingen kände någon tillit alls till mig, alla var på sin vakt, övervakade, kontrollerade, höll koll på mig. Det fanns inget utrymme för mig, i mitt liv. Inget utrymme för liv. Ingen grund att stå på, ingen att luta sig mot.

Jag var så jävla ensam. Inget annat jag gjort i hela mitt liv har nånsin haft så katastrofal effekt. Allt blev värre. Och mitt i detta förväntades jag komma på att jag ville leva. Att livet var värt den kamp det innebar. Det var så omöjligt. Så hårt, stormigt, svårt och fruktansvärt plågsamt. Så väldigt långt ifrån det där stilla, tårögda, lugna som finns i scenerna på film. Någon som ligger med slutna ögon, och när de öppnas så börjar det lyckliga slutet, när allt är lite tydligare, lite klarare, livet värt lite mer. När jag öppnade mina ögon började det riktiga helvetet. Allt blev otydligare, mer kaotiskt, livet blev mycket svårare.

Det sorgligaste är att min första reaktion var att vara tacksam för att jag överlevt. Jag hade glömt det, jag hittade det i en dagboksanteckning långt senare. Jag hade skrivit någon av de första dagarna. Jag önskar så mycket att någon hjälpt mig att hålla fast vid det, vid att det var bra att jag överlevt.

Min öppenvårdsläkare var bra. Och han hade träffat mig innan det hände också, till skillnad från dem på sjukhuset. Han klarade att vara lugn och säga bra saker. Där kände jag mig sedd, hörd. Kanske förstådd. Tyvärr träffade jag inte honom förrän drygt en månad efter att det hänt. Då var jag redan impregnerad i skuld, då hatade jag redan mitt liv så mycket mer intensivt än jag nånsin gjort. Ändå. Han var den som fick mig att tro att det kanske fanns en väg som gick att hitta, som kunde leda till ett liv som kändes möjligt att leva.

Tänk om jag fått träffa honom meddetsamma. Hade det spelat någon roll? Jag vet inte. Det jag vet är att varken jag eller de som stod mig nära fick det stöd de behövde, fick hjälp att handskas med chocken och känslorna, och vi fick absolut ingen hjälp i att handskas med varandra. Och att det gjorde allt värre.

Knappt två månader senare blev jag inlagd igen. Helt frivilligt och denna gång samarbetsvillig. Då var jag i slutenvården drygt 4,5 månader utan paus. Det fanns komplikationer på vägen, saker är aldrig särskilt enkla, och såklart hade jag mått dåligt redan innan, annars hade jag ju inte beslutat mig för att dö. Det går inte att säga att självmordsförsöket ledde till de månaderna av slutenvård. Det var så, och det var också på andra sätt. Men ändå. Jag tänker på det, tänker på om det faktiskt hade gått att hjälpa mig bättre om man gjort annorlunda meddetsamma efteråt, kanske hade jag inte behövt sjuka riktigt så djupt då. Och även om man nu är likgiltig inför mitt liv, så kan man ju begrunda dessa 4,5 månaders slutenvård. Det är en rätt stor kostnad för samhället.

Varför berättar jag allt detta? För att ni ska tycka synd om mig? Nej. Inte därför. Jag vill bara säga att självmordsförsök inte är sådär rena, stilla och fina som på film. De erfarenheter jag har är att det är skitigt, fult, söndertrasande, överöst med skuld och smärta, och det är väldigt stor risk att saker blir sämre av det. Även om man nu överlever.

Och att det finns rätt mycket att grubbla över kring ifall vården faktiskt använder de bästa metoderna när någon försökt dö. De som hjälper mest. Finns det ens såna metoder? Jag vet inte.

Det är svårt att veta hur man ska skriva om självmord för att inte göra illa, det fanns upprördhet efter texten Till dig som inte längre orkar leva som jag tidigare länkat till. Inte bara, men bland annat för detta: "Ta alla dina piller, lägg dem i en påse och gå till Apoteket, ge dem till första bästa person i vit rock innanför dörren. Släng rakblad i metallåtervinningen. Gör dig av med möjligheterna, självmordets snuttefiltar. Du kan, jag vet att du kan. /../ Det finns ingenting som är värt att ge upp detta enda liv för. Det finns ingen sorg, ingen fasa, ingen ensamhet som inte är värd att kräla, krypa, åla och staka sig förbi. Jag lovar dig, du kan. En dag till kan du. Det kommer att passera." För att det var triggande och skuldbeläggande att skriva som om det är möjligt att man kan klara det, som att det kan göra saker värre för dem som inte upplever det som att de klarar det.

Kanske är vi olika, behöver olika saker, och kanske går det därför inte att ha en tydlig mall för vad som kan vara ok att säga i detta ämnet. Om man inte kan säga att det kommer bli bättre, att det är möjligt att klara sig igenom det som nu känns omöjligt, då är det nog svårt att säga något alls. Det är ju ändå sant, att de allra flesta som försökt ta livet av sig inte dör av självmord vid ett senare tillfälle. Det är liksom fakta, att det kommer bli bättre. Om man bara inte dör. Och ja, jag förstår också att det kan göra ont att höra det när allt känns som hopplöst mörker, och jag vet inte om det bästa är att säga att någon kan klara det som känns helt omöjligt.

Men jag tror inte att det där med tystnad är det bästa alternativet. Jag tror att saker riskerar att växa i den där tystnaden. Jag tror på orden. På att dra fram saker i ljuset. På att dela med varandra. Men det är ju för att det är sån jag är, andra är inte alltid som jag.

Jag gillar inte det tillrättalagda, ljusa, fridfulla som finns med i filmerna. Jag önskar att det åtminstone ibland var kladdigt och äckligt, spyor och magpumpningar. Att personen i filmen blev utskälld av sin familj. Att hen nekades sjukpenning, och lämnades utan någon uppföljning från psykiatrin, bara med ett telefonnummer där det aldrig gick att komma fram. Att självmordsförsöket var det som gjorde att allting rasade.

Inte för att det skulle vara snyggt eller kanske fungera så bra dramaturgiskt. Men det skulle kännas verkligare. Allt detta smutsiga, trasiga, allt som går sönder när någon försöker dö, och hur ensam man kan bli i att inte veta hur man ska laga det, eller om det ens är möjligt att laga det igen.

Självmordsförsök löser ingenting. Är det en lösning du vill ha så är det fel sak att göra. Det är nog väldigt sällan som på film. Och om du vill dö. Ja. Jag är väldigt ledsen om du känner det så. Och jag vill att du ska veta att sålänge du trots allt håller dig vid liv, så finns det chans att livet blir bättre. Det är möjligt också för dig, att må bättre. Jag önskar att du ska nå dit. Att du ska orka stå ut även när det känns omöjligt. Mörkret varar inte för evigt. Det känns så, men det är inte så.


Vill skriva lite lästips också, men gör ett nytt inlägg, för detta är redan alltför långt.






Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

22 juni 2014

Kronisk PTSD

Man kan dela in PTSD i akut, kronisk och med försenad debut. Med akut menar man PTSD som varar 1-3 månader, och försenad debut handlar om att symptomen inte kommer förrän tidigast 6 månader efter den traumatiska händelsen (ibland långt senare än så).

Till kronisk PTSD räknas det om man haft symptomen tre månader eller mer, och det kan räknas som kroniskt både om symptomen kommer direkt efter den traumatiska händelsen, och om de kommer med försenad debut.



Är det obotligt då?

Jag tror inte att det bara är jag som missuppfattat vad kronisk betyder. Förut trodde jag att det betydde att det var för resten av livet, och att det inte fanns något att göra för att det skulle bli bättre. Sanningen är att kronisk inte behöver vara något som är så definitivt. Enligt nationalencyklopedin på nätet betyder kronisk ”stadigvarande, ihållande, långsamt fortlöpande eller obotlig”. Det räcker alltså att något varar under en längre tid för att det ska räknas som kroniskt, och när det gäller PTSD har man bestämt sig för att gränsen är tre månader. Varar symptomen längre än så är det att betrakta som kroniskt.

Detta i sig säger inget om ifall tillståndet är behandlingsbart eller om det finns åtgärder som kan fungera symptomlindrande. PTSD kan vara väldigt svårt att leva med, och om man får höra att det är kroniskt och tror att det betyder att det är så det ska fortsätta vara för alltid, är det inte konstigt om det känns hopplöst.

Sanningen är att det finns behandlingar som kan hjälpa vid PTSD. Det finns åtgärder som kan sättas in för att hjälpa någon att bli stabilare och få lägre stressnivå, olika terapeutiska behandlingsmetoder som är anpassade speciellt för PTSD, och man kan använda medicinsk behandling för att lindra symptom som tex ångest eller sömnbesvär.






Källor (sidorna är besökta i april 2014):
http://www.ne.se/kronisk
http://www1.psykiatristod.se/Psykiatristod/Psykiatriprogram/Angestsyndrom/Posttraumatiskt-stressyndrom--PTSD/
https://www.skane.se/Upload/Webbplatser/vardwebb/Dokument/BBIC/Slutrapport_PTSD.pdf




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

15 juni 2014

Skillnaden mellan att känna sig liten och att vara en liten del som finns inuti.

Jag vill försöka förklara detta för dig. Jag har försökt några gånger, med olika människor. Jag har inte lyckats så bra. Ändå. Jag vill så gärna klara detta, säga det så du kan förstå.

Även om man är vuxen kan man känna sig liten ibland. Jag kan göra det nu när jag är integrerad. Känna mig som ett litet barn emellanåt. Helt ärligt, det skrämde mig som fan de första gångerna det var så efter integrationen, jag hade aldrig varit med om det. Jag är mer van nu. Det känns hanterbart, jag har lärt mig att det är en del av att vara jag, att ha med mig sånt som hände mig när jag var liten, att det ibland tittar fram i den formen. Som känslor som tar över ett tag. Det brukar ha sina skäl. Något jag tänkt på, kanske en doft som var precis som något när jag var liten, ett minne som gjorde sig påmint. Eller bara att allt känns för mycket och för stort att klara av. Jag känner mig ofta liten då, som att jag är flera storlekar för liten för mitt liv, inte har växt in i det än.

Jag vet inte hur det är för dig, hur det är när du känner dig liten. Men jag tänker att det brukar handla om att falla tillbaka känslomässigt. Att minnen eller nån situation jag befinner mig i gör att jag ramlar tillbaka lite. Alltså: jag ramlar tillbaka lite. Alltså: jag har fortfarande känslan av att det är jag som är med om det som sker, att det är jag som känner. Jag känner mig som ett barn ibland, men jag känner mig ändå som att jag är jag.

Kanske är det den största skillnaden. Att jag är jag i vilket fall, att min känsla av själv inte förändras. Och också att mitt vuxna tänkande inte är så väldigt långt borta. Om man överväldigas av mycket känslor kanske man inte är på topp vad gäller att reflektera kring saker. Men ändå. Jag vet ju att det finns där, om jag bara lugnar ner mig lite. Jag kan nå det, i alla fall efter en stund.

Det som skrämde mig mest i detta när jag inte varit integrerad så länge var att jag inte kunde ropa på en vuxen del. Jag kände mig helt liten och ensam, och allt jag ville var att någon skulle komma och hjälpa mig. Det fanns ingen där, det var helt tyst inuti, alla andra var borta, jag var alla nu, jag var en istället för dem. Det var hemskt att känna mig liten då, i denna inre tystnad och ensamhet. Sen lärde jag mig hur nära det var till det vuxna i mitt jag, lärde mig hitta mina sätt att ta hand om mig i det lilla. Och lärde mig också att man kan ringa någon, be någon finnas för mig. Att handen måste sträckas ut till någon utanför mig själv, om någon ska kunna ta den, hålla i den, hjälpa mig.

Att vara en liten del är att vara någon annan än de delar inuti som är större. Vissa små delar är helt och hållet kvar i det som slet sönder, allt de kan göra är att ha panik, gå under, skrika av skräck. De är fastlåsta där, tiden går inte, tar inte dem vidare. Andra små delar är inte lika fast i minnena, de är mer sina egna, kan tänka, känna mer komplexa saker, uppleva saker på sitt sätt, från sitt perspektiv. Alltså från barnets perspektiv. Jag tror det vanligaste är att deras förståelse av verkligheten bygger på att verkligheten är som den var då, när de skapades. Det kan vara en verklighet med konturer som handlar om att vuxna har all makt, att det finns saker som gör illa och som man inte kan komma ifrån. Även om man är i en annan stad, gör andra saker, träffar andra människor, så tänker man att det är som då, väntar på att de sakerna ska hända, organiserar sin förståelse utifrån det.

Att vara liten och finnas inuti kan vara att hela tiden vara skräckslagen, för att man tror att saker är som då, och för att andra delar kanske inte beter sig så som man tycker, som man tror att man måste för att ha en chans att överleva. Det är också att vara instängd i en kropp som är alldeles för stor, och att det finns andra inuti som är större, har mer makt, kan bestämma, och att man kanske aldrig får göra sånt man vill. Att andra delar kanske är elaka mot en, och att andra människor kan få för sig att man inte ens finns. Ibland försöker läkare ge någon annan del tabletter så man ska försvinna.

Det är inte enkelt, att vara liten och finnas inuti. Och det är något helt annat än att känna sig liten. För när jag inte känner mig liten nu, så känner jag ju på något annat sätt, det är sånt som kommer och går. När det fanns någon del som var liten och fanns inuti gjorde hon sig inte påmind hela tiden, ibland gömde hon sig, sov bort lite tid, några år. Men hon slutade inte finnas. Hon var hela tiden där, en del av helheten. Alla jag var då var det, delar av helheten.

Att vara jag då var att vara en grupp av delar. De som var små kunde ibland känna sånt som jag kan känna nu när jag känner mig liten. Men de var så mycket mer, inte bara ett känslomässigt tillstånd. De var skärvor av mig. Allt detta splitter, det var jag. Det fanns inte en riktig jag som ibland befann mig i en skärva. Det var inte så det var, det var inte ungefär som nu. Det var helt annorlunda. Jag var denna hög av splitter, dessa skärvor. Hela tiden.

Nu är det bara nutiden som känns som nutid. Jag kan falla tillbaka ibland, in i känslor av litenhet, eller minnen. Ändå. Förut var det så många tidpunkter som kändes som nutid, nästan allt kändes som om det pågick hela tiden och hade fortsatt göra det sen det hände. Det fanns liksom inga punkter, inget sätt för tiden att gå vidare, sakerna bara staplades på varandra, allt som hände i mig, som aldrig tog slut.

Att vara liten inuti var att vara en annan del av mig, och att höra hemma på någon annan av alla dessa platser, tidpunkter, i något av det som aldrig tog slut.

Att känna mig liten nu, det är att ändå höra hemma här. Det är att ändå vara jag.

Ja. Jag vet inte om du förstod. Jag kan inte säga det bättre än såhär, i alla fall inte nu, inte i detta försöket att förklara. Du vet nog inte, kanske kan man bara förstå om man redan vet hur det är. Jag vill att du ska kunna förstå i vilket fall. Att jag ska kunna nå dig, få dig att se.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

13 juni 2014

Layout och lista med sammanhang där bloggen använts.

Har gjort om lite på bloggen. Var så innerligt trött på den gamla layouten. Inte bestämt mig för om jag är färdig och/eller nöjd än, men i vilket fall hoppas jag att ni ska kunna känna er hemma här även om det ser lite annorlunda ut, och att ändringarna inte ska störa er läsning.

Har gjort en liten lista med sammanhang där bloggen eller texter från bloggen använts, den kan man hitta här. Vill fortfarande gärna höra om ni använt bloggen, så jag kan bli glad, och så att jag kan fylla på listan.


Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

9 juni 2014

Har du använt min blogg i något sammanhang?

Jag har fått för mig att jag vill sammanställa en liten lista med sammanhang där min blogg varit med. (Det är väl nåt med att mitt cv är ganska tomt, tror jag vill kompensera det med att ge bloggen sitt eget cv.)

Så jag undrar helt enkelt om du använt min blogg? Har du nämnt den eller använt texter från den när du föreläst, har du refererat till den i en text, använt den i undervisning, eller haft med den på något annat sätt?

Jag skulle jättegärna vilja att du berättade det för mig då. Handlar det om föreläsning skulle jag gärna få veta var, när och för vem det var. Handlar det om texter får jag gärna en länk om det är möjligt.

Om det av någon anledning inte är ok för dig att jag publicerar det på bloggen eller i något annat sammanhang så är det bara att skriva det, så respekterar jag det. Blir glad att få höra om det i vilket fall, men behåller det för mig själv då.

Går bra att skriva kommentar till detta inlägget, eller att maila mig på regnlund (snabel-a) gmail (punkt) com.


Har gjort en liten lista som du hittar här, fyller gärna på den med fler saker efterhand.


Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

8 juni 2014

Vad är EP och ANP?

I teorin om strukturell dissociation ser man det som att dissociativa problem handlar om att ha en personlighet som splittrats i flera olika delar. Teorin är byggd utifrån tanken att det kan vara övermäktigt för människor att utsättas för svåra saker, och att det därför kan bli omöjligt att integrera dessa händelser och bära dem med sig. Samtidigt är det omöjligt att glömma dem. För att klara av både att ha med sig det man varit med om och att handskas med sitt vardagliga liv, uppstår en splittring av personligheten som gör det möjligt att klara båda sakerna, genom att det finns olika delar som tar hand om olika saker.

Man ser det som att det finns två olika sorters delar av personligheten, EP och ANP.

EP står för the Emotional Part of the personality, dvs en emotionell del av personligheten.

ANP står för the Apparently Normal Part of the personality, alltså en till synes normal del av personligheten.



Olika handlingssystem

Människor har olika handlingssystem. Om man sammanfattar det väldigt kort kan man säga att det finns ett system som handlar om det vardagliga livet, och ett annat system som är helt inställt på försvar.

Systemet som handlar om vardagligt liv innefattar också det som rör släktets fortlevnad, och sånt som kan räknas dit är tex det som handlar om anknytning, omvårdnad, sexualitet, sällskaplighet, utforskande och lek.

Försvarssystemet finns för att skydda mot akuta hot, och i detta system ingår det som handlar om att vara på sin vakt, kämpa, fly eller (om inga andra alternativ är möjliga) spela död.

Människor som inte traumatiserats har dessa system nära till hands, och de olika systemen aktiveras i olika situationer, utan att personen upplever det som svårt att ta in eller integrera olika upplevelser, oavsett vilket system som varit aktivt.



Splittring mellan EP och ANP

När försvarssystemet är aktiverat prioriteras det vardagliga systemet ner. Bara ett av de två systemen kan vara aktivt. Så blir det för att personen i första hand ska handskas med det som upplevs som hot, och det är något som sker automatiskt. Det är en funktion som är rätt smart och som förmodligen hjälpt mänskligheten att överleva, men som gör det svårare för den som blivit traumatiserad.

En EP skapas i en hotfull situation som blivit övermäktig. Man kan tänka sig det som att det bildas en spricka mellan det hotfulla och det vardagliga, och att EP:n finns kvar i situationen där försvarssystemet var aktiverat. En EP är därför inställd på försvar, avvärjande av hot och överlevnad.

En EP befinner sig i starka övermäktiga känslor, och även om situationen som var upphov till dem är över rent konkret, så har den inte kunnat förvandlas till ett minne i vanlig mening, utan är något ständigt pågående för EP:n. En EP har inte möjlighet att lägga en händelse bakom sig, för de förmågor som krävs för att göra det, har den inte tillgång till. De förmågorna kan bara ANP:n nå.

ANP:n å sin sida gör inte traumat till en del av sin historia, den undviker EP:n så mycket det är möjligt. Att ANP:n finns gör att personen kan fungera till vardags och det bygger på just detta: att inte ha kontakt med EP:n.

Det är alltså en händelse som är överväldigande och omöjlig för personen att bära på som gör att ett trauma splittrar en personlighet. Det är också det som gör att ANP:n inte vill ha kontakt med EP:n, och det som gör att EP:n lämnas ensam kvar i situationen, oförmögen att ta sig vidare.



PTSD

Enligt teorin om strukturell dissociation är det detta som skett vid PTSD. Det har uppstått en splittring; en EP och en ANP har skapats. ANP:n lever det vardagliga livet, medan EP:n ständigt återupplever det som traumatiserade personen, tex i form av flashbacks.

EP:n blir triggad av allt som påminner om traumat, invaderar nutiden och ANP:n, medan ANP:n gör vad den kan för att undvika EP:n och allt som kan aktivera de traumatiska minnena. När EP:n tar över är försvarssystemet aktiverat, därför prioriteras det vardagliga systemet ner, och därför kan också ANP:n sättas ur spel, eller ha svårare att styra.



Komplex PTSD, DESNOS, DDNOS och traumarelaterad EIPS

Det finns tre olika grader av strukturell dissociation; primär, sekundär och tertiär. Primär motsvarar PTSD, när en ANP och en EP har skapats.

Vid sekundär strukturell dissociation finns det fortfarande bara en ANP, men det finns två eller fler EP. Detta sker efter upprepade och/eller långvariga trauman. Det kan tex handla om att vara utsatt för saker som barn, att vara fängslad och torterad i krig, eller att leva i ett misshandelsförhållande.

Sekundär dissociation kan motsvara diagnoser som komplex PTSD, DESNOS (Disorder of Extreme Stress, Not Otherwise Specified), DDNOS (Dissociative Disorder, Not Otherwise Specified, på svenska: dissociativt syndrom UNS), eller emotionellt instabil personlighetsstörning.



DID

För att något ska räknas som tertiär strukturell dissociation krävs det att det skapats en splittring där det finns flera EP, men också har skapats flera ANP:n. Detta motsvarar DID.

DID kan uppstå efter svåra upprepade trauman i barndomen.





Källor:
Vi är våra relationer av Tor Wennerberg
The haunted self av Onno van der Hart, Ellert R. S. Nijenhuis och Kathy Steele



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Sommarläsning.

Det har funkat bra för mig att skriva när jag orkar, och lägga in så att det publiceras ett inlägg i veckan, på söndagen. Och nån gång ibland peta in nåt emellan när jag känner för det. Men att ha det som ryggrad för bloggen. Det har varit skönt, stressat mig mindre. Så jag tänker att jag fortsätter så, åtminstone ett tag till.

Nu över sommaren kommer jag publicera några texter som handlar om trauma eller dissociation på olika sätt, och som egentligen är skrivna för ett annat sammanhang, men som jag tycker kan få finnas här. Det är det där, att jag tycker att den allmänna kunskapen om dissociation är alldeles för låg, så jag vill peta in lite sånt på alla ställen jag kan komma åt. Och här kan jag ju göra som jag vill.

Är du inte så intresserad av det området kommer det andra inlägg senare, när vi närmar oss hösten igen. Såna som handlar mer allmänt om psykiatri. De är inte skrivna än, så kan inte säga mer om dem just nu. Bara att det kommer annat som inte handlar om trauma igen. Bara inte i sommar.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

2 juni 2014

Vad är en blogg, hur unika är mina idéer, och var kommer egentligen alla orden ifrån?

Fick höra att delar av förra inlägget var plockade och nästan ordagrant översatta från några amerikanska bloggar. Ska klistra in länkar till de inlägg hos dem det syftades på här, när jag får reda på vilka det var.

Oavsett vilka bloggar det rör sig om så var det inte så. Jag läser mycket sällan amerikanska bloggar, av den enkla anledningen att jag blir trött i huvudet av att läsa texter på engelska och därför föredrar nordiska bloggar. Jag har inte medvetet citerat, översatt eller refererat någon annans text i detta fallet, och jag brukar vara väldigt noga med att ange källor, säga var jag plockat upp saker och länka till de aktuella texterna när det är möjligt. Helt enkelt för att jag tycker att det är det korrekta sättet att förhålla mig till andas texter om jag använder mig av dem på något sätt. Det är så jag tänker mig att man visar andra respekt i detta som handlar om text. (Det är också så jag önskar att andra ska göra om de använder mina texter. Citera, referera, dela, ta avstamp i nåt jag skrivit när du diskuterar. Men var snäll att ange mig som källa för mina ord då, och släng helst in en länk till bloggen också.)

Jag startade denna bloggen för att jag hade tankar jag ville formulera, som tog avstamp i mina upplevelser, och som handlade om strukturer, metoder och teorier. Hur de kan bli i praktiken. Hur de kan se ut från mitt håll. Jag kände att det fanns en brist där. Att det fanns en tydlig uppdelning om vem som var insläppt i att diskutera strukturer och teorier, och att patienter överlag inte är insläppta där. Jag tänkte mig att det jag hade att säga därför kunde spela roll, att bloggen kunde fylla en funktion, ha betydelse.

Däremot har jag ingen tro på att allt jag tänker är helt unikt. Faktiskt skulle tanken med bloggen falla lite om jag utgick från att mitt var unikt. Även om jag skriver utifrån mig och saker jag varit med om, är det med tanken att det finns många som varit med om liknande saker, att strukturerna är reella och drabbar människor. Kanske inte alltid på samma sätt som de drabbat mig, men att det är exempel på något som är del av något större. Och att det är rimligt att tro att mina upplevelser då inte är så unika.

Jag försöker ha mitt eget språk, jag försöker tänka på mitt eget sätt. Men varken språk eller idéer uppstår i ett vakuum. Det är inte så det fungerar, tänkandet, skrivandet. Jag lever i denna tiden, formas av den. Alla de böcker och andra texter jag läst har jag på ett eller annat sätt med mig i mitt språk. Samtal jag haft, saker jag upplevt, hört om, sett på tv, mött på andra sätt, vävs in i mitt sätt att tänka. Det är liksom så det funkar.

Det jag tog upp i förra inlägget var ganska allmängiltiga saker. Det jag ville ta upp var främst dessa sakerna:
  • Jag kan inte styra var mina texter delas, hur de sprids och används. Det är så nätet fungerar, det har jag vetat hela tiden.
  • Ibland sprids mina texter i sammanhang och med syften som inte är mina.
  • Jag upplever det som att debatt om psykiatrin ofta hamnar i ett vi och dom-tänk, både från behandlar- och från patientperspektiv.
  • Min idé är att detta indelandet i vi och dom i grunden är av ondo, och min önskan är att försöka bidra till att upphäva det, inte förstärka det.

Inget av detta är särskilt unikt för mig, inte heller för psykiatridebatten. Att nätet fungerar som det gör, är något alla som är aktiva på nätet borde vara medvetna om, men som man kanske inte alltid tänker så mycket på när man läser en viss text i ett sammanhang. Det är lätt hänt att tro att författaren till texten har något med sammanhanget att göra, även om hen inte deltagit i det.

Vad gäller vi och dom-indelandet verkar det tyvärr vara något djupt allmänmänskligt, att vilja sortera in, skapa en grupp som man tillhör, och en annan grupp som man polariserar mot. Att detta skapar problem är det inte bara jag som kommit på, därför är också önskan om att upphäva vi och dom-andet något man kan hitta på väldigt många ställen och i olika sammanhang.

Mina huvudsakliga referenser och inspirationskällor i detta som på olika sätt handlar om vi och dom är inte några amerikanska bloggar. Den största är Desmond Tutu, som jag tidigare har både citerat, angett som källa och länkat till den aktuella boken i ett inlägg som var på vi och dom-temat: Vems mänsklighet är det du skadar när du väljer att avhumanisera mig?

Förutom honom, och de andra som ingick i tänkandet som gjorde det möjligt med en sannings- och försoningskommission i Sydafrika efter att apartheid föll, så är min främsta källa något vagt sociologiskt. Jag skulle tro att den egentliga källan till tankarna är Foucault, men eftersom jag fortfarande inte kommit längre än något tiotals sidor in i en enda av hans böcker, känns det lite tveksamt att ange honom som källa. När det funnits någon att faktiskt hänvisa till har jag gjort det, tex i ett annat inlägg på vi och dom-temat; Hur blev det såhär? (Och hur ska vi göra för att det ska sluta vara såhär?), där jag refererar till en särskild bok av Mikael Eivergård, som utgår från Foucaults tankar.

En lite mer närliggande förebild som kanske inte hjälpt mig att formulera tankarna om strukturerna, men väl varit någon som hjälpt mig att hitta skärpan i och ord för hur vi och dom-synen kan ta sig uttryck i psykiatrin är Arnhild Lauveng, henne tar jag upp i det här inlägget (också det på vi och dom-tema): Du är något annat än jag, inte riktigt en människa.

Det finns väl ett återkommande problem i detta med hur stor skyldighet man har att redovisa var man hämtat sina tankar, och när och i vilken utsträckning det är rimligt att göra det. Detta är trots allt en blogg, inte en doktorsavhandling eller ens akademiska artiklar. Bloggformatet är i sig problematiskt för att det både är en helhet och att varje text blir sin egen. Jag vet att jag angett mina huvudsakliga tankemässiga källor i bloggen, de är ju nämnda i de blogginlägg jag tagit upp nu. Borde jag då göra det varje gång jag närmar mig en tanke som har med något på det området att göra, för att varje text är sin egen, inte bara en del av bloggens helhet? Hur mycket ska man redovisa om var man hämtat sina idéer, när det är mer diffust och inte handlar om en viss bok, eller ens en viss person? Mycket i mitt sätt att tänka tar avstamp i kristen litteratur, vilket jag medvetet väljer bort att nämna för det mesta, eftersom jag inte vill nischa denna bloggen som en kristen psykiatriblogg, och inte vill skrämma bort människor som har en annan tro. Men självklart påverkar det mitt tänkande, mina idéer, kanske också hur jag formulerar mig. Kanske är det fel att inte redovisa tydligare, öppnare, oftare?

Jag vet inte. Jag grubblar rätt mycket på dessa frågorna. Och är väldigt medveten om att mina idéer inte uppstått av sig själv, utan i ett sammanhang. Jag är också medveten om att det finns många källor och referenspersoner som jag inte är medveten om, men som är en del av den väv som mitt tänkande vilar i. Det är ju så det är, så det funkar.

Det finns mycket i det jag tänker som inte alls är unikt, och det är jag också medveten om. Och även om jag försöker formulera mig på mitt eget sätt, så är det begränsat hur många sätt det är möjligt att säga ungefär samma sak. Jag är väldigt ledsen om det jag skriver uppfattas som plagiat eller textstölder. Jag respekterar både andras och mina egna texter för mycket för att syssla med sånt. Men ibland kan det ju bli så ändå, att man säger samma sak på ungefär samma sätt.

Jag vet inte om det spelar någon roll att jag skriver detta, att jag hävdar att jag inte sysslar med sånt. Är det något av det du läser här som du upplever som att jag stulit det från dig eller från någon annan, är jag tacksam om du hör av dig till mig, så lovar jag att publicera en länk. Det spelar ingen roll om det är en text som jag läst och haft med mig någonstans i bakhuvudet utan att tänka på det, eller om det är en text jag aldrig läst. Jag lovar att ta med den här.

Som avslutning: en text till från bloggen på vi och dom-temat: Försoning. (Jag önskar att vi kunde mötas nu).



Edit 28 juli: Har fortfarande inte fått några adresser till de blogginlägg jag skulle ha plagierat. Så jag antar att anklagelsen inte var så allvarlig ändå. Att texter och bilder stjäls på nätet är verkligen ett stort problem. Att folk är snabba på att döma är nog ett lika stort problem. Det kanske gick lite snabbt i dömandet här, annars vet jag inte varför jag aldrig fick reda på vem det var jag sades plagiera.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

1 juni 2014

Nej, jag tror inte att hat är rätt väg att gå.

Jag vet hur det är med nätet. Vet att texter blir delade på ett sätt man inte kan kontrollera, att man kan hamna i sammanhang där man inte hör hemma. Där helhetstanken förloras, för att texterna är tagna ur sitt sammanhang på ett sätt som man i och för sig kan göra med stycken av en bok, men som ändå är svårare så, när det finns ett mer tydligt sammanhang där texten fanns från början.

Jag vet, en blogg är inte ett så tydligt sammanhang, man kan aldrig räkna med att folk läser från början till slut, och tanken är inte heller så. Det är små bitar, och vissa bitar når fram till en del personer, andra når dem inte.

Därför vill jag säga det igen.

Detta: jag tror inte på hat. Jag tror inte på att utmåla psykiatrin som ond eller människorna som jobbar i den som att de har en dold agenda som egentligen handlar om att de vill förstöra människors liv. Jag tror inte ens att särskilt många är maktgalna. En och annan jag mött verkar ha behov av makten, och kanske vara där just därför, och en och annan har verkat riktigt knäpp. Men jag vet inte om någon egentligen velat göra mig illa. Jag kanske är naiv, men jag tror faktiskt inte det.

Jag tror att de flesta velat hjälpa. Och att det varit något som i grunden varit en god vilja som gått vilse. Eller att det varit människor som från början haft god vilja, men av olika anledningar tappat den på vägen, och att de därför inte klarat sånt som empati.

Det är hemskt att vårdas av människor som inte uppvisar empati, men empatilöshet är faktiskt inte samma sak som att vara ute efter att göra illa. Jag tror att det mesta har sina skäl, att det kan gå att hitta anledningar till att människor betett sig som de gjort. Ibland är det lätt att genomskåda, ibland svårare.

Jag tror att systemet i grunden är dåligt. Inte människorna som jobbar i det, men strukturer som finns i systemet. Att det är omänskligt, men att det är nåt som innefattar både dem som jobbar i systemet och oss som vårdas. Att ingen egentligen ses som människor, att vi alla bara är siffror som ska producera vårdstatistik som tyder på lyckad, evidensbaserad och effektiv vård. Eller vad det nu egentligen är som är systemets huvudtanke. Jag vet inte ens om det finns nån huvudtanke, kanske är det ett problem. Att det handlar om nån diffus strävan efter att hålla budgeten och uppfylla politiska beslut. I vilket fall tror jag inte att systemet är gjort för människor, och att det är nåt som i grunden är sjukt där. I strukturerna.

Någon jag känner sa att det är som att bra vård är som att bedriva nånslags gerillaverksamhet i systemet som det är nu. Jag känner igen mig i det, även om jag är på den andra sidan. Vet hur det är, att man behöver hitta någon motståndsman, att behandlare som inte går med på systemets omänsklighet är det som gör att man kan överleva. Själv är man så maktlös.

Jag förstår patienter (och fd patienter) som hatar psykiatrin. Som blir onyanserade och rakt igenom negativa. Som svartmålar. Så mycket av strukturerna handlar om att placera alla brister hos patienten. Systemets brister, behandlarens brister, brister i bemötandet. Allt kan man tippa över på patienten. Som att det är hen som är sjuk. Som att det bara är hen som är sjuk, aldrig något annat, aldrig systemet, aldrig strukturerna, som att reaktioner på de brister som finns alltid tolkas som uttryck för något hos patienten som kan diagnostiseras.

Jag tror det kan vara ett tecken på att man försöker skydda sig, att hata. Att man försöker lägga tillbaka åtminstone en del av bristerna där de hör hemma, och låt vara att det inte alltid är så nyanserat. Det är inte som att psykiatrins massiva skuldbeläggande och maktspel heller är så nyanserade. Jag förstår om man behöver värja sig, upprätta stabilare konturer, och har man inget annat att ta till så kan väl hat vara bra.

Jag har förståelse för det.

Och det är inte det jag vill bidra till med denna bloggen. Det finns andra ställen, andra texter, andra människor som kan elda på hatet. Jag vill inte vara den som gör det, jag har inte den ambitionen, vill inte det. Jag vill något annat.

Något som handlar om att peta på strukturerna, säga: är det inte lite konstigt, det här? Säga: det här är faktiskt helt sjukt. Jag vill kunna öppna ögonen för sånt man kanske inte så lätt ser om man jobbar i systemet, men som kan vara väldigt tydligt om man vårdas i det.

Jag vill det, för jag tror på förändring. Jag tror på förändring, för jag tror att de flesta vill väl, eller har velat göra gott från början. Att det handlar om systemet, om okunskap, om oförståelse, om saker som inte ligger hos den enskilda individen, att det på många håll inte alls funkar särskilt bra. Att många blir skadade av det som skulle vara vård. Och jag menar: jag tror inte att det till störst del ligger hos någon av individerna, varken de som behandlas eller de som behandlar.

Jag tror att vi alla är människor i ett system där det inte riktigt är ok att vara mänsklig, att vi tvingas in i ett vi och dom-tänkande som förvärrar saker. Det jag vill mest är att lösa upp det. Jag vill ha ett vi. Jag vill att vi ska vara människor. Kunna mötas så, även om vi har olika roller.

Jag kan ha förståelse för behandlare som föraktar patienter också, som ser på dem som nåt annat, med inte riktigt lika mycket människovärde som de själva har. Den förståelsen är mer teoretisk, och till skillnad från patienters hat så kan det aldrig bli ok. Inte ens som en reaktion på det som är. Befinner man sig i den halvan av vi och dom som har makt, kunskap, kollegor, ett helt system på sin sida, så kan det aldrig nånsin bli ok att spela ut nåt alls mot dem som befinner sig i den svagare halvan. De som är behövande, beroende, och ofta befinner sig i en utsatthet pga sina problem.

Man får inte förtrycka för att man kan. För att det är lätt. För att strukturerna sitter i väggarna, finns i arbetslaget, för att systemet redan avhumaniserat oss alla. Den som är mycket stark och har makt, har också mycket ansvar. Och när det handlar om behandlare i psykiatrin kanske ni inte känner er särskilt starka, men det tar inte på nåt sätt alls ifrån er det maktöverläge ni har, och kan aldrig ge er rätt att missbruka det.

Jag förstår att det kan bli så, att det är lätt att glida in i det. Men det kan aldrig nånsin bli ok.

Att patienter hatar tycker jag är både förståeligt och ok. Däremot är det som sagt inget jag vill vara en del av. Denna bloggen handlar inte om att vilja blåsa liv i en eld av hat, öka polariseringen, strida om vem som är de goda och vem som är de onda. Jag tänker inte så. Tror inte på den sortens kamp. Vill inte det.

Jag vill lösa upp det, jag tror på mänsklighet, på att leta efter vägar där vi kan mötas så. Inte i en kamp som drivs av hat, förakt, indelandet i vi och dom. Nej. Något annat. Ett vi. Där vi alla får vara människor.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.