När det som är vardag för er verkar vara en värld av manipulationer och halvlögner för mig.

Det allra första inlägget jag skrev på denna bloggen var När det som är vardag för er är en konstig och främmande värld för mig. Om otydligheten. Obegripligheten i hela systemet. Jag har hela tiden tänkt att jag ska skriva en fortsättning på det inlägget. Men det har funnits så många trådar, så mycket att skriva om, så det har inte blivit. Men nu blir det av. Och kanske blir det nu lika mycket en fortsättning på de två senaste inläggen (detta och detta).

Jag efterfrågade tydligheten. Att informera patienter om vad olika sorters samtal går ut på. Öppenheten i att faktiskt ge patienter en chans att förstå vad vården handlade om. Att informera om vem som har vilken utbildning, och vad deras uppgift i mitt liv kan vara. Vilken hjälp man kan förväntas få av olika personer i olika roller. Vad specifika möten går ut på, hur ett bedömningssamtal är upplagt.

Det kan låta som en självklarhet att ge sån information. Men för att tycka att det är vettigt måste man tillskriva patienten en intellektuell förmåga att förstå, och själv ha medkänsla nog att se hur otryggt det kan vara att inte veta vad saker går ut på. Att det påverkar vilka svar man får. Missförstånden behöver inte vara tecken på den ena eller andra diagnosen. Ofta blir det så, framförallt med läkare. Frågas det om något och man svarar på något annat, eller för kort, blir det tecken på ens problematik. Svarar man istället för mycket, berättar mer än vad som är rimligt i situationen, ses det som tecken på annan sorts problematik. Ibland är det nog rimligt med såna tolkningar. Men ibland kanske det bara betyder att patienten inte hänger med, inte har koll på vad som är rimligt i sammanhanget, eftersom sammanhanget är helt nytt.

Det är lätt att tro att någon vill att man ska berätta om de säger "vill du berätta om detta?". Har man aldrig varit i bedömningssamtal förut är det omöjligt att veta hur kort och på vilket sätt det "normala" berättandet i denna situationen är. Det är också lätt att svara på fel sak, om man inte förstår frågan. Om orden är konstiga, nya, om man inte förstår vad det egentligen frågas efter, eller varför. Sånt kan göra att man dröjer med svaret, eller svarar för lite.

Det kan låta som en självklarhet att denna sortens missförstånd och otydlighet skulle vara något man strävade efter att få bort. Men jag har tvärtom upplevt det som att det är ett utrymme man vill ha. För det  är plats där läkaren kan läsa in vad som helst. Otydligheten är en chans att få bekräftelse för i stort sett vilken diagnos som helst, och för läkare verkar det ofta vara viktigare att få bekräftelse på att man hade rätt kring den diagnos man först trodde patienten hade, än att faktiskt se patienten i helhet (och kanske behöva erkänna att första tolkningen baserades lika mycket på fördomar som på den verkliga personen, och därför blev fel).

Att inte informera om vem som har vilken utbildning ger också utrymme. Att berätta för patienterna vilka uppgifter olika grupper i personalen har skulle innebära risken att de märkte att det inte följs. Att det i praktiken bedrivs en del terapiliknande samtal av personer som inte har utbildning för det. Att det i praktiken är skötare (och i viss mån sjuksköterskor) som iakttar, bedömer och värderar vikten av olika symptom, och sen rapporterar till läkaren. Som är den som officiellt gör bedömningen om vilken problematik någon har, men som träffar patienterna väldigt lite.

Det finns en fara med att sudda ut gränserna. Låta arbetsuppgifterna hamna hos någon som inte har rätt kompetens. För skötare har inte kompetens nog att bedöma symptom, sätta diagnoser. Det ingår inte i deras utbildning, och när det i praktiken är de som gör det, och läkaren mest litar på dem, finns det risk att saker feltolkas eller att man bortser från saker som är viktiga. Speciellt när det är patienter med komplex problematik. Och terapisamtal är en svår sak, med ganska stora risker inbyggda. Har man inte utbildning för det ska man inte ha den sortens samtal med folk. Att lyssna på det de berättar är en annan sak. Att ge stöd i hur man kan få en fungerande vardag, och kanske hjälpa till med ångesthantering, det är bra. Men inte att dra i svåra saker, att analysera, att ge sig in på djupen. Ifrågasätta eller försöka komma igenom försvar. Det hör hemma i terapi.

Det här är ingen svartmålning av skötare. Jag har träffat en del som varit väldigt bra och hjälpt mig massor. Det är en svartmålning av systemet. Och jag skulle chansa på att en del uppgifter hamnar hos skötarna just för att de har minst utbildning. Att det blir för att avlasta de andra.

Det borde vara självklart att den med rätt utbildning sätter diagnoser, har terapisamtal, gör de svåraste sakerna. Men också i detta har jag uppfattat det som att utrymmet som blir, är någon man anser sig behöva. För att ha en "effektiv" vård. (För att spara pengar).

Jag har också upplevt det som att man medvetet tänjer på begreppen, för att få det att se ut som något annat än det är. Min första tid inom psykiatrin försökte jag få någon att prata med. Jag hade inte koll på skillnaderna, visste inte olikheterna mellan en kurator, en samtalskontakt, en psykoterapeut eller en psykolog. Det var inte svårt att förstå att det jag ville ha var samtal där jag fick prata om mitt liv. Om saker jag upplevt som svåra. Men jag använde fel ord, och det kunde användas mot mig, eller som utrymme för att manipulera verkligheten.

Inom slutenvården var min samtalskontakt en skötare. Sen fick jag en i öppenvården. Hon var sjukgymnast. Jag fick höra att man inte skulle hänga upp sig på titlar. Att alla inom psykiatrin hade nog med utbildning för att ha samtal. Skulden för att samtalen inte gav så mycket lades på mig, jag kanske inte kunde prata helt enkelt, det kanske inte var den hjälpen som kunde hjälpa mig?

Delvis trodde jag på dem. För jag hade svårt för att prata och samtalen funkade ju inte så bra. Efter ett tag fick jag erbjudande om bildterapi. Eftersom jag nu ville ha terapi, och inte verkade vara så bra på att prata. Terapeut lät bra, tyckte jag. Det lät som rätt titel. Fast jag visste ju inte att man kan kalla vem som helst för terapeut. Och bildterapeuten jag gick hos var inte psykoterapeut som använde sig av bilder, utan arbetsterapeut med nån vidareutbildning. Vilket såklart inte behöver vara något fel. Felet var bara att hon framställdes som om hon var psykoterapeut. Det ordet användes inte, ingen kallade henne något annat än terapeut, men det var uppenbart för nån som alls brydde sig om vad jag sa vad jag frågade efter, och de fick det att verka som om jag fick det jag bad om. Och som att jag bett om fel sak när det inte funkade.

Lite senare fick jag en psykologkontakt. Och tänkte att äntligen! Nu skulle jag få prata om det som varit hemskt. Psykolog kunde man ju inte kalla vem som helst. Så mycket hade jag förstått. Och läkaren som sett till att jag fick psykologkontakten hade pratat om jagstärkande terapi och sånt. Det lät rätt. Fast när jag satt där med psykologen visade det sig att jag fortfarande inte fick prata om något annat än nuet och mina symptom och hur jag skulle handskas med dem. Och det blev samma igen. De fick det att framstå som att jag fick vad jag bad om, de förvrängde mina ord eftersom jag inte hade tillräckligt med koll för att önska något med exakt rätt ord.

Det hade varit så mycket bättre för mig om de var ärliga och tydliga, istället för att ta orden jag sa och tänja på dem tills de betydde något helt annat, och sen göra mig ansvarig för den förvrängda versionen av mina ord, och den önskan de tolkade in i dem. Det hade varit bättre om de stod för att de inte tyckte att jag skulle beviljas den sortens samtalsbehandling som jag ville få. De kunde ha sagt att de inte trodde att det passade mig, eller helt enkelt att det var dyrt och inte fanns resurser för det. De kunde mött mig på riktigt, som om jag var en vuxen människa man kunde prata med.

Jag tycker fortfarande tydlighet och ärlighet vore det bästa. Även om psykoterapi är dyrt, så kan jag inte tänka mig att det är kostnadseffektivt att lura på någon en massa andra kontakter och behandlingar, för att det ska framstå som att man fått det man bett om. De flesta är för smarta för att bli lurade, man märker ju skillnaden. Jag tror det mest leder till att folk känner sig svikna av systemet. Med en ärlighet hade det kunnat finnas ett förtroende trots allt. Om de sagt "vi kan inte ge dig det du ber om, men du kan få detta istället" hade jag kunnat välja om jag trodde att det kunde hjälpa mig.

Oavsett om jag valt att delta tror jag att det är ett bättre alternativ. Att börja i en behandling som man tror ska vara något annat än den är, att bli manipulerad, undanhållen information och få ansvar för saker där man inte har någon makt, är bara maktmissbruk. Och jag önskar bort det.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Saker som kan hända om man bestämmer sig för att en del problem inte existerar.

(Detta inlägget är delvis en fortsättning på det här inlägget).

När jag blev utskriven den där första gången var jag inte betrodd att ha hand om mina mediciner själv. Jag fick gå och hämta för en vecka i taget. Det tycker jag är en vettig sak att erbjuda. Att skriva ut hela paket av flera olika preparat hade varit både riskabelt och triggande för mig. Det var skönt att inte ha fler tabletter än jag skulle ta. Det fanns ett lugn i det. Att inte behöva ta allt ansvar själv, att få bli skyddad från åtminstone något av det ohanterbara.

På den mottagningen jobbade de i team, det är väl så det brukar vara. Läkaren träffade jag bara ibland, ganska mycket gick genom kontaktpersonen, som kunde prata med läkaren och sen ge mig besked. I öppenvården var min kontaktperson inte skötare utan sjukgymnast. Medicinerna fick jag av en sjuksköterska som jag träffade bara för att få medicinerna. Vi pratade aldrig. Alltså mer än att hälsa, och om det var något med vilken tid jag kunde komma.

Eftersom jag blev så seg i huvudet av medicinerna att jag knappt kunde ha något normalt liv, funderade jag efter ett tag på om jag kanske kunde trappa ner någon av dem. Efter att ha pratat med kontaktpersonen, som pratade med läkaren, fick jag godkänt att göra det om jag lämnade in redogörelse för hur mycket jag trappade ner. Skriftligt, så kunde hon ge det till läkaren, så kunde han se så allt verkade vara i sin ordning lite efterhand, och ha koll, eftersom det ju var han som var ansvarig för min medicinering.

Jag gjorde precis som de sa, och var helt ärlig i mina redogörelser för hur mycket medicin jag tog. Först sänkte jag ett preparat, sen tog jag bort det helt. Sen sänkte jag en av de andra medicinerna, och jag tror att jag hann ta bort också den.

När jag sänkt den första medicinen fick jag ändå lika många tabletter av sjuksköterskan. Jag tänkte att det kanske tog en vecka innan beskedet om den nya doseringen nått fram till henne. Fast nästa vecka fick jag också lika många som jag brukade. Det vill säga dubbelt så många som jag tog. Och det fortsatte så. Jag fick lika många tabletter, men tog färre och färre.

Jag förstod att jag måste säga något om det. Att det handlade om mig, att jag måste göra så jag inte fick för många. För nånstans på vägen hade det blivit borttappat. Men jag kunde inte. Som jag var då så kunde jag inte ta plats. Jag kunde inte be om hjälp. Det hade varit ett problem redan på avdelningen. Öppenvården byggde inte på samma sätt på att jag måste be om hjälp. Jag hade mina bokade tider, någon frågade hur jag mådde, då kunde jag svara. Åtminstone något litet.

Men sjuksköterskan pratade jag aldrig med. Hon sa hej, gav mig påsarna med mediciner, sen var hon redan på väg till något annat. Om jag skulle få något sagt skulle jag behöva ta plats. Det var inget jag fick automatiskt. Jag var tvungen att ta den. Och jag samlade mig och samlade mig och tänkte att jag verkligen skulle göra det, och klarade inte att våga i precis rätt stund. Nästa vecka var det likadant. Jag misslyckades.

När det gått några veckor vågade jag inte säga något längre. För jag tänkte att de skulle bli så arga på mig. Ställa mig till svars för att jag inte sagt något. Jag kunde ju inte, klarade inte det. Men inte en enda gång hade någon inom psykiatrin tagit det på allvar. Att inte kunna ta plats var ett problem som inte existerade. Det var ju ingen konst, bara att göra det! Varför trodde jag att jag inte kunde det?

Jag trodde att jag inte kunde det, för att jag inte kunde det. Jag kunde inte det för att jag aldrig lärt mig att det var ok.

Det fanns inte i deras värld, alternativet att man inte skulle kunna det. Så jag visste att jag skulle få ansvar lagt på mig för att jag inte sagt ifrån, för att jag fått för många tabletter i flera veckor. Jag visste att de skulle bli arga, visste att det skulle hamna hos mig. Att jag kanske skulle ses som att jag inte samarbetade. Jag hade redan lärt mig att det bestraffades. I form av att det blev svårare att få någon behandling alls, eller i form av att jag blev ännu mindre lyssnad på, ännu mindre trodd.

Så jag slutade försöka klara av att säga något, och började hoppas att ingen skulle komma på det. Det var såklart inte hållbart i längden. Jag förstod också att det skulle komma fram förr eller senare. Och det blev ytterligare en sten av ångest att bära på.

Jag gick dit varje vecka, fick många fler tabletter än jag tog. Jag la påsarna med tabletterna överst i garderoben och försökte glömma att de fanns. Det gick inte.

Jag vill påminna om att hela arrangemanget med att hämta medicin en gång i veckan handlade om att jag inte förväntades klara att handskas med tabletter. Inte förväntades klara att ha ansvar kring tabletter, eller att hantera att många hemma. Allt handlade om en överenskommelse där jag och psykiatrin var överens om att jag skulle slippa ansvaret i att handskas med fler tabletter än jag tog. Och så hamnade jag med ett ännu större ansvar, med en känsla av skuld och risk för straff, förutom att jag blev ensam med risken i att ha många tabletter hemma.

Högen i garderoben bara växte. Efter att ha släppt taget (som jag skrev om i detta inlägget) hade jag en plan för mitt självmord. Den handlade om de där tabletterna. Jag bestämde hur många de skulle vara innan jag fick ta dem. (Jag ville att det skulle vara många, det var inget rop på hjälp, det var ett seriöst försök att dö). Jag satte en siffra. Och varje vecka gick jag och hämtade nya. När jag gjorde planen var det några veckor kvar tills jag hade så många som jag bestämt.

Efter det var jag kluven. Något i mig ville att de skulle komma på det. Även om jag skulle ställas till svars. För det skulle betyda att de hindrade mig. Jag insåg nog att jag inte skulle klara att trassla mig ur min självmordsplan på egen hand. Att jag inte skulle be om hjälp. Den enda chansen att bryta den var faktiskt att de kom på att de gjort fel med tabletterna. (Att de tog det ansvar de hela tiden haft). Något annat i mig hoppades på att jag skulle få gå därifrån med fler. Att jag skulle få verkställa det jag bestämt.

De kom inte på det. Jag genomförde mitt självmordsförsök. Det fanns fler anledningar till att jag gjorde det. Men att jag valt att berätta såhär mycket om det är att två av de viktigaste anledningarna till att det blev av var dessa två som psykiatrin stod för. Att jag litade på att jag fått bra råd från psykiatrin, och släppte mitt försvar, mitt sätt att kontrollera det destruktiva. Och detta, att jag fick så många tabletter, trots att vi kommit överens om att de skulle befria mig från det ansvaret.

Det är ett sånt svek. Att slarva med människors liv. Med mitt liv. Som om det aldrig var på riktigt, faran för att jag skulle ta livet av mig, som jag kämpade så mycket med. Som att de aldrig trott mig. Eller som att jag inte hade något värde. Kanske spelade mitt liv ingen roll?

Vad som hände sen, när jag tagit tabletterna, fått intensivvård och inte dött? Tog de sitt ansvar och insåg att hoppsan, de hade visst missat något där? Bad de om ursäkt?

Nej. Allt ansvar för att det kunde hända lades på mig. Det tolkades som att jag samlat tabletter i smyg, låtit bli att ta dem enligt ordinationen för att kunna ta livet av mig. Jag sa aldrig "men jag hade ju fått min nertrappning godkänd, jag lämnade in papper där jag helt ärligt redogjorde för den". Jag sa aldrig "det är ert ansvar att detta alls kunde hända, vi hade bestämt att ni skulle skydda mig från risken". Jag orkade inte. Det var så mycket annat som stormade i mitt liv då, och jag var så dålig på att bråka.

Dessutom visste jag ju att de inte trodde på att det kan vara ett problem att ta plats. Att det faktiskt kan vara omöjligt att göra det. Att jag ville, och försökte, men inte kunde. Att jag mådde för dåligt för att klara det. Skulden hade hamnat på mig ändå.

Jag tar självfallet ansvar för mina handlingar, det var min fria vilja som gjorde att jag genomförde det självmordsförsöket. Det var inte psyk som försökte döda mig, det var jag. Men att möjligheten fanns, det bär de skulden till. De tog inte det ansvar de hade, och som vi kommit överens om. De slarvade med mitt liv. Hade jag haft lite mer otur hade de kunnat slarva bort det för mig. Jag är väldigt glad att det inte hände.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Saker som kan hända om man inte förstår vad man gör.

Efter drygt ett halvårs kontakt med psykiatrin var jag övermedicinerad, hopplöshetsförklarad och utskriven från avdelningen (där jag varit i drygt 3 månader). Egentligen mådde jag inte alls bättre. Jag kände mig som en zombie som inte kunde tänka klart, och det fanns ett segt motstånd i mig mot att göra något alls, trötthet som var medicinbiverkningar. Jag hade sämre kontakt med mig själv än nånsin förut, och allt var en enda röra. Den enda lösningen jag fått för att hantera röran var mediciner som kunde trubba av allting. Det var bara att med så mycket (och den sortens) medicin kunde jag inte ha ett normalt liv. Jag orkade inte hänga med i ett samtal, fick tvinga mig om jag skulle vara uppe ur sängen, hade inget som kändes ljust eller meningsfullt. Allt var en trög sörja. Jag var en trög sörja.

Jag hade fortfarande i stort sett konstanta självmordstankar, och ångestattacker var det enda som inte hade problem att ta sig igenom det avtrubbade. Ångesten fanns där, och döden höll jag mig i närheten av. Kanske var det mest för säkerhets skull, för att veta att jag alltid kunde komma undan. Jag är inte säker på varför nu längre, jag har tänkt för mycket på den perioden, analyserat den från olika håll.

Jag handskades med mina självskadeimpulser och självmordstankar som jag brukade: med kontroll. Med att förbjuda mig, förhandla med mig, sätta gränser som jag inte tillät mig att gå över. Och när jag tillät mig att gå över en gräns var det efter överväganden, förhandlanden och genomarbetade beslut. Jag vet att bilden av självskadande inte ser ut så, och kanske är vi inte så många som funkar så. Men jag vill ändå vara tydlig med att det varit så för mig. För att peta på fördomarna, de förutfattade meningarna om hur man "ska" fungera. Jag hade självskadeimpulser ofta. Och skadade mig väldigt sällan. När jag gjorde det hade jag förhandlat med mig själv om det och kommit fram till att det var ok. För det mesta tog beslutsprocessen flera dagar, aldrig mindre en än dag. Det handlade aldrig någonsin om att spontant ge efter för en impuls. När jag gav efter för impulserna hade jag redan bestämt att det var ok. Att jag tillät mig att göra det. Hade jag inte bestämt mig för det, gav jag inte efter.

Under mina månader på avdelningen hade jag pratat ganska mycket med en skötare som var min kontaktperson. Jag kan fortfarande uppskatta att hon brydde sig och försökte hjälpa mig. Däremot hade hon, som ganska många andra, problem med att hålla sig inom ramen för sin uppgift. Skötare har inte kompetens att bedriva terapi. Att försöka göra det ändå kanske verkar snällt, men man gör lätt människor illa om man inte vet vad man sysslar med. Och det finns anledningar till att terapeuter har mer utbildning än skötare. Det är en komplex och komplicerad sak att ha den sortens samtal. (Fast den insikten verkar mest finnas hos dem som faktiskt har utbildning).

Jag var väldigt dålig på att visa mina känslor. Som jag var då stängde jag av det mesta när jag mådde som sämst, och även när jag mådde bra visade jag inte mycket. Mitt liv hade lärt mig att det var livsfarligt att vara så sårbar och öppen som man är om man visar känslor. Och på avdelningen var jag rädd och kände mig otrygg, därför stärkte jag det försvaret. Skyddade mig. Kontrollerade mig själv, min yta. Visade sällan något.

Min kontaktperson verkade helt säker på att detta bara var ett hinder för mig, såg inte alls tillgången i mina sätt att skydda mig, det goda som fanns i mitt självkontrollerande beteende, och gjorde vad hon kunde för att jag skulle sluta ha kvar det försvaret. Förutom att jag faktiskt behövde försvaret för att överleva i den situationen, är det ju inte en lätt sak att ta bort ett försvar bara för att nån förklarar för en att man skulle må mycket bättre om man gjorde det. Försvar sitter rätt hårt. Och det har sina skäl. Man har behövt dem för att överleva. Och även om man växt från situationen där de formades, är ens system fortfarande inställt på att man behöver dem, på att man riskerar att dö om man tar bort dem. Så jag fortsatte kontrollera mig själv.

När jag var utskriven satt jag hemma på min säng en kväll och hade världens ångestattack. Det var så slitigt med alla inre förhandlingar, alla sätt jag försökte kontrollera mitt mörker, mina självmordsplaner, mitt destruktiva. Med medicinen blev det ännu svårare, för jag var så trött och seg, det tog minst dubbelt så mycket energi att kämpa med det genom medicintrögheten. Och jag var så trött. Jag orkade verkligen inte mer. Jag såg inget hopp. Men jag fortsatte av gammal vana.

Så tänkte jag på saker som människor på psyk sagt. Om hur man kunde handskas med jobbighet, vad som var bra. De borde ju veta? Och nu var det ju katastrofhemskt. Jag höll verkligen på att ta slut. Jag behövde testa något nytt, göra på ett annat sätt. Det var inte bara kontaktpersonen som bett mig sluta kontrollera mig så hårt. Det var flera andra också. Och jag hörde deras röster, hur de frågade varför jag inte bara släppte taget. Hur de undrade vad som egentligen kan hända, med ett tonfall som betydde att det var fånigt att tro att något alls hängde på min förmåga att kontrollera mig. Mindes hur de sa att inget kan hända, att det inte är farligt.

Så jag släppte taget. Det gick rakt emot min instinktiva känsla. Men jag trodde på dem, att de visste vad de sa, vad det betydde.

Efter att jag släppt taget tog det mindre än en timme innan jag hade ett färdigt beslut om att ta livet av mig, och  en plan för hur det skulle gå till. Jag hittade aldrig ett sätt att ta kontrollen, att ta mig ur den planen. Den ledde till att jag hamnade på intensiven. Jag har aldrig varit så nära att dö som då.

Med tanke på hur självmordsbenägen jag var, så hade jag kanske gjort ett försök förr eller senare i vilket fall. Men de ständiga uppmaningarna om att släppa mitt försvar, och de ännu vanligare uppmaningarna om att jag måste lita på dem som jobbade inom psykiatrin, gjorde att jag testade att göra som de sa. Lita på dem, släppa taget. Och det var en av orsakerna till att jag faktiskt höll på att dö.

Att bryta sig genom eller bryta ner någons försvar är en riskabel sak att göra. Försvar finns där av någon anledning. Ser du inte anledningen betyder det inte att det inte finns någon anledning. Det betyder bara att du inte vet vilken det är, och att du inte kan räkna ut vilka konsekvenser det får om du försöker ta bort försvaret.

Har du inte utbildning nog för att förstå vad som kan hända om man bryter ner ett försvar, gör det inte. Är inte patienten i ett sammanhang som är tryggt nog, och med en vård som erbjuder nya strategier, låt bli att bryta ner försvar. Det är livsfarligt. Helt på riktigt.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Orden ni använder om mig. Är inte alla lite sköra eller svaga ibland?

Fick reaktioner på inlägget om att människor med psykiska problem inte är sköra. Och har tänkt lite mer. Tror att just det där med att utmåla oss psykfall som sköra varelser mest är något jag är arg på vad gäller media / politiker / att det är en allmänt spridd fördom. På samma sätt som att vi skulle vara svaga. Vi är inte svaga människor, och som sagt tycker jag inte heller att vi kan definieras som sköra.

Jag har inte upplevt att jag blivit klassad som skör eller svag på ett nedsättande sätt inom psykiatrin. Inte sådär som att man inte kan behandla mig som en riktig människa, för att jag är skör. Det har använts andra ord i de sammanhangen.

Jag har inte något emot att definiera mig själv som skör eller svag när jag är det, för det är jag ju ibland. Och det är ok för mig att en behandlare gör det då också. Man kan ha en skör period. Jag känner mig mycket svag ibland (tex när jag har feber, då tror jag de flesta känner sig svaga). Så är det. Men det är något helt annat än att vara svag eller skör som individ.

Kände bara att jag ville förtydliga. Det med skörheten handlade mer om en allmän fördom, än om att det är något jag upplevt att behandlare inom psykiatrin använt på ett nedsättande sätt.

Jag tror ändå att vi ska vara lite försiktiga med att definiera någon som skör eller svag, oavsett sammanhang. Att det kan vara viktigt att tänka på att skilja på känslor och vad någon är. Det är nog inte bara jag som blandat ihop det. Trott att jag varit misslyckad när jag känt mig misslyckad, trott att jag varit utan värde när jag känt mig värdelös. För att ta några exempel. Känslor är viktiga att ta på allvar, men vi ska inte blanda ihop det, inte definiera någon som person utifrån en känsla eller ett tillstånd.

Jag kan känna mig skör eller svag. Men oavsett hur ofta jag känner det, så är jag inte en skör eller svag människa.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Grunden för allt. (Orden ni använder om mig: infantil).

Om du inte möter mig där jag är, hur ska du kunna hjälpa mig då?

Om jag bär på svåra upplevelser, och känslor som känns ohanterbara, hur ska jag kunna tro på att det går att bära på upplevelserna, går att handskas med känslorna, om det du gör är skjuter det ifrån dig, värjer dig, håller det på så stort avstånd som möjligt?

Jag vet att psykiatri handlar om så mycket mer än det som är läkande i ett möte mellan två människor. Det som handlar om att dela, om att bli sedd, speglad, bekräftad. Men borde det inte alltid handla om också det? Borde inte allting börja där?

Vi är många som vårdas inom psykiatrin som bär på djupa sår. Sår som handlar om att andra gjort oss illa. Och som fördjupats av att ingen funnits där och tryggat oss, hjälpt oss att läka. Jag vet att det ofta betraktas som infantilt inom psykiatrin att önska sig grundläggande mänskliga saker. Trygghet. Bekräftelse. Uppmärksamhet. Kontakt. Jag vet, men jag förstår det inte.

När du är rädd, när du är ledsen, när allt är kaos och ohanterbart, när du bryter ihop, hur vill du då bli bemött? Vill du bli förvandlad till ett objekt, som ska bedömas, handskas med, behandlas (som människor värjer sig från att komma för nära)? Vill du bli fråntagen att förväntas veta något om hur du mår och varför, skulle du vilja att ingen lyssnade på det som höll på att spränga dig inifrån, hur många gånger du än försökte nå fram? Skulle du vilja ha förslag på snabba lösningar som utgick från en schablonbild av vem du var (som inte stämde)?

Jag tror du svarar nej. Jag tror de flesta vill bli sedda, få hjälp att bli trygga. Tror de flesta vill bli lyssnade på. Jag vill också det. Jag är också en människa. Jag upphör aldrig att vara det, inte när jag går in genom dörren till en psykiatrisk mottagning eller avdelning. Inte när jag mår som sämst. Jag kanske inte alltid blir bemött som en människa. Men jag är alltid det.

Det är inte sjukt att vilja bli sedd, att vilja bli lyssnad på. Det är inte sjukt att söka trygghet när ens värld stormar eller rasar. Det är mänskligt. Och jag skulle vilja kalla det friskt. Jag önskar att det möttes som en styrka, som en tillgång när en patient klarar av att våga behöva, våga söka hjälp, våga prata, önskar att finnas i någons ögon. Jag önskar att det fanns som ett självklart erbjudande i alla kontakter med psykiatrin, och jag önskar att det uppmuntrades och förstärktes. Alltid.

Jag önskar verkligen att vi lät bli att sjukdomsförklara det friska, det mänskliga, det kontaktsökande. Att vi vågade välja mötet. Vågade vara hos varandra, även hos dem som mår sämst. Som en början. Sen behövs det mer och annat. Men jag önskar att det alltid fick finnas där.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Att vara maktlös.

Maktlösheten är nog det jag har svårast med. Det är en tung känsla att härbärgera. Situationer där man är maktlös blir laddade med en sån hopplöshet, en sån förlamande tyngd. Och för min del drar känslor av maktlöshet upp minnen av när jag blivit utsatt för hemska saker och inget kunnat göra.

När jag försökt få hjälp att handskas med maktlösheten har jag flera gånger fått ett nästan reflexmässigt svar om att jag inte alls är maktlös. Innan jag ens hunnit förklara vari maktlösheten bestod. Och visst, det finns känslor av maktlöshet som är just känslor av maktlöshet, kring en situation där man inte alls är maktlös. Men det finns också känslor av maktlöshet som hänger ihop med saker som man är maktlös inför. Och att reflexmässigt skjuta det ifrån sig (och därmed lämna patienten ensam med dem) är inte ett bra sätt att hjälpa någon i psykiskt lidande att förstå hur man kan bära på detta svåra.

En gång när jag var inlagd mådde jag väldigt dåligt. Jag hade haft en period när det varit alldeles för många olika saker som varit jobbiga. Innan jag hunnit ta hand om en sak hade något mer hänt. Det staplades på vartannat, och till slut var det bara hopplöst för mycket. En av de sista sakerna som hände var att någon jag kände dog. Oväntat och väldigt hastigt.

När jag satt där och grät över hur maktlös jag var fick jag höra att jag inte alls var maktlös. Men jag var ju det. Det finns en del saker man är maktlös inför, som ingår i det där att vara en människa. Att man själv och alla andra kommer dö är en av dem. Sjukdomar och dödsfall kommer drabba människor som man älskar över allt annat. Man kommer bli äldre oavsett om man vill det. Det är så bara. Det är inget man kan göra något åt. Det kommer hända. Och när det händer kan man inte göra något för att ändra på det.

Det finns även andra saker som man är maktlös inför. Man kan bli avskedad. Någon kan göra slut utan att man förstår varför. Någon kan bete sig dåligt mot en och inte sluta trots att man förklarar hur illa man mår av det. Politiker kan bestämma att en viss behandling ska läggas ner. Eller att man måste klara sig på mindre pengar om man är sjuk. Behandlare kan låta bli att tro på det man säger, hur man än gör för att nå fram.

Dessa saker är av lite mindre mått än de som handlar om de grundläggande villkoren för vår existens. Och om man vill kan man protestera mot maktlösheten i dessa sakerna. För man gjorde säkert något som ledde till att relationen tog slut. Det skulle teoretiskt kunna gå att hitta ett sätt att prata med en behandlare som konsekvent sjukdomsförklarar allt du säger. Man kan bli politiker och skaffa sig makt nog att vara med och bestämma över de saker man tycker är viktigast.

Men ändå. När det händer, när villkoren för ens liv ändras oväntat. När man inte når fram vad man än gör. Då är det en reell maktlöshet. Att man skulle kunna nå fram om man pratade på nåt annat sätt än det man kan prata på, det är en hypotes. Att man skulle kunna bli politiker och förändra något, det tar tid. I den livssituation som är, finns det känslor av maktlöshet, som faktiskt handlar om en situation präglad av maktlöshet.

Att försöka trösta någon med att säga att personen inte alls är maktlös blir bara konstigt. Det blir att låta bli att se honom eller henne. Jag önskar att vi vågade se varandra även i det maktlösa. Att vi vågade erkänna för oss själva och varandra att man inte alltid har makt över det som händer. Att det ibland inte finns någonting att göra.

För det är så. Maktlöshet är svår att bära på, men det betyder inte att den inte finns, att den inte behöver finnas. Den finns. Och eftersom den bland annat rör de grundläggande villkoren för vår existens är också maktlösheten en bit av det som finns i grunden av vår existens.

Därmed inte sagt att man ska låta maktlöshet göra att man slutar försöka. Man ska inte fastna i maktlösheten. Men det gäller det mesta faktiskt. Att fastna i ilska, i sorg, i bitterhet (i glädje, fast det brukar bara vara jag som tycker att det är problematiskt att låsa fast sig i den känslan) är inte heller bra.

Med att erkänna maktlöshetens existens menar jag inte att man ska deppa ihop och tänka att det inte är någon mening med något alls, att det inte finns något att göra. För det är inte sant. Det finns saker man är maktlös inför, och det finns ganska mycket man inte är maktlös inför. Tex hur man går vidare från situationer präglade av maktlöshet. Det tror jag vi i stor grad kan påverka.

Men jag tror att det är viktigt att se sin egen maktlöshet ibland. Och att bli sedd i den av andra. På samma sätt som jag tror att det kan vara viktigt att konstatera att man är ett offer, när man faktiskt är ett offer. Jag har kunnat släppa saker på ett annat sätt, sluta kämpa med dem, och kämpa emot dem, när jag gått med på att det varit som det varit. Tex att jag varit maktlös ibland. Det är en bra början att våga se saker som de verkligen är. Och det är något jag önskade att det var lättare att få hjälp med, både när man söker vård inom psykiatrin, och när människor möts i andra sammanhang.

När man insett att man är maktlös, kan man välja att ge upp, och då kan helt nya möjligheter öppna sig. Just för att man gav upp. Mer om tankar kring att ge upp kan du läsa i detta inlägget.

Mer om att vara ett offer kan du läsa här.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Ny hjälptelefon för att förhindra sexuella övergrepp.

Imorgon invigs hjälplinjen PrevenTell.

"Nu ska de som riskerar att utöva sexuellt våld kunna få hjälp och stöd i tid. PrevenTell är en hjälptelefonlinje dit personer som tappat kontrollen över sin sexualitet kan vända sig för att få behandling i tid."

"– Det här är en allra första kontakt för att den som oroar sig för sina sexuella tankar och impulser ska få hjälp och råd, säger Katarina Öberg, psykolog och enhetschef på Centrum för Andrologi och Sexualmedicin.

Hjälptelefonlinjen är nationell och målet är att få personerna som ringer att söka hjälp på en mottagning."

"PrevenTell kommer att vara öppen dygnet runt med möjligheten att lämna meddelande och bli uppringd inom 24 timmar av läkare, sjuksköterska, psykolog eller terapeut som är van vid att hantera den här typen av problem."

Telefonnumret till PrevenTell är 020-66 77 88.

Du kan läsa mer på deras hemsida preventell.se.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Om facerape.

Som en liten fortsättning på förra inlägget kommer här en krönika av Sara Hansson, om facerape och andra våldtäktbegrepp.



(Funkar inte den inbäddade spelaren kan du klicka här så kommer du till klippet).

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Att vara ett offer.

För ett tag sen hörde jag ett radioprogram som handlade om kvinnor från fattiga länder som blivit lurade till Sverige av män som lovat dem trygghet och ett nytt liv. När de väl var här blev de misshandlade både psykiskt och fysiskt, isolerade, och männen såg till att de inte sökte hjälp eller anmälde genom att ge en falsk bild av deras chanser att bli trodda.

Orkar inte leta fram mp3-filen och länka, men det var inte detaljerna som var viktiga. Det som fastnat var att en bit in i programmet intervjuades en som jobbade på kvinnojouren och hade tagit hand om flera av de här kvinnorna. Hon sa "man måste förstå att de här kvinnorna inte är några offer", och ville lyfta fram att de var starka, att de tog sig vidare och bröt sig loss trots allt, att de hade goda chanser att skapa sig ett nytt liv trots att de blivit skadade.

"Man måste förstå att de här kvinnorna inte är några offer".

Jag förstår faktiskt inte. Om man inte ens i de mest destruktiva, utnyttjande och förfärliga relationerna och situationerna kan anses vara ett offer, kan man då nånsin vara ett offer? Har vi bestämt oss för att offer inte finns, att om man är ett offer eller inte är offer är nånslags mental inställning? Att om man är ett offer och om man intar en offerroll är ungefär samma sak?

På ne.se finns två definitioner av offer, "person som utsatts för brott" eller "varelse som drabbas av något (särskilt skada eller död)".

Det finns ingen definition av vad en offerroll är. Men vi har nog en hyfsat gemensam bild av vad det kan vara. Någon som intar en roll där man i allt framställer sig och tolkar sig som ett offer. Maktlös och utsatt. Och där man kan använda sin roll som en metod att få makt genom att spela med andra människors medlidande, eftersom man alltid ser till att framstå som den det är synd om. De som intar en offerroll är sällan så mycket offer som de vill ge sken av. Det är snarare en (kanske inte helt medveten metod) att smita från ansvar.

Det finns en fara i att blanda ihop dessa begreppen. Faran är att offerrollen handlar om en inställning till saker (en inte helt konstruktiv inställning), och att vara ett offer handlar om att helt konkret och faktiskt ha blivit utsatt för något, och där inställningen till det som hänt är oväsentlig. Har man råkat ut för något är man ett offer. Att blanda ihop begreppen gör att det blir lätt att lägga en skuld på de personer som faktiskt är offer, att göra det till något som handlar om en inställning, något hos personen själv.

Önskar att människan på kvinnojouren istället sagt "De här kvinnorna är verkligen offer, de har blivit utsatta för så mycket hemskt. Men tänk att de ändå klarar att vara så starka, försöka bryta sig ur det och hitta ett nytt liv. Det är verkligen imponerande!". För jag skulle chansa på att det var ungefär det hon menade.

På samma sätt önskar jag att vi överlag kunde låta offer vara offer, inte göra det till något annat, fylla begreppet med negativa egenskaper hos den utsatta. Jag vet att jag är språknörd. Men det handlar inte bara om det. Att lösa upp begrepp och röra ihop dem med varandra påverkar hur vi tolkar oss själva och varandra. Ord bär på innehåll. Och därför är de så viktiga.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Böcker och twittrande.

Har gjort en sida med lästips kring anknytning och dissociation. Du hittar den här eller genom menyn till höger. Kanske kommer en sida till med lästips om annat, jag får se. Just kunskapsbristen kring dissociation är en av de saker som med jämna mellanrum (och inte alltför långa mellanrum) gör mig upprörd. För att den okunskapen blockerar att ge vettig vård till dissociativa. Och ibland kan det vara helt förödande med avsaknad av bra vård.

Har även lagt till mitt twitter här på bloggen. För det kändes bra så, helt enkelt.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Ge upp.

Jag tror inte på det överdrivet positiva. Det som handlar om budskap av typen "Du kan välja vilket liv du vill leva" "Du kan bli vad du vill" "Du kan välja att må bra" "Allting är möjligt om du bara tror på det".

Vissa människor kan säkert välja, de som haft lyxen att födas i ett land med åtminstone ett hyfsat välfärdssystem, de som haft trygghet när de varit små och fått ett stabilt jag, de som haft en ekonomisk buffert redan från början, och har nåden att inte drabbas av någon allvarlig sjukdom. Jag kan tänka mig att de kan välja ganska mycket, ganska fritt. Ändå. Vad som helst kan de ju inte välja. Har man inte en särskild talang kan man inte bli nästa Zlatan. Det spelar ingen roll hur mycket träning man lägger, eller hur mycket optimism och god vilja.

Och framförallt, de där budskapen om möjligheterna, om valen. Det blir som att baksidan blir att de säger mig att jag har valt detta. Som att jag har valt att bli traumatiserad och att leva mitt liv med konsekvenserna av det. Med smärta, ångest, myndighetsstrul, omyndigförklaranden från psykiatrin, ett liv som ofta varit en kamp varje dag. Som att jag skulle ha valt att knappt orka ta mig ur lägenheten på tre år pga att jag är sjuk på ett sätt som ligger mittemellan fysiskt och psykiskt, vilket gör det i stort sett omöjligt att få vård, eller ens att bli trodd i att jag mår som jag gör. Att jag skulle ha valt att vid 32 års ålder behöva hemtjänst för att mitt liv alls ska fungera.

Skulle jag haft chansen att välja fritt skulle jag valt något annat. Jag lovar. Men jag hade aldrig den chansen, möjligheterna är aldrig obegränsade och oändliga, oavsett hur många böcker som trycks på ämnet eller hur många gånger vi försöker lura oss själva och varandra att tro på det.

Det betyder inte att det inte går att göra några val alls, att man är maktlös inför allting. Jag gör val utifrån de förutsättningar mitt liv gett mig, på samma sätt som du har möjlighet att göra val utifrån de förutsättningar du fått.

För mig har det blivit centralt att ge upp. Jag vet, det är motsatt budskap mot det överoptimistiska. Men det handlar inte om pessimism. Det handlar om att möta mitt liv som det är, och göra valen utifrån det. Istället för att kämpa mot mitt liv, hata det för att det inte erbjuder alla de möjligheter som det kunde gjort (borde gjort).

Jag tycker absolut inte att man ska ge upp innan man försökt. Vill du bli nästa Zlatan, så träna järnet några år, och se vad som händer. Kanske är du nästa stjärna, du kan inte veta innan du provat. Men visar du inga tecken på att ha talang kanske du ska ge upp. Du kanske inte kan bli nästa Zlatan. Men du kanske kan bli något annat, som passar ihop bättre med den du faktiskt är, och de möjligheter du faktiskt har. Du behöver inte ens sluta spela fotboll, det är bara att ge upp det som inte är förankrat i verkligheten jag tror är viktigt. Inte innan man testat, men sen. När det inte går trots att man testat. Då är det läge att stanna upp, fråga sig vad man egentligen håller på med, och om det är en bra idé att fortsätta. Min gissning är att det oftare än vi tror är en bra idé att ge upp.

Det handlar inte om att vara negativ. Det handlar om att öppna för möjligheter i det liv man faktiskt lever, istället för att leva på en dröm, och i konflikten som blir när drömmen och verkligheten inte matchar. Mest handlar detta kanske inte om ifall man är nästa Zlatan eller inte. De flesta vet nog redan att vi inte är det. Det finns andra saker som kan vara vettiga att ge upp.

Jag försökte klara min vardag själv. Försökte orka tvätta, diska, städa, laga mat. Fast jag inte orkade. När det blev för tungt lät jag bli, och mådde dåligt av att det blev skitigt, av att jag inte hade rena kläder, att allt handlade om att jag måste orka tigga till mig hjälp. Jag hatade att inte klara det själv. Jag borde ju klara det. Herregud, att ta hand om ett hem är ju nåt alla klarar. Men att nästan alla klarar det eller att jag tyckte att jag borde klara det, var inte samma sak som att jag faktiskt gjorde det.

Till slut gav jag upp. Och sökte all hjälp jag kunde komma på, all som fanns att få, för att mitt liv skulle kunna bli annorlunda. För det var så. Bara genom att ge upp kunde det förändras på allvar. Jag hade kunnat lägga ganska många år till på att kriga mot den verklighet jag lever i. Men det hade förmodligen inte tagit mig nånstans. Bara längre in i bitterhet och ilska.

Att ge upp är ett bättre alternativ. Man måste inte orka allting själv. Man kan inte orka allting själv. Man kan inte välja förutsättningarna för det liv man har, man kan inte välja glädje, lycka, välgång. Men man kan välja att ge upp ibland.

Och det är bra att göra det. Behöver du hjälp, sök hjälp. Klarar du inte det du tänker att du borde klara, så kanske det inte är för att du är dålig. Du kanske inte kan klara det, helt enkelt. Man kan inte klara allt. Men man kan alltid ge upp. Det alternativet finns där. Alltid. Och att ge upp kan göra att något nytt öppnar sig och tar sin början. Något helt annat än det du drömt om. Något bättre.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Problemet med statistik.

Jag förstår att det är en vettig tanke att utvärdera, följa upp och kolla av hur bra effekt olika behandlingar har. Att det drivs forskning och satsas mer på sånt som verkar ha bättre effekt. Det är gott.

Vad gäller psykiatri är det ändå lite mer vanskligt än i annan vård att bedöma om en behandling har effekt.  För vilken är den eftersträvade effekten? Ökad arbetsförmåga? Minskning i symptom? Ökad tillit? Eller bara att patienten är nöjd? Och vem avgör vilken effekt som är den viktiga, den vettiga att fokusera på?

Som exempel kan vi ta den här undersökningen om rehabgarantin. Denna insats handlade om KBT för människor med psykiatriska diagnoser, och MMR för smärtpatienter, och syftet var rehabilitering, att färre skulle hamna i långtidssjukskrivningar.

Det visade sig tex att de som deltagit fått fler sjukdagar än kontrollgruppen. Av de som gått i KBT och inte varit sjukskrivna innan behandlingen började blev 6% sjukskrivna hela året efter. Vad gäller MMR-patienterna är siffrorna ännu högre.

Så. Man kan använda utredningen och statistiken för att utropa detta till en flopp.

Fast. Undersökningen visar också att patienternas upplevda stress, ångest och smärta har minskat. Hur det ligger till med den minskningen i förhållande till kontrollgruppen står det inget om i artikeln med referatet. Men det skulle åtminstone kunna vara så att patienterna som fått behandling faktiskt blivit bättre i sina sjukdomstillstånd på ett djupare sätt. Och det skulle i sin tur kunna betyda att de faktiskt kommer ha lägre nivå av sjukskrivningar i framtiden, eller åtminstone en bättre livskvalitet. Referensgruppen har högre nivå av förtidspension.

Så. Det skulle lika gärna kunna vara så att patienterna som fått behandling faktiskt kommer vara mer arbetsförmögna, om man ser över en längre tid. Det är inte en tillräckligt djup eller stor utredning för att få svar på hur det egentligen blev (och det har inte gått tillräckligt med tid för att kunna se det). Det jag ville få fram var mest att samma utredning och samma statistik kan användas för att bekräfta rakt motsatta saker. Och då är ändå fokus bara på arbetsförmågan. Skulle man blanda in fler variabler och fler olika utredningar är det såklart ännu svårare att slå fast något med säkerhet.

Ofta finns det också saker dolda, som inte presenteras när man använder statistik för att hävda vad som är mest rätt. Vad gäller den här utredningen visade det sig tex att nästan en fjärdedel som började i KBT hoppade av, och att det dessutom var så att 69% av de som varit del av rehabgarantin avböjt att vara med, och därför inte finns med i slutsatserna kring hur bra eller dåligt det funkat. (Läs om det här).
Hur och vad man frågar, och med vilket syfte man läser resultaten är avgörande för vad man får för svar.

Jag har deltagit i en handfull utvärderingar av den vård jag fått. Det har varit acceptabel nivå på hur de varit utformade, men det har alltid funnits brister. Såna basic brister som att "vet ej" ruta ofta saknas när man kan välja mellan "ja" och "nej", men också värre brister. En av de största är att helhetsperspektivet inte funnits med. Inte någon gång. Antingen har det handlat om att svara på hur jag upplevt det senaste mötet med min behandlare, eller så har frågorna sträckt sig över max ett halvår. Det handlar alltid om just den aktuella vården, och hur bra den är. Det handlar aldrig om ifall jag tycker att den är tillräcklig. Aldrig hur vårdinsatserna blivit som helhet.

Att en viss behandlingsinsats är bra, att jag upplever den behandlaren som kompetent och att jag blir mycket hjälpt av det vi gör känns ju bra att få förmedla när det är så. Men det upphäver ju inte att jag tycker att psykiatrin är ett dåligt system som vilar på konstiga värdegrunder, att ett allmänt omyndigförklarande av mig är standard, och att jag i stort tycker att psykiatrin gjort en del skada i mitt liv. Men det kommer aldrig med, för det frågas det aldrig efter.

Sålänge jag inte har tillgång till frågorna och alla siffror som sammanfattar svaren ställer jag mig skeptisk till det som presenteras som sant eftersom det vilar på statistik. Det finns alltid hål, det finns alltid saker som man inte frågat om, och framför allt finns det alltid utrymme för tolkningar av resultaten. Tolkningar som den personen gjort som sedan utbrister "men det är såhär" och förväntar mig att jag ska tro på det.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Orden ni använder om mig. Skulle jag vara skör?

Jag tycker verkligen illa om när människor med psykiska problem definieras som sköra. Skör, det låter som om jag var en antik vas av tunt kinesiskt porslin, som man måste handskas med extremt varsamt, och absolut inte tappa, för då är det kört för alltid. Det sköra går så lätt sönder, det är nästan orimligt att kräva att man ska klara att bete sig på ett sånt sätt, vara så försiktig, att inte allt går i kras.

Definitionen av ordet skör är enligt wikitionary: "ömtålig, som lätt kan gå i bitar eller gå av" (Synonymer: spröd, bräcklig)

Jag kommer inte berätta några detaljer om mina trauman på denna bloggen, men jag kan säga en sak med säkerhet. Hade jag varit en skör människa hade jag varit död flera gånger om innan jag fyllde tio. Jag fick inte chansen och jag fick inte den stabilitet som en trygg början på ett liv innebär. Jag har blivit väldigt skadad, det är inte så konstigt, man blir skadad av övergrepp. Det är konstigare att man klarar av att överleva, trots allt. Trots alla stora skador. Trots all kamp, allt olyssnande, all okunskap om traumaskador, alla retraumatiseringar (tex från psykiatrin, vars uppgift skulle ha varit att hjälpa). Trots all ensamhet.

Du som får för dig att kalla mig för skör, är du så himla stöttålig själv? Kan det inte till och med vara så att jag behövt ta fler smällar än dig, och därför faktiskt borde definieras som mindre skör än du, eftersom jag nu fortfarande finns till?

Det finns saker jag inte klarar. Jag vet att jag har oförmågor, brister, att mina skador spökar i många sammanhang, trots att det är bättre än det varit förut. Men skör? Det är inte något jag är. Och jag har aldrig varit det.

Jag kan inte föra talan för alla som ryms i denna grupp, de som föses ihop och definieras som sköra. Men de som utsatts för så massiva eller många trauman att följden blivit en dissociativ problematik är allt annat än sköra. De jag känner eller pratat med är snarare att definiera som superhjältar än bräckliga varelser som lätt går i bitar. Det är en konst att leva trots allt. Trots allt man inte fick, trots allt som slet sönder en. Det är inget en skör människa klarar.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Jag och psyk är ihop igen.

Ni vet hur det är med struliga förhållanden. Man tror man kan göra sig fri. Och så visar det sig att man visst inte kunde det. Så nu har jag och psykiatrin en relation igen. Det var i alla fall värt ett försök, att ta mig ur det. Det var synd att det inte gick. Synd att någon annan bestämde över mitt huvud att det bästa för mig är att tillhöra psykiatrin trots allt. Trots allt jag säger om varför det inte är så.

En av personerna som gjorde bedömningen om vad det är som är bäst för mig har inte ens träffat mig. Hur går det till, att avgöra hur jag mår och varför och vad som blir bra för mig, utan att känna mig? Jag förstår det inte. Och jag förstår ännu mindre hur den personens bedömning kan väga tyngre än min.

Jag har svårt för att bli omyndigförklarad. Svårt för att inte förväntas veta något om hur jag mår och vad som är bra för mig. Jag tycker det är en så konstig inställning. Men jag fick höra att det här är det bästa för mig. Och att jag kanske inte kan se det nu, men jag kommer nog kunna se det om ett eller två år. Att detta var det bästa.

Jag tvivlar mycket på det. Och ska inte skriva mer om min aktuella situation, för det blir alldeles för mycket känslor då. Denna bloggen är inte gjord för det. Ville bara säga att det aldrig var slut. Jag bara trodde det.

Ska man se något positivt med det, så har jag ju helt nya chanser nu. Att observera vad som inte funkar inom psykiatrin, och fundera på varför det är som det är. Väger tyvärr inte upp det negativa i att bli fråntagen makten.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Vänd dig absolut inte om! Det finns inget av betydelse där, men vänd dig inte om!

Det här med att fokusera på nuet. Jag tror det är bra i många fall. Kanske i de flesta fall. Visst, jag tillhör dem som tror att världen faktiskt skulle vara en bättre plats om människor lärde känna sig själva och läkte sina sår istället för att hålla på att spela ut dem på andra. Men i stort tror jag inte att det är psykiatrins uppgift. Vi bär alla på sår, och att möta sig själv är ett stort och krävande jobb. Det är inte nödvändigt för att må bättre, inte alltid.

Ofta kan det vara bra, att helt ägna sig åt nuet. Förbättra livskvaliteten. Få hjälp att hitta verktyg för att handskas med symptom. Göra förändringar för att få ett bättre liv i praktiken. Hitta acceptans i att saker är som de är. Sånt. Det kan räcka för att må bättre. Man behöver ju inte jobba ihjäl sig, räcker det att fokusera på nuet finns det ingen anledning att kräva av psykiatrin att finnas till hands med djupare bearbetning eller terapi. De som vill gå i terapi för att utvecklas eller lära känna sig själva bättre får gärna göra det, men det finns privata terapeuter som kan stå för det.

Det som blir problematiskt inom psykiatrin är två saker. Dels framställs det här med att fokusera på nuet och inte alls dra i gamla saker som en självklarhet av många behandlare, det är inte ens något att diskutera. Jag skulle uppskatta om man tog in att patienter också är människor, och därmed går att prata med. Får man en patient som vill prata om gamla saker, och man som behandlare inte tycker att det verkar nödvändigt, kan man ju sätta sig ner och försöka förklara varför det är en bättre idé att fokusera på nuet, varför man inte bedömer att dra i saker på ett djupare sätt är nödvändigt. Det kommer bli mycket bättre om man gör så. Patienten kommer hitta en annan motivation om den verkligen tror på att den behandling man får är en vettig och bra behandling utifrån de problem man har. Och man kan rätt lätt få bort känslan av att det är ett svek, att patienten inte får det den önskade sig och inte ens blev hörd i sina tankar om vad som skulle behövas. Jag tror på att komma överens. Och som behandlare har man för det mesta mer kunskap och kan se saker från andra perspektiv. Det är en bra idé att tillsammans prata om behandlingen.

Det andra som blir problematiskt är det här med människor med störningar pga trauman. Problemet i det är att tanken om att fokusera på nuet utgår från att dåtiden befinner sig i dåtiden. Har man PTSD eller någon mer komplex traumastörning är det inte riktigt fallet. De saker man varit med om kommer tillbaka och är närvarande i nuet, bla genom invaderande minnen (eller flashbacks). Upplevelsen handlar om att det känns som om det händer nu. Och allt i människans försvarssystem utgår från det, att det är som om det händer nu.

Tiden är inte organiserad på det sätt som den normalt är, det är ett av problemen med traumatiseringar. Att man till viss del finns kvar i det som hände, att man befinner sig i nuet, men att man också befinner sig mitt i det som hände. Jag har försökt göra tydligt för mig själv hur det blivit för mig. Och har tänkt att i normala fall är ett liv liksom organiserat utifrån en tidslinje. Den börjar när man föds, och så sträcker den sig fram till nuet, och däremellan har det hänt saker, och de kan då placeras på olika ställen på tidslinjen. Det finns saker som varit särskilt jobbiga eller särskilt positiva, eller satt spår på andra sätt, och då finns de oftare närmare en känslomässigt, men skulle man organisera det tidsmässigt skulle man ändå kunna placera in det på tidslinjen. Man kan vara närvarande i det i nuet, men det är inte som att man tror att det är nu det händer.

För min del blev det som att tidslinjen revs sönder i små bitar, och sen fanns alla bitarna staplade där nu-punkten på tidslinjen varit, om min tidslinje varit hel och normalt organiserad. Det var som att allt som hänt fanns i nuet. Huller om buller. Osorterat. Jag kunde veta intellektuellt när olika saker hänt, och hur många år sen det var. Men känslomässigt var det som att allt var nu.

Att fokusera helt på nutiden, när det inte finns en normal uppdelning av nutid och dåtid blir problematiskt. Just för att det inte finns den uppdelningen. Det blir som att man inte får låtsas om 90% av det som finns i nuet, för att en nutidsinriktad behandlare definierar det som dåtid, trots att upplevelsen inte är så. Att bry sig om de 90% som inte definieras som nutid framställs som skadligt. "Att hålla på att gräva ner sig i sånt som varit mår ingen bra av".

Det konstigaste är ändå när det dessutom framställs som helt onödigt att bry sig om sånt som hänt förut. Det blir konstigt att något kan vara livsviktigt att undvika för att inte förvärra skadan, och samtidigt helt onödigt att bry sig om. Det går inte riktigt ihop. Och upplevelsen är inte att det är onödigt, upplevelsen är att det är akut livsviktigt, och dessvärre också helt livsfarligt. När och i vilken form det funkar med exponering är något som bör avvägas noga, helst tillsammans med patienten. Men att helt välja bort det för patienters räkning? Jag tror inte det är bra.

Vad gäller problem som handlar om trauma tror jag att man kan använda nutidsfokuseringen på ett givande sätt, om man är medveten om att det inte är tillräckligt. Jag tror också det är nödvändigt att få en chans att vända sig om och möta det som jagar en. Och att det är en uppgift som tillhör psykiatrin, att erbjuda den sortens behandlingar, hjälpa traumatiserade människor att bearbeta. För det går. Och det är först så det kan sluta jaga en. När man möter det och hittar sätt att få saker som hänt i dåtiden att lägga sig på plats. I dåtiden.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Kan behandlingar vara inkompatibla?

Deltog i en debatt i Ny Psykiatris facebook-grupp. Där presenterades en tanke om inkompatibla behandlingar. Jag har grubblat mycket på detta. Om behandlingar faktiskt är inkompatibla bara för att de inte utgår från samma teorier, har samma förståelsegrund och samma språk.

Det finns inte särskilt många fördelar med att bli bollad hit och dit, när allt man önskar egentligen är att någon ska stanna, att man skulle få hinna bygga upp förtroende på riktigt. Men en fördel är i alla fall att man kan hinna möta behandlare med olika teoretiska skolor i ryggen. Jag har ett hum om vad de går ut på, sådär i praktiken.

Ett tag blev det en enda röra av det hela. Men det handlade mest om att ingen tog sig tid att förklara tanken med något alls för mig. Och att behandlare från olika skolor inte alls var öppensinnade inför dem som stod för en annan inriktning. Ibland gjordes det en hel del för att nedvärdera eller vifta bort det någon annan stått för, och ibland sysslades det också med försök till att blockera eller ogiltigförklara insikter eller strategier som jag fått tillsammans med en annan behandlare.

Där skulle man kunna utropa ett litet triumfatoriskt "ha!" och slå fast att behandlingar faktiskt inte är kompatibla. Men tyvärr är väl verkligheten alltid mer komplex än vad det kan tyckas vid första anblicken.

För även om det blev kaos ett tag, med olika uppfattningar om vilken som var Sanningen om vad som skulle hjälpa mig, så fanns det också något annat. När saker lugnat sig lite, och jag vågade tro på att jag visste något om vad som kunde hjälpa mig, så gick det bra att kombinera behandlingar från olika skolor. Det var till och med givande och gav mig insikter och verktyg för att handskas med mina problem som jag inte kunnat få om jag hållit mig inom en skola. För de har olika fördelar, men också olika brister. De är inte samma, utgår inte från samma. Och det kan finnas något gott i det.

I efterhand har jag försökt förstå mig på varför det finns någonslags krig mellan skolor som man inte ens försöker städa bort inför patienter. (Åtminstone inte alltid). Jag har läst lite om de olika strömningarna, och fattar i stort var de olika skolorna krockar och varför. Efter det har jag haft lättare att få ihop effekterna av det som faktiskt var gott i de olika behandlingarna under de där kaosåren, istället för att tappa bort mig i förvirringen som uppstått när en behandlare försökt motarbeta en annan.

Även om jag inte tror att man ska underskatta patienters förmåga att förstå teoretiska saker, så kan man ju inte räkna med att alla ska ha intresse och tid nog för att på egen hand försöka pussla ihop vad de olika skolorna går ut på, varför alla är så oöverens, och varför det är så viktigt att hävda sin egen ståndpunkt, även om det blir dåligt för patienten.

Det är sant att olika inriktningar har olika begrepp och språk, och när man byter mellan olika krävs det att behandlaren lyssnar in och försöker prata med patienten på ett sätt så att man kan förstå varandra. Jag tycker ändå inte att det är skäl nog för att definiera olika skolor som inkompatibla. Man måste alltid försöka möta patienter på ett sätt så att man gör sig förstådd, och med nya patienter kan man inte räkna med att de kan begreppen och förklaringsmodellerna. Det borde inte vara någon skillnad mellan en helt ny patient, eller en patient som bara är ny vad gäller just den skolan.

Jag önskar att det fanns en större vilja att se det goda i andra inriktningar än den man själv står för. För oavsett vilka utopier behandlare från olika skolor kan ha, så är verkligheten sån att det inte finns en enda teoretisk skola bland dem som jobbar inom psykiatrin, det finns flera. Att ogiltigförklara all kunskap och allt gott som kommer från någon annan inriktning är något som riskerar att gå ut över patienten, och försvåra möjligheten att bygga upp förtroende, och också möjligheten att ta till sig behandlingen.

Inte för att behandlingarna i sig är inkompatibla, men för att behandlare kan bete sig på ett sätt som inte är kompatibelt med att befinna sig i ett system där olika teoretiska skolor finns och verkar parallellt.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Det är bara att stå ut nu, resten av livet.

Vad är det som gör att vi tror att vi har rätt att stämpla människor som hopplösa fall? Vilket mandat har vi att ge upp en annan människa? Det händer i psykiatrin, att saker sägs som betyder att det inte finns något mer att göra. Att problematiken inte går att behandla. Det sägs till människor som befinner sig i outhärdligt dåligt mående. Jag har hört det, och jag känner faktiskt hur många som helst som också fått höra det. Att det är kört.

Vad är det som gör att vi tror att det är ok att göra så? Att släcka hopp istället för att varsamt skydda det som kanske finns där?

Även om det skulle vara sant att det inte finns något att göra, tror jag inte att det finns något gott i att uttala det. För det mesta är det inte sant. För det mesta finns det något mer att göra. Man kan testa andra mediciner, bearbeta svåra händelser djupare eller från ett annat perspektiv, man kan jobba på strategier för att kunna handskas med sin vardag, man kan hitta sätt att avlasta och stödja, man kan ha ett annat sorts boende, bygga upp meningsfulla aktiviteter, man kan vara på behandlingshem eller få dagvård med mycket stöd. Man kan testa samtalsbehandlingar utifrån en annan skola, eller med en annan behandlare, man kan testa skapande terapi för att öka kontakten med det som är levande inuti en. För att nämna några saker.

Det är sällan allt är testat. För det mesta betyder stämpeln med orden "hopplöst fall" som trycks i pannan på en patient något helt annat än att patienten faktiskt är ett hopplöst fall. Jag skulle gissa på att de vanligaste sakerna det faktiskt betyder är "Jag kan inte hjälpa dig mer än såhär" "Det finns inte ekonomiskt utrymme för att ge dig mer hjälp än den du fått" "Jag har inte tillräcklig kompetens för den sortens problematik som du har, så jag kan inte se möjligheterna" eller "I det här landstinget tillhandahåller vi inte den sortens hjälp som kanske skulle kunna vara något för dig".

Varför är det inte det som sägs? Varför läggs bristerna och oförmågorna över på patienten, istället för att tillskriva patienten förmågan att vara en vuxen människa som kan handskas med verkligheten? Vad är det som gör att vi tror att det är ok att säga till en annan människa att det inte finns något mer att göra? Att förmedla att det inte finns något slut på det outhärdliga, att det enda som finns att göra är att lära sig att leva med det. Att stå ut, lite i taget, och sen fortsätta med det. Resten av livet.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

När avhumaniseringen upphör.

Hur ska jag nånsin kunna förklara för dig så att du förstår? Det här med att inte få vara en människa. Avhumanisering, vad det gör med en. Jag vet inte. Kanske går det inte.

Efter ganska många år av psykiatrisk vård skaffade de en kaffeautomat till väntrummet på den öppenvårdsmottagning jag tillhörde. Det påverkade mig så mycket. Att de trodde att vi var människor. Att vi kunde behöva en kopp kaffe när vi väntade på en försenad läkare eller frös efter promenaden dit. Att ingen trodde att vi skulle hälla varmt kaffe på varandra om vi blev lämnade ensamma med möjligheten. Vi gavs ett förtroende, vi förväntades vara mänskliga.

Jag fick ett människovärde i en organisation som i så stor utsträckning behandlat mig som ett objekt, som ett problem att lösa (eller som ett hopplöst olösligt problem). Av en psykiatri som sett på mig som lite mindre människa än en riktig människa. Det spelade så stor roll. Och så svårt var det inte, en kopp kaffe är inte en stor sak. Speciellt inte automatkaffe. Men det var en tillräckligt stor sak.

Något nytt började där. Något som handlade om att tro på att jag kan vara en människa i andras ögon, även när jag är längst inne i mitt kaos och mörker. Även när jag inte klarar någonting. Jag finns också då. Jag är en människa också då. Och någon fanns som ville bekräfta det, med en kopp kaffe.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Det är slut mellan mig och psyk.

Idag har jag avslutat min kontakt med psykiatrin. Det är inte för att jag är utan vårdbehov. Jag har en privat psykiater nu, och en privat psykolog sen ett tag tillbaka. Psykiatern tillhör högkostnadssystemet. För att ha råd med psykologen tigger jag ihop pengar från fonder. Det är en bra lösning för mig. Och jag känner mig verkligen lättad i att vara befriad från psykiatrin nu. För det har i så mycket varit en kamp.

De första åren handlade så mycket om kaos, slutenvård, nya kontakter hela tiden, oförmåga att sätta rätt diagnos på mig, mediciner som bara gjorde allt värre, kaos som växte, ännu fler nya kontakter, dåligt bemötande, avplockande av människovärde. Sen. Sen hade jag tur och hamnade hos någon som var mänsklig och som kunde skydda mig från de värsta smällarna. Sen hade jag ännu mer tur, och i ganska många år hade jag en läkare (samma i flera år!) som var bra, som inte var besatt av diagnoser, medicinering, och inte så mån om att alltid veta bättre än mig. Vi kunde hjälpas åt att hitta lösningar. Och framförallt hade jag tur, för jag fick terapi. Terapi som jag fick vara kvar i under rätt många år, och där jag fick en chans att bli hörd, sedd och bearbeta hemska saker jag varit med om. En chans att ifrågasätta och ompröva de mönster som format mitt liv, och att hitta nya. Jag är så mycket helare nu än jag nånsin vågat hoppas på. Jag har inte skadat mig på flera år. Jag vill inte längre dö. Jag tror att jag har ett värde. Jag tycker om mig själv och tror på att andra kan tycka om mig. För att nämna några grundläggande saker.

Jag är väldigt tacksam för den hjälpen jag fått. Den spelade så stor roll för mig, för mina chanser att leva ett ok liv. Ändå. Jag har inte ändrat mig, jag tycker fortfarande att psykiatrin är ett omänskligt system som vilar på konstiga värderingar och prioriteringar. Det finns människor som är mänskliga i systemet, det finns hjälp att få. Det finns mycket bra också. Men det är som att vinna på lotteri. Det är inte så jag tänker mig att en bra vård borde vara. Det omänskliga borde vara undantag. Att förvandla människor till objekt att klassificera och behandla borde vara något man var på väg bort från. Man borde vara på väg mot större mänsklighet.

Av olika anledningar var jag tvungen att avsluta med de kontakterna jag haft och som hjälpt mig, och byta till en annan mottagning. Jag orkar inte hitta kraften för att bygga upp förtroende för nya människor inom detta systemet, orkar inte tro på att någon ska finnas kvar, att det inte ska bli kaos igen, med ständigt nya läkare, och massor med maktspel. Kanske skulle jag ha tur, kanske skulle jag vinna på lotteriet ännu en gång. Men jag orkar inte ens hoppas på det, ännu mindre räkna med det.

Och jag insåg att jag inte måste. Det finns alternativ, om man mår som jag gör nu. Det är skönt. De lösningar jag hittat nu kommer bli bättre för mig. Men det är en sorg i att systemet är så dåligt att vården känns som något att befria sig från. Och trots att dessa lösningarna är bra för mig, tror jag inte på dem som något för alla.

Varför? För att det krävs kraft att orka leta upp privata kontakter. Det krävs en medvetenhet. Och ofta krävs det pengar. Att finansiera genom välgörenhet kan funka för mig, så som jag mår nu. Men det är efter många års framsteg. Och bygger på att jag tror på mitt värde, tror på min rätt till hjälp, tror på att jag får behöva något. Jag vågar tigga, vågar tro på att jag borde få. Det är inte något jag klarat för 12 år sen, när jag först bröt samman totalt. Jag hade inte ens klarat att boka en tid med en privat psykolog då, inte klarat att tro på att någon kan orka med mig eller vill ha med mig att göra. Välgörenhet är också ett vanskligt sätt att finansiera vård. För det är godtyckligt. Den som ger pengarna är den som bestämmer vem som är värd att få. De som inte är trevliga eller verbala har mindre chanser. Och de som inte ens vågar söka har såklart inga chanser alls.

Vi måste ha en allmän psykiatri, som funkar. Och som är för alla som behöver hjälp. Även de otrevliga, de livrädda, de som inte orkar. De som befinner sig i psykos, de som är för apatiska för att ta tag i något, de som inte har några anhöriga som kan hjälpa, de som inte pratar tillräckligt bra svenska för att kunna kräva saker. Vården måste kunna vara för alla med behov av vård. Och den måste utgå från mänsklighet. Allt annat är orimligt.

Vi är inte där än. Och det är faktiskt en sorg för mig att jag behöver avsluta med psykiatrin. För jag önskar att psykiatrin var så mycket bättre. Men nu är den inte det. Så nu är det slut. Önskar att jag kunde säga någon klyschig replik som "det är inte du, det är jag". Men det finns inte någon som passar. För det var psykiatrin hela tiden, systemet som var problemet, som är problemet. Jag är tacksam för den hjälp jag trots allt kunnat få. Och jag sörjer de retraumatiseringar och skador jag fått av att ha kontakt med psykiatrin.

Nu går jag vidare. Till en vård i andra former. Till ett liv där jag ger mig rätten att välja bort sammanhang där jag inte behandlas som en människa, när jag kan välja.



(Jag stänger datorn nu i knappt en vecka. Ska ta hand om en förkylning och mig själv. Men jag återkommer sen, med mer tankar).

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Self Injury Awareness Day.

Idag är det Self Injury Awareness Day. Vill mest fira det genom att tipsa om shedo.org. Där finns mycket bra. Information, artiklar, forum. Det är en organisation som behövs, som är viktig.


Läste i ett av NASPs nyheltsbrev (nr 1 2012) om Professor Diego De Leo som inte gillade den nya diagnosen Non-Suicidal Self Injury som föreslås finnas med i DSM V. Hans främsta kritik handlar om att vi inte har tillräckligt med kunskap om självskadande, och att det är för olika tillstånd som gör att man kan skada sig, att det inte är bra att klumpa ihop dem till en diagnos, som om det handlade om samma sak.

Jag kan förstå kritiken, det finns alltför lite forskning, alltför lite kunskap om mekanismerna bakom självskadande, och om olika sorters självskadande. Men vad är alternativet? Som det är nu riskerar alla med självskadebeteende att hamna i borderline-diagnosen. Jag tror att självskadande kan handla om många olika saker, men det låter ändå bättre att det finns en diagnos som man kan använda som etikett för att definiera att en patients problematik huvudsakligen tar sig uttryck genom självskadande.

Jag förstår inte synen på diagnoser som något som kliniskt avgränsar sjukdomar, och där alla inom samma diagnos alltså kan anses ha samma problem och behöva samma behandling. Alltså jag förstår den helt teoretiskt, men i praktiken förstår jag den inte. För mig är diagnoser något som måste användas, som etiketter för att definiera personers problem, som ledtrådar till vilken sorts hjälp som kan vara vettig att ge, och som ett sätt att klassificera problem inför myndigheter eller politiker.

Att se diagnosen som svaret på vad problemet är gör att vi så lätt hamnar i att bara titta på symptom och försöka klassificera dem korrekt. Det blir så lätt att göra patienten till ett objekt, något som bär på ett problem, som definieras och lösas. Det blir så lätt att glömma att se personen bakom, möta människan och sammanhangen.

Om vi möter ansamlingar av symptom istället för människor, tror jag att vi riskerar en vård som blir dålig på att hjälpa de som behöver hjälp. Som blir ett maskineri. Där varken behandlare eller patienter får utrymme för att vara människor. Bara verktyg anpassade för att ta hand om problem, eller objekt som bär på problem.

Och i vilket fall kvarstår problemet. Om vi inte tar med Non-Suicidal Self Injury i DSM V, hur ska patienter kunna bli klassade rätt, och få ok vård utifrån de förutsättningarna? Det är sant att det finns för lite kunskap och för lite forskning, det är sant att alltför många olika tillstånd kommer hamna i samma diagnos. Alla som vårdas av psykiatrin behöver få en etikett satt på sig, systemet ser ut så. Människor med självskadebeteende kommer behöva hjälp. Det låter som en bättre idé att klassa dem som självskadande, än att behöva trycka in alla i borderline-facket, oavsett om de har det eller inte.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.