Efter integrationen. Dissociativ identitetsstörning (DID). Del 10. Några lästips om integration.

På nätet

I ett tidigare inlägg nämnde jag bloggen Blooming Lotus. Det är en blogg på engelska som inte längre är aktiv, men där det finns mycket att läsa som handlar om övergrepp, PTSD, DID och integration. Inläggen som handlar om integration hittar du genom att välja den kategorin i menyn till höger.

En annan text du kan läsa på nätet är Understanding integration av Rachel Downing, som är terapeut och tidigare haft DID men nu är integrerad. Artikeln tar upp olika aspekter av integration, hur det varit för Downing, och hur hon ser på olika saker.


Böcker

Mending ourselves
Expressions of healing and self-integration
Antologi från Many Voices

Detta är en bok skapad av människor med DID. De berättar med blandade uttryck. Det är ganska mycket poesi, någon som ger konkreta råd, andra som berättar om sin väg till läkande, och det är en del bilder. Vissa bidrag är från delar, andra från personen som helhet.

Boken innehåller dessa kapitel:
1. Beginning awareness - Something is wrong! What can i do?
2. Creating order from chaos - We begin, and begin again
3. Fighting the good fight - Persistence in the face of pain
4. Moving closer - Maybe there's hope after all
5. Stories of integration - On the brink of recovery
6. Parables of healing - Once upon a time
7. Afterglow - Living in the light

Kapitel 6 är sagor, oftast skapade för att trösta eller förklara något för små delar inuti.

Boken är väldigt varm. Inte alla texter eller bilder. Men som helhet. Som fenomen. Att människor med DID velat dela med sig, velat visa att man inte är ensam om att ha DID. Velat säga ”såhär var det för mig”. Och det är något med att boken tillåter så skilda uttryck, och att de tillsammans visar hur väldigt olika det kan vara att ha DID, som värmer mig.

Berättelserna om integration var de som påverkade mig starkast, förmodligen pga var jag befann mig med mig själv när jag hittade boken. Jag tycker mycket om att det finns utrymme för flera berättelser, och för att skilda hur olika processerna kan vara. Både när det gäller integration och andra delar av processen.

Du kan hitta boken via amazon.


Becoming one
- a story of triumph over multiple personality disorder
Av Sarah E. Olson

Boken består till stor del av dagboksanteckningar, brev som skrivits till terapeuten och utdrag ur terapin. Det är möjligt eftersom de bandade alla sina samtal, och en del av de mest centrala är nedskrivna och med i boken. Det är intressant att få följa med så nära, att man får läsa precis hur olika delar formulerade sig och hur terapeuten bemötte det.

Deras historia presenteras i stora drag, sen går författaren närmare in på några centrala problem de haft. Efter det visar hon mer av ett par av delarna, genom dagboksanteckningar, terapiutdrag osv, och man får följa dem tills de integrerats. De var runt 30 delar i systemet, och integrationen skedde i olika faser. Vid något tillfälle integrerades de flesta av dem som var kvar. Vid flera tillfällen trodde hon att alla var integrerade, men det visade sig senare att det fanns delar kvar, som kom fram när något hemskt hände. Vad som hände efter att alla integrerats, hur det blev för henne då, beskrivs på ett par sidor. Hur hon kände och fungerade, och vilka problem hon hade som nyintegrerad. Fokus är på perioden när integrationerna sker.

Det är inget frossande i detaljer, men emellanåt är det väldigt starka bilder. Man kommer också väldigt nära det känslomässigt skadade, vilket kan vara tungt att läsa.

Du kan hitta boken via amazon.

Beyond integration 

av Doris Bryant och Judy Kessler

Detta är en bok med fokus på den bearbetning som är efter integrationen. De tar upp de viktigaste sakerna, tex vad integration är och hur förvirrande det är att veta vem man egentligen är efter att man integrerats. De tar upp frågan om hur man kan läka när det handlar om utvecklingsstadier man missat, och hur viktigt det är att hitta nya coping-metoder efter integrationen. Hur det kan vara att minnas traumatiska händelser när man är en enda (och att man kan få nya minnen även då), och att det finns problem kvar att handskas med.

Kessler har själv varit splittrad, och det är hennes process det handlar om. Bryant är hennes terapeut, och de beskriver det som händer parallellt. Boken börjar med att beskriva Kesslers barndom, sen får man följa med genom processen av integration. Det mesta utrymmet ges åt vad som händer efter integrationen.

Boken är möjlig att köpa i svenska bokhandlar, tex hos adlibris.



Och på tal om ingenting har du väl inte missat att det går att facebook-gilla denna sidan? Då kommer inläggen i ditt nyhetsflöde där. Det kan vara rätt bra om du inte vill missa nåt, med tanke på hur oregelbundet jag skriver här.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Efter integrationen. Dissociativ identitetsstörning (DID). Del 9. Att leva alla mina dagar.

Jag tror inte på det där med att nå ett happily ever after. Jag vet att det inte heter så på svenska, såklart vet jag det. Men det är nåt som inte går att översätta. Nåt om att komma till en punkt, och efter det så är det bra. Jag tror inte på det. Tror inte på att leva lycklig i alla mina dagar. Men nu har jag kommit till en punkt när jag faktiskt tror på att leva alla mina dagar. Det är jag som bär min historia, lever varje minut, det är jag som andas, tänker och känner. Det är jag som lever alla mina dagar. Jag är fortfarande förundrad över det ibland. Hur det är att vara en.

Jag tror det är lätt för någon som inte varit splittrad att se det som något dåligt. Det är såklart skitjobbigt att vara flera. Men det är inte bara det. Att vara splittrad kan ge utrymme för att klara saker i sin vardag man annars inte klarat. Att vara splittrad är att aldrig nånsin vara ensam. Och det är skit. Och det är också något som är skönt i det. De delar man är kan bli vänner, och jag saknar och sörjer ibland de jag var. Har du inte varit delad så gissar jag på att du inte sörjer att du slutade vara ett barn, för du växte helt enkelt lite i taget och sen var du inte längre ett barn. Du kände aldrig den du var då, du satt inte och pratade med henne eller honom, gjorde planer, hittade på saker ihop med hen. Ni var aldrig vänner. Hur mycket du än är och varit vän med dig själv, så kan det inte bli så som när man är splittrad. Hur mycket du än lyssnar på "ditt inre barn" så är det inte samma sak. Att vara splittrad är att ha olika delar. De är som olika personer, för mig var det versioner av mig som hörde hemma i olika åldrar.

Jag kan sakna dem ibland, sakna att träffa tonårsjaget, och de drag hon hade som var väldigt pubertala, men hade sin charm. Kan sakna att träffa den som var en liten flicka, som ville leka och förundras över livet på ett barns sätt. Vi var vänner, och att de är borta nu är inte okomplicerat. Jag saknar dem, att träffa dem. Och jag saknar ibland att vara dem, vara som de var. Och att vara flera. Att kunna prata, resonera, flamsa, bråka. Att kunna se saker på flera sätt parallellt. Hur många olika tolkningar jag än gör av en händelse är det aldrig samma sak som att vara flera inuti som finns där och ser, reagerar, känner, utifrån sina olika perspektiv. Jag kan sakna dem jag var, och det spelar ingen roll att allt de var finns i mig nu, det spelar ingen roll att inget förlorats och att det finns mycket jag uppskattar med att vara bara en. Sorgen är äkta och handlar om att de inte längre finns. Jag är inte längre de, jag är inte längre en grupp. Jag är bara jag nu.

Trots sorgen, och trots de kamper det inneburit att hitta sätt att leva som en enda, trots allt jag skrivit om i denna serien av inlägg, så tycker jag om att vara integrerad. Om jag kunnat gå tillbaka och välja ifall jag skulle integreras eller inte, så hade jag valt integrationen. Trots allt.

Jag har lite svårt att sätta ord på vad det är som är så bra med att vara integrerad. Det som kommer spontant är det där uppenbara. Att det inte går en massa tid och kraft till att samordna, diskutera, bråka. Att jag inte behöver vara rädd att skifta till en annan del, eller att nån som jag inte vill ska veta om att jag är splittrad ska märka att det är nån annan än den de brukar träffa som är framme.

Det spelar roll att jag faktiskt är normalare i andras ögon nu. Jag vet hur mycket fördomar det finns om människor som är splittrade, hur mycket man kan bli sedd som ett oförutsägbart freak, om nån nu alls har en bild av människor med DID. Det är möjligt för mig att skriva så öppet och vara så ärlig som jag är nu, just för att det ligger i dåtiden. Det känns inte som om jag har lika mycket att riskera, inte som att jag behöver skydda mig från de förutfattade meningarna i samma utsträckning, och det känns inte som om de kan skada mig lika mycket nu när det splittrade är i dåtid. Det ger mig ett lugn, det gör att jag slipper en dimension av rädsla, osäkerhet, otrygghet.

Det spelar också roll att fungera lite mer som alla andra. Sen integrationen har jag haft en massa aha-upplevelser. Som att jag nu fattar vad ni menar med att "ha ett inre barn" eller "känna sig liten". Som att jag nu helt plötsligt vet hur det är att ha en historia som är min, en barndom som jag levt, hur det kan kännas. Jag inser hur mycket tid jag lagt på att försöka förstå mig på andra människor, förstå det där som anses vara normalt, och som är självklart för de flesta. En del av det är fortfarande obegripligt för mig, men ganska mycket har faktiskt fallit på plats i och med att jag blev en. Jag blev mer lik andra, fungerade mer som andra.

Det spelar roll, både detta att vara mindre obegriplig och konstig i andras ögon, och att andra blir lättare att förstå för mig. Det ger chanser att liksom leva närmare. Finnas på enklare sätt.

Det som gör det mest värdefullt för mig med integrationen är trots allt saker som är svåra att sätta ord på. Sånt som handlar om att vara jag och hur det känns att vara jag. Hur jag plötsligt blev tredimensionell, som att de som tidigare funnits behövt trängas inuti, och nu kunde jag plötsligt bara bre ut mig, ta all plats, finnas ända ut till huden, till och med finnas i huden. Jag hade aldrig märkt det förut, att jag inte kunde ta upp all plats i mig. Men jag märker det nu. Hur det kan vara att ha en kropp, att ha alla funktioner, allt.

Det är så fascinerande att ha tillgång till alla känslor, tankar, minnen. Så fascinerande att leva hela tiden, inte samsas. Fascinerande på ett bra sätt. Jag vill hela tiden återkomma till det: att det känns tredimensionellt nu, på ett sätt jag inte fattat att det kunde kännas tredimensionellt, inom områden där jag aldrig upplevt något som platt. Jag vet inte om det är rätt ord, men jag hittar inget annat. Det är det här som handlar om att allt är större, mer. Visst, det är mer smärta, trötthet, tråkiga vardagstimmar. Men det är också mer ljus, kärlek, nyfikenhet, lust. Istället för att allt ligger uppdelat i olika portioner så olika delar av mig har hand om en bit av varje, så kan det flöda fritt nu, i hela mig. Nästan svämma över. Det är så sjukt coolt. Det här att kunna vara till bredden fylld av glädje. Eller sorg. Eller vad det nu är. Och att det också kan samsas, att flera saker kan finnas parallellt och delvis flyta in i varandra. Att det inte behöver vara uppdelat.

Det är så mycket friare inuti mig nu. Det är inte en massa hinder överallt. Det är så mycket mer plats. Och det är något som känns så mycket helare i det. Den där känslan av helhet. Jag skulle aldrig vilja byta bort den, aldrig vilja bli av med den. Jag gillar det här att vara jag, och att vara allt jag är. Att jag är den jag är, och att det inte finns nån konflikt i det, ingen jag behöver tränga bort, ta plats från, samsas med. Det är jag som är jag. Och ibland tror jag att det är helt omöjligt att förklara för någon alls vad det egentligen betyder. Att jag är min nu. Att jag är jag. Hur stort det är. För ni som aldrig varit splittrade, ni tar det för givet. Och ni som är splittrade, ni har aldrig upplevt att vara en. Ibland är det den största sorgen med att vara integrerad, att det är så svårt att hitta någon att på djupet dela fascinationen, ljuset, lyckan med. Den som handlar om att det är så här, att det kan vara såhär. Att jag kunnat nå hit.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Efter integrationen. Dissociativ identitetsstörning (DID). Del 8. När blir man färdig?

När jag började min process som handlade om att bearbeta, så hade jag någon slags bild av att det var en kamp att ta mig igenom, och att det gick att komma ut på andra sidan. Som om det var ett åskväder. Kanske behövde jag tänka så för att kunna se det som något tillfälligt, och för att kunna hålla liv i hoppet om något annat.

Jag tänker annorlunda nu. På ett sätt har jag kommit igenom det svåra, i alla fall det svåraste. Jag har inte längre flashbacks, jag är inte längre splittrad. Jag kan ha en helare bild av mig själv och leva mitt liv som en enda. Jag är integrerad. Men är jag färdig nu? Är jag framme på den andra sidan?

Jag tror inte på integration som ett mål, än mindre som en slutstation. Tror inte på att det går att bli färdig med sin resa, komma fram, hoppa av, och leva ett nytt liv sen.

Jag har fortfarande dissociativa symptom, jag har varit depersonaliserad utan paus sen 2006. Jag har värk, kämpar med utmattning. Mina anknytningsskador gör sig påminda i de nära relationer jag har. Jag är långt ifrån symptomfri, om det nu är symptomfri som är synonymt med färdig. Men helt symptomfri kanske man aldrig kan bli? (Den enda möjlighet jag ser att bli symptomfri är att helt enkelt sluta klassificera sina känslor och upplevelser enligt vårdens system, att ta steget bort från det sättet att tänka. För det finns väl alltid något som är i obalans, något som inte är ljust, enkelt, lätthanterbart. Något som är lite bortom det normala?)

Jag tror fortfarande att jag kommer kunna må bättre än såhär. Att mitt liv ska fungera bättre, att jag ska kunna få en vardag där jag kan jobba, ha familj, leva ett ganska vanligt liv. Kanske är det då jag är färdig, då jag är framme vid målet?

Nej, jag tror inte det. Jag tror inte på att komma fram. Jag tror på att ständigt vara på väg, aldrig bli färdig. Kanske för att jag inte kan föreställa mig vad det skulle betyda att vara färdig. Om jag är färdig med mig själv, helt säker på vem jag är och varför, om det inte finns ett enda frågetecken kvar, om en enda sak. Vad är jag då, var är jag då? Spontant skulle jag säga att det inte går att komma dit, och om jag skulle tro att jag gjort det, skulle jag ha trasslat in mig i en falsk bild av det liv jag har. Men om det hypotetiskt faktiskt skulle gå att komma dit, om livet inte längre skulle vara ett mysterium, om det inte fanns ett enda trassel under huden, inga spår av det jag varit med om, inga ärr som smärtade ibland, ingen sorg som ibland bubblade upp till ytan. Om det faktiskt gick att bli färdig, skulle jag då vilja komma dit?

Nej. Jag skulle inte det.

Samtidigt vet jag att detta är det existentiella planet. Och att det varit annorlunda tidigare, när jag invaderats av minnen, när jag lagt timmar och åter timmar åt ångest, självmordsplaner, självhat, inre konflikter och kamper. Kanske är det en lyx jag kan ha nu, när det lugnat sig. Att säga att jag inte tror på att bli färdig, att jag inte ens vill det. En lyx som bygger på att jag med tiden ändrat innebörden av orden. Kanske är jag redan på den andra sidan, den jag längtade efter, även om jag ser annorlunda på det nu, och även om jag inte är färdig med mig själv.

Det är viktigt att se skillnaden där, tänker jag. Jag har blivit bemött som oförmögen att förstå att livet inte alltid är enkelt, när jag önskat hjälp att sluta ägna hela dagarna åt sönderslitande ångest. Jag har blivit bortviftad när jag önskat mig ett vanligt liv, som om jag redan hade det, trots att jag knappt orkade överleva. Och jag har blivit upprörd när jag igen och igen hört hur människor som blivit utsatta för övergrepp blir definierade som att de kommer må dåligt av det i resten av sina liv.

Att jag aldrig kommer bli färdig med att vara jag, att min historia och det jag varit med om kommer finnas kvar i mig, det är en sak. Det är en annan sak att döma människor till onödigt lidande genom att inte förstå eller tro på att det kan bli bättre. Att inte tro att man kan läka från PTSD, DID, andra problem. Kanske är det inte möjligt för alla, men att med självklarhet säga att man kommer må dåligt i resten av sitt liv om man blivit utsatt, säger mig att tron är att det inte är lönt att ens tro att det kan bli bra för någon. Att det inte finns mening med att bevilja pengar, vård, hjälp, stöd, för att människor ska kunna läka. Det är falskt. Det som är sant är att det är lönt. Det spelar roll att försöka hjälpa. Det är möjligt för många att bli mycket bättre, må mycket bättre, ha det mycket bättre.

Det finns kanske ingen egentlig början och nog inget slut på den process som handlar om att gå en väg mot ett liv som fungerar bättre, eller att leva det liv man har. Men det finns en så stor skillnad på att ha ett liv som känns möjligt att leva, och ett där det för det mesta bara handlar om att med nöd och näppe klara av att överleva. Att människor rent existentiellt aldrig kan bli färdiga med sig, att det inte finns en slutstation, att man nog inte kan bli helt symptomfri (så länge man låter vården klassa ens problem) är en sak när det handlar om att försonas med livets ofullständighet, smärta, svårigheter. Det är en helt annan sak om vi tillåter det att ligga ivägen för den hjälp och det läkande som skulle kunna vara möjligt, och som borde vara självklart att erbjuda.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Efter integrationen. Dissociativ identitetsstörning (DID). Del 7. Vi måste minnas att vi är olika.

I det första inlägget i den här serien skrev jag om hur lite det skrivits om post-integrationsfasen. Och jag vet att det är en del av en teori, som har en förenklad syn på hur bearbetning går till. Så som alla teorier, alla modeller, är förenklingar. Jag tror inte på att bearbeta i olika faser, en sak i taget. Tror inte det finns en väl upptrampad väg som man följer, att saker kan komma i rätt ordning och på rätt sätt. De kommer som de kommer. Ändå. Det finns saker som är speciella med att ha varit en, och inte längre vara det. Därför önskar jag att man skrev mer om just det. Jag önskar att det delades fler berättelser om att vara splittrad, och hur vägen till läkande sett ut för olika personer. Att det fanns möjlighet att höra hur det varit för andra, det här att vara en, om man inte tidigare varit det. Jag önskar det, för att det var vad jag behövt. Jag hade behövt slippa vara så ensam i det som var nytt. Jag hade behövt stöd och hjälp i mycket större utsträckning än jag fått, men jag hade också behövt det: att hitta texter om andra. Andras berättelser. Och jag hittade nästan ingenting.

Att leva med DID kan vara så väldigt olika i praktiken, hur många delar man är, hur olika de är, vilka funktioner de har, hur systemet är uppbyggt. Hur mycket man kan samarbeta, hur sammedvetna man är. Det är mycket som kan vara olika, och också när man kommer till frågan om integration är det mycket som kan vara olika.

Jag tänker mig inte att det är nödvändigt att integreras. Jag vill skriva det, för jag vet hur mycket känslor det kan dra upp att läsa om integration. Hur skrämmande och smärtsamt det kan vara ens att försöka föreställa sig det. Hur vissa delar kan reagera med total skräck. Jag tror inte det är nödvändigt. Jag tror inte på regler, att det går att säga att såhär ska man göra, det här ska hända. Jag tror på att följa sin egen väg, och läka på de sätt man kan. Kanske är integration ett steg på vägen, eller så är det inte det. Kanske kommer den tidigare än man önskat, kanske kommer den längre fram, när man redan gett upp att det ska ske. Vissa har förmodligen kvar mycket mer PTSD-symptom än jag hade efter integrationen. Andra hinner med att anpassas till ett alltmer integrerat jag efterhand som olika delar integreras, och har inte lika mycket kvar att tampas med när de blir en som jag hade. Kanske kan några delar integreras, men inte alla. Kanske integreras ingen. Det är inte så att man är bättre om man integreras, eller att det bara är då det kan vara möjligt att få ett ok liv. Det är olika, det måste få vara olika.

Som jag ser det finns det ingen mening vare sig att forcera fram en integration, eller att försöka hindra den. Kommer den så kommer den. Känns det som något man kan ta ett aktivt beslut om, så får man väl besluta utifrån hur det känns rätt för en. Det finns saker som är bra med att vara bara en, saker som fungerar bättre, är enklare. Men egentligen löser det inget. Det finns nya problem man måste orka kämpa med, och den historia man bär på försvinner inte även om man bara är en. Att bearbeta den och hitta sätt att dämpa smärtan i den, är inte nåt som kommer automatiskt med att delarna smälter ihop. Tvärtom skulle jag säga att det förmodligen är en dum idé och skulle bli helt ohanterbart om man smälte ihop innan ens historia kändes hyfsat hanterbar att bära på. Om man tvingade sig att stå ensam med allt innan det var möjligt.

Det är en lång väg att läka. Det är en jävla jobb. Och jag förstår om man vill hitta en genväg. Men jag tror inte såna finns. Och vad jag vet är integration något helt annat än en genväg.

Jag tror att det som finns är att gå sin väg, och låta det ta den tid det tar. Jag vet, det är outhärdligt emellanåt. Och ibland är det inte möjligt att fortsätta. Då får man försöka hitta sätt att leva ett så bra liv som möjligt. Man får gå så långt man orkar och vill. Inte heller där tror jag på att följa en mall, att det ska finnas regler för hur mycket man ska eller inte ska bearbeta. Jag tror på den där vägen. Att gå den, att lyssna på sig själv, och att låta saker läka på de sätt som är möjliga för en.

Och jag önskar att det var möjligt att få gå tillsammans med någon som vet vad det handlar om. Att vården kunde erbjuda det, finnas med i läkandet. Att det fanns förståelse och kunskap nog, och att det fanns resurser nog för det. Vi är i allmänhet inga billiga patienter, och det blir nog faktiskt bara dyrare om man försöker spara in genom att göra längre behandlingar omöjliga. Jag önskar man kunde se värdet av att hjälpa någon att läka, och att man vågade lämna över till personen själv att avgöra vilken väg som är den rätta, och låta bli att följa förutfattade meningar om hur det ska vara. Jag önskar att pengar inte spelade någon roll i detta sammanhanget, men eftersom pengar alltid spelar någon roll så vill jag också säga att jag faktiskt tror att man vinner på det rent ekonomiskt. Det finns mycket att tjäna på att hjälpa människor att läka.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Efter integrationen. Dissociativ identitetsstörning (DID). Del 6. Jag är ju en människa.

En sak som handlar lite om allt det jag förut skrivit om i denna serien, är att jag efter integrationen blev tvungen att ta in att jag är mänsklig på ett helt annat sätt än förut. När jag behövde hitta nya strategier för att handskas med det som är svårt, när jag letade efter sätten att förhålla mig till omvärlden, när jag sökte efter vem jag egentligen var, så fanns det där, tydligare än nånsin förut. Insikten att jag ju är en människa. Att jag ju varit det hela tiden.

Det är en av de saker som varit med mig sen jag började försöka läka, och det är en av de saker som fortfarande är med mig. Att försöka ta in det, att se mig och mitt liv utifrån det. För nej, det var inte ok att utsätta mig för saker. Det var inte så att jag var lite mindre människa, lite mindre värd, att man skulle ta hand om mig lite mindre än om alla andra. Det fanns ingen inbyggd defekt i mitt jag som gjorde att det var ok att utsätta mig. Och det var inte heller så att jag klarade det. Jag gick sönder som fan av det, och även om jag hittade sätt att överleva och att inte tappa bort mig alldeles, så var det så. Jag gick sönder som fan.

För nån som inte varit utsatt låter det kanske bara konstigt, att inte fatta det meddetsamma, att det inte är självklart. Men det är inte det. Formar man sin bild av sig själv i ett sammanhang där man inte får det man behöver, och där man blir utsatt för saker, behöver man ändå hitta sätt att göra världen begriplig. Och ibland finns inga andra sätt än att lägga orsakerna till det obegripliga outhärdliga hos sig själv. Kanske var det något jag gjort? Eller så var det något i hur jag var. Något jag aldrig kunde komma ifrån, hur jag än gjorde, vad jag än gjorde. Och man kan också behöva förminska effekterna av det, förringa dem. För att det skulle vara förödande att finnas i det hemska och samtidigt se hur illa det gjorde en. Så det var nog inte så farligt? Det gjorde nog inte mig så illa? Jag klarade ju det? Som splittrad var jag en superhjälte på vissa sätt. Jag kunde ta mig igenom vad som helst. Och tro att jag klarat mig hyfsat helskinnad.

Jag har gjort upp med det lite i taget. Kunnat bli arg när olika delar av mig släppt fram minnena till ytan, när vi blivit medvetna om hur det varit. Kunnat lägga skulden på rätt ställe, skala av oss den värsta skammen. Vi hade kommit en bit på vägen, i att ta in att jag är en människa.

Men med integrationen blev det så smärtsamt uppenbart. Helt enkelt för att min förmåga att vara självförsörjande föll. Det blev så tydligt hur mycket jag behövde andra människor. Deras trygghet, hjälp, värme. Att de inte gjorde mig illa. Visst, jag hade behövt det förut med. Men det var annorlunda då. Jag kunde dra mig tillbaka från världen och ge mig saker jag behövde, på ett helt annat sätt än jag kan nu när jag bara är en. Jag kunde det för att vi var flera. Vi kunde ge varandra saker. Jag kan ge mig själv saker nu med, men det blir inte på samma sätt. Jag behöver andra människor i en del av de funktioner där delarna förr funnits. Behöver andra att lita på, prata med, tryggas av, finnas hos. Att bara finnas hos mig själv, lita på mig själv, det håller inte längre. Kanske höll det aldrig riktigt förut heller, men jag kunde åtminstone tro det då. Nu kan jag inte lura mig att jag klarar mig själv. Jag är alltför medveten om att det inte är sant. Av mitt behov av andra.

Efter integrationen föll också mina starkaste skydd. De jag kunnat sätta upp som murar runt mig när jag blev utsatt, när jag kände mig hotad, när saker var otrygga. Att kunna dela upp tyngden, att avlösa varandra, att vara flera olika som hade olika förmågor och olika strategier, det gjorde att jag aldrig blev helt sårbar inför någon. (Bara inför de få där alla delarna vågade finnas, visa sig, som hos terapeuten). Det gjorde också att (nästan) ingen kände hela mig. Det var ett skydd, att det fanns nånstans att ta vägen, som den jag mötte inte kände till. Även om jag inte gjorde det, så visste jag ju att det fanns. Utvägen, att ta steget bort, låta någon annan i mig ta steget fram. Och jag visste att vi kunde dölja det tillräckligt bra för att den andre sällan ens skulle märka det.

De skydd jag har nu är smidigare, mjukare, inte lika mycket som murar. De fungerar bättre, men det är också så att de bygger på tron att jag befinner mig i en värld som i stort sett vill mig väl. En tro på att jag kommer bli bemött som den människa jag är. Både mina skydd och mina behov är anpassade för det nu, för ett liv där jag tillåts vara en människa. Där jag kan vara sårbar och behövande, utan att det innebär livsfarliga hot.

Det är något gott i det. Jag kan leva närmare mig, leva helare. Jag skulle inte vilja byta bort det igen. Och fortfarande skrämmer det skiten ur mig ibland. Fortfarande har jag svårt att lita på det, att världen faktiskt är ok. Jag vet ju att jag är en människa nu. Men jag litar inte riktigt på att jag har rätt att vara det i andras ögon. Att jag kommer bli skonad från det outhärdliga. För att på allvar landa i den tilliten behöver jag mer tid.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Efter integrationen. Dissociativ identitetsstörning (DID). Del 5. Att hitta nya sätt att förhålla mig till mig själv.

När det gäller att läka från DID handlar det mycket om att hitta nya sätt att förhålla sig till och handskas med sin omvärld. Jag håller med om det. Men åtminstone efter integrationen har det för mig handlat minst lika mycket om att hitta nya sätt att förhålla mig till mig själv. Och också att hitta nya sätt att vara jag.

Lite i taget fick jag en mer nyanserad bild av min historia, vad som hänt mig och hur det påverkat mig. Det spelar roll för min syn på mig själv, framförallt spelade det roll kring det som varit destruktivt. Att kunna se hur jag varit, och hur det varit något som blivit i ett sammanhang, något som varit sätt att försöka överleva och handskas med det som varit omöjligt, istället för att se det som att jag var obegripligt konstig och helt enkelt fel, påverkade såklart mig. Det var en resa som gjordes lite efter hand. Att ändra synen på min historia och hur den påverkat mig. Själva integrationen påverkade inte det i så stor utsträckning. Det handlade mer om andra aspekter av att förhålla mig till mig själv.

Att vara en är en helt annan sak än att vara flera. Det bara är så, det är något annat. Och jag visste inte hur det var att vara en. Hur man gjorde när man kände sig liten, om det inte betydde att man skiftade till en liten del. Jag visste inte hur man kunde trösta och trygga sig, om man var helt utelämnad till sig själv, eller att det fanns andra som ville hjälpa. Jag var ovan vid att vara ensam om tankarna, känslorna, om allting. Hur tar man ett beslut om det inte föregås av en intensiv diskussion mellan olika viljor inuti? Hur gör man för att olika viljor ska få plats om man bara är en enda, inte olika delar som bär på olika syn? Hur gör man för att diskutera saker med sig själv, om man bara är en? Allt var nytt. Lite i taget fick jag lära mig, anpassa mig efter det nya. Hitta sätten att förhålla mig till den jag nu var, och hur man då gjorde för att leva.

Förutom dessa grundläggande sakerna som man behöver kunna för att klara att handskas med en vardag, fanns (och finns) de existentiella skikten. Vem är jag, egentligen? Vem vill jag vara, och hur? Jag trodde att jag hade en bild av vem jag var, såg inte hur mycket den påverkades av min splittring. Att den bild jag haft av mig, vem jag var, vart jag var på väg, ändrades av att bli en. Inte bara av att inte längre vara någon av dem jag varit, och kunna identifiera mig med någon av dem. Nej, kanske snarare för att min känsla av vem jag var, min bild av mig, nu måste bygga på att hela mitt liv varit mitt. Allt jag varit måste nu få plats. Och historien var inte det svåra att få in. Det svåra var vad den gjort med mig, hur den format mig, vad jag pga den hade med mig, i det jag var.

En av de svåraste sakerna att få in i bilden av vem jag är, är det i mig som säger att jag är ingen, eller ingenting. Det känns lite paradoxalt att det svåraste att ha med i mitt jag är just det som är en negation. Kanske borde det lätt motbevisas av allt det jag faktiskt är, det jag vet att jag är. Fast kanske är det tvärtom, att det är svårt att ha med mig, för att det säger något som är helt motsatt det andra. Jag kan inte både vara det jag tror jag är, och vara ingen alls. Det går inte att sammanfoga, smälta ihop, göra till en enda bild av mig. Det ena alternativet måste vara falskt, och det är svårare än man kan tro att slänga bort gamla bilder av vem man är. Även om man vet att de beror på något man varit utsatt för.

De största sakerna efter integrationen har legat där för mig. I att hitta nya sätt att förhålla mig till mig själv. För till skillnad från hur jag behövde hitta sätt att förhålla mig till min omgivning, där det i stor utsträckning handlade om att anpassa de verktyg jag hade med mig, så de kunde passa för en enda istället för till en grupp, så handlade detta om att hitta något nytt på riktigt. Jag behövde hitta den jag var, den jag är. Med allt jag är. Och jag behövde hitta sätt att hjälpa mig, tycka om mig, stötta mig. Sätt att ta beslut, hitta mål, lösningar. Allt utifrån att jag var bara en enda. Och denna enda jag var, var någon ny, någon som var allt jag förut varit. Det var helt annorlunda. Och det var väldigt svårt.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Efter integrationen. Dissociativ identitetsstörning (DID). Del 4. Att hitta sätt att handskas med smärta och kaos.

Efter att jag integrerats förstärktes alla andra symptom utom just detta att vara splittrad. Både sånt som ångest och rädslor, och sånt som andra dissociativa symptom, tex att känna mig som att jag var utanför min kropp, på avstånd från allt annat. Det i sig har ju sin logik, och jag kan inte påstå att det förvånade mig. Kanske var det för att jag inte grubblat tillräckligt mycket på hur det skulle bli att integreras. Jag hade ingen tydlig bild av det, ingen tydlig förväntning. (Jag trodde inte det skulle ske då, jag trodde jag hade tid kvar att förbereda mig för det). Kanske var det lika bra, som det blev kunde jag aldrig gissat att det skulle bli. I vilket fall kändes det logiskt (om än hemskt) att alla andra symptom blev starkare. Det som däremot inte alls kändes logiskt var att mina sätt att härbärgera ångest och smärta, och att handskas med kriser och kaos, inte längre fungerade.

Jag hade gått i terapi i flera år, hade samlat på mig massor av metoder, verktyg, kunskaper, kalla det vad du vill. Jag hade haft konstruktiva sätt att handskas med saker. Och när jag integrerades föll så mycket. Jag sögs in i gamla sätt att handskas med det som var, och det var jag inte beredd på. Det har väl sin logik det med, när alla minnen och allt kaos plötsligt fanns i en enda jag istället för uppdelat på flera. Det blir starkare, mer massivt. Tynger. Men det var inte bara det, att det gamla drog starkare i mig, att bördan var tyngre. Det var också att mina metoder trots allt byggt på att jag var flera.

Jag såg inte det förut, att det var så. Att tex sätta mig och rita, skriva ett mail eller ringa någon när ångesten var som starkast, borde ju funka även om jag bara var en, det borde vara samma saker att välja på, samma saker att göra. Det var inte det. Att bara vara en var så i grunden annorlunda än att vara flera, att allt förändrades. Jag hade ju varit flera i allt. Skulle jag rita brukade vi hjälpas åt. Skulle någon del våga ringa någon för att bli trygg, fanns det alltid andra där som kunde bekräfta att det var ok, säga till henne att göra det. Hjälpa henne att våga.

Nu satt jag där ensam med allt. Mina verktyg var anpassade för flera. Och detta att vara ensam och på det viset instängd i det som var, det förstärkte det gamla i mig. Det som haft makten när jag var utsatt och inte kunde ta mig ur det. När det inte fanns någon som hjälpte, inte fanns stöd, när jag inte hittat hjälp och konstruktiva sätt att handskas med de inre kamper jag hade. Genom integrationen blev jag igen ensam och utelämnad till mig själv, trots att det kändes omöjligt att vara det, att klara mig så. Det förstärkte att jag sögs in i gamla sätt att handskas med saker, för detta att vara ensam med allt liknade allra mest det som varit långt före mina delar lärde känna varandra, såg varandra, lärde sig samarbeta.

Jag fick på många sätt börja om. Och såklart var det lättare att hitta strategierna, få dem att fungera och få mig att välja dem när det krisade, eftersom jag redan haft tillgång till dem när jag var splittrad. Jag hade dem i mig, på ett sätt. Och jag behövde hitta nya former för dem. Göra dem till verktyg anpassade för en person istället för till en grupp. Jag behövde göra dem till mina, något jag kunde. Inte något som delarna kunnat, något som var delarnas.

Det är konstigt, att hitta ord för detta, beskriva så det kan vara möjligt att förstå. Och det är konstigt. Att det var så. Att det som varit mitt, det som fanns i mig, det jag kunde, var något jag igen behövde göra till mitt, för att det skulle fungera. Att jag inte bara kunde få med det i omorganisationen av mitt inre. Men det var inte så. Jag fick börja om. Trassla ut de verktyg jag behövde ur den röra som var mitt inre. Jag fick ta dem från resterna av det som varit delarna, och skaffa mig min egen verktygslåda. Testa vilka saker som passade mig, fast jag inte längre var en grupp (och fast vissa omständigheter runt mig var annorlunda av andra skäl), spara på dem, och lägga de andra i ett hörn inom mig, där minnen av sånt som varit ligger.

Det var faktiskt helt oväntat för mig, att integrationen gjorde att så mycket av mina sätt att handskas med kaos försvann bort, in i det töcken mitt inre bestod av. Och det var väldigt olyckligt att inte vara beredd på det, för eftersom integrationen ökade alla de symptom som gjorde att jag riskerade att göra destruktiva saker, hade jag behövt sätt att handskas med det. Hade det funnits någon möjlighet för mig att veta att jag skulle tappa mina strategier i så stor utsträckning, samtidigt som det ohanterbara ökade så mycket, skulle det ha varit möjligt för mig att parera det. Genom att låta andra ta hand om mig, finnas där, skydda mig. Kanske hade jag behövt vara inlagd, ha en medicin som dämpade det värsta, eller något annat som kunde skydda mig utan att det byggde på att jag skulle klara något.

Jag var inte förberedd på att det skulle bli så, och kunde inte parera det. Jag vet inte om någon av mina kontakter inom vården hade en bild av hur det kunde vara att integreras, men om de hade det var det inget jag fick reda på. Och den vård jag hade anpassades inte efter mitt ökade behov av stöd. Tvärtom, olyckliga omständigheter (de flesta hade inget med integrationen att göra) gjorde att jag istället fick mindre stöd utifrån.

Jag vet att integrationer kan se ut på olika sätt, vara olika drastiska, och innebära att färre delar integreras samtidigt. Jag vet att det också kan vara såhär, för det var så det var för mig. Nu i efterhand vet jag också att det är rimligt att tro att hjälpbehovet ökar om det sker en stor integration, att det är en bra idé att veta det, om man själv eller en patient man har närmar sig integrering. Det jag läst och hört av andras berättelser säger mig att det inte bara var för mig det var så att behovet av hjälp och stöd ökade. Det blir inte så för alla, men det skulle trots allt vara bättre om man räknar med det och om vården och patienten tillsammans kan göra en plan för vilka saker som kan parera behovet av mer stöd efter integrationen. Skulle integrationen vara mindre drastisk och patienten inte i lika stort behov av stöd som man trott, då är det ju inte svårare än att strunta i krisplanen. Det är enklare att släppa en krisplan som inte behövs, än att skaffa en krisplan när krisen redan är där. Jag fick göra det. Och jag önskar så mycket att jag sluppit det. Det hade varit svårt så det räckte ändå, även om det funnits en tanke om hur jag kunde få mer stöd och hjälp. Det hade varit omvälvande och kämpigt att ta mig igenom även om jag fått den hjälp jag behövde.

Att jag blev lämnad så ensam som jag blev, efter att jag integrerades, det tar jag som ett budskap från psykiatrin. Ett budskap som säger mig att det inte spelar någon roll om jag klarar mig. Att jag lika gärna kan dö. Det budskapet har jag fått så många gånger. Och det finns få saker jag behövde mindre just då, när allt i mig var annorlunda, när allt det som varit försvann, när allt jag var var något nytt och ganska okänt. När jag behövde hitta sätt att klara mig på egen hand, och behövde någon att luta mig mot under tiden.

Jag önskar att jag haft någon att luta mig mot. Jag önskar att ingen nånsin ska behöva gå igenom en integration så ensam. (Jag önskar att psykiatrin slutade med det här att riskera människors liv, som om de inte var något värda).

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Efter integrationen. Dissociativ identitetsstörning (DID). Del 3. Att läka från PTSD och att läka från DID.

Läste en beskrivning en gång på Blooming Lotus, som handlade om skillnaden mellan att läka från PTSD och att läka från DID. Minns inte exakt vad hon skrev, men det var något om att när det gäller PTSD handlar det om att hitta nya sätt att förhålla sig till sin historia, och när det gäller DID handlar det om att hitta nya sätt att förhålla sig till sin omvärld.

Jag har haft med mig det sen. För visst är det ihoptrasslat, och visst går det hand i hand även i läkandet. Det går inte att ta först det ena och sen det andra, går inte att dela upp på det viset. Samtidigt satte det ord på något för mig. Något som handlade om att det är olika saker. Med PTSD (och liknande symptom) är ens historia inte i det förflutna, den finns levande i nuet, försöker invadera en med minnen som kastar en tillbaka. Det handlar om att försöka avskärma det som varit hemskt, och hur det försöker ta sig in i ens uppmärksamhet, igen och igen. Att läka det bygger på att hitta sätt att ge utrymme för minnena, känslorna, tankarna. Hitta nya möjligheter, sätt att bära det med sig utan att avskärma sig, utan att det behöver invadera en. För mig har det så mycket handlat om att vända mig om och möta det, istället för att bli jagad och försöka fly. Det låter mycket enklare än det är, men när jag orkat se, orkat sätta ord på det. När jag orkat berätta om det som varit för terapeuten eller andra. Då har jag lite i taget kunnat göra det till min historia. Bära det med mig. Och det har jagat mig mindre.

När jag vände mig om för att möta det som jagade mig mötte jag också de delar jag var. Mitt system. Jag kunde se dem då. Vem som varit med om vad, hur jag fungerade. Hur splittrad jag faktiskt var, och hur det varit livsviktigt för mig. Och det var första steget för att läka från DID. Att se mig, så som jag var. Utan det steget kunde vi inte närma oss varandra, hitta samarbete, fungera bättre tillsammans. Det var tvunget att börja där.

Och det var också något annat som var viktigt. Något som handlade om att hjälpa de olika delarna av mig att se att nuet är annorlunda. I nuet är jag inte hotad, utsatt, jag behöver inte reagera som jag gjorde då, ha de skydden jag hade då. Det är annorlunda nu. Det har varit centralt, att hjälpa olika delar av mig att hitta tillit till andra människor, till min styrka, till världen runt mig.

Det är så jag tänker mig skillnaden mellan att läka från PTSD och DID. Det var så de landade i mig, orden som handlade om att förhålla sig till dåtiden, eller till sin omvärld.

Jag läkte i stort sett helt från PTSD innan jag integrerades. Det behöver inte vara så, men det var så för mig. För att kunna integreras och inte längre vara flera olika delar, för att vi skulle kunna smälta ihop, så behövde jag ha läkt ganska mycket i DID redan.

Och jag vet, det är total begreppsförvirring i detta. Inte bara för att det är abstrakt för de flesta, utan för att alla använder orden på olika sätt. Vissa tänker sig att processen som gör att man kommer närmare att bli en enda är integration. Jag håller mig till att använda integration som ett ord som betecknar fusioner när en eller flera delar smälter ihop med varandra eller med någon annan del.

Det jag mest ville säga var att det såklart är en resa i vilket fall. Att läka från DID. Oavsett vilka ord man använder för vad, så är det en resa. Innan jag integrerades hade mycket av läkandet från DID redan skett. Delarna hade kunnat bli sedda, hörda, fått lov att finnas. De hade kunnat se att världen kan vara annorlunda än de trodde, hade fått hjälp att lita på andra människor och börjat lita på världen som fanns runt oss. Inte förrän vi kommit så långt kunde vi integreras, inte förrän då kunde jag bli en.

Men jag vill också säga att det inte är färdigt där. Att det blir en banal syn om man tror att allt som DID innebar är avklarat när en integration sker. För mig har det varit en väg även efter integrationen. En väg som handlat om att sammanfoga de olika bilder av omvärlden och sätt att handskas med den, som de olika delarna tidigare bar på. Det har varit ett viktigt arbete i att kunna hitta den nya jag: att kunna relatera till omvärlden på ett sätt som fungerar. Trots att jag nu är den enda. Trots att jag vet om allt det som varit hemskt. Efter integrationen handlade det om att kunna ha kvar tilliten till omvärlden och andra, samtidigt som jag skulle bära på all smärta, all sorg, alla minnen, helt ensam. Även om det mesta var läkt, även om minnena slutat vara i PTSD-form och invadera mig, även om vi hittat mycket trygghet och lugn, var det ett arbete som var nästan övermäktigt. Det är en uppgift som fortfarande emellanåt känns omöjlig att klara. Detta: att veta allt det onda. Och att ändå känna tillit till världen, andra människor, mig själv. Tillit till att livet är något gott.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Efter integrationen. Dissociativ identitetsstörning (DID). Del 2. Lager på lager av sorg.

Det som ibland nämns (om det alls nämns något om post-integrations-fasen) är sorgen. Att den är en viktig del av denna fas. Och jag kan bara instämma, säga ja. Det är fyra år sen mina delar upplöstes, smälte ihop, fyra år sen jag blev den jag är nu. Och fortfarande kommer sorgen i stora sjok. Nya lager som kommer upp till ytan, behöver sörjas, gråtas igenom.

Den första sorgen efter integrationen var den djupt smärtsamma sorgen i att delarna var borta. Jag var inte riktigt beredd. Jag hade inte det stöd jag behövde. Saker komplicerades av att jag var väldigt utmattad. Det var en sån chock. Att helt plötsligt vara ensam. Att helt plötsligt vara en annan än jag brukade, och inte veta vem denna nya jag var.

Vart jag gick fanns det rester av delarnas liv. Kläder de gillat, saker de pysslat med, böcker de läst. Det var av deras liv min lägenhet var fyllt. Mitt liv? Jag visste inte vad det var, vem jag var, vad det betydde att leva mitt liv. Allt var mycket oklart. Och när jag såg något som påminde om dem skar smärtan i mig. På samma sätt gjorde det så oändligt ont att vara ensam. Att inte ha någon inuti att fråga om råd, åsikter, att diskutera med. Att vara ensam med allt. Det var också annat än sorg i det, men det var också sorg. En så intensiv och chockartad sorg att den slog undan benen på mig.

Det har lugnat sig efterhand. Det delarna var, det de kunde, de egenskaper de hade, allt som fanns i dem, landade i det nya jaget. Det blev lättare då, när jag kunde se och känna sånt som de varit i det som jag nu är. Det blev tydligare att inget tagits ifrån mig, att allt fanns kvar, att det handlade om en omorganisation. Och det blev lättare när jag hittade sätt att vara jag på, fast jag var en enda. När jag började få en känsla av vem jag var, och hur. Vad jag tyckte, kände, ville. När jag kunde ta den plats i mitt liv som de förut tagit. När jag kunde finnas.

Det kommer vågor av sorg som handlar om att jag saknar delarna fortfarande. Det är svårt att förklara för någon som aldrig varit splittrad. Men de var ju jag. Jag var ju en grupp. Vi var vana vid att vara flera, och även om jag är allt de var, så kan jag sakna just det: att vara flera. Det som var när samarbetet fungerade, när vi hjälptes åt. Den värme vi kunde ge till varandra. Och jag kan sakna hur det fanns någon annan där som kunde ta över ibland, när saker blev övermäktiga.

Senare har det kommit annan sorg. Som handlat om att alla minnen och hela mitt liv är mitt nu. Allt det som hände mig, hände faktiskt mig. Det var inte någon annan i mig det hände. Även om vi i stora delar av processen var sammedvetna, även om vi fick reda på varandras minnen (och ep-delarnas), så blir det något annat. Jag kunde tänka att det var jag då. Jag som var med om allt det hemska. Men det var en intellektuell förståelse. På samma sätt som det var en intellektuell förståelse att alla delarna tillsammans var jag. För det fanns inget jag som var helheten. Helheten bestod av oss allihop (+ de ep-delar som tidigare fanns). Först när jag blev en enda, blev min historia min på allvar. Först då kunde jag känslomässigt landa i att mitt liv var något jag var med om. Inte delar av mig. Utan jag. Och då. Då kommer också sorgen. Över det som varit. Hur lite hjälp jag hade, hur ensam jag var. Hur utelämnad jag var till det som gjorde mig illa.

Det finns också sorg i det som handlar om att jag varit splittrad. Jag kan vara tacksam över att jag haft den förmågan, att splittra mig. Det finns mycket jag kunnat klara pga det. Kanske överlevde jag bara genom att det gick att splittra mig. Kanske hade det inte varit möjligt annars. Samtidigt finns det ju en sorg där, som handlar om att det faktiskt var så illa. Att jag faktiskt behövde splittra mig för att kunna överleva. Att jag inte fick bättre möjligheter än så, bättre förutsättningar, att jag inte fick det jag behövde.

Andra lager av sorg handlar om all denna tid jag lagt på att må dåligt. Allt jag missat för att jag kämpat med kaoset, allt jag inte hunnit för att det varit kaos inuti. Det är som att jag kan se det först nu, när jag mår bättre, och när jag är bara en. Hur mycket tid det gick åt till att förhandla, kämpa, kriga med varandra inuti. Hur många år som försvunnit bort i ångest, nattsvarthet, kamp. Jag kan se det nu, när saker lugnat sig. Se hur det varit, och också att det tagit något ifrån mig. Tid. Relationer. Aspekter av livet som jag önskar att jag fått. Det är inte kört, det finns fortfarande mycket tid kvar hoppas jag. Tid för liv, på andra villkor än de jag haft. Men mycket har gått förlorat, och fortfarande påverkas jag så mycket av det som varit. Det är en sorg.

Andra lager av sorg handlar om vad jag gjort med mig själv, hur jag hatat mig, hur jag inte kunnat sätta gränser, vara rädd om mig, bry mig om mig. Och vad jag låtit andra göra mot mig. Hur jag blivit utsatt inom psykiatrin, hur jag inte kände det som om jag hade något annat val än att lämna ut mig till dem som gjorde mig illa. Jag önskar att det varit så annorlunda.

Det fortsätter så. Lager på lager av sorg släpper taget inuti mig, kommer fram, sveper över mig. Våg efter våg. Jag vet inte om det nånsin tar slut, kanske lugnar det sig så småningom. Men det finns så mycket att sörja. Det som var. Det som aldrig blev. Det jag behövt och inte fått. Det jag längtat efter och blivit fråntagen. Drömmarna som fick punktering. Livet som blev skadat. Hur jag behövt leva med en smärta, psykiskt och fysiskt. Det finns så mycket i detta att det blev som det blev, som behöver sörjas. Och det är först nu det är möjligt. Först när jag blivit någon annan, bara en. När jag är någon annanstans, kan se det som varit på avstånd, och ändå veta och känna att det är mig det handlar om.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Efter integrationen. Dissociativ identitetsstörning (DID). Del 1. Varför finns det inget att läsa? (Jag har ingen aning).

Om man läser texter eller böcker som handlar om DID och om att behandla DID så tar de ofta slut vid integrationen. Som att det påbörjas ett nytt liv där, som att man då befinner man sig vid punkten där the happily ever after börjar. Som att då har man nått dit man ville, nått det mål som kanske kändes omöjligt till en början. Handlar böckerna om att behandla DID kan det i och för sig finnas med en sida eller möjligen två som handlar om post-integrationsfasen. Som förklarar att detta är en viktig och stor del av bearbetningen, kanske upptar den en tredjedel av tiden någon behöver för att läka. Ibland ännu mer. För det mesta står det ändå i stort sett ingenting om den perioden. Vilka speciella problem som utmärker den, vilka teman som brukar vara vanliga. Vilka svårigheter man kan förvänta sig att man (eller ens patient) kommer behöva tampas med. Står det något handlar det om att denna fas innehåller en sorgeprocess.

Varför står det inget? Jag vet inte. Om man vet så mycket så man kan göra en uppskattning av hur stor del av processen de post-integrationsmässiga problemen väntas uppta, måste det väl finnas processer man följt, har ett hum om? Det kan väl inte handla om den där uppfattningen att integration i stort sett är omöjligt att nå? Det kan väl verkligen inte handla om den där uppfattningen att det är så väldigt få som har DID, så det knappt är lönt att bry sig om dem, och av dem är det så väldigt få som lyckas integreras, så om man nu ändå tar energi och skriver en bok om de här sällsynta fallen, så är det inte mödan lönt att lägga ord och trycksvärta och annat på det som händer efter integrationen? Jag hoppas inte det, tror inte det. Kanske har man inte kommit så långt bara, kanske är det inte där vi är, inte än. Ganska många står fortfarande kvar på steget som handlar om att diskutera om DID finns eller inte. Om man ska ta det som en riktig problematik eller en manipulationsteknik. Och andra, som jobbar med DID, har kanske inte kommit längre än till att utforma behandlingsmetoder för själva traumabearbetningen och hur man kan hjälpa människor med flera delar att hitta bättre samarbete och en mer välfungerande vardag. Att få ett liv som kan fungera, och hitta sätt att få delarna att komma närmare varandra och till slut integreras.

Sen kanske vi inte kommit längre. Det kanske kommer böcker som handlar om post-integrationsfasen också, det kanske utvecklas teorier, behandlingsmetoder, tankar om det som är då. Jag hoppas det faktiskt, att det bara är så att vi helt enkelt inte kommit längre än så, att det är det som är orsaken till avsaknaden av information på detta område. Allt annat skulle vara så tragiskt och fel. Även om jag ibland är rädd att något annat är svaret. Tex är jag ofta rädd att man fått för sig att efter integrationen är den fd DID-människan ju inte längre splittrad, utan en enda, så då borde processerna bli precis som för vem som helst som bara är en enda. Jag är rädd för det, för att det är så fel. På ett sätt är ju varje människa en egen person, en unik individ med sin historia, sina tankar, känslor, sina vägar mot läkande. I det är vi alla lika. I att vi är olika. Samtidigt finns det likheter. Det finns något som är vettigt i att tänka sig att det finns gemensamma nämnare hos dem som har tex depression eller en ätstörning. Att det finns saker som ofta återkommer hos såna patienter, att det finns vissa behandlingsmetoder som kan passa bättre än andra, vissa saker man ska undvika, andra man absolut inte ska undvika. På samma sätt finns det anledning att tro att människor med DID har saker gemensamt, även om uttrycken, personligheterna och symptomen kan se olika ut. Även om systemen är uppbyggda på olika sätt och fungerar olika, så finns det likheter där. Och när någon inte längre är splittrad. Jag tror att det också då finns anledning att tro att det finns saker som går igen.

Jag vet inte så mycket om hur det varit för andra än mig. Så det får ju vara mig jag skriver om. Jag har försökt läsa det jag kommit över, men det är ju svårt när det knappt finns något att läsa.

Jag börjar en liten serie av inlägg nu i alla fall. Om det som varit efter integrationen.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.