Vad är flashbacks?

När det rör sig om trauma och PTSD är det man menar med flashbacks att någon återupplever ett trauma, eller delar av ett trauma. Det kan vara i form av minnesbilder som spelas upp om och om igen, men det kan också röra sig om andra former av sinnesintryck, tex att man återupplever dofter eller smaker, att man hör ljud från traumat, eller att kroppen återupplever det någon gjorde mot en och som man tagit in med känseln. Det kan alltså vara minnen från alla olika sinnen.

Medan man är i flashbacks är det som att traumat händer just nu, och känslomässigt brukar man vara tillbaka i hur man kände då. Man kan få reaktioner som gör att man agerar utifrån det, tex kan man drabbas av panik, göra impulsiva saker med syfte att komma ur det eller liknande. Det kan också vara mer subtila saker som har sin utgångspunkt i att man tolkar omgivningen och andra människor som om allt var precis som när traumat skedde.

Man kan också ha flashbacks som är bara känslomässiga, där det inte finns återupplevanden utifrån sinnesintryck, men där man återupplever händelsen känslomässigt.

Trots att man återupplever det så att det känns som att det händer just nu, kan minnena ta över någon i varierande stor utsträckning. Ibland blir någon helt uppslukad av flashbacks och är inte alls medveten om vad som händer i nuet, andra gånger kan personen uppmärksamma det som händer i nuet även när hen har flashbacks.

Flashbacks brukar komma spontant och utlöses ofta av något som fungerar triggande genom att det påminner om traumat. Det kan vara i stort sett vad som helst, tex att någon rör vid en, dofter, smaker, färger, en viss film, att något känslormässigt påminner om det som hände, att platsen påminner om det som hände. Det kan vara mycket små saker som sätter igång minnena, ibland märker man själv inte ens vad det är. Flashbacks kan också komma helt spontant utan att något triggade det.

Det kan vara mycket plågsamt att leva med flashbacks, och påverka ens förmåga att ha ett fungerande vardagsliv i stor utsträckning. Det är mycket påfrestande känslomässigt och man kan dessutom drabbas av minnesluckor medan de pågår. Det är också vanligt att man blir rädd för att flashbacks ska utlösas, och därför undviker tex situationer eller platser som man tror innebär en risk för att de ska triggas igång.

Man kan räkna flashbacks som ett dissociativt symptom, det beror på utifrån vilken teori man definierar dissociation. Beroende bla på de skillnader som finns i olika teorier kring om flashbacks är dissociativa eller inte, finns det också en oenighet kring ifall PTSD ska räknas som ett dissociativt syndrom eller inte.

Man kan även kalla flashbacks för påträngande minnen, invaderande eller intrusiva minnen. Även mardrömmar eller intrusiva tankar kan vara återupplevanden av ett trauma, och detta är också vanligt vid PTSD. Ibland räknar man allt som är återupplevanden som flashbacks, ibland delar man upp det så att invaderande tankar, känslor och drömmar inte räknas in i begreppet flashbacks. Det förekommer också att man använder flashbacks synonymt med invaderande minnesbilder, alltså då bara minnen som utgår från synintryck. Begreppet används alltså inte alltid med riktigt samma innebörd, vilket kan vara bra att veta eftersom det ju pga detta kan uppstå missförstånd.

Man kan även ha flashbacks av andra orsaker än trauma, tex efter att ha använt droger, eller vid temporallobsepilepsi. Det handlar också då om att uppleva något som tidigare skett.








Källor:

Are Flashbacks a Dissociative Symptom?
Av Paul F. Dell

Flashback
Sida hos ptsd.about.com

Natur och kulturs psykologilexikon
Uppslagsord: Flashback

Svenska Wikipedia
Uppslagsord: Flashback (psykologi)



Alla sidor är besökta i juli 2014

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Vad jag hade önskat av vården efter att jag försökt dö.

Det finns ett inlägg som delvis är en inledning till detta. Du hittar det här.

Det finns mycket kring självmordsförsök som kan se olika ut. Man är olika som personer, och orsakerna till att man försökt dö kan vara olika. Så jag valde att bara utgå från mig och hur jag funkade då, när jag försökte ta livet av mig och verkligen ville dö. Det har gått lång tid sen dess, och jag har hunnit samla på mig en del kunskap om vad som faktiskt hjälper mig, det påverkar såklart mina tankar nu. Detta är inget jag hade kunnat presentera då, som svar när någon frågade vad jag trodde kunde hjälpa mig.

Även om jag utgår från mig kanske det finns ett och annat som också skulle funka för andra. (Har du själv erfarenheter av att ha försökt ta livet av dig och vill försöka formulera något om vad du tror/vet kunde hjälpa, skulle jag gärna publicera din text här.)


De första två veckorna

Jag önskar att den allra första tiden fick handla om chocken. I att jag kunde genomföra något sånt. I att jag fortfarande var vid liv. I att det fick konsekvenser rent konkret för mina relationer och min situation med praktiska saker, tex var jag skulle bo. Det jag tänker skulle ha varit bra denna period är:

• Att vara inlagd och övervakad så mycket som bedömdes rimligt. Att vara skyddad från farliga saker, tex att handskas med mediciner, knivar o dyl. Att det i hög utsträckning fanns någon annan som hade kontroll, att jag inte behövde klara det själv medan jag tog in chocken och medan konsekvenserna efterhand blev tydliga för mig.
• Att helt undvika att försöka diagnostisera mig denna perioden. Detta för att jag inte tror på att den sortens strukturerade frågor där man ska passas in i diagnoskriterier eller när självmordsrisken bedöms på det sättet, är särskilt bra verktyg för att avgöra om någon faktiskt kommer ta livet av sig. Och också för det inte var en bra period att fokusera på diagnostisering av mina problem i stort.
• Att lyssna på min berättelse, att ställa öppna frågor och försöka hjälpa mig att formulera varför det blev som det blev, och vad som ledde till självmordsförsöket. (Förmodligen hade jag inte klarat att komma så långt i detta.) Jag tänker att man i denna sortens samtal också kan försöka undersöka aktuell självmordsrisk, fast jag tänker att det i vilket fall hade varit helt hopplöst att få något ärligt ur mig angående det, just den perioden. Oavsett metod.
• Att hjälpa mig att handskas med känslomässiga reaktioner på händelsen, och på konsekvenserna som blev. Att ha avlastande samtal utan att något förminskas, ogiltigförklaras, viftas bort, eller där enkla lösningar presenteras.
• Att ha andra gånger, som man bestämt på förhand när de ska vara, och där jag inte sökte hjälp i stunden eller behövde be om det, när man lärde ut olika copingstrategier, tex ångesthanteringsmetoder, att prata om vad man kan göra vid överväldigande känslor. Skulle ev kunna göras i grupp om det finns flera på avdelningen som är i behov av det och skulle kunna vara mottagliga för det.
• Att ge stöd till mina närstående, att de fick möjlighet att prata av sig hos någon. Att jag därigenom skulle blivit avlastad från deras känslor, reaktioner, skuldpåläggande och dylikt. Som faktiskt var en av de saker som ökade min självmordsrisk mest, men som inte fanns med i nån av de strukturerade utfrågningarna, eftersom jag antar att anhöriga inte räknas som sjukdomssymptom.
• Att ge utbildning i självmordsprevention till mina närstående. Helt grundläggande information om självmordsrisk, varningssignaler, vad det är bra om man gör eller låter bli att göra o dyl. Hade räckt så väldigt långt med att ge dem en halvtimme och en broschyr med det viktigaste.
• Att hjälpa mig att formulera vilka människor som fungerade som stöd och vilka som kändes belastande att träffa, av mina närstående. Och att hjälpa mig att ta beslut och sätta gränser så de som belastade mig inte fick chans att invadera mig på samma sätt. Att därigenom ge mig utrymme för att fokusera på mig själv och mina känslor, reaktioner, tankar och liknande. Vilket verkligen var livsviktigt just då.
  
  Obs att det i så fall måste styras av mig och mina definitioner av vad som blir dåligt för mig, och att det måste respekteras. Det finns mycket känslor hos behandlare också, men även om man tänker sånt som att "en mamma måste ju få träffa sitt barn om hen nästan dött", så är det inget som är rimligt att det styr ramarna för en viss patients vård. Det kan finnas mycket i relationer som inte syns vid första anblicken. Och även om man kanske inte alltid tar de bästa besluten, tror jag att det är betydelsefullt med att själv få ta beslut och ha makt över saker i sitt liv.
• Att hjälpa mig så jag inte tar några stora beslut om förändringar förrän efter dessa veckor, om det inte är av absolut nödvändig praktisk karaktär.

Den närmaste tiden därefter

Efter den mest akuta fasen, så önskar jag mig att det fanns ett team som var specialiserat på självmordsproblematik som jag kunde slussas till och tillhöra i några månader. Vi kan säga.. två månader. Detta för att kunna få ett mer intensivt stöd än vad som är möjligt från vanlig öppenvård, och för att jag nog behövde vara hemma så mycket som möjligt för att få en chans att hitta tillbaka till en känsla av att mitt liv kunde bli ok. Det jag önskar av ett sånt team är:

• Att det var ett team med ett begränsat antal personer, där jag i överlämningen till dem fick träffa allihop och bara typ säga hej och få ett ansikte på alla.
• Att det fanns en som var min personliga samtalskontakt och som jag träffade kanske en gång i veckan.
• Att det fanns möjlighet till extra samtal vid behov.
• I samtalskontakten önskar jag att jag kunde få hjälp med
• Att formulera vad som hänt, och orsakerna till det. Att det kunde bli begripligt för mig.
• De känslomässiga reaktionerna och funderingarna kring att jag ville dö, och att jag nu ändå har ett liv.
• Reaktioner kring att jag kunde genomföra en sån handling väldigt lugnt och målmedvetet, hur det ändrar min bild av mig själv.
• Att prata om reaktioner hos mina närstående och hur det påverkar mig, att få hjälp med hur jag kan handskas med det på olika sätt. Både deras reaktioner på självmordsförsöket och hur de reagerat tidigare på att jag mår dåligt, och hur det påverkat mig.
• Att kartlägga min situation och vad det finns för konkreta problem. Tex hade jag ingen bostad, ingen fungerande behandling, ingen tro på att det existerade någon behandling, svårt för massor av praktiska saker pga depression, svårt i relationer pga depression och det förvärrades efter självmordsförsöket.
• Att prata om eventuella positiva effekter av självmordsförsöket.
• Att hitta platser / saker / människor där jag upplevde det som att jag fick en paus från att vara sjuk / må dåligt / vilja dö.
• Att fortsätta det som påbörjats på avdelningen med att lära mig copingstrategier och testa dem.
• Att prata om eventuellt behov av framtida vård, och vilka alternativ som existerar.
• Att det fanns möjlighet att ringa dygnet runt, och att någon av dem i teamet då svarade, inte nån för mig okänd. Att alla skulle ha information om min situation, kanske inte i detalj, men i stora drag, så jag slapp börja om från början varje gång jag behövde hjälp akut. (Alternativt att alla i teamet inte jobbade med det, men att jag i vilket fall skulle ha fått se dem som jobbade med jour och ha sagt hej och veta vilka som kunde svara.)
• Att det fanns en annan person i teamet (inte min samtalskontakt) som var ansvarig för kontakt med mina anhöriga/närstående. Att de kunde ringa eller maila när de hade behov av stöd, och om de såg varningstecken eller oroade sig för mig.
• Att det var uttalat att det är psykiatrins sak att bedöma hur stor risken för självmord verkar vara, och om jag behöver övervakas, och att jag i så fall skulle bli inlagd i slutenvården. Att närstående skulle få hjälp att låta bli att övervaka mig, så jag fick en chans att leva utan att hela tiden ha deras oro att handskas med, och deras behov av att kontrollera som begränsade mitt liv. Att de kunde ringa till den som var ansvarig för den kontakten när oron tog över istället, eller att jag kunde be dem göra det om jag tyckte att de höll på att kväva mig med sin oro.
• Att jag kunde få slutenvård meddetsamma om teamet gjorde bedömningen att det var nödvändigt, antingen på egen hand, eller efter att jag bett om det och vi kommit fram till att det var en bra idé tillsammans.
• Att kontakten med teamet fortsatte även om jag var i slutenvård igen.

• Att en kurator tillhörde teamet och att det skulle vara möjligt att träffa hen och prata om sånt som rör det mer psykosociala vid behov. Att det skulle vara möjligt att få hjälp i kontakten med myndigheter, att förstå systemet och annat som kan behövas för att det ska finnas en chans till ett ok liv, men som kan kännas helt övermäktigt när det blir för mycket samtidigt.
• Boendestöd som inte tillhörde teamet, men som var kopplat till dem och kunde få uppdateringar av läget genom dem, och som kunde hjälpa mig i mitt hem och få ordning på sånt som att handla, komma ut, laga mat, få rätt på dygnsrytmen och dylikt. Kanske ha träffar med dem 1-2 gånger i veckan, men hjälp att planera för övrig tid med.
• Om man vid slutet av de två månaderna bedömde det som att mitt behov av hjälp inte var över, så skulle man få tillhöra teamet några veckor till, och (först då!) göra en utredning kring eventuella diagnoser, göra upp en plan på längre sikt och slussa mig vidare till någon annan vård.
  
  Jag önskar att det skulle vara något som sker först efter de två utlovade månaderna, för att det annars finns risk att de månaderna inte blir det intensiva stöd det skulle vara, utan att överslussandet och diagnostiserandet skulle börja liksom i smyg långt tidigare än så. Jag tror det är viktigt att veta att man har en viss tid med vissa behandlare, och att det inte är över förrän den utsatta tiden är över. Fast kan såklart finnas skäl för att det måste brytas, men helst inte.

Tiden efter det

• Att man kunde ha fortsatt kontakt med samma boendestöd vid behov.
• Jag önskar att det hade gått att få komma till en terapeut med riktig psykoterapiutbildning. Jag tänker mig att om man inte skulle ha kommit över självmordskrisen efter två och en halv månad, så har man antingen en ohållbar livssituation som man behöver få hjälp med (då kanske inte en terapeut är rätt, det beror ju på), eller så är orsakerna till att man vill dö såpass komplexa psykiskt att man behöver tid och professionell hjälp att förstå dem, handskas med dem, och bearbeta det som behövs för att kunna komma vidare.
• Jag önskar att det existerade mer vård i olika former, att det gick att få olika intensivt stöd under olika perioder. Att det inte var bara slutenvård eller öppenvård att välja på.
• Jag önskar att det gick att få kontinuitet och få tillhöra samma behandlare under lång tid, att man slapp börja om på nytt så många gånger.
• Jag önskar att diagnoser var något som sattes efter en ordentlig utredning, och inte något varje läkare satte efter första kvarten med en patient. Och att det som utredningen sa fick gälla tills man gjorde en ny utredning, om det fanns behov av det. Jag önskar att det skulle vara mycket mindre fokus på diagnoser överlag.
• Jag önskar att det var mindre fokus på medicin som lösning, och att man diskuterade möjliga sätt att handskas med situationen, och också trodde på berättelser om att medicin gör saker värre. Inte bemötte den sortens berättelser med att höja medicindosen eller bara sätta in annan medicin. Att man tillsammans kunde överväga om det faktiskt skulle vara lättare att få ett ok liv med mindre/ingen medicin än med hjälp av medicinering. Och vad man kan behöva för stöd då för att det inte ska bli farligt.

Övriga önskningar

• Att allt bemötande var befriat från fördomar i så stor utsträckning som möjligt, och framförallt de fördomar som rör självmord. Att slippa ta mig förbi en mur av tankar om att jag skulle vara impulsiv, ha borderline, att det inte är nån fara om jag pratar om att jag vill dö och liknande.
• Att bli bemött som en person, inte en samling symptom. Att även annat än symptom som kan klassas som sjukdom kan vara av vikt, både som styrka och som problem. Tex min sociala situation.
• Att tystnadsplikten hölls, att jag skulle få behandlas som en vuxen människa med rätt till respekt, gränser och liknande. Att ingen automatiskt hade rätt till information om mig bara för att de var oroliga och för att jag försökt dö. Att behandlare kunde ge närstående chans att prata av sig vid behov, och att ge allmän information om självmord, självmordsrisk, självmordsprevention osv, men aldrig nånsin lämna ut något om mig utan min tillåtelse.
  
  (Önskar att detta var självklart och inte ens behövde finnas med här, men det var som att nåt upphävdes när jag försökt dö, som att jag inte var en egen människa i någons ögon riktigt, jag var ett problem som alla bar kollektivt, och därför skulle alla ha rätt till tillgång till allt. Vilket är en konstig syn eftersom jag nu var en människa och inte ett problem, och eftersom det faktiskt existerade sekretess.)

Nu kanske du läst allt det här och tänker att det låter ju bra, men det skulle ju kosta massor av pengar. Vet du? Man kan säga mycket om den vård jag fått, men kostnadseffektiv har den verkligen inte varit. Det året jag försökt ta livet av mig var jag inlagd i slutenvården drygt fem månader (dock inte sammanhängande). Förutom att ett enda sånt dygn av slutenvård kostar rätt mycket, så sysslade man med så mycket knasiga saker att man förvärrade många av mina symptom, och dessvärre gjorde mig illa på många sätt som stod i vägen för mig så jag inte kunde lita på nya behandlare eller ta till mig vård senare, vilket i sig förlängt vårdtiderna och gjort saker kämpigare för mig. Det var inte ett billigt alternativ. Jag tror faktiskt att det jag presenterat nu skulle vara billigare.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Om självmordsförsök.

För några veckor sen skrev jag ett inlägg om självmordsförsök. Visst skulle ni stå vid min sida, tårögda och stillsamt lättade över att jag överlevt? (Om självmordsförsök på film och i verkligheten.) Sen dess har jag grubblat en del, över vad jag önskat av vården efter det självmordsförsöket. Försökt formulera vad det var som blev så fel, och vad som istället varit bättre.

Ett tag gav jag upp att jag ens skulle kunna (och orka) formulera det. Men jag har läst lite fler texter på ämnet, och framförallt dessa rekommenderar jag:

• Discovering the Truth in Attempted Suicide
• Suicidpreventiv intervention inom primärvården
• Selvmordsforebyggingens pris
• En farlig diskurs ved forståelse av selvmord

Jag hittade nya tankar där, i mötet med dem, och tydligare konturer på en del saker. Det var något om bemötande, något om att vården måste vara både tillgänglig, utföras av människor med kompetens på området, och påbörjas meddetsamma. Och något om att det blir galet att fokusera på det tillstånd personen är när hen försöker ta livet av sig. Att det fokus som är sjukdomsfokuserat blir snett, för man gör just så, fokuserar på tillståndet när handlingen sker, som om det är att identifiera symptomen exakt då som är nyckeln för att förebygga självmord och hjälpa människor bort från självmordsförsök. Jag tror inte riktigt på det, att det är möjligt. Det finns heller inget stöd för att det går att förutse vem som ska ta livet av sig, även om det går att identifiera riskfaktorer, varningssignaler, och också saker som gör att man har större chans att klara sig.

Man vet att de allra flesta som gjort ett självmordsförsök inte dör av ett självmord senare. Man vet också att en stor majoritet av dem som dör av självmord tidigare har gjort självmordsförsök som de inte dött av. Statistiskt är de två av de tyngsta posterna när man försöker räkna ut vem som kommer ta livet av sig, så man kan hindra dem. Men det är ju svårt redan där, hur man ska räkna. För om någon gjort ett självmordsförsök, ska man då se det som stor chans att hen faktiskt kommer överleva och hitta ut ur det som är krisartat? Eller ska man se det som att det är mycket ökad risk att hen kommer ta livet av sig? Det är sant båda två. Statistiskt alltså.

Det är det där med ekvationerna igen. Att såna här saker inte går att ställa upp som siffror, det är inte problem som går att lösa på det sättet. Kanske borde man släppa hela det synsättet, det medicinska, det med fokus på symptom, diagnostisering osv. Kanske leder det bara vilse, och kanske finns det andra vägar som leder mer rätt?

Jag vet inte, det skulle vara förmätet av mig att försöka presentera en lösning på ett så stort och komplext problem. Jag tror mest av gammal vana att det finns mycket att vinna i att försöka möta människor i kris som människor, som bär på sina egna skäl, sin egen historia, som är unika och behöver bli mötta som de de är, där de är. Och att det finns mycket att förlora i att möta människor som ekvationer. Eftersom de nu inte är det.

Även om jag inte kan presentera ett alternativt sätt att möta självmordsproblematik på, så tänkte jag försöka mig på att formulera vad jag hade önskat av vården efter det självmordsförsöket jag gjorde. 

Det finns saker som gör tankarna problematiska. För att vissa av skälen till att det faktiskt blev ett självmordsförsök ligger i hur psykiatrin bemött mig och försökt hjälpa mig tidigare. Det var såklart inte bara psykiatrins fel att jag försökte dö, och det var inte heller så allvarliga fel att någon inblandad skulle riskera en tillsägning ens. Men ändå. I min version av vad som hände fanns det saker som psykiatrin gjort som hade stor betydelse i att det blev ett självmordsförsök.

Jag har skrivit om det bla här: Saker som kan hända om man inte förstår vad man gör. och här: Saker som kan hända om man bestämmer sig för att en del problem inte existerar.

När jag formulerat mina tankar om vad jag behövt och önskat efter självmordsförsöket så har jag valt att bortse från det. För att det blev för komplext att lyckas formulera något alls som kunde bli tydligt, om jag skulle ha med detta komplexa i att jag var utelämnad till hjälp hos dem som tidigare gjort mig illa och förvärrat saker för mig.

Mina idéer om vad som skulle ha varit bra hittar du i nästa inlägg, här: Vad jag hade önskat av vården efter att jag försökt dö.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Dissociativ stupor

Stupor är ett tillstånd med en tydlig minskning eller en total frånvaro av viljestyrda kroppsrörelser. Vid stupor reagerar man också mindre eller inte alls på saker som kommer utifrån; tex ljus, ljud eller beröring. Det kan se ut som om personen sover, men det handlar varken om sömn eller att personen är medvetslös.

Det finns olika sorters stupor, tex kan tillståndet uppstå vid depression (depressiv stupor) eller schizofreni (kataton stupor). Det finns ingen fysisk orsak till tillståndet. Dissociativ stupor orsakas av stress och kan utlösas av traumatiska händelser.

Den som har dissociativ stupor kan uppfatta vad som händer, och det kan vara mycket skrämmande att vara medveten men samtidigt inte kunna kommunicera eller reagera på det som sker.

Symptom på dissociativ stupor kan vara:
* delvis eller helt oförmögen att röra sig
* tappad känsel
* tappad känslighet för smärta
* svarar inte på extern stimulering
* oförmåga att prata
* suddiga synintryck
* stickningar i kroppen

Det är stor risk att någon som haft en episod av dissociativ stupor även får andra symptom på psykisk ohälsa efter det. Har man drabbats av dissociativ stupor kan man behöva terapi för att få hjälp att förstå orsakerna till att det hände, och handskas med de känslomässiga reaktioner som uppstår i efterhand.

Till skillnad från DSM finns dissociativ stupor som en egen diagnos i ICD-10. För att diagnoskriterierna för dissociativ stupor ska uppfyllas måste organisk katatoni (ett tillstånd med fysiska orsaker) uteslutas, och även stupor av typen depressiv, katatonisk, manisk och UNS (utan närmare specifikation).



**

DSM,  "Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders", är en handbok med diagnoser för psykiatriska sjukdomstillstånd som gers ut av American Psychiatric Association och används i hela världen.

ICD, "International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems", är WHO:s system för att klassificera diagnoser för olika sjukdomstillstånd (inte bara psykiatriska).

I Sverige används DSM och ICD parallellt.




Källor: 

Gomentor.com
http://www.gomentor.com/articles/dissociative-stupor.aspx

Internationell statistisk klassifikation av sjukdomar och relaterade hälsoproblem (ICD-10-SE)
http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/18172/2010-11-13.pdf

The Merck Manual Home Health Handbook
http://www.merckmanuals.com/home/brain_spinal_cord_and_nerve_disorders/coma_and_impaired_consciousness/stupor_and_coma.html?qt=&sc=&alt=

Natur & Kulturs Psykologilexikon, uppslagsord: stupor
http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?Lookup=stupor

Wikibooks: Textbook of Psychiatry/Dissociative Disorders/Phenomenology
http://en.wikibooks.org/wiki/Textbook_of_Psychiatry/Dissociative_Disorders/Phenomenology

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Depersonalisation och derealisation

Vad är depersonalisation och derealisation? 

Depersonalisation handlar om att känna sig främmande för sig själv. Det kan tex vara att man känner sig avtrubbad och har svårt att känna värme, kyla, hunger, eller andra signaler från kroppen. Det kan också vara att se sig själv i en spegel och att det känns som att titta på en främling, eller att man upplever det som att man befinner sig utanför sig själv och ser sig på avstånd.

Det kan kännas som att det som händer, det händer någon annan. Minnen kan kännas betydelselösa, långt borta eller som att det inte är man själv som upplevt det. Man kan ha en ändrad tidsuppfattning när det handlar om hur man upplever längden av tid, och också att det kan vara svårt att skilja på dåtid, nutid och framtid, allting kan flyta ihop.

Det kan vara svårt att koncentrera sig, kännas som att allt är blankt å ena sidan, å andra sidan kan tankarna kännas röriga och svåra att organisera, vilket kan göra att det kan vara svårt att ta in ny information.

Människor man brydde sig om kan man känna sig likgiltig inför. Depersonalisering kan påverka hela känslan av själv, vem man är, och var man kommer ifrån.

Vanliga beskrivningar av depersonalisation är att man känner sig som levande död, en robot, att man lever i en bubbla, eller att det är som att allting går på autopilot.



Derealisation innebär liknande symptom, men det handlar om att verkligheten runt en känns obekant eller främmande. Ens hem kan kännas främmande. Människor, omgivningar eller saker man känner till kan upplevas som obekanta och/eller utan betydelse. Eller så kan allt kännas förvrängt, suddigt eller dimmigt, som att det var en dröm. Man kan se allt på avstånd, eller höra ljuden svagt, trots att det är människor, saker eller ljud som finns alldeles nära.

Man brukar räkna derealisation som en aspekt av depersonalisation. I denna texten menar jag alla olika uttryck för depersonalisering och derealisering, när jag skriver om depersonalisation.





Depersonalisation – ett symptom och en psykiatrisk diagnos. 

Det är vanligt att känna sig overklig under kortare stunder, tex om man sovit för lite, utsätts för väldigt stark stress, eller befinner sig på en främmande plats. Man kan också ha upplevelser av depersonalisation när man använder droger eller om man är med om något svårt. Det är väldigt vanligt om man befinner sig i livsfara, tex vid en svår operation eller om man är med om en bilolycka. Man kan se overklighetskänslorna som att man genom att skapa en distans hanterar det som riskerar att bli överväldigande. Det är ett försvar som man inte styr med sitt medvetna jag.

Om man upplever depersonalisation mer än en kort stund är det vanligt att bli rädd för att man håller på att bli psykotisk eller att man på nåt annat sätt håller på att tappa greppet. Men vid depersonalisation har man kvar sin förmåga att avgöra vad som är verkligt och vad som inte är det. Att man bedömer sina overklighetskänslor som konstiga och blir rädd för dem, är ett tecken på det, att man faktiskt har koll. Man håller inte på att tappa greppet. Däremot har man hamnat i ett tillstånd där upplevelsen av allt som man kan observera (inklusive sig själv) kan vara förändrad eller störd.

I olika undersökningar har man kommit fram till lite olika resultat kring hur många som någon gång i sitt liv upplever en episod av depersonalisering, men det verkar som att man kan räkna med att åtminstone 50% av alla människor någon gång upplever det. När depersonalisering uppstår under kortare stunder, eller när det handlar om en enstaka episod som går över av sig själv, är det inte något som kräver behandling.

Vid diagnosen depersonalisationssyndrom (DPD) handlar det om samma symptom, men i en form som är svårare och mer långvarig. En del får återkommande episoder av depersonalisering, andra är i ett konstant tillstånd av depersonalisation under en längre tid, ibland under många år. Man kan kalla de olika varianterna episodisk DPD eller kronisk DPD. Viktigt är att minnas att kronisk i detta sammanhanget inte betyder att det kommer vara för alltid, utan att det är ett tillstånd som varar under lång tid.





Depersonalisation i ICD-10 och DSM 5 

I ICD-10 klassar man diagnosen ”depersonalisations- och derealisationssyndrom” som ett neurotiskt syndrom och beskriver det som

”En ovanlig störning, där patienten påtalar kvalitetsförskjutningar i sin mentala aktivitet, kropp och omgivningar, som alla har blivit overkliga, avlägsna eller ¨automatiserade¨. Bland syndromets många och skiftande fenomen klagar patienten oftast på förlust av känslor, en upplevelse av främlingskap eller distans till sina egna tankar, sin egen kropp eller omgivningen. Trots upplevelsernas dramatiska karaktär är patienten medveten om att någon verklig förändring inte har skett. Sensoriet är normalt och kapaciteten till känslomässiga uttryck är intakt.” 

Symptomen får inte förekomma samtidigt som schizofreni, depression, fobiska och obsessiva-kompulsiva tillstånd, då ska det inte klassas som depersonalisationssyndrom utan som en del av huvuddiagnosen.



I DSM 5 klassar man depersonalisationssyndrom som en dissociativ störning. Även här räknas derealisation in i samma diagnos. Kriterierna i DSM 5 är:

”A. An individual consistently has a feeling of both or either depersonalization or derealization. 
1. Depersonalization: Experiences of unreality, detachment, or being an outside observer with respect to one's thoughts, feelings, sensations, body, or actions (e.g.,perceptual alterations, distorted sense of time, unreal or absent self, emotional and/or physical numbing.)" 
2. Derealization: "Experiences of unreality or detachment with respect to surroundings (e.g., individuals or objects are experienced as unreal, dreamlike, foggy, lifeless, or visually distorted." 

B. "During the depersonalization or derealization experiences, reality testing remains intact." 

C. "The disturbance is not attributable to the physiological effects of a substance (e.g., a drug of abuse, medication or other medical condition (e.g., seizures)." 

E. "The disturbance is not better explained by another mental disorder." 

As with any dissociative disorder, the symptoms must be severe enough to cause clinically significant distress or significantly impair the individual's functioning in at least one major area of life (eg, work or social life).” 


(Diagnoskriterierna är på engelska pga att en svensk version av DSM 5 inte kommit ut än när texten skrivs. Kriterierna är hämtade från http://www.dissociative-identity-disorder.net/wiki/Depersonalization_disorder)





Utlösande faktorer och riskfaktorer för DPD. 

Det finns kemiska och psykologiska faktorer som kan utlösa depersonalisation. Rent allmänt kan man säga att ju mindre traumatiskt något är, desto längre tid behövs det för att utlösa depersonalisationen. Riktar någon en pistol mot ens huvud kan det räcka med några sekunder, men handlar det om svår arbetsrelaterad stress kan det krävas många år innan stressen riskerar att utlösa DPD.

När det gäller kemiska faktorer finns inte det sambandet, vissa kan få DPD efter att ha använt droger en eller några få gånger, andra efter längre tid, ytterligare andra när de fått en starkare dos än vanligt.

Man kan också hamna i depersonalisation utan någon utlösande faktor alls.

Att något utlöser DPD är inte samma sak som att det är orsaken till depersonaliseringen. Det finns olika teorier och tankar om orsaker, riskfaktorer och utlösande faktorer för DPD, men det verkar som att man är relativt överens om att det krävs att man har en sårbarhet för DPD för att det ska kunna utlösas vid en påfrestning, och att det är rimligt att tänka sig att det lika gärna kunnat utlösas av någon annan form av påfrestning. (Däremot är det oklart hur många som lever med en ärftlig sårbarhet för DPD som aldrig utvecklar det, och vilka faktorer som verkat som skydd för de personerna.)



Långvariga trauman 

DPD kan vara en reaktion på långvariga eller upprepade trauman. Om man under lång tid befinner sig i situationer som är ohanterbara för en kan depersonalisation vara ett sätt att bli avtrubbad och slippa vara i någon annan form av krisreaktion hela tiden.

Om man växt upp i en miljö med brister eller någon form av misshandel riskerar man att utveckla DPD. Det har visat sig att framförallt känslomässig försummelse och psykisk misshandel är riskfaktorer för DPD. Även att ha en psykiskt sjuk förälder innebär ökad risk för DPD, framförallt om föräldern är psykotisk eller manisk.

DPD är lika vanligt hos kvinnor och män, till skillnad från de andra dissociativa störningarna där det är en större andel kvinnor. En teori om detta är att det ofta är sexuella övergrepp som leder till de andra tillstånden, och att kvinnor är mer utsatta för det, medan den sorts barndomstrauman som oftare leder till DPD är sånt som både pojkar och flickor utsätts för.



Akuta trauman 

Det är vanligt med depersonalisation vid trauman och tiden strax efter att de hänt. För det mesta handlar det om en enstaka episod som kan räknas som en frisk reaktion. Ibland kan ett trauma utlösa DPD, då återkommer depersonalisationen eller fortsätter under lång tid.



Andra psykologiska faktorer 

Även andra former av (stark) stress kan skapa upplevelser av depersonalisation och också utlösa DPD.

Psykiska problem som inte i första hand handlar om stress eller trauma kan också ha inslag av depersonalisation och/eller vara en utlösande faktor för DPD. Se mer om detta under rubriken ”Depersonalisering och andra psykiska problem.”



Droger 

Vissa droger kan trigga igång depersonalisation. Det handlar framförallt om marijuana, hallucinogena droger, ketamin och ecstasy. Heroin och andra opiater har inte den effekten, inte heller amfetamin, kokain eller andra centralstimulerande droger.

Alkohol kan vara en utlösande faktor, men bara om man druckit stora mängder under lång tid.





Depersonalisering och andra psykiska problem. 

Enligt Dapne Simeon och Jeffery Abugel är depersonalisering det tredje vanligaste psykiatriska symptomet, efter ångest och depression. Ändå är det många behandlare som har dålig kunskap om det. Ibland är det en del av en annan problematik, men även om det är vanligt med depersonalisering vid flera andra tillstånd, är det inte alltid en underordnad del av något annat. För den som har DPD som sin huvudsakliga problematik kan det vara svårt att bli tagen på allvar, tolkad på ett korrekt sätt, och få hjälp utifrån hur ens problem faktiskt ser ut.

Många som lider av DPD känner sig isolerade och ensamma om sitt tillstånd, och upplevelserna av depersonalisering kan kännas skrämmande och obegripliga. Vården kan tyvärr förvärra detta genom att inte ta problemen på allvar, tolka dem som något annat, eller sakna tillräckligt med kunskap om dem.



Ångest och depression 

När det gäller ångest och depression är sambanden med depersonalisering komplexa. Man kan ha depersonaliseringssymptom vid ångest och depression, och det kan då vara korrekt att se depersonaliseringen som enbart en del av ångesten eller depressionen.

Både ångest och depression kan utlösa DPD. För att det ska räknas som DPD krävs det att depersonaliseringen kvarstår när övriga ångest- och/eller depressionssymptom försvinner. Det finns en risk att man missar detta, att det istället tolkas som kvardröjande symptom av ångest eller depression, och att man försöker behandla utifrån den synen (vilket kan vara helt meningslöst om ångesten eller depressionen inte finns kvar).

Dessutom finns en risk att man när man har DPD också utvecklar ångest och depression, som en reaktion på depersonalisationen. Vid DPD kan man känna sig konstig, ensam, eller uppleva det som att livet i och med den ihållande depersonalisationen tappat sin mening. Om man inte blir hörd eller tagen på allvar när man söker hjälp kan det öka hopplöshetskänslorna. Allt detta är exempel på saker som gör att DPD är en riskfaktor för att utveckla ångest eller depression.

Det kan också vara så att när någon försöker beskriva upplevelser av depersonalisation, tex genom att beskriva hur det känns som att allt tappar sin mening (för att hen känner sig avskärmad), så kan det bli tolkat som depressiva symptom (i detta fallet: att livet är utan mening), även när det inte rör sig om det.

Om man vid DPD utvecklar ångest eller depression kan det vara viktigt att behandla de tillstånden, men det är också viktigt att se att de är en reaktion på DPD, och att depersonaliseringen behöver uppmärksammas och tas på allvar, inte reduceras till ett ångest- eller depressionssymptom.



Tvångssyndrom 

Det finns de som tänker sig att DPD kan räknas in i ett spektra av tvångsrelaterad problematik, och att DPD och tvångssyndrom är diagnoser som delvis överlappar varandra. Vid tvångssyndrom kan man ha upplevelser av depersonalisering. Och vid DPD är det vanligt att bli tvångsmässigt uppmärksam på sina symptom, eller hamna i filosofiska eller existentiella grubblerier på ett sätt som kan räknas som tvångsmässigt. Dessa formerna av tvångsmässigt tänkande kan förvärra symptomen, vilket i sig kan förvärra det tvångsmässiga tänkandet, och det blir en negativ spiral som fungerar på samma sätt som vid tvångssyndrom.



Panikångest 

Depersonalisering är ett av diagnoskriterierna vid panikångest/paniksyndrom, både i DSM och ICD. Depersonaliseringssymptom är alltså en del av den problematiken.

Panikångest kan också fungera som utlösande faktor för DPD. För att det ska räknas som DPD krävs att man har upplevelser av depersonalisering eller derealisation även när man inte har upplevelser av ångest, panik, och att upplevelserna inte kommer i anslutning till panikattacker.



PTSD 

När det gäller PTSD är det också så att depersonalisation kan vara en del av diagnosen, tex kan man ha upplevelser av depersonalisering om man har överväldigande och/eller invaderande minnen. PTSD kan också, precis som andra former av stark stress, utlösa DPD.

I en undersökning visade det sig att bara 5% av dem med DPD hade PTSD samtidigt, det är en låg siffra om man jämför med samsjuklighet med de andra dissociativa diagnoserna, som också brukar bero på trauma. En hypotes om detta är att depersonalisering kan skydda en vid svåra händelser, så risken att utveckla PTSD minskar.



Komplex PTSD, DDNOS och DID 

Har man komplex PTSD, DDNOS eller DID kan depersonalisation eller derealisation vara tecken på att en annan del är överväldigad känslomässigt, eller att en annan del är framme och har tagit över kommandot. Det kan vara en del av personligheten som inte känner sig hemma i nutiden, utan snarare i den tid då traumat utspelades, och därför inte upplever nuet som verkligt eller bekant.



Dissociativ amnesi 

Problem med minnet vid DPD är annorlunda än vid dissociativ amnesi. Vid DPD handlar det om att man befinner sig i ett annat medvetandetillstånd, att det förändrar ens uppmärksamhet. Det kan leda till brist på känslomässigt innehåll i det man upplever, att man därför inte minns saker normalt. Det kan också handla om att upplevelsen av tid förändras, och att dåtid, nutid och framtid blandas ihop.



Övriga problem 

Man kan även ha upplevelser av depersonalisering vid tex torgskräck, ätstörningar, bipolär sjukdom, personlighetsstörningar och psykos. Faktiskt kan upplevelser av depersonalisering förekomma vid de flesta psykiska problem, men som jag förstått det är det de diagnoser jag ovan tagit upp närmare som riskerar att utlösa DPD, där man riskerar att missa att det rör sig om DPD eller där man kan se det som att det finns ett samband mellan grunddiagnosen och DPD.



Jag har skrivit ett inlägg som är ett slags fortsättning på detta. Du hittar det här:
Depersonalisation och derealisation - hur ska man göra för att det ska gå över?

Det finns också ett gästbloggar-inlägg på ämnet:
Gästbloggare: Med overkligheten. Medvetenheten.




Källor: 

Are there two qualitatively distinct forms of dissociation? A review and some clinical implications
Av Holmes, Brown, Mansell, Fearon, Hunter, Frasquilho och Oakley http://bscw.rediris.es/pub/bscw.cgi/d4999964/Holmes-Are_there_two_qualitatively_distinct_forms_dissociation.pdf 

Att hantera traumarelaterad dissociation, färdighetsträning för patienter och deras terapeuter
Av Suzette Boon, Kathy Steele och Onno van der Hart

Depersonalization Disorder (including Derealization)
Av Trauma and Dissociation project
http://www.dissociative-identity-disorder.net/wiki/Depersonalization_disorder

Feeling Unreal, Depersonalization Disorder and the Loss of the Self
Av Daphne Simeon, MD och Jeffrey Abugel

Internationell statistisk, klassifikation av sjukdomar och relaterade hälsoproblem
Systematisk förteckning, Svensk version 2011 (ICD-10-SE)
http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/18172/2010-11-13.pdf 

Natur & Kulturs psykologilexikon
Uppslagsord: depersonalisation
http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?Lookup=depersonalisation

Overcoming Depersonalization Disorder
a mindfulness & acceptance guide to conquering feelings of numbness & unreality
Av Fugen Nezirogju, Ph. D. och Katharine Donnelly, MA

Panikångest
Av Svenska ångestsyndromsällskapet
http://www.angest.se/riks/node/4

Understanding Depersonalisation Disorder
Av Harley Theraphy
http://www.harleytherapy.co.uk/counselling/understanding-depersonalisation-disorder.htm



Alla sidor är besökta i juni 2014.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.