Trauman är ingenting. Del 3. (Hur vanlig vård kan göra traumatiserade illa.)

Om vi tar ett steg tillbaka då, från de akut arga reaktionerna på uppenbara övergrepp som sker i slutenvården.Var hamnar vi då? På vilka sett har trauman betydelse och vad finns det för skäl till att vården ofta beter sig som att de i stort sett inte spelar någon roll alls?

Jag läste en text i Läkartidningen häromdagen; Svårare bipolär sjukdom kopplad till misshandel under barndomen. Det är en sammanfattning av 30 olika studier, och det man kommer fram till är:

"Patienter som utsatts för misshandel – fysisk, psykisk eller sexuell – alternativt neglekt i barndomen (före 18 års ålder) och som senare i livet drabbas av bipolär sjukdom har ofta en mer allvarlig sjukdomsprogression än  bipolära patienter som inte utsatts för detta."

Det finns alltså svåra händelser som förvärrar måendet och skapar ett värre sjukdomstillstånd, när det gäller bipolaritet. Svåra händelser är i sig inte trauman, kanske är det här jag och den medicinska modellen går åt var sitt håll. För svåra händelser är bara svåra händelser, ett trauma är det sår man får av det som hände. Att något svårt påverkat hur man mår sen behöver inte tolkas som att man fått ett psykiskt sår som man mår dåligt av, man kan tolka det på andra sätt också. Som med andra sjukdomar. Somatiska. Där det ofta kan kännas mer logiskt att dela upp det. Det finns tex skäl att tro att barn som föds med kejsarsnitt löper större risk att utveckla allergier, ett orsakssamband mellan en händelse och en sjukdomsbild. Inte ett trauma. Och att födas med kejsarsnitt är i sig ingen skada eller sjukdom (om man inte drar det väldigt långt och klassar allt onormalt som sjukt), men det kan öka risken för en viss sjukdomsbild.

"Huruvida en patient med bipolär sjukdom utsatts för misshandel i barndomen tycks med andra ord vara en markör för en mer allvarlig sjukdomsprogression /../ I ett kliniskt perspektiv är förekomst av misshandel i barndomen viktig information att inhämta och något man bör fråga patienten om." 

Skillnaden mellan att förlösas med kejsarsnitt och att misshandlas som barn verkar vara att misshandlade barn kan få psykiska sår, alltså uppleva det som att de har psykiska sår som gör ont, inte bara att de varit med om något diffust, en markör som ökar sårbarheten i en viss sjukdomsbild. (Ok, jag erkänner att detta är en gissning, jag har ingen aning om ifall kejsarsnittsfödda kan uppleva det som ett psykiskt sår.) Man kan kämpa med en massa saker pga dessa upplevda trauman, självhat, skuld, skam, problem med att våga sätta ord på det som hänt, konsekvenser av att någon som gjort illa haft makten över en. Problem med att våga tro att man alls kan eller får finnas. Jag orkar inte leta artiklar nu, men jag har läst studier som visar att patienter i mycket högre grad än vården upplever det som att de svåra händelserna också är orsaken till att man alls mår dåligt.

Vad händer då om mötet med vården är ett möte med inställningen att det rör sig om en markör som man bör informera sig om, så man kan förutse sjukdomsprogression och genom det optimera behandlingen så gott det går? Alltså inte ett trauma, ett sår som blivit av det som hänt, och som är orsaken till att någon mår dåligt, utan en faktor som bidragit, som det där med kejsarsnitt och allergi.

Det är stor risk att man inte känner sig hörd, att man får informera om saker man varit med om är inte samma sak som att någon lyssnar på ett medkännande sätt, verifierar och hjälper en att återupprätta sitt människovärde. Att man i psykiatrin så tydligt är ett medicinskt objekt som ska behandlas, och att man så tydligt är utelämnad till någon som har makten över en riskerar också att förvärra saker, förstärka det som skadat. Upprepa. Göra så att vården istället för att försöka sy ihop såren, hjälpa dem att läka, petar i dem, tittar på dem, skär lite djupare, och lämnar dem öppna, för att de inte ser att det är ett sår de handskas med, för att man har ett kliniskt perspektiv och glömmer sånt som känslor, sånt som samband. Sånt som att svåra händelser också kan vara trauman, inte bara markörer som visar på risk för ett visst sjukdomsförlopp.

Sånt som känslor spelar stor roll. Speciellt i vissa typer av misshandel, som vid sexuella övergrepp, är det många som berättar om hur de känner sig gjorda till objekt, att de blir avplockade sin mänsklighet i viss mån, att de fråntas det att vara ett subjekt.

Ser ni parallellen till psykiatrin? Jag tillhör inte dem som tycker att allt psykiatrin gör är övergrepp, men mycket av helt grundläggande saker i psykiatrin riskerar att upprepa saker från det som traumatiserat. Att gång på gång behöva berätta om det svåra utan att få hjälp att läka, är att förstärka och förvärra såret. Att gång på gång bli betraktad som ett objekt är att villkoren för övergreppen bekräftas och återskapas. Och makten, där det dessutom hela tiden finns (uttalat eller outtalat) en vetskap om att vården har rätt att ta makten över en nästan helt, upphäva all integritet, brotta ner en, spänna fast en, ge en mediciner man inte vill ha. Ok, det är bara i extrema fall, men det är inte svårt att se parallellerna till övergrepp, även om maktövertagandet i vården kan vara fullt försvarbart, till skillnad från vid övergrepp, där det är motsatsen. För den som bär på erfarenheter av övergrepp och våld är det inte konstigt att det blir skrämmande, farligt, att det påminner om det som gjorde illa.

Och samtidigt är det helt korrekt och vettigt utförd vård, enligt den medicinska modellen. Det behöver inte vara antingen eller, fel eller rätt. Det som skadar behöver inte vara att patienter våldtas, misshandlas eller utsätts för tvångsåtgärder på ett sätt som strider mot lagen för att göra illa. Det kan vara helt vanlig vård, till och med bra utförd. Korrekt och med vänlighet. Det kan vara att undersöka symptomen, försöka kartlägga sjukdomsbilden och orsakerna till den, riskfaktorer och saker som kan förvärra förloppet. Att ta välgrundade beslut om svåra behandlingsmetoder, sätta in de mediciner som behövs. Skydda patienten från sig själv i de värsta tillstånden.

Och det är inte något fel i de sakerna. Det kan vara fullt försvarbart. Bra. Nödvändigt. Gott. Exemplet jag tog handlar ju om bipolaritet, som jag förstått det finns det många med den typen av problem som kan bli mycket hjälpta av medicin. Och ska man göra en korrekt medicinsk bedömning måste man nog... eh.. ja.. göra en korrekt medicinsk bedömning. Jag motsätter mig inte det. Faktiskt inte heller någon av de andra delarna av behandling heller, även om bältning känns väldigt problematiskt.

Däremot tror jag att man gör ett misstag när man beter sig som att det är antingen eller. Antingen sjukdom eller trauman. Antingen att den medicinska modellen är korrekt eller att trauman spelar roll. Att det är ett misstag att bete sig som att trauman inte är någonting, knappt finns, eller i vilket fall saknar betydelse. De har stor betydelse, eftersom man riskerar att förvärra sår, göra skador värre. Och de har stor betydelse, eftersom så många patienter verkar uppfatta det som att deras problem beror på det svåra de varit med om. Förtroendet för vården står då också på spel. Om de sår man har blir bekräftade och sedda eller inte.

Faktiskt oavsett om de är orsaken till hur man mår. Om man kommer med en trasig tumme med ett öppet sår som blodet flödar från till akuten, så vill man att någon ska hjälpa en att sy ihop den, även om orsaken till att man är yr kanske är att man har diabetes som ingen ännu upptäckt. Det behöver inte vara antingen eller. Man kan bry sig om både och. Skada och sjukdom. Och att båda kan finnas i samma person och påverka vartannat behöver inte betyda att man måste välja. Tvärtom. Man borde vara mån om att handskas med båda då.

Att vissa moment i normal sjukvård kan vara i grunden problematiska för den som tidigare traumatiserats behöver inte betyda att det enda vården kan göra är att rycka på axlarna och komma fram till att den vård man ger visst är bra, eftersom den är korrekt och medicinsk, och om nån skadas av den finns det inget att göra. För det finns något att göra.

Bara att se att trauman existerar, att många som vårdas i psykiatrin varit utsatta för svåra saker, och fått psykiska sår av dem, är att göra något. Det finns studie på studie som visar det, att det är så. Tex den Läkartidningen tar upp kan väl tolkas så. Och att bli medveten om vilka delar av vården som kan vara problematiska och riskera att göra illa betyder att man kan parera det, minska risken för skador. Och ibland finns det inget val, det finns tillfällen när man måste göra sånt som retraumatiserar eller som skapar helt nya sår, för att det är den enda möjliga vägen att rädda någons liv. Men det betyder inte att man aldrig kan göra nåt, att det är lika bra att bete sig som att trauman inte är något, inte har någon betydelse.

Och jag tror det finns ett glapp. Förutom glappet mellan medicinsk och psykologisk förståelse. Något som handlar om frågan om korrelation och kausalitet. Är det något som samexisterar bara, sjukdomssymptomen och de svåra händelser patienter varit med om, eller är de svåra händelserna den egentliga orsaken till att symptomen alls utvecklats?

Men vet ni? Det är viktigt i många sammanhang att förstå skillnaden mellan kausalitet och korrelation, men i detta sammanhanget har det inte så stor betydelse. Vi kan se att många som vårdas i psykiatrin varit med om svåra saker. Mycket i de vårdformer som psykiatrin erbjuder är problematiska om man varit med om svåra saker. Speciellt om det rör sig om slutenvård, och ännu mer om det behövs tvångsvård. Vi behöver inte se mer än så, vara helt klara med orsakssambanden, vad som är korrelation och vad som är kausalitet.

Vi kan styra upp det nu, utgå från att många som vårdas i psykiatrin varit med om svåra saker, och att mycket i de vårdformer som erbjuds då blir problematiskt.

Ja, jag skrev samma sak helt nyss, men jag ville skriva det igen. För så mycket vet vi. Och det behöver inte finnas ett val mellan att ta in den vetskapen och forma vården så den retraumatiserar och traumatiserar så lite som möjligt, och att erbjuda korrekt medicinsk vård. Man kan kombinera. Det spelar så stor roll att man skiter i att försöka så ofta, som det är nu. Man gör illa, skapar nya sår, förvärrar gamla.

Det är något. Inte ingenting. Trauman är något. De spelar roll. Det borde vara en vetskap som fanns med i varje möte med varje patient. Men det är en lång väg kvar dit.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Annonser.

Jag har lagt till lite annonser på bloggen. Helt enkelt för att det finns nackdelar med att göra en massa saker gratis hela tiden. Så testar och ser om det känns lönt, annars försvinner de nog igen, tycker det känns bättre utan.

Försökt göra så de ska störa så lite som möjligt, så jag hoppas det kan kännas ok trots allt.

Och såklart vill jag gärna att ni ska klicka på dem och handla av just de affärerna (just när ni klickat härifrån), för det är ju så reklam funkar liksom.

Och om nån skulle vilja annonsera hos mig så går det bra att kontakta mig på regnlund (snabel-a) gmail.com, skulle ju egentligen vara bättre med annonser som är lite mer på rätt tema, även om alla kanske kan behöva nallar, pennor och choklad, och en taxi nån gång ibland.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Trauman är ingenting. Del 2. (Sexuella övergrepp i psykiatrin.)

Skrev ett inlägg för några veckor sen som jag kallade Trauman är ingenting. Hade inte tänkt det som en början på en serie. På sitt sätt är det väl ett inlägg i ett av mina ständigt återkommande teman här, fast kände nu att jag behöver fortsätta från just det inlägget. Vidare, in i nåt.

Kaliber tog i veckan upp sexuella övergrepp i psykiatrin. Det handlar om tillfällen när patienter (ofta tvångsinlagda) blivit våldtagna av andra patienter, och också om blottande, tafsande och andra "mildare" former av övergrepp.

Det är såklart fruktansvärt tragiskt att den typen av saker kan ske på slutna avdelningar, framförallt när patienter är inlåsta där mot sin vilja, och alltså inte har en chans att ta sig därifrån. Det som skrämmer mig mest är ändå inte det, att det händer, utan hur psykiatrin systematiskt och gång på gång visar att trauman inte är nåt att ta på allvar eller bry sig om, inte ens när traumatiserande händelser sker inom de egna väggarna.

Hur man visar det? Exempel hämtade från Kaliber:
- man brister i sina rutiner så våldtäkter kan ske
- man har inte personal tillgänglig så att någon hör om en utsatt skriker på hjälp
- man förminskar de "mildare" formerna av övergrepp, tar inte dem på allvar
- man flyttar ansvaret över till offret, genom att tex säga att hen ska flytta sig om hen blir tafsad på
- man erbjuder ingen traumainriktad vård för offer ens om det handlat om så grova övergrepp som våldtäkt
- man är inte så noga med att polisanmäla och verkar ha en diffus uppfattning om vad som gäller
- man är mån om att tysta ner det hela, resonerar som att det är för offrets skull
- man gör aldrig nånsin nåt för att framstå som att man tar offrens parti, i vilket fall inte i media

Jag tror jag ska skriva fler delar i den här serien av inlägg, det kommer nog bli lite mer nyanserat då, sånt som är mer komplext och liksom.. mer förståeligt att det kan bli fel, att man kan missa att förstå och liknande. Resten av detta inlägget kommer inte vara skrivet med en särskilt förstående eller mild inställning, helt enkelt för att detta är så tydligt över gränsen. Inget av detta borde ske, och om det nu händer, så borde inte vårdens sätt att handskas med det ens likna hur det kan vara nu. Så.. här kommer en liten lista med hur man borde göra istället för att vara så konsekvent i att inte ta trauman och risken för att nya trauman skapas på allvar. Denna gång helt inriktad på sexuella övergrepp, men jag återkommer som sagt.

• Ha rutiner så det blir så tryggt som möjligt på avdelningarna. Ha något sätt så patienter kan larma om de blir utsatta, lita inte på att det alltid kommer finnas personal där det ska finnas personal. Räkna med att det kommer ske misstag när ni skapar era rutiner. För misstag sker. Ni är nämligen människor, då blir det misstag. Ta med det i beräkningen.
• Ta alla former av övergrepp på allvar. Det är inte ok att tafsa, blotta sig, att någon utsätts för något alls. 
• Om ni tänker "men de här förövarna är psykiskt sjuka, kanske i en psykos eller nåt, de kan inte ta ansvar för vad de gör" så har ni rätt, MEN ni missar det viktigaste: det är ni som har ansvaret för alla era patienter, det är ni som har ansvaret för vad som sker på avdelningarna. Där patienter inte kan ta ansvar för sitt beteende så är det ni som har ansvaret, det kan aldrig vara så att ansvaret inte är någons. Är en patient för sjuk för att ta ansvar, så flyttas ansvaret över till er!
• Acceptera inte att någon i personalen inte tar övergrepp på allvar. Är det nån som inte gör det så är det läge för en utskällning. Efter noter. På chefens kontor. Jag är inte så mycket för utskällningar, men det här är inget att relativisera, inget att ta upp på nåt möte om värdegrunder och etik, det är helt uteslutet att acceptera det ens enstaka gånger från enstaka personer. Visa med hela handen att det är över en gräns och att det inte accepteras. 
• Lägg aldrig nånsin ansvaret på den som blir utsatt. Man ska kunna vårdas på en avdelning utan att bli utsatt. Man ska kunna slappna av och kolla på tv i dagrummet. Man ska inte behöva vara rädd. Och om nåt händer när man slappnade av så är det inte ens eget fel. Som sagt: är det nån patient som inte kan göras ansvarig pga sjukdom, så är ansvaret personalens. Lägger ni över det på den utsatta så smiter ni själva, det låter i och för sig som nåt som ofta händer i psykiatrin, men det är inte i närheten av acceptabelt. 
• Ta berättelser om övergrepp på allvar, både om de kommer från patienter och om de kommer från personal. Visa att ni lyssnar, ha som grundinställning att tro på att det hänt, tills motsatsen bevisats, istället för tvärtom.
• Ha koll på er egen roll, och ha koll på regelverket. Psykiatrin ska inte utreda brott, det är polisens sak. Sker något så allvarligt som våldtäkt så kontakta polisen meddetsamma. Och ha information om rutiner lätt tillgängliga, ni kan väl ha en pärm eller nåt. Där kan det tex stå att sjukhuset kan göra en polisanmälan i såna fall som våldtäkt, så slipper ni hålla på och tjafsa om ifall det är möjligt i flera dar innan ni vänder er till polisen.
• Ha koll på er egen roll, vad som är brott, och att bevis kan vara viktiga. Ge fan i att tvätta både gärningsmannens och offrens kläder innan polisen sagt att det är ok att göra det. Gör er inte heller av med något annat som kan vara bevis. Gör ingen bedömning själv, i sånt som ska vara del av en brottsutredning. Ni har inte den kompetensen, och ska inte ha den rollen. Det är att missbruka den makt ni har att gå in i roller som inte är era.
• Gör avvikelserapporter och liknande enligt de system ni har. Mörka inte. Förminska inte. Ta ert ansvar, stå för att det inte höll, att ni är ansvariga för att någon skadades, kanske svårt. Det är ett sätt att ta det ansvar som är ert, ett första steg till att ge offret upprättelse.
• Ta konsekvent offrets parti. I stort och smått. På avdelningen, i media, på alla sätt ni kan komma på. I stort sett alltid uttalar sig chefer lojalt med sina anställda i media, när patienter blivit utsatta för något i psykiatrin. Prata med de anställda på nåt möte eller så. Ta konsekvent offrets parti, speciellt i alla sammanhang där offret, hens anhöriga eller allmänheten kan ta del av vad ni sagt. Och utgå från att det som påstås ha hänt har hänt, tills motsatsen bevisats, istället för att som nu ofta utgå från att patienter har fel och personal rätt. (Jag tror dessutom att förtroendet för psykiatrin skulle öka om man började bete sig så, även om ni själva brukar vara mycket övertygade om motsatsen.)
• Visa den utsatta att ni är på hens sida, och gör vad ni kan för att skapa trygghet. Ta händelsen på allvar, och ge hen möjlighet att bearbeta det som hänt. Tänk inte att det ordnar sig inom det normala vårdutbudet, kom ihåg att det är speciellt att bli utsatt i vården, och att väldigt få i personalen faktiskt har kompetens nog eller förståelse för att hjälpa någon med den typen av problem. Ni har i många år lärt varandra att slentrianmässigt vara lojala med varandra, och dessutom krävs det specialkompetens för att jobba med trauman på ett bra sätt, speciellt vid så komplexa fall som när någon utsatts i vården, i samma vård som ska hjälpa dem.
• Vet att detta är en önskedröm, men: överväg att skapa ett vårdteam som är till just för att hjälpa människor som skadats i vården. För att skapa möjlighet att reparera de skador ni har ansvar för, för att visa att ni tar trauman på allvar, och kanske också för att skapa ett ökat förtroende för psykiatrins verksamhet.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Och hur ska vi göra då, för att ge utrymme för det läkande?

Som kanske märktes i förra inlägget tycker jag att ett av de största problemen med sjukskrivningssystemet är att grundläget är att man inte får göra något alls som kan klassas som arbete, åtminstone inte utan godkännande av en myndighetshandläggare. Och det kan vara läskigt att ens låtsas om att man vill göra nåt litet, för man kan bli rädd att bli klassad som friskare än man är, framför allt när tiderna är som nu och det är vanligt att vilja och förmåga blandas ihop, som att man kan om man vill.

I Finland verkar det som att man ska prova basinkomst, där man får en viss summa utan villkoret att visa att man inte arbetar.

"Det system vi har för närvarande är passé. Människor som inte har arbete sitter hemma, inaktiva. Vi har myndigheter som kontrollerar så att du absolut inte gör någonting, först då får du socialbidrag. Det är ett dyrt och byråkratiskt system. De som får bidragen måste använda en stor del av sin energi för att vara den person bidragssystemet säger åt dem att vara. För vem är ett sådant förhållningssätt nyttigt?"

" Jag är väldigt nyfiken på vad det här kan betyda. Det handlar mycket om hur vi ser på människan. Ser vi negativt på människan, som någon som försöker göra det lätt för sig och dra nytta av alla möjligheter som samhället ger, så behöver hon kontrolleras och med kontrollen visar vi att hon inte är ett viktigt subjekt. Men utgår vi ifrån att människan är ett viktigt subjekt, som använder sitt självbestämmande till att utvecklas och söka sig framåt, tror jag att det bidrar till att hela samhället utvecklas. Sedan handlar basinkomsten inte bara om pengar, det är också en fråga om hur vi använder vår tid, alla de timmar vi har till förfogande varje dag. Jag är mycket intresserad av vad som kommer att hända där"

/ Karina Jutila i tidningen Syres artikel

I Sverige vet jag att man diskuterat att man skulle få behålla en viss del av lönen om man är arbetslös och har försörjningsstöd, och får ett arbete med mindre lön än vad försörjningsstödet är (tex ett arbete där man hoppar in bara vissa timmar eller som är på deltid behöver ju inte bli så mycket i månaden), för att uppmuntra arbete. Jag tror dock inte att man förverkligat det, och för sjuka skulle det nog ändå bli problem, eftersom det då handlar om att avgöra arbetsförmåga för att alls ha rätten att klassas som sjuk. Det är ändå viktigt, att känna att man kan göra något för att förändra sin situation, även om det bara handlar om den ekonomiska situationen och kanske bara på kort sikt, man kanske inte kan lösa den på riktigt. Men att inte vara fastlåst på lägsta nivån utan handlingsutrymme.

Jag tycker det ska bli intressant att följa vad som händer i Finland, och skulle också gärna se andra försök att lösa problemet med att man faktiskt tvingar människor att försöka leva upp till systemets bild av vem de är och vad de kan, att det så ofta blir att systemet är i centrum snarare än människorna som systemet ska finnas till för att hjälpa.

För mig låter det som en dröm med basinkomsten. Tänk att slippa den ruttna människosynen, som säger att man måste utgå från att jag är en fuskare, en lat en, en som vill slippa göra rätt för mig, en som vill leva på andra. Tänk att slippa att hela tiden fokusera på mitt sjuka, mina oförmågor, att vara beredd att försvara dem och argumentera för att de är verkliga, och dessutom undvika att göra de saker som kan hjälpa mig att bli friskare, för att de kan se misstänkta ut i myndigheternas ögon. Tänk att få söka vård för att jag behöver vård, och avlasta alla de kontakterna från allt det byråkratiska och bedömande som rör eventuellt behov av sjukskrivning och eventuella försök att tvinga mig ur sjukskrivning. Om vård fick vara vård, bara. Låter det inte lite skönt från behandlarhåll också? Att liksom få fokusera på vård, om det är vård man jobbar med?

Förstår att det väl är en dröm, inte något som kommer bli verkligt. I alla fall inte här, åtminstone inte inom överskådlig framtid.

I vilket fall kvarstår problemet att vi har system som avkräver människor att de ska vara och göra som systemen säger, även om det inte är det bästa för dem. Vi behöver göra något åt det. Och problemet med människosynen som lurar i ett system där kontrollen blir hårdare och hårdare finns också kvar. Det behövs förändring. Plats för människor.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Att ge upp framtiden eller att bara tvivla på den. (Om sjukskrivning.)

Har haft en vecka av tvivel. Det är så ibland, det får väl vara så, tänker jag. Det jag tvivlar på är om det är värt det, det här att inte vara sjukskriven. Jag har verkligen inte alls nån 100%-ig arbetsförmåga, och det är ett himla bry att få livet att gå ihop så jag kan klara mig utan sjukskrivning, vilket såklart mest handlar om pengar och att prestera det jag måste prestera för pengarnas skull. Jag betalar ett rätt högt pris, det är tex omöjligt att ha ett socialt liv som fungerar på allvar, eller att hålla smärtan på en acceptabel nivå. Och så länge jag tänker att det är tillfälligt, att det får vara såhär ett tag, så går det. Men ibland tvivlar jag på framtiden. Om jag kommer bli så mycket friskare än såhär, och jag undrar hur mycket jag förstör chanserna att bli bättre genom att göra mer än jag orkar, ha ett liv som faktiskt inte går ihop.

Jag vet såklart inte det, hur det kommer bli, och detta är inte ett inlägg skrivet för att få råd eller bedömningar, tips eller åsikter eller så. Jag vill bara säga hur det är, att det är såhär. Tvivlen får komma och gå, och framtiden kommer väl lite i taget. Men jag insåg något nu, i mina tvivel.

För det känns så omöjligt med sjukskrivning. Att återgå till att vara i vårdens och myndigheternas händer. Det är inte att alla är elaka eller vill mig illa, jag tror de flesta vill väl. Problemet är att även om man hamnar hos någon som är bra så är systemet rätt fyrkantigt. Det är så mycket möten som tar kraft, så många bedömningar, så mycket som handlar om att bli granskad, misstrodd, det är så mycket rädsla och stress inbyggt i hela situationen. Och framförallt känns det helt omöjligt att orka maktkamperna igen. De finns nästan alltid där. Och om jag inte orkar maktkamperna blir det som att jag bara kan vara sjukskriven om jag ger upp, överlämnar mig. Slutar bete mig som att jag är den som vet mest om hur jag mår och vad jag behöver och vad som kan göra mig illa. Som att jag behöver släppa taget och låta andra bestämma, låta dem göra mig illa när det är vad systemet bestämt är den korrekta lösningen, låta dem putta mig in i rehabiliterande insatser som jag redan från början kan se att de riskerar att förvärra mitt mående för lång tid. För att visa att det är så, att jag blir sämre. För att ingen lyssnar på eller tror på min bedömning. Som att jag måste orka spela med i deras bild av att jag är passiviserad, utan kunskap och vilja att ta mig vidare, och gå med på lösningar som har mycket liten chans att ta mig framåt.

Det är så absurt, men jag överdriver inte, det är verkligen så jag upplever det. Såklart finns alternativet att föra en ständig kamp för min rätt att slippa skadas av det system som har till uppgift att hjälpa. Men det sliter så väldigt, och jag kan inte se hur jag skulle orka det igen. Och såklart kan man ha tur och råka hamna hos nån som tar ens såna kamp för en, men det är inget man kan räkna med.

Och det känns som att det jag behöver för att bli friskare, ta de steg jag behöver för att komma framåt, de kan jag inte ta om jag är sjukskriven. Då kan jag bara ta såna steg som är evidensbaserade eller uttänkta av någon annan. Och en massa steg runt i en cirkel för att någon ska kunna betrakta mig, bedöma mig, se att jag blir sjukare, ta beslut utifrån det. Fast jag redan innan vet vilka saker som skulle skada, vad som möjligen kan hjälpa.

Jag inser att jag kanske måste ge upp framtiden för att orka delta i det, att vara sjukskriven utan att hela tiden ta kampen för att värna mig, skydda mig, hålla min rätt att inte bli skadad. Det är absurt. Och jag inser att jag inte har gett upp framtiden. Inte är beredd att ledas vilse bara för att det måste vara någon annan som leder. Jag tvivlar på framtiden, men jag har inte gett upp den. Så då får jag fortsätta ett tag till såhär, även om det är ett högt pris att betala, som det är nu. Att vara sjukskriven skulle kanske vara ett dåligt alternativ ändå, om det är friskare och rehabiliterad jag vill bli. Om jag inte har väldig tur, råkar hamna rätt, har väldigt mycket mer flyt än jag haft på rätt många år vad gäller vården.

Och det handlar inte om att jag inte tror på sjukskrivning. Inte så, som det kan låta om man läser i försäkringskassans konstiga formuleringar om sjukskrivning som behandling, eller de idéer som finns som handlar om att alla kan jobba bara de vill, att arbete alltid är bättre än sjukskrivning. Så tänker jag inte alls. Jag skulle må mycket bättre om jag fick ha en arbetsbelastning som matchade min arbetsförmåga, och de allra flesta jobb skulle jag inte ha en chans att utföra som jag mår nu. En deltidssjukskrivning som gav mig avlastning och utrymme för behandlingar och tillfrisknande skulle vara en dröm. Men så länge villkoren är att jag måste ledas av någon annan, att tolkningsföreträde och makt hela tiden ska vara hos någon annan, att jag och mina kunskaper om mig själv konsekvent ska misstros och räknas bort, så länge villkoret är att jag ska gå med på att ledas vilse, då är sjukskrivning inte något hjälpande.

Det är så sjukt, systemet, när man måste fly från det för att ha en chans att bli bättre. Ibland tror jag det är menat så, att det ska vara ett helvete att vara sjukskriven, så att så få som möjligt ska vara det. Ibland tror jag att det är en annan typ av systemfel. Som att man blandar ihop sjukdom och passivitet, gör sig snäva bilder av vad det är att vara sjuk och har trånga tankar om hur man kan komma framåt. Att man glömmer att människorna det handlar om måste vara i centrum, och sätter systemet i centrum istället, om det sker en krock, om det inte passar ihop. Kanske är det lite av båda. Jag vet inte riktigt.

Jag har bara tänkt så mycket på det nu, i mina tvivel. Det absurda i att jag skulle behöva vara sjukskriven för att arbetsbelastningen i mitt liv nu är för hög, att jag skulle behöva sänka den för att ha bättre chanser att bli frisk, och att det känns omöjligt att bli sjukskriven om jag inte gett upp min framtid eller orkar kämpa för min rätt att slippa bli skadad.

Kanske blir det annorlunda, blir jag sjukare finns inget val. Så länge jag kan hanka mig fram genom att betala med sånt som för hög smärtnivå och sämre relationer så får det gå. Jag vet hur det kan vara, att det till slut inte finns något kvar att betala med, att man till slut kanske måste hamna i vårdens och myndigheternas makt. Det är inte alls alltid ett val, kanske inte ens ofta. Det kanske blir så igen för mig också, att det inte finns någon annan väg än att lämna över till vård och myndigheter och hoppas på det bästa och kämpa så mycket jag orkar för att slippa bli sjukare. Men det är inte så nu. Just nu går det, även om jag betalar mer än vad som känns rimligt för att slippa undan det maktöverlämnandet.

Och det är ett val jag gör och är medveten om att jag gör. Jag har bara tänkt så mycket på det den senaste veckan. Tänkt på den stora belastning som är inbyggd i sjukskrivning, den som handlar om att någon annan alltid ska ha rätt, mer rätt än jag. Och alla följder det kan få för en människas liv.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.