Att ramla mellan stolar. Igen och igen. (Men du kan ju inte få vård. Du är ju sjuk.)

Det finns så mycket tankar kvar efter inlägget igår. Så mycket som inte fick plats, som handlade lite om samma, men inte helt. Och nånstans i mig finns det ett dåligt samvete för hur jag målade upp mina kontakter i psykiatrin och hur de handskats med min trötthet. För de var ju bra. Läkaren jag hade under abstinensen var ingen hit, men efter det hade jag tur. Jag är så tacksam för det, för de kontakterna jag hade då, för all hjälp jag fick av dem. Så det känns lite unket av mig att sitta här och säga att de sysslade med magiskt tänkande och inte tog mina fysiska problem på allvar. De gjorde ju så mycket annat.

Och det var bara i början det var så, sen förstod de allvaret i det, och förminskade inte. Ändå är det som att det jag vill skriva mest är "de var ju bra, de gjorde inte mig illa". För erfarenheterna av vården i förhållande till min trötthet är att det varit det mesta jag kan hoppas på. Att slippa bli skadad. Att bli hörd och kanske få medkänsla kring hur jobbigt det måste vara att vara så trött. Det var lyx. Inte alls självklart. Och jag vet hur uppdelad vården är, att det inte är de som individer som är helt ansvariga. Ändå kan jag inte låta bli att tänka på varför det inte var deras ansvar att skicka mig vidare, att ta det fysiska på allvar. Varför vården inte sitter ihop, varför man inte kan vara en hel människa som behandlas. För dem som faktiskt var bra och faktiskt brydde sig var det inte svårt att se hur mycket min trötthet påverkade allting. Och det borde inte heller ha varit svårt för dem att förstå att trötthet är ett symptom som kan betyda så många olika saker att det är svårt att bli tagen på allvar. Om det inte finns några dåliga svar på blodprov eller så, och det fanns det ju inte.

De förstod att de inte förstod min trötthet, men att den var på riktigt. Att det inte handlade om att jag var initiativlös eller slö. De kände mig för mycket för att tro det om mig. De förstod att det låg utanför deras kompetens att fatta det trötta, men sen var det liksom punkt. Jag har aldrig förstått det vad gäller vårdens system. Om man möter en vårdsökande, ser att hen har problem, men att det ligger utanför ens område att hjälpa, hur kan det vara ok då att bara säga det. Att inte skicka vidare till nån annan? Så många gånger har jag hamnat mellan stolarna vad gäller det psykiska, när jag inte matchat diagnoserna, behandlingsmetoderna. Jag brukar liksom bara vara fel. För svår, för komplicerad, för konstig. Hur kan det vara ok att bara slå fast "Du är inte mitt ansvar" och skjuta ifrån sig problemet. Inte lämna vidare till nån annan. Skjuta ifrån sig. Låta patienten ramla ner på golvet mellan stolarna och bli liggande där. Jag förstår inte.

Men så var det och så är det. Ibland känns det som att det viktigaste för alla vårdgivare är att slippa mig. Komma fram till att jag inte är deras sak, deras område, inte har något på deras bord att göra. Att jag inte klockrent hör hemma i nåt område betyder att det kan bli nästan omöjligt att få hjälp. Det är så hopplöst.

Jag sökte vård ibland när jag var såhär trött. Psykiatrin hade jag kontakt med hela tiden, men några gånger släpade jag mig till vårdcentralen också. Eller till en sjukgymnast. Det handlade om smärta. Och jag vet att den till stor del kunde räknas som psykosomatisk, att den handlade om ångesten, stressen, minnena av övergrepp som härjade i mig. Jag vet att det lätt skulle bli bättre om jag tränade, fick igång blodcirkulationen bättre, slappnade av. Men jag kunde ju inte. Jag var för trött, om jag tränade kunde jag bli liggande i dagar (eller veckor) och i stort blev efterreaktionerna på träningen så stora och svåra att jag faktiskt blev sämre av att träna. Och slappna av? Då ockuperades jag av flashbacks, rycktes in i värre ångest, spände mig mer, fick mer ont. Det var så hopplöst. Och ibland sökte jag hjälp. Jag ville att nån skulle finnas som kunde hjälpa mig att förstå vad jag kunde göra, trots allt. För att dämpa smärtan, inte förvärra. Jag var vilse.

Men det som hände var att jag blev klassad som psykfall. Jag sa väl vilka mediciner jag hade, eller att jag var sjukskriven. (Jag vet inte hur många gånger jag inom vården fått höra att jag är ung och frisk när jag sökt hjälp. Vad är det som gör att vårdcentralenläkare alls kan tro att det är nåt bra att säga till någon som är heltidssjukskriven?) Och när jag blivit definierad som psykfall sorterades en del saker in till "det psykiska", tex tröttheten. Och av nån konstig anledning slutade det räknas då. Som om det inte fanns. För nu sökte jag ju vård på vårdcentralen, och det psykiska fick jag ju ta med psykiatrin. Och ja, jag fattar att om jag söker för smärta struntar de i att försöka behandla eller hitta orsaker till tröttheten. Men om jag säger att den finns och att den handikappar mig så att inget i mitt liv fungerar, så kan man inte bara räkna bort den. Den finns. Den fanns. Och det som hände var att råden jag fick kring hur jag skulle kunna bli bättre i det som handlade om smärta utgick från sånt som jag inte kunde göra (och redan visste) tex träna. Kanske simma nån kilometer i veckan, gå långa promenader, helst komma igång mer, liksom skaka liv i mig. Och jag kanske kunde ta en alvedon om jag inte orkade ha ont?

Jag blev så ensam. Det är konstigt. Att vården hela tiden utgick från att jag var helt frisk, förutom just det jag sökte för. Att det kvittade vad jag sa, det var bara en sak i taget som kunde vara problem. När jag har som mest ont räcker inte alvedon nånstans. Jag lyckades få nån starkare medicin den gången, men det var inte medicin jag sökte egentligen. Jag mår inte bra av mediciner, jag får alltid så mycket biverkningar. Jag sökte nåt annat. Nåt om att hjälpa min kropp att må bättre, trots allt.

På egen hand har jag letat, och hittat en del. Nu vet jag, nu har jag saker jag kan göra, som hjälper mig. Det handlar om stretchövningar, enkla yogaövningar. Nu när jag inte längre plågas av erövrande minnen kan jag syssla med avslappning. Spikmattan hjälper. (Jag köpte den bara för att jag ville ha placeboeffekt av något, för att jag inte hade nåt annat än det att hoppas på. Blev jätteförvånad att den faktiskt hjälper). Värme. Att inte göra mer än jag orkar. Att anpassa allting så det blir så ergonomiskt och avlastande som möjligt. Det spelar stor roll. Det hjälper mig att må bättre, i allt det här dåliga. Men varför behövde jag leta på egen hand och testa på egen hand i flera år? Varför var det ingens område att hjälpa mig med smärtan utifrån den situation jag befann mig i?

På samma sätt har jag haft problem med vården från psykiatrin. Några hembesök och lite telefonkontakt kunde vi ha. Det viktigaste kunde fixas så, som sjukskrivningar och akuta krislägen. Men i perioder blev jag helt ensam. För vården ska ske på mottagningen, det är så det går till. På samma sätt som vårdcentralen utgår från att bara ett problem existerar, nämligen det jag söker för, utgår systemet i psykiatrin från att bara de problem jag söker för hos dem finns. Att man kan ha flera, eller att man kan ha problem som påverkar både kroppen och psyket, och att man kan behöva hjälp ändå, det finns liksom inte. Jag har letat och letat och inte hittat det. Det är något som blir bakvänt. Som att jag fått mindre och mindre vård ju sjukare jag blivit.

Jag tror att vården är uppbyggd kring dels att vara specialiserad på ganska små områden (aldrig helhet) och dels på att det skulle vara möjligt att ta hand om en sak i taget. Men det har inte gått. Allt har varit ihoprört. Det psykiska har förvärrat det fysiska. Det fysiska har inte gått att bli bättre i om jag inte tog hand om det psykiska. Jag behövde ta allt samtidigt. Det var inget val. Det var så det såg ut. Jag är en människa. Jag hänger ihop. Jag har jobbat så mycket med att försöka läka den splittring det innebär att ha varit svårt dissocierad. Och det är något som inte riktigt går ihop med att läka dissociation i ett system som vilar stadigt på en grund av splittring.

Så mycket har handlat om att jag blivit ensam. Både med det psykiska och det somatiska. Hur blev det såhär? Hur kan det vara ok att splittra vården så mycket att människor inte får plats om de nu är en helhet? Och varför är det ok att inte ta människor med psykiska problem på lika stort allvar som andra? Varför räknas inte min smärta, min oförmåga, att mitt liv varit outhärdligt i perioder? Hur kan det vara ok att man först måste bli friskare, och sen kan få hjälp med sina problem? (Och vad händer med dem som inte är lika idiotiskt envisa som jag, eller som inte har lika bra skyddsnät? Låter vi dem dö i sin ensamhet bara?)

Saker ordnar sig för mig. Jag har läst allt jag kommit över. Jag är lite bättre nu. Det senaste året har jag (med möda) orkat söka och få hemtjänst, personligt ombud och utredning och hjälp från endokrinologen. Jag gav upp att jag skulle få det stöd jag behövde från psykiatrin för ett par år sen och har kontakt med en psykolog privat nu. Vi pratar bara i telefon. Det betyder att den hjälpen jag får från henne inte är villkorad med fysisk friskhet. Vi kan prata även om jag inte ens orkar sitta upp pga smärtan eller tröttheten. Jag har skaffat en själavårdskontakt som fungerar via mail. Jag har vänner. Jag finns i kärlek. Saker går framåt. Jag är tillräckligt bra för att det ska vara möjligt att ta mig till möten med myndigheter eller psykiatrin så jag kan fortsätta vara sjukskriven, även om jag blir dålig av det.

Det här inlägget är inte ett rop på hjälp, inte en fråga om vad jag ska göra. Jag vill inte ha några råd. Jag vet hur systemet ser ut här, jag vet ungefär vad jag kan förvänta mig. Jag sysslar fortfarande i stor utsträckning med att skydda mig från vård och ta hand om saker själv, och jag tror tyvärr att det kan vara ett bra val.

Det jag vill säga är att systemet är sjukt. Människor är helheter. Komplexa. Man kan behöva psykisk vård även om man är fysiskt sjuk. Man kan behöva somatisk vård som utgår från att de problem det psykiska orsakar faktiskt är verkliga. Man kan behöva vård när man inte är frisk. Och man kan behöva bli mött där man är, i den situation man befinner sig. Jag har rätt få upplevelser av att det är så det ser ut.

Och så vill jag säga att det här med att falla mellan stolar gör ont. Jag är så trött på det. Jag vill säga att vi måste sluta nu. Vi kan inte ha det såhär. Vi måste göra världen lite bättre. Sjuka måste kunna få hjälp. Har du en patient som har problem på ett annat område än vad du behärskar borde det vara ditt ansvar att skicka henne till rätt ställe. Det borde aldrig vara ok att bara skjuta ifrån sig människor. Låta dem falla mellan stolarna. Strunta i att de blir liggande och inte klarar att resa sig på egen hand.

Jag önskar mig en värld som är annorlunda än så. Där människor är något värdefullt. Där vi är rädda om varandra.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Du är ju psykfall. Då är alla dina problem psykiska. (Tröttheten som inte hör hemma hos någon).

Hösten 2005 tog jag bort de bensodiazepiner jag stått på ett tag. Jag var inte beredd på att jag skulle må så dåligt, abstinensen gjorde bokstavligen att benen vek sig, jag föll samman, all kraft försvann. Det var en sån kamp, och jag var väldigt ensam i den. Det fanns ingen där som förklarade vad som hände eller varför. Det stöd jag hade bestod i att någon fanns och såg att jag hade det jobbigt, peppade lite. Valde att inte försvinna. Den vård jag hade bestod tyvärr också av en läkare som gjorde ett nertrappningsschema, sen sjukskrev mig när hon såg hur dåligt jag mådde, och bifogade det uppmuntrande "du kommer aldrig klara det" och sen inte gav nåt mer stöd, förrän jag tagit mig igenom allt. Då tyckte hon att det passade med ett litet "det här gjorde vi bra!". Ibland fick min terapeut också ryck och tyckte att vi skulle gräva i vad min ångest handlade om. Alltså. Det kan ju vara en bra sak om man är terapeut, att hjälpa folk med det. Men har man abstinens är det rätt stor risk att det ångesten handlar om är att kroppen skriker efter att få de narkotikaklassade medicinerna igen. Det fick jag inte så mycket förståelse för. Av någon. Jag hade ju en ångestproblematik, det var klart att all ångest jag upplevde handlade om den. Vad jag vet finns det forskning som styrker ångest som ett av symptomen på abstinens, men kanske gällde det inte för mig. Jag vet inte hur de tänkte. Jag var ensam. Och det var en pärs. Flera månader. Men jag klarade det, för jag hade ljuset så nära, och jag ville ut ur medicindimman, ville leva närmare livet. Och jag hade ju ett slutdatum, när den sista nertrappningen var. Sen skulle jag väl må kasst några veckor till, men sen skulle det ju vända.

Det skulle ju det. Men. Det gjorde det inte. Det som hände var att jag drabbades av en totalt förlamande fysisk trötthet. Jag kunde på allvar knappt orka andas. Jag orkade knappt ta mig ur sängen, att ta mig till köket var ett oändligt projekt. Det var säkert tjugo steg. Det var något som hände där. Det var något som hade tagit slut i mig. Och med mina dåliga erfarenheter av läkare (även just den läkaren jag hade då) reagerade jag med att skydda mig från vård istället för att söka vård för det. Såhär i efterhand kan jag säga att det var ett klokt val. Att försöka få vård för det trötta när jag var så dålig hade sannolikt försämrat mig ännu mer, och jag vet inte hur det hade gått då, om jag inte ens orkat ta mig till köket själv.

Det var några månader jag var helt ur funktion, men det gick trots allt rätt snabbt att komma tillbaka, bli bättre. Inte bra, men bättre. Under samma period blossade övergreppsminnen upp med full kraft, och PTSD och mycket dissociativa symptom blev vardag. Vardagen blev en kamp för att orka överleva en minut i taget. Det blev det centrala. Och det behövde få vara så. Ändå. Nu när jag tänker tillbaka så ser jag ju att tröttheten fanns där hela tiden, att den gjorde allt svårare. Den vård jag hade var inom psykiatrin, och jag tog upp det där. Vi kollade mina värden i allt som brukar kunna orsaka trötthet, kollade blodtryck, puls, allt var som det skulle. Det fanns inget fel. Bara att jag var så sjuk.

Och jag vet fortfarande inte. Vad som var vad. Hur det hänger ihop. Vad som var PTSD, stress, att jag kört slut på all kraft redan under abstinensen. Var jag utmattad, eller handlade allt bara om dissociation? Hur stor stress befinner sig kroppen egentligen i när man dissocierar?

Där nånstans blev det väldigt mycket magiskt tänkande från vårdens sida. Faktiskt inte från min. Men det var ingen måtta på allt som skulle bli bra om jag bara bearbetade mina minnen, om jag inte kämpade emot mina känslor utan lät dem finnas och ta plats. Det här med att släppa fram mina känslor skulle lösa allt. Per automatik. Jag skulle sluta ha ont, både i leder och muskler, och tröttheten skulle också försvinna. Vad gällde de psykiska problemen var prognosen mer balanserad. Jag skulle nog ha symptom kvar i resten av livet, även om det skulle bli väldigt mycket bättre. Jag skulle vara skörare, otryggare än andra, men också kunna lära mig sätt att leva med det. Det var bara det andra, det de faktiskt inte hade koll på, som skulle lösa sig sådär magiskt. Om jag bara släppte fram mina känslor.

Jag vet att de inte menade så. Men förutom att det inte hjälpte mig, så blev det skuldbeläggande. Som att jag på nåt plan fick skylla mig själv som var så trött och hade så ont, det var ju för att jag kämpade emot, inte vågade känna.

Tröttheten försvann inte i takt med att känslorna kom upp till ytan, inte värken heller. Tvärtom. Det gick i vågor, men jag kan säga nu att den stora rörelsen var att jag blev sämre och sämre. Under 2007 hade jag bara en period på några veckor när jag inte orkade ta mig hemifrån alls, förutom enstaka dagar och kraftlösheten som alltid fanns där och påverkade. 2008 var det fysiska lite bättre, men all psykisk kraft var slut. Allt hopp, allt ljus. All mental energi. Och till jul, när jag använt de absolut sista krafterna för att fira, även om det inte blev så mycket av det, tog jag definitivt slut igen. Det tog månader innan jag alls orkade något då. Till sommaren kunde jag orka det mest nödvändiga. Jag trodde att jag började återhämta mig. Men i oktober var allt i mig slut igen. Det gick inte. Inget gick, varken psykiskt eller fysiskt. Hela 2010 och hela 2011 har jag varit så trött att jag knappt haft någon funktion alls. Dåliga perioder har jag varit sängliggande. Bra perioder har jag orkat ta mig ett par hundra meter från mitt hus. Jag har inte orkat någon ansträngning fysiskt eller psykiskt, inte orkat sortera intryck, inte klarat någon stress alls. De fysiska symptomen var många, man kan sammanfatta dem som trötthet. Kraftlösheten, yrseln, flimret, att jag inte fungerade på nåt sätt alls.

Varför jag berättar detta? Jag vill säga: såhär sjuk kan man vara, och ändå räknas det inte. Man kan vara i stort sett sängliggande mer än ett år, och ändå inte bli tagen på allvar. I slutet av förra året hade jag skrapat ihop kraft nog för att med nöd och näppe klara att ta mig till vårdcentralen och tillbaka. Då gjorde jag en hälsoundersökning där. Jag orkade inte tjata till mig prover, orkade inte förklara något. Jag ville bara få kolla allt. Så jag tiggde ihop pengar från nån fond, och köpte mig en hälsoundersökning. Allt kollades, och allt utom sköldkörtelvärdet såg bra ut. Jag hade också ett läkarsamtal. Jag hoppades att bli tagen på allvar, kunna prata lite om det trötta, om det fanns chans att få remiss vidare eller nåt. Jag är så naiv ibland. Som tror att man kan bli tagen på allvar. Det räckte med att jag sa att jag hade atarax (en ganska svag lugnande medicin) för att läkaren skulle slå fast att allt handlade om psykiska problem, och att jag egentligen var ung och frisk och bara borde komma loss och ta mig ut och röra mig.

Jo. Det gick ju sådär att ta mig ut och röra på mig. Efter att ha släpat mig dit och tillbaka var jag sämre i nån vecka. Det var inte riktigt läge för att börja träna.

Jag fick kolla sköldkörtelvärdena igen, och de var normala vid nästa mätning. Så då släppte de det. Men inte jag. För jag hade försökt läsa om trötthet, utmattning, stress, vad som händer i kroppen när man har PTSD eller dissocierar, jag hade försökt förstå lite av allt det där komplexa och om det ändå fanns nån chans att få nån vård alls. Inte vård jag behövde skydda mig mot (som de som genom dessa åren försökt tvinga mig att "komma igång" fast jag tidigare testat och bara blivit sämre av det), utan faktiskt vård som var vård. För de problemen jag har.

Jag visste inte riktigt, och jag vet fortfarande inte riktigt, vad den korrekta diagnosen på min trötthetsproblematik egentligen är. Ska jag vara helt ärlig vet jag inte om den existerar. Min egen förståelse av mig handlar om att mitt system är slutkört. Det blev överbelastat och jag tog slut. Det är kanske en banal förklaring, men det är så det känns. Jag räckte inte. Och systemet kraschade. Men diagnoser för den sortens problem är inte så vanliga i den här västerländska vården. Den är inriktad på att vara specialiserad på ett område. Inte på helhet.

Och jag vet ju, och jag visste hela tiden, att mycket av det som varit och är jobbigt i mitt liv handlar om psykiska saker. Om post-traumatiska problem. Men allt det här trötta. Det var något i det. Något som inte kändes som att det var psykiskt. Jag har varit djupt deprimerad. Jag vet hur den sortens trötthet känns. Jag har varit plågad av ångest, jag vet hur det känns när all kraft går till det. Men detta är något annat.

Efter att ha samlat kraft igen (det tog några månader), tog jag mig samman och bokade en tid på vårdcentralen. Denna gången med två tydliga mål. 1. Att försöka få en remiss till endokrinologen för att få undersökt så det inte var nån obalans i det systemet trots allt. 2. Att höra mig för om det fanns möjlighet att bli utredd för kroniskt trötthetssyndrom /ME.

Jag hade lite mer kraft denna gången, och dessutom någon med mig som kunde hjälpa mig att tjata till mig en remiss. Och det behövdes. Läkaren (en annan än den tidigare nämnda) var helt säker på att allt var psykiskt, och fattade inte alls vad jag gjorde där. Hon hade många bra repliker, tex "Kronisk trötthet, det är ingenting". Och hur jag än förklarade att det faktiskt är en existerande diagnos, så var det kört att nå fram med det. En remiss till endokrinologen lyckades jag i alla fall få, efter väldigt mycket tjat, och efter att hon flera gånger sagt att det var helt onödigt och att hon inte förstod varför de alls skulle bry sig om att ta emot mig, och att jag ju inte hade några problem.

De på endokrinologen var däremot bra, och det visade sig att jag kanske hade lite underskott i produktionen av sköldkörtelhormon, och jag fick testa att äta tillskott av sånt. Iofs med en reservation kring att det kanske inte skulle hjälpa, för jag låg ju trots allt inom normalvärdena om man tittade på blodproverna, men vi kunde testa om jag ville.

Det har förändrat mycket att ta den medicinen. Jag återhämtar mig nu. Det är inte som att allt blir bra på en dag, och jag vet fortfarande inte hur mycket som faktiskt handlade om underproduktionen, och hur mycket som var stress, dissociation, långsiktiga biverkningar av oförsiktig medicinering och om något var något helt annat. Men jag kan tänka igen nu, och saker går framåt i en takt som jag inte ens vågade hoppas på för ett år sen. Det lär ta år för mig att komma i närheten av normal funktion igen, men har man haft månader av sängliggande och år utan att orka ta sig mer än nån hundra meter, så är det stort bara att det kan vara möjligt att gå till affären, även om jag blir trött nån dag efter, eller att faktiskt kunna åka bil eller buss nån gång ibland, om jag vilar en period sen. Att världen växer igen, att jag får lite mer kraft, det är så värdefullt, även om jag fortfarande har väldigt lite.

Jag vet. Denna bloggen handlar om psykiatri, och endokrinologi är ju inte samma sak som psykiatri. Men att jag tar upp det ändå handlar om indelningen. Fyrkantigheten. Hur man för det mesta får ha ett problem, eller en sorts problem. Det är väldigt svårt för mig att bli tagen på allvar när jag går till vårdcentralen, för att jag har en psykiska problem och diagnoser. Det är som att allt blir tolkat som det då. Som att möjligheten att det skulle kunna vara något annat knappt finns. Och jag vet att mina kontakter inom psykiatrin inte menade illa, men deras magiska tänkande om att allt skulle lösa sig bara jag tillät mig att ha mina känslor, är ingen särskilt bra vårdplan för en för låg produktion av sköldkörtelhormon.

Det är som att alla hade bestämt sig för att alla mina problem var psykiska, och det tog så mycket kraft att bryta mig igenom det, ha en chans att faktiskt få vård. För det fanns ju trots allt lite vård där, som kunde hjälpa mig. Och jag kan inte låta bli att tänka på ifall jag egentligen behövt tillskott av sköldkörtelhormon redan den första gången jag blev orörlig av trötthet. Och om jag kunnat slippa hamna i detta då, i att flera år vara utan funktion. I att många år kämpa med en trötthet som påverkat alla aspekter av mitt liv. Om det faktiskt hade varit möjligt att få hjälp tidigare.

Jag vet inte. Men jag önskar att det fanns bättre kompetens både inom psykiatrin och på vårdcentralerna, för att kunna se skillnad på de tillstånd som ytligt sett kan likna varandra. Eller åtminstone ta på allvar att man kan behöva utesluta de fysiska orsakerna och utreda det på riktigt, innan man slår fast att det ändå är mest trovärdigt att ett psykfalls problem är psykiska. Patienter inom psykiatrin kan också ha somatiska problem. Vi kan också drabbas av tex sköldkörtelproblem, hjärtattack eller astma. Och även om det kan se ut som depressioner eller panikattacker, så är inte den tolkningen rätt, oavsett om den görs av någon inom psykiatrin som tänker och tolkar från sitt perspektiv, eller av någon på vårdcentralen som inte kan se bortom psykfallsstämpeln.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Saker som har hjälpt mig. Del 1.

Hittade boken Relationer som hjälper av Alain Topor och Marit Borg, och den lyfter fram patienters egna berättelser om vad som spelat roll för dem, vad som hjälpt. Tycker det är en bra bok med många kloka resonemang, så rekommenderar den. Men mest tar jag upp den för att jag blev lite inspirerad, nu vill jag berätta om saker som hjälpt mig. Jag börjar här, det kommer fortsättning en annan dag.

• Innan jag sökte hjälp hittade jag nånslags hopp i att det faktiskt fanns hjälp att söka. När jag började med mediciner hittade jag hopp i att mediciner skulle kunna hjälpa mig. Överhuvudtaget har saker som inneburit hoppet om förändring och att det kan bli annorlunda hjälpt mig.
  
• Den allra första samtalskontakten jag hade var på mobila teamet och bara få gånger. Trots det fick jag väldigt mycket hjälp av henne, vilket jag tror byggde på att det fanns en stor tydlighet i vilka ramarna var, och en tydlighet i avgränsningen kring vad samtalen skulle handla om. Och också att det fanns en tydlighet i att chans att få hjälp på annat håll om jag inte klarade mig med de få gångerna. Tydligheten hjälpte. Och att den inte betydde att samtalen blev mekaniska eller saknade inkännande. Det var bra samtal, och tydligheten blev en trygghet.
  
• Mobila teamet som fenomen hjälpte mig ett tag. Att ringa dem var en mycket mindre sak att klara av än att åka till psykakut, att träffa dem hemma hos mig gjorde det möjligt att alls söka hjälp akut. De kunde ibland få uppdrag (tex av min öppenvårdskontakt) att ringa och kolla så jag klarade mig på kvällen om jag hade svåra självmordstankar. Bara att veta att någon skulle ringa och kolla om jag överlevde spelade så stor roll. Och att veta att de kunde hjälpa mig till psykakut om det var omöjligt att klara mig själv var en trygghet. Att inte vara utelämnad till mig själv och till att klara saker ensam.
  
• De tre läkare jag träffat som pratat med mig på riktigt har spelat stor roll. De som tagit mina tankar och funderingar på allvar, och mött mig där jag varit. De som valt att resonera med mig kring vad som skulle kunna hjälpa. De som sysslat med tvåvägskommunikation och haft inställningen att vi tillsammans kan hitta saker som kan hjälpa mig. De har spelat roll.
  
• Kontaktpersonen jag hade under en lång inläggning, och som förstod att jag kunde kommunicera om jag bara kände förtroende. Som försökte hitta sätt att hjälpa mig att öppna mig, trots all rädsla. Som hade det i fokus, istället för att ha fokus på vad jag borde klara och hur jag borde bete mig. Att jag fick skriva saker jag tänkte var hemska, och att vi började samtalen med att hon läste det, och att det därigenom gick att komma igenom låsningen som gjorde det omöjligt att börja prata.
  
• Att samma kontaktperson var i sjukhusets källare och letade upp färger till mig, och skar kartonger i bitar som jag kunde måla på, så att jag kunde få uttrycka mig och göra något konstruktivt i allt kaos.
  
• Att jag fick baka ibland när hon var med mig. Att hon förstod vikten av att göra något vanligt och trivsamt, inte bara ligga på sängen och vänta på att medicinerna kanske skulle fungera. Att vi gick till affären och handlade glass någon gång på sommaren när det var varmt och när det var lugnt nog på avdelningen för att hon skulle kunna gå iväg med mig. Jag gick inte ut ensam då, hade bara lov att gå ut tillsammans med någon, och med henne var det lugnt på ett annat sätt än med vänner och familj som var tyngda av oro över hur jag mådde. Med henne kunde jag småprata och skämta och vara som en helt vanlig människa, och jag visste att hon visste hur dåligt jag mådde, men vi kunde ha lite vardaglighet ändå. Det var så viktigt. Det där vanliga. Att få vara någon som var rätt vanlig. Att få gå till en affär, välja vilken glass vi skulle köpa. Stå i kön, gå tillbaka. Jag kunde inte äta nån glass sen, för jag hade för mycket ångest för det. Men det var inte så viktigt. Det viktiga var att få gå och handla. Att få vara utanför sjukhusområdet. Något som påminde om vardag och att bry sig om det som är trevligt i livet. Som vilken glass som är godast, eller att fylla sjukhuskorridoren med doft av nybakat, eller diskutera vilken fyllning som egentligen är bäst i kanelbullar eller hur söta mördegskakor ska vara. Sånt som inte alls handlade om psykiatriska behandlingsmetoder, utan bara om det där normala. Om en känsla av liv.
  
• All slutenvårds- och öppenvårdspersonal som småpratat med mig om helt vanliga saker. Skämtat lite, pratat om musik eller böcker. Mött mig på det sättet.
  
• Sommarvikarien som lånade ut en skiva till mig med musik han tyckte om, när det väsnades mycket av röster i mitt huvud. Jag hade ju egna skivor jag brukade lyssna på. Och egentligen hjälpte inte musiken mycket den perioden. Blev bara rörigt av alla ljud. Men hans tanke hjälpte. Hans vilja att jag skulle få höra något som var tryggare och lugnare och inte farligt. Omtanken hjälpte.
  
• De som tagit mig på allvar och på riktigt bekymrat sig för mig. Det hjälpte, som att jag inte behövde bära alla bekymmerna själv då. Som att de kunde ta över lite. Och som att jag kunde låta dem ta över lite eftersom de var uppriktiga i sin bekymran. Jag kunde lättare lita på dem då, på mediciner eller andra saker de föreslog som kunde hjälpa.
  
• Arbetsrehabiliteringen där jag var under det året jag mådde som sämst. Och att jag fick åka dit trots att jag var inlagd. Det hjälpte mig för att det var tryggt eftersom alla som jobbade där visste att alla som var där mådde dåligt. Att det inte blev en jättestor sak om jag var borta några veckor pga att jag inte klarade eller hade lov att  vara utanför avdelningen ensam. Och för att det hela tiden var inriktat på att man skulle ta sig ut till en praktikplats, eller vidare till jobb eller studier. Det hjälpte också att de sakerna vi gjorde var på riktigt. Det var människor som gjorde beställningar, vi utförde ett jobb. Det hjälpte mig för att jag fick vara kvar trots att jag blev sämre, trots att dagarna på sjukhuset blev fler och fler. Trots att hopplöshetssuckarna kring mig ökade i antal. De gav inte upp mig. De flyttade inte mig till något annat ställe för människor man inte kunde räkna med skulle bli bättre.
  
  Jag använde väl det snarare som arbetsterapi än som arbetsrehabilitering. När jag hade möjlighet att göra något annat, närmare ett vanligt liv, då gick jag inte den vägen. Men jag tror det var viktigt för mig ändå att målet var att komma vidare. Att det inte handlade om att sysselsätta i första hand, utan om att hjälpa oss ett steg på vägen. Att de såg det så, som ett steg på en väg. Inte som att jag hopplöst sjunkit ihop på ett ställe och som att man lika gärna kunde lämna mig där.
  
  Det spelade roll att de på sjukhuset lät mig delta i det, och att det deltagandet inte användes som något bevis för att jag inte skulle behöva inläggningen. Att det inte var antingen eller. Jag kunde ha nytta av arbetsrehab och klara timmarna där (för det mesta) och ändå kunde jag vara så dålig att jag inte klarade resten av tiden på egen hand, hemma med mig själv.
  
• De som faktiskt satt sig ner och tröstat mig. Som stannat upp och gett medmänsklighet och medkänsla. De kramar jag fått. De som aldrig var min kontaktperson men som brydde sig om mig ändå, och aldrig försökte slippa prata med mig när jag behövde samtal. De som aldrig sa att jag får vänta tills min kontaktperson jobbar.
  
• Att jag till slut hamnade hos någon som såg att det gjorde mig illa att bli skickad hit och dit och aldrig höra hemma på någons bord, alltid falla mellan stolarna. Som bestämde att jag fick stanna hos henne och att det var viktigare att jag fick en kontinuerlig kontakt än att jag var på exakt rätt ställe. (Kanske förstod hon att jag skulle kunna bli knuffad hit och dit i evighet annars, eftersom jag inte tillräckligt tydligt passade i systemets fyrkantighet).
  
• Att få ha någon i systemet som kände mig och som stannade kvar. Som jag litade på, och som jag visste kunde prata med läkarna eller dra i de trådar som behövdes om något blev helt fel eller om jag behövde mer hjälp.
  
• Att bli lyssnad på. Att bli trodd. Sedd. Att bli tagen på allvar. När jag varit en människa i andras ögon även när jag mått som sämst, även när mitt liv var helt dominerat av symptomen och kaoset. 

Del 2 hittar du här.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

47 procent.

"I dag är det vanligt att personer med psykisk ohälsa stigmatiseras. De möts av en attityd som uppfattas som nedlåtande, ifrågasättande och ibland rent av kränkan­de. Exempelvis är det vanligt att personer som har haft kontakt med den psykiatriska vården upplever sig dis­kriminerade på olika sätt på grund av sin psykiska hälsa. Under 2011 ansåg 47 procent att de har blivit orättvist behandlade av personalen inom psykiatrin. Stigmatise­ringen i samhället gör att det också kan vara svårt att bli accepterad för en anställning och få en fast förankring på arbetsmarknaden. Till exempel kan inte 27 procent av cheferna tänka sig att arbeta med någon som har en psykisk sjukdom."

Läser Regeringskansliets PRIO psykisk ohälsa – plan för riktade insatser inom området psykisk ohälsa 2012–2016. Stycket är ett citat ur deras nulägesbeskrivning.

Läs det en gång till. Speciellt detta: "Under 2011 ansåg 47 procent att de har blivit orättvist behandlade av personalen inom psykiatrin."

47 procent. Det behövs verkligen krafttag för att skapa ett bättre bemötande. På den här bloggen berättar jag om olika saker jag upplevt i psykiatrin som inte fungerat bra. Och även om berättelserna ser olika ut så kan vi ju komma ihåg: det är inte bara jag, det handlar inte bara om mig. 47 procent. Kan inte låta bli att tänka på vad man skulle få för siffra om personalen fått uppskatta hur många som blev dåligt bemötta. Jag tror det finns ett glapp där. Mellan behandlares upplevelser av hur vården är, och patienters upplevelser. Och att glappet oftast förklaras som att behandlare är de som kan avgöra hur det "egentligen" är, medan patienter reagerar i affekt, inte bedömer situationer korrekt pga sin problematik, eller helt enkelt önskar sig saker de inte kan få.

Jag gillar att regeringskansliet tar med denna siffran. Att den får stå där. Att patienters upplevelser är det som definierar. Psykiatrin måste hitta sätt att allmänt skapa bättre bemötande, bättre förtroende, bättre förutsättningar för vård. Patienter befinner sig i affekt, i kris, i svåra reaktioner. Ja. Men det måste ju få vara normalt. Det är ju psykiatri. Att patienter har psykiska problem kan inte vara skäl nog för att tycka att det är ok att nästan hälften känner sig dåligt behandlade. Psykiatrin borde formas för att kunna möta och hjälpa patienter med psykiska problem.

Vad den är formad utifrån just nu vet jag inte riktigt. Bara att det är utifrån något annat. Annars skulle siffran vara annorlunda. Inte 47 procent. 

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Dagar av tvivel.Vad är en frisk patient?

Ibland vet jag inte vad psykiatri är. Vad man har för mål, om det jag skriver om alls är relevant för psykiatrin. Det kanske handlar om något helt annat. Något mänskligare. Psykiatri kanske är det där helt omänskliga tekniska sättet att se på människan, och målet? Ja, vad är målet då?

När jag fick elchocker upplevde jag ingen förbättring i min depression. Jag fick inga minnesförluster eller nåt annat heller. Det som hände var bara andra effekter. Jag blev sövd tre gånger i veckan. Det är inte en lång stund man blir sövd, men jag blev så oändligt trött av det, och när jag började bli klar i huvudet igen blev jag sövd en gång till, så jag blev liksom aldrig pigg. Kanske en dag på helgen, om jag hade en bra vecka. Då var det två dagar utan elchocker.

Mest var jag så trött, trött. Det enda jag ville var att sova. Det enda jag önskade var att slippa. Allt levande. Och allt hemskt. Allt. Jag hade inte något självskadebeteende då, elchockerna var så retraumatiserande för mig att det behovet dämpades nästan helt. Jag hade färre självmordstankar, jag trodde jag skulle dö när de sövde mig, och pendlade mellan att vara livrädd för det, och känna det som en lättnad. Elchockerna fyllde de destruktiva behoven hos mig, och resten? Det var inte så mycket kvar sen. Relationer var jobbiga. Att alls vara vaken var jobbigt. Att röra mig var för stort. Att vilja något? Nej, det orkade jag inte.

I min journal är det två personer som antecknat lite om vartannat under denna period. Den ena skriver om hur mycket förbättrad jag är av elchockerna. Den andra skriver om hur jag bara ligger på min säng hela dagarna och knappt rör mig.

Jag har sett det som motsägelser. Som att de inte var överens om att jag var bättre. Men tänk om jag tolkar det fel? Tänk om jag inte förstår vad målet med psykiatrin är. Kanske är min bild av vad en lyckad behandling ska leda till inte något som har med psykiatri att göra. Kanske handlar en lyckad psykiatrisk behandling om att få bort alla symptom. Även om det är till priset av att få bort allt annat på köpet, all lust, allt initiativ, alla känslor. Allt som man är bortom symptomen på problemen.

Ibland tror jag det, att det är det som är målet. Att vi lika gärna kunde bli lobotomerade, om det inte varit så kontroversiellt. Att målet är passiva medgörliga varelser. Att vi aldrig riktigt varit människor i systemets ögon, och att en lyckad behandling därför inte kan ha som önskat mål att patienten ska bli en välfungerande människa. Att det påverkar allt, mycket mer än jag tror. Och att allt jag skriver därför är helt oväsentligt, för jag utgår från att patienter är människor. Och att det är en orubblig sanning.

Men jag vet inte. För det mesta tror jag på mänskligheten, att strävan mot det som är mer mänskligt är det som trots allt dominerar i psykiatrin. Jag bara tvivlar ibland. På alltihop. På att jag förstått någonting alls, om något alls.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Dagar av tvivel.Kan du se mig bättre än jag själv kan?

När jag gick på gymnasiet och det närmade sig studenttider var det en lärare som förklarade att det skulle gå bra för mig. Och jag sa nåt som betydde att jag tvivlade på det. Men han stod på sig. Jag var en sån det skulle gå bra för.

Jag kan se vad han såg. Jag var en talang när det gällde att spela (som jag sysslade med då). Jag var en sån där ambitiös och duktig elev som kan skriva alla rätt på prov och lämna in uppgifter i tid. Jag vet att man måste jobba för att komma nånstans. Jag hade höga betyg. På hans lektioner sysslade jag en del med att säga emot och träna på argumentering och retorik. Jag hade så mycket tankar, åsikter, vilja, drömmar. Jag hade en inre styrka att använda för att kämpa.

Jag vet det, det är sant. Det han såg. Det var inte fel, inte i sig. Han såg bara inte allt. Jag stod på gränsen till att falla sönder totalt då. Det tog ett år innan det hände, innan jag tappade bort mig helt, innan jag för första gången behövde vara inlagd, innan jag definitivt gick vilse i mig själv. Jag kände det. Att det var något där som gjorde att det kändes som att han hade fel, att det inte skulle gå bra för mig. Jag hade känslan av att allt var på väg att gå i bitar, att jag inte skulle lyckas hålla ihop mig. Att jag i grunden var för skadad för att klara det.

Och jag vet inte om jag vill definiera det som att det har gått dåligt för mig. Jag har överlevt, jag har utvecklats, hittat relationer, trygghet, tagit mig nån annanstans, läkt mycket av det som var trasigt. Men jag vet att det inte var det han menade. Det han menade handlade om jobb, utbildning, inkomst. Materiell trygghet, oberoende. Att lyckas prestationsmässigt. Det som det brukar räknas i samhällets ögon.

Ibland tvivlar jag på att jag vet nåt alls om mig själv. Inom psykiatrin har jag hur många gånger som helst hamnat med människor som tror sig kunna se rakt igenom mig och veta saker om mig bättre än mig. Efter att ha träffat mig kanske en kvart. Ibland är jag för svag för att klara att se tydligt att det är total idioti, att ingen människa är så enkel att det går att se, tolka och förstå henne efter en så kort stund. Inte heller jag är så enkel att det går. Och därför kan de sanningar om mig som under de omständigheterna serveras med självklarhet inte vara självklara sanningar, utan brist på respekt, förståelse och ödmjukhet inför den människa man bedömer, den människa som i detta fallet är jag.

Det är svårt att stå emot tolkningar av någon som har auktoritet. Det är svårt att inte lyssna på dem, överväga om det de säger är rätt. Kanske är jag ändå så, som de säger? Kanske är jag så enkel att det går att se rakt igenom mig? Så många timmar har jag behövt lägga på att förankra mig i att jag är den som känner mig bäst. Att om någon säger något om mig som i mina öron framstår som totalt fel, så är sannolikheten att det är totalt fel väldigt stor, vad den andre än använder för retoriska trick för att få mig att gå med på att det är så. (En favorit i psykiatrin är att tolka allt som innebär att man inte håller med som psykiska försvar av motstånd, en ovilja att ta in sanningen).

Jag behöver stänga av alla åsikter om mig ibland. Lämna mig ensam med mig själv, för att hitta mig, landa i mig, stärka det jag vet. Att det är jag som vet.

Det är svårt när man är plågad, när man är vilse och skör, att inte bli påverkad av den sortens maktutötvande, den sortens idioti. I flera år blev jag skadad, fick mitt mående försämrat och gick mer vilse pga sånt bemötande. Det är annorlunda nu. Nu får jag kämpa, men jag vet vad som egentligen är sant. Jag vet vem jag är, hur jag mår och varför. Jag vet att jag kan landa i det igen, om jag bara ger mig utrymme, oavsett vad nån säger om mig.

Varför har vi det såhär? Varför har vi en psykvård där vi tror att det är ok? Varför får inte människor som är patienter vara komplexa människor som rymmer många olika saker?

Min lärare hade på sitt sätt rätt. Han såg saker som fanns hos mig. Och även många inom psykiatrin som har uttalat sig om mig, har sett saker som finns hos mig. Problemet är inte att allt är uppenbara lögner och påhitt om mig, det finns såna situationer också, men de är inte det vanligaste. Problemet är att ta en liten bit av det som är jag, och använda det som tolkningsunderlag för att sen uttala sig om vem jag är, vad mina problem är, och vad jag behöver.

Jag är mer än det du ser. Oavsett vad du ser så är jag mer än det.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Dagar av tvivel.Hur sjuk är psykiatrin? Och vill den bli bättre?

Jag vet att rubriken är en ytterst generaliserande frågeställning, som det kommer vara omöjligt att svara tydligt på. Det finns krafter i psykiatrin som helt uppenbart önskar sig förändring, det finns andra som verkar tycka att det är väldigt bra som det är, och ytterligare andra som inte verkar bry sig tillräckligt för att ha nån åsikt alls, det är som det är, och varför ska nån som jobbar inom psykiatrin ha ansvar för det?

Jag är en sån där jobbig människa. Som tycker att alla människor har ansvar för allting de deltar i, och för rätt mycket de inte deltar i också. Att vi som människor har ett mycket större ansvar än vi för det mesta vill låtsas om för oss själva eller för någon annan. För ansvar hänger ihop med makt. Kanske inte mycket makt, men ändå. Makt. Man skulle kunna förändra något. Åtminstone lite. Åtminstone precis där man själv befinner sig. I den arbetsgruppen, i den miljön. Men man riskerar ju saker om man försöker förändra. Riskerar att få reaktioner, att alla inte är nöjda med ens ambitioner. Att det blir konflikter, diskussioner, meningsskiljaktigheter.

Det är lättare att bara flyta med. Det är lättare att låta någon annan bestämma, inte låtsas om sin egen makt, sitt eget ansvar, att man skulle kunna göra något.

Jag tror inte du fattar hur stor skillnad det kan göra för patienter, om du verkligen bryr dig om hur det blir för dem. Jag har tidigare skrivit om hur mycket en kaffeautomat i väntrummet betydde. För det sa mig något om att jag är en människa. Att de som möter mig och säger sig vilja hjälpa mig ser mig som en människa. Så många gånger har jag mött något annat. Saker som tyder på att jag inte alls är en människa, snarare ett problem.

Varje enskild människa som jobbar inom psykiatrin har ansvar för att patienter de möter blir respekterade, sedda, mötta som de människor de är. Varje enskild behandlare har ett ansvar för att reflektera över makten som finns inbyggd i sin position, i sin yrkesroll, och fundera över hur just makten påverkar mötet. Varje individ som i sitt jobb möter andra människor har ett ansvar för att fundera över hur patienterna känner sig i det mötet. Vad de får med sig. Är det känslan av att vara en värdefull människa som borde få må bättre, och få all hjälp som är möjlig på vägen?

Så ofta har jag mött något annat. En av anledningarna till att jag tog en paus i att skriva här över sommaren var tvivel. Ett av tvivlen handlade om detta. Om det spelar någon roll. Något alls. Inte bara det jag gör. Om det jag skriver når någon, förändrar något, sätter ord på något någon behöver ord på. Inte mest det. Mest det andra. Spelar det någon roll vad man gör? Världen är en plats med så mycket sjuka beteenden, maktmissbruk, förtryck, idioti, orättvisor. Spelar det då någon roll vad man gör?

Har det någon betydelse om jag bryr mig om att respektera de människor jag möter, om jag vårdar de relationer jag har, är rädd om mig själv och andra? Betyder det något, i stort, om man väljer likgiltighet, kyla, förakt, eller motsatsen? Världen är så himla stor. Och de människor jag möter är ändå rätt få. Har det då nån betydelse? Ändrar det något, spelar det någon roll?

Ja. Jag tror det. Jag tror verkligen det. Det var där jag landade. Det är där jag brukar landa, förr eller senare, när jag har tvivel av den sorten. För jag tror på att ta hand om den lilla bit av världen där man befinner sig. Jag tänker på Moder Teresa ibland. Hennes ord när det kom nya människor som ville hjälpa till, ville jobba i slummen. Hon sa till dem att de skulle åka hem, att de skulle ta hand om människorna där de kom ifrån istället. Och jag antar att en del ändå fick stanna. Men jag tänker på det, det har fastnat hos mig, för att jag tror på det. Att ta hand om det som finns där man är.

Det kan vara stort och fint och viktigt att hjälpa gatubarn, bedriva sjukvård i krigsområden eller liknande projekt. Länge trodde jag att jag var en dålig människa som inte orkade göra sånt. Att jag borde det, om jag nu bryr mig om världen. Åka dit där nöden är störst, göra så mycket jag kunde och orkade. Men jag tror det var lika bra att jag stannade hemma. För jag hade aldrig orkat, jag var för trasig för det. Det hade inte hjälpt nån att jag åkt till Afrika och brutit ihop. Eller Indien. Eller vart jag nu kunde åkt. Jag kan beundra dem som orkar göra den sortens arbete. Det spelar stor roll. Men inte bara det spelar roll. Det är inte som att man måste välja, antingen rädda gatubarn eller vara likgiltig inför världens allmänna idioti och orättvisor.

Det som finns nära spelar också roll. Hur du väljer att möta de människorna som finns i din vardag, vad du väljer att göra med den kraft du har. Det finns möjligheter till förändring inbyggt också i det som är mindre.

Och nej, jag vet. Det är inte alla som vill förändra världen, eller tycker att det är ett bra mål. Det är inte alla som orkar bry sig. Och det är verkligen inte alla som är överens med mig om vad det egentligen är för fel på världen. Vad som borde förändras.

Tillbaka till psykiatrin. Såklart är vi inte heller överens om vad som borde bli bättre i den. En del verkar inte ens tycka att det finns några problem att lösa. Vad man gör på sin fritid kan väl vara upp till var och en. Men om man jobbar med människor som mår väldigt dåligt har man så mycket makt och därmed så mycket ansvar att det i mina ögon aldrig kan vara ok att vara likgiltig inför om psykiatrin gör människor illa istället för att hjälpa dem. Alla borde bry sig om att försöka förbättra, få bort de strukturer som avhumaniserar, retraumatiserar, skadar.

Jag vet inte, om psykiatrin i stort vill bli bättre, eller om de flesta tycker det är bättre att hålla varandra om ryggen. Att det är viktigast att vara lojal med alla andra behandlare i så stor utsträckning som möjligt, än att vara lojal med patienterna och försöka ta deras parti så mycket man kan.

I början av sommaren läste jag en artikel i Helsingborgs Dagblad av Lotta Wendel. Hon tar upp de två recensioner av boken Slutstation Rättspsyk som gjorts i "Socionomen" och "Tidskrift för svensk psykiatri", och sammanfattar rätt bra det jag tänkte när jag läste samma recensioner:

"Men den stora diskussionen har uteblivit och mycket tyder på att de olagliga rutinerna fortsätter att användas inom den psykiatriska vården. En möjlig förklaring kan man hitta i två recensioner av boken, båda i tidskrifter för de professioner som är verksamma inom psykiatrin. Där misstänkliggörs Åkermans och Erikssons föresatser och slutsatser därför att de båda författarna har egna erfarenheter av självskadebeteende och psykiatrisk vård.
I "Socionomen" skriver May Nilsson att författarnas ”egna erfarenheter påverkat skrivandet till den grad att någon objektiv syn på förhållandena inte kommit på pränt.” Nilssons slutsats är att den skildrade problematiken är mera komplex än vad Åkerman och Eriksson förmår ge uttryck för. I en mycket affekterad text i "Tidskrift för svensk psykiatri" menar även psykiatrikern Hanna Edberg att författarna ”inte förmår beskriva verkligheten utan sina personligt färgade linser”.
/.../

Sådana reaktioner på Åkermans och Erikssons bok får mig tyvärr att misstänkta att läget för patienters ställning inom den psykiatriska tvångsvården faktiskt är ännu sämre än vad "Slutstation Rättspsyk" ger uttryck för.

Ingenstans noterar Nilsson eller Edberg i sina recensioner att "Slutstation Rättspsyk" visar att metoderna för att vårda dessa unga kvinnor är direkt olagliga. Åkerman och Eriksson dokumenterar i sin bok detta med en imponerande klarhet och tydlighet, något som senare bekräftats vid olika rättsliga processer.

Att ifrågasätta "Slutstation Rättspsyk" utifrån författarnas tidigare historia av psykisk sjukdom är så lågt och oanständigt att man på sin höjd kan förvänta sig det i anonyma nätkommentarer. Vårdpersonalens egna husorgan ägnar sig alltså åt att patologisera författare vars undersökningar, fakta och resonemang lyfter fram missförhållanden i psykvården och dess juridiska konsekvenser."


OM psykiatrin i stort var ute efter att se de problem som finns och sträva efter en förändring till det bättre borde detta vara en bok av stor betydelse. OM man satte patienter i fokus och trodde att deras upplevelser var något grundläggande att lyssna på, borde man inte misstänkliggöra tidigare patienter som tydligt lyfter fram fakta, förhållanden, och ger svårt skadade patienter en chans att bli hörda. Man borde tacka dem. Det kan vara en bra idé att reflektera och diskutera kring problemen, möjliga lösningar osv, men OM det varit så att patienter var viktiga och sågs som människor med samma människovärde som behandlare, värda samma bemötande och respekt, så borde man åtminstone se till att någon med den inställningen fick lov att skriva recensioner av en såhär viktig bok i just dessa tidningarna. Man borde förstå vikten av det.

Jag fortsätter tvivla, på många saker. Förstår psykiatrin hur stora problem som finns, och att det är angeläget att det sker en förändring så snart som möjligt? Det finns många skäl till tvivel. Psykiatriker är de som har absolut mest makt i psykiatrin. Och därmed mest ansvar. I tidningen som tillhör "psykiatrikernas vetenskapliga & professionella förening", finns det gott om ord som leder till tvivel i ovan nämnda recension av Hanna Edberg.

"Det finns saker som jag vet, som aldrig kommer gå att beskriva i ett PM, eller i en riktlinje från Socialstyrelsen. Det vet jag, det vet ni, det vet eventuellt Åkerman och Eriksson också.
Att balansen mellan empati och sympati, mellan korrekthet och arrogans, mellan professionalism och överengagemang inte alltid är enkel.

Att det ibland kan vara svårt att respektera en människa som inte själv respekterar livet och sig själv."


Jag tvivlar mycket. Men en sak vet jag alldeles säkert. Inte förrän jag mötte behandlare som respekterade mig som människa, och respekterade det inneboende värdet i mitt liv, kunde jag själv börja vägen som ledde till att jag nu respekterar både mig själv och mitt liv. Den vård som inte innehöll en respekt för mig och mitt liv, var inte vårdande.

En annan sak vet jag också alldeles säkert: alla människor har inneboende förmåga till likgiltighet och ondska. Det gör inte att vi går fria från ansvar om vi begår handlingar präglade av likgiltighet och ondska, för vi har också förmågan till andra saker. Empati, värme, respekt, att sprida det goda vi kan. Det kan vara svårt att respektera någon annan. Men det kan aldrig vara försvarbart att tycka att det är ok, eller att vara likgiltig för om man misslyckas med det.

Frågan borde vara hur vi ska göra för att skapa en psykiatri där människovärdet alltid kan respekteras, oavsett hur svåra problem någon har. Det borde vara ett helt grundläggande och viktigt mål i utvecklandet av psykiatrin. Men ses det som något extremt prioriterat, något väldigt viktigt? Jag vet inte. Jag vill tro det. Men jag vet inte om jag gör det. Tror. Det har varit en sommar av tvivel, och än är den inte slut.



(Hela recensionen hittar du här).

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Dagar av tvivel. Om du bryr dig om världen är du sjuk.

Jag var 20. Världen rasade runt mig, jag kunde inte värja mig, hittade inga sätt att bära det. Trodde att jag måste bära allt. Hela världens trasighet. Allt kaos, allt förtryck, alla krig, orättvisor. All svält. Det var min sak att bry mig om. Min sak att förstå, hitta sätt att handskas med. Och göra något åt. Det var så, i den världen jag levde, i det sammanhanget jag befann mig.

Jag hade återkommande skuldkänslor för att jag inte orkade bli vegan, för att jag tyckte så mycket om ost, för att jag inte alltid orkade läsa alla E-nummer innan jag handlade eller bojkotta allt man borde bojkotta. Jag hade dåligt samvete så fort jag gjorde något bara för att det var trevligt, för njutning, för min egen skull. För att jag ville jobba med kultur, för att det inte förändrade världen eller mättade hunger sådär meddetsamma. (Jag tror fortfarande på kultur som en förändrande kraft i det långa loppet).

Det var inte bara jag. Det var det sammanhang jag befann mig i, och jag kan se nu varför jag hamnade i såna sammanhang, varför det var logiskt om man var jag. Men det var äkta ändå. Verkligheten var äkta, nån gång gick jag tillsammans med andra med en liten hund som blivit räddad från djurförsök och skulle få komma till en ny familj. Vi gick den gatan där prostitutionen hörde hemma, vi var ändå många och någon av oss hade mycket muskler och det var ingen fara. Det var bara att det var den närmaste vägen. Blickarna från männen i bilarna som körde förbi, att vara en vara i deras ögon, betraktad. De var verkliga. Rädslan hos den lilla hunden, jag har aldrig sett något så förskrämt tidigare. Det var på riktigt. Och det fanns en sån lättnad i att möta människan som skulle ta hand om honom, göra honom trygg igen.

Smärtan fanns där, världen skavde så i mig. Och trots att jag inte såg det andra, befann mig i det andra, så fanns det där. Jag visste att det var på riktigt. Svälten, krigen, maktkamperna, orättvisorna. Och jag var så liten i förhållande till det, och samtidigt så väldigt tyngd av ansvaret.

När jag fick kontakt med psykiatrin blev allt tolkat som depression. Allt detta grubbel och all denna oförmåga att handskas med att världen är som den är, att det finns så mycket ondska, förtryck och idioti. Jag skulle bara ta min medicin och vänta på att den fick effekt, sen skulle allt kännas lättare.

Världen fanns fortfarande kvar, hur mycket mediciner jag än tog, och ibland skaver den fortfarande så väldigt i mig. Det gör så ont att det är som det är. Jag vet inte hur jag ska finnas då, i det, med vetskapen om allt som är hemskt, och vetskapen om att jag inte ens orkar veta om särskilt mycket av det som sker.

Jag bara gråter då. Det är inte depression. Det är en reaktion på verkligheten. Och ibland önskar jag att vi inte var så avtrubbade, att det inte sågs som sjukt att alls reagera.

Jag har lättare nu, att finnas i världen trots att den är som den är. Det handlar om att ha en trygghet i mig själv och en trygghet i människorna jag har nära. Jag umgås inte längre med människor som tittar nedvärderande på mig om jag gör något bara för njutning, jag tror inte längre att det bästa alltid är att orka försöka dämpa de akuta behoven i världen. Jag kan se hur liten jag är, och hur lite ansvar jag har, även om jag har ett ansvar, precis som alla andra, eftersom jag nu är en människa i den här världen, och dessutom i den delen av världen som är priviligerad. Jag har kunnat få perspektiv på saker. Det spelar så stor roll.

Anledningen till att jag skriver detta? Jag försvann från bloggen, tog ett långt sommarlov för att jag tvivlade. Tvivlen handlade bland annat om detta. Om världen, hur man bär på den.

En annan anledning: jag förstår inte psykiatrins sätt att sjukdomsförklara det som inte är sjukt, oförmågan att handskas med det existentiella. Jag önskar det gick att få stöd i sånt också. Inte att psykiatrin ska bli ett ställe att söka sig till om man har en existentiell kris. Men jag tror att det inte bara är jag som blandat depressioner, hallucinationer och svår ångest med existentiella frågeställningar. Är man självmordsbenägen kan frågan om livets mening vara helt central att tänka på. Och om man inte står ut med att finnas till pga att man mår så dåligt, blir det inte lättare om man samtidigt plågas av världens orättvisor.

Jag önskar att det kunde få plats. Att det mänskliga och de problem som finns inbyggda i att vara människa, faktiskt sågs som något friskt att försöka handskas med. Att det gick att bli hörd och sedd, hitta samtal där också det får plats. Frågorna om vem jag är, och varför. Vad det finns för mening med mitt liv. Varför vill jag finnas, och hur ska jag orka finnas när världen är så tung att handskas med? Hur gör man?

Innan jag hittade sätt att förhålla mig till de frågorna, till det existentiella som finns i grunden av mig, kunde jag inte bli trygg i min existens. De skakade min grund, och därför var det viktigt för mig att bry mig om också dem. Möta dem, inte med mediciner, med mänsklighet som gick att hitta i någon annans ögon, någon annans ord. I någon som tog det på allvar, och inte såg det som sjukt.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Tadaa!

Tror att uppdateringen av layouten är färdig nu. Hoppas att det är sig tillräckligt likt för att ni ska känna er hemma. Och hoppas att det ska kännas enkelt att navigera och hitta inlägg som intresserar, och möjligt att hitta tillbaka till inlägg ni gillade.

Ni får gärna säga till om det är något som inte fungerar eller om något ser väldigt konstigt ut. Ser det konstigt ut får ni gärna skriva vad ni har för operativsystem (tex windows) och webbläsare, så kan jag kolla på det.

Tänker fira med att avsluta blogg-sommarlovet och publicera ett inlägg :)

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.