Snälla. Låt bli att försöka rädda mig.

Vet du hur det är, när nån går in med fullt engagemang och verkligen verkligen vill rädda en, hjälpa en, göra så att allting blir bra?

Nån gång ibland kan det bli helt ok, men min erfarenhet är att det för det mesta är helt vedervärdigt hemskt. Min erfarenhet är att det är som att nån ställer sig och drar i ens arm och rycker och rycker och vill så gärna att man ska klara att flytta sig att det blir ett svek om jag inte kan. Inte kan bli räddad, hjälpt av att nån rycker i mig, försöker dra mig därifrån.

Läser Pebbles Karlsson Ambroses inlägg om Den kompetenta ”misslyckade” anhöriga och tänker på det igen. Hur innerligt mycket jag önskar mig att slippa att bli räddad. Och jag kan förstå anhörigperspektivet i det, den viljan och det engagemanget som har sin grund i kärlek, den otålighet som handlar om att det gör så jävla ont att se nån man tycker om må katastrofalt dåligt. Det finns nåt fint i det, såklart. Och såklart kan inte det att man vill någon väl alltid hitta rätt vägar. Det är inte som att jag klarat att visa vilka vägar som är rätt särskilt ofta.

Jag har bara varit med om det så många gånger. Att vara ett räddningsobjekt. Och det är nåt fint i det, när det är från nån som tycker om mig, men det är också som att det finns en tidsinställning. Nuförtiden hör jag nästan hur en klocka börjar ticka, räkna ner. Jag vet inte hur lång tid just denna personen som tagit på sig projektet att rädda mig orkar med det projektet, men jag vet att det nästan alltid brukar finnas en bortre gräns. Tiden tar slut. Det är svårt att veta när, hur lång tid det förväntas krävas för att jag ska kunna bli räddad. Och jag tror inte det är något som tänks ut medvetet. Men jag hör det ticka, hör hur något räknar ner, till punkten när det tar slut.

Till punkten när jag blir bromsklossen som sabbar projektet, räddningsprojektet som hade så mycket god vilja och som ville att allt skulle bli bra. När det inte går att orka med hur långsamt det går, hur många svackor det är, att det inte räcker att rycka i mig, hitta nya idéer, komma med nya förslag varje gång man hörs. När jag tycker att jag redan provat de flesta saker som föreslås och inte orkar göra det igen bara för att bevisa för just denna personen att jag försämras av det, istället för att bli bra. När jag behöver tid, för att snubbla, lyssna på mig själv, hinna med, inte rusa rakt in i en vägg (igen). När jag inte är så räddningsbar, när det går upp för den andre, att det är så. Att det är ett helt hopplöst projekt, att försöka rädda mig. Att det inte går. Inte så. Inte med engagemanget brinnande under huden, ryckande i mig, otåligt viljandes förändring.

Det händer nåt där. Med mig, med den som försöker rädda, med relationen. Vid punkten när det tar slut. När räddningsprojektet måste ges upp. Vad som händer är lite olika, beroende på var jag är med mig själv, och hur den andre är. Det blir sällan så bra. Det är inget jag önskar mina relationer, räddningsprojekten. Och det är inget jag önskar att vara i mina relationer, ett räddningsobjekt. Det kvittar hur mycket god vilja det finns, hur mycket hjälpande någon vill vara. Jag vill gärna ha hjälp, det är inte det, att det alltid är fel att hjälpa. Det är när nån kavlar upp ärmarna och vill ta tag i det på allvar. Då. När det inte längre handlar om att gå vid min sida och att kanske hjälpa mig med något jag själv tycker att jag behöver hjälp med. Då börjar något ticka, och jag vet att det kommer ta slut, att tiden är begränsad, att det finns en punkt vi närmar oss, och att det är stor risk att relationen aldrig mer kommer bli sig lik efter det, efter att tiden för räddningsprojektet tagit slut.

Det är hemskt. Jag tycker det, djupt och innerligt. Att det är hemskt när någon försöker rädda mig. Jag ville det ibland när jag var yngre, men det har varit så många gånger det inte fungerat, så många gånger det gjort illa, gjort värre, förstört relationer. Nu förknippar jag det bara med hemska saker.

Och det är kanske sin sak när det är något som sker från dem som älskar mig, dem som bryr sig sådär väldigt och som lider för att jag lider. Det är ju begripligt. Det är inte det att jag inte förstår det, jag bara önskar att det gick att hindra, att det aldrig mer skulle hända mellan mig och någon jag har någon form av nära relation med.

Det som är märkligast är när det händer inom vården, tycker jag. När nån verkligen verkligen vill rädda mig, och agerar på det. Det är lättare att ha överseende med det än med maktmissbruk av olika slag, såklart. För att det finns ett engagemang och en vilja inbyggt i det som vill mig väl. Men om man är professionell, då borde man kunna handskas med såna känslor istället för att agera på dem. Man borde veta skillnaden mellan behandling och räddningsprojekt. Att man för det mesta måste låta människor rädda sig själv, att det man ska göra är att hjälpa dem att klara det. Inte ta över. Det som verkligen har räddat mig är när någon mött mig där jag varit, och klarat att handskas med att saker tar tid. Som faktiskt inte sett mig som hopplös eller spelat ut det mot mig i nån form alls.

Det har varit så många räddningsprojekt, ibland från människor som har lärt känna mig och haft kontakt med mig över tid, och nog på ett sätt som liknar anhörigas plågats av min smärta när den varit outhärdlig (och för dem kanske jag låtsats om det, precis hur outhärdligt det är, jag kanske inte hjälpt dem genom att skydda dem).

Ganska ofta har det handlat om människor som efter en halvtimmes samtal verkar tro att de förstår precis vad jag behöver, och som verkar tycka att det är korkat att ingen hittat denna enkla lösning för räddning tidigare. De enkla lösningarnas räddningsprojekt är kanske lite en annan historia, men också de är så hemska.

Ibland läser jag nånstans om frustrerade människor som jobbar inom vården och som har en övermäktig situation med många patienter. Ibland säger de saker om hur patienterna kommer dit och tror att behandlarna ska lösa problemen till dem. Det kanske är vanligt, jag vet inte.

När jag var ny i psykiatrin trodde jag inte på enkla lösningar, inte på räddning i sån form. Det tog bara några månader att lära mig att det som erbjöds var olika former av räddningsprojekt. Jag försökte verkligen bli räddad. Jag försökte med mediciner, inläggning, elchocker, att intala mig att jag egentligen inte hade några problem. Jag försökte bygga upp en vardag som om problemen inte fanns och lära mig att bete mig normalt. Jag försökte följa tips och råd, jag slutade nästan helt lyssna på mig själv och min magkänsla, för den fick jag lära mig hade fel, för jag var ju sjuk. Det har gått åt helvete så många gånger, och andra gånger har det inte lett nånstans alls. Räddad? Jag blev aldrig det. Och det var aldrig jag som bad om att bli det, aldrig jag som önskade mig det av vården. Det var vad som erbjöds, och jag försökte klara det. Att delta i det. Och jag svek i det, jag klarade aldrig att bli räddad, och det har spelats ut mot mig så många gånger, som att det handlade om brist på vilja. Som att jag medvetet sabbade räddningsprojekten.

Det har aldrig varit så, aldrig handlat om att sabba. Men det gick aldrig. Och jag har försökt klara av att bli räddad så många gånger nu, jag har varit ett räddningsprojekt för så många behandlare, och jag orkar inte mer. Jag vill inte mer. Jag vill faktiskt aldrig mer behöva försöka klara av att bli räddad, för jag är ju uppenbarligen värdelös på det.

Jag vill ha hjälp. Jag vill bli mött där jag är. Jag vill att saker ska få ta sin tid, för min erfarenhet säger mig att om jag inte låter dem göra det, så slutar det med att de tar dubbelt så lång tid, och skapar ännu mer lidande på vägen. Jag tror inte att jag klarar mig ensam, det är inte så. Jag vill bara aldrig mer vara ett räddningsobjekt. Jag orkar verkligen inte det.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Att bryta stigmatisering. Är också det något ni använder er makt för att lägga över ansvaret för på oss?

Jag tänker ibland på det här med stigmatisering. Det finns mycket nu som handlar om att bryta tystnaden, våga prata om det, våga vara öppen med de problem man har. Jag tror det är något gott. Jag tror mycket på öppenhet. Men jag vet inte om jag tror på att öppenheten kan spela störst roll när det handlar om att bryta stigmatisering.

Om vi för en stund återgår till det tidigare inlägget, där jag tog upp problemet med utbildningar där föreläsare utgår från att ingen med psykisk problematik finns i förläsningssalen, och att det kan finnas studenter som hamnar i ohållbara situationer just för att de har en problematik. Då kan man ju tänka sig att ett bra sätt att bryta stigmatiseringen helt enkelt är att studenten väljer öppenheten, väljer att räcka upp handen och inför hela klassen säga att det är bullshit med en sån inställning som utgår från att ingen i salen har såna problem, för hen har ju det.

Det skulle kunna vara effektfullt, både de andra studenterna och läraren skulle kunna få sig en tankeställare, för ingen hade ju kunnat tro att hen var sån. Man såg ju inte det på hen, de anade ju inte. Osv. Kanske skulle det öppna för en ny syn på människor med den sortens problematik, kunna förändra.

Men vilket är priset för den som är öppen? Och bryts verkligen stigmatiseringen? I ett sammanhang där man så tydligt delat in världen i vi och dom, och inte har med i tankarna att det kan finnas nån med problem i salen, där man pratar om "såna" som har problem, och gör övningar som utgår från att ingen där har det. Sitter inte stigmatiseringen djupare än att den kan luckras upp om man ifrågasätter den?

Är inte risken att den som väljer öppenhet är den som får bära på att "vara en sån" resten av utbildningen? Den som i detta indelande av vi och dom egentligen mest räknas som en av dom, även om hen ju klarar detta med utbildningen rätt bra ändå, faktiskt lika bra som alla andra. Är inte risken att ett sammanhang där en person kunde få vara som vem som helst, ha samma förväntningar på sig och inte någon fördomsfull bild att behöva förhålla sig till, faktiskt raseras, och att hen sen hela tiden aktivt måste orka förhålla sig till detta att bli sedd på, tolkad, bedömd på ett annat sätt?

Och även om jag tror mycket på att människor med psykiska problem också kan vara starka, kompetenta och klara saker, så kan de problem man har ta mycket kraft. Det kan vara en större ansträngning att klara en utbildning än det är för andra. Ska man då också orka detta, att ständigt behöva ta kampen, kämpa mot fördomar, stigmatisering, okunskap hos föreläsare och andra studenter?

Jag tycker det är orimligt. Jag tycker att var och en som orkar ta på sig den rollen och den kampen är en hjälte som gör något viktigt, jag tror att man kan förändra saker om många orkar ta såna kamper, att man lite i taget kan luckra upp och förändra det som så länge varit sjukt i vissa system. Verkligen. Jag beundrar öppenheten och kampen. Men jag tycker att det är orimligt att tänka att brytandet av stigmatisering ska gå till så, bygga på det, att det är det man ska utgå från, räkna med.

I detta exemplet är det kanske tydligare än i många andra sammanhang, för det ska finnas föreläsare där som har kunskap om psykisk ohälsa, det ska finnas studenter som är intresserade av att lära sig, det ska finnas goda förutsättningar om man faktiskt vill bryta stigmatiseringen. Förutsättningar som ligger någon annanstans än hos en viss student. Som inte bygger på att någon orkar göra sig utsatt, orkar kämpa, orkar bli gjord till en symbol.

Man kan jobba mot stigmatisering på andra sätt. Som jag föreslog i förra inlägget kan man tex ta in nån patient som inte är en del av studentgruppen, och låta hen ge handledning om vilken människosyn man förmedlar, och ta det ansvar man har, om man nu har den makt man har som lärare. Istället för att lämpa över det på enskilda individer som redan kanske har mycket att kämpa med.

På liknande sätt kan man jobba på andra håll där man förmedlar bilder av människor med psykiska problem. Media skulle kunna jobba så. Visst, det är fint när de ger utrymme för människor att vara öppna om sina problem, men om de parallellt med det konsekvent utmålar människor med problem som offer eller våldsverkare, bidrar man då till att minska stigmatiseringen? Kunde man inte göra på andra sätt för att det skulle bli mer effektivt?

Och politiker kan jobba rätt mycket på det. Jag hör om nya satsningar på att bryta stigmatiseringen av människor med psykisk ohälsa och jag blir bara så innerligt innerligt trött. För är det nåt som haft en kraftfull effekt på bilden av människor med problem, så är det ändringarna i sjukförsäkringen de senaste åren och de återkommande framställningarna av oss som arbetsovilliga, passiviserade och/eller bidragsberoende fuskare som lever på samhället. Visst, det är en annan bild än bilden av ett (passivt) offer eller av en våldsverkare. Men stigmatiserande är den. Jag har upplevt det som att synen på mig inom vården blivit mer stigmatiserande när fokus på att arbeta ha ökat.

Så.. man kunde ju jobba lite mer på det. Kolla på vilka negativa, stigmatiserande bilder man förmedlar, och ta ansvar för att försöka ändra på dem. En så massiv förändring som förra regeringen gjorde genom att måla upp oss som bidragsfuskare, är svår för en enskild människa att skapa, oavsett hur mycket öppenhet hen väljer. Hur mycket kamp hen orkar med.

Jag vet att det händer saker på området. Det avsätts trots allt pengar för att försöka bryta stigmatiseringen, den ökade öppenheten är nåt gott, och i psykiatrin jobbar man mer och mer med att försöka hitta former för att ta tillvara på den kunskap som patienter har. Jag tycker bara det finns en risk att man lägger för stort ansvar på enskilda individer, för stor vikt på öppenhet som kraften som ska bryta stigmatisering. Öppenhet innebär alltid risk för negativa effekter, speciellt när stigmatiseringen är så stor som den är. Och alla vill inte, orkar inte. Och det måste få vara ok, att inte orka den kampen. Man ska inte bli skuldbelagd om man inte väljer öppenhet, inte bli pålagd ansvar för att samhället är stigmatiserande. Man har nog negativa konsekvenser av stigmatiseringen ändå, utan att få ansvaret för den (och upphävandet av den) lagd på sig.

Och det finns andra saker man kan jobba med som kan ha större effekt än öppenheten. Vi får inte glömma dem, vi får inte göra så även med detta, ignorera var makten finns, och låta dem som har den slippa ta det ansvar det innebär, och istället lita på att öppenheten ska räcka.




(Du missade väl inte förra inlägget och chansen att få en bok helt gratis?)

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Snart blir det bok.

Snart är jag färdig med en bok. Ska beställa ett test-ex någon av de närmaste dagarna, och om inte alltför mycket behöver fixas till så kan den finnas på riktigt inom några veckor. Sådär så nån kan köpa den i en internetbokhandel och hålla den i sin hand och läsa den. Det är coolt tycker jag. Egentligen var det mest det jag ville säga faktiskt. Att det är coolt.

Fast jag ville också säga att jag tänkte ge bort några böcker som recensionsexemplar, till någon som har en blogg och har lust att recensera den där. Alltså det kan vara vilken blogg som helst (med hur få läsare som helst). 

Vet du redan nu att du är sugen på att få en kan du skriva ett mail till mig på regnlund (snabel-a) gmail (punkt) com. Skriv namn, adress och bloggadress. Lottar ut dem sen nån gång, om det är många som anmäler sig. Är det bara typ tre kan ni ju få var sin. Eftersom jag inte vet exakt när boken är färdig än återkommer jag med datum för lottning, och påminnelse om att man kan delta.

Skriver du på någon stor och/eller professionell blogg, eller i en tidning eller nåt, och har lust att recensera boken där, så är det bara att säga till så kan du få en bok helt utan att delta i utlottning. Maila mig namn och adress och vilket sammanhanget är bara, så ordnar det sig.

Den blir ganska fin alltså. Ja. Jag ville säga det bara. Nåt sånt, om att det är coolt och att den är fin. Att jag är ganska stolt. (Och kanske lite osäker på om nån annan än jag ska gilla den.)

Den här boken är till dig. Du som är liten och finns inuti. Du som är skadad, förvirrad, övergiven, eller som bara behöver något, någon. Som inte vill vara lika ensam mer.

Här finns tröst, stöd och oensamhet. Och en hel del försök att förklara sånt som är svårt att förstå, sånt som brukar trassla ihop sig till obegriplighet.

Boken vänder sig främst till människor med komplex PTSD eller dissociativa störningar, men delar av boken fungerar också för den som på ett annat sätt har ett inre barn som behöver tas om hand. Kanske kan boken även vara till hjälp för den som lever nära eller jobbar med människor som har små delar inuti. 

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Dom andra, dom som har problem och alltså inte är som vi är.

Tillbaka till det här med vi och dom. Igen. För det tar ju aldrig slut.

Med jämna mellanrum hör jag om någon som går en utbildning med syfte att jobba inom vården eller inom området för socialt arbete. Nån som sitter på en föreläsning som handlar om panikattacker och hur man kan handskas med dem, och så rätt vad det är får föreläsaren för sig att det är en bra idé att alla ska göra nån övning för att sätta kroppen i ett paniktillstånd, för att man i praktiken ska kunna se att det går att finnas i det och att det går över av sig själv sen.

Som om ingen i salen kan ha problem med panikångest, som om en sån övning inte kan dra upp saker som blir stora och ohanterbara för någon av eleverna, som om det är klart att det finns en skillnad. Ett vi och ett dom. De studerande och de panikdrabbande.

Eller någon som går en utbildning där eleverna gör kognitiva tester på varandra, för det är en arbetsuppgift de ska klara att göra senare, så då är det ju bra om de får träna på det. Bra tanke, men också den utgår från att det är helt okomplicerat, att det inte finns någon där som har kognitiva problem som kommer blottas för kurskamrater hen inte ville blotta dem för. Och det utgår från att ingen har så stora problem att ett sånt test är en prövning som är för stor för att orka klara, sådär i en undervisningssituation när man faktiskt inte är patient utan student, och där ens roll är helt annorlunda.

Jag har hört det om andra problem med. Hur det inte finns en beredskap för eller vetskap om att det kan finnas studenter i salen som har just de problemen man pratar om, diskuterar kring, lär ut saker om. Och hur det ibland kan bli sådär så att formen för undervisningen inte blir hanterbar för den som har just såna problem, men kanske oftare att beskrivningen av problemen och hur man ska hjälpa dem som har dem, är på ett sätt som kan vara jobbigt att höra. Eftersom det utgår från att ingen där har dem. Utgår från att det är de andra, ni vet, de som ingår i "dom" i "vi och dom"-indelningen. Ibland för att det är fördomsfulla och raljerande beskrivningar om hur "såna" är, men ibland bara det: att man beskriver det som om det handlade om någon annan.

Det kan ju vara så att man är både och. Det är så grundläggande att fatta det. Att det är möjligt att man tillhör både de drabbade och de hjälpande. Att dela in vården i vi och dom är alltid en illusion och kanske är jag naiv, men jag tänker ofta att man just på dessa utbildningar borde förstå det, borde veta, borde ha kunskap som säger hur många som lever med psykiska problem. Och det är så väldigt många som jobbar inom vården eller med socialt arbete, det är en så befängd idé att det inte skulle finnas människor där som lider av psykisk ohälsa. Eller kanske inte lider, inte hela tiden, för faktiskt kan man ha psykisk sjukdom, psykisk ohälsa, psykiska problem, utan att det är ett ständigt lidande, utan att det är ett oavbrutet pågående kaos. Det kan finnas bra perioder med hög funktion, det kan vara långa perioder. Och det kan vara att man har metoder för att hålla ihop sig när man är på jobbet eller studerar. Man kan fungera helt ok, trots allt. Man kan klara studier, ett jobb. Det kanske inte ens är något som märks för dem som finns runt om.

Borde vi inte veta det? Borde inte de som undervisar på utbildningar som handlar om just detta veta just det, borde inte det vara något centralt?

Och det är såklart inte bara utbildningarna, jag hör ibland om människor som jobbar i vården som lider mer av uppdelandet av världen i vi och dom, än de problem de har, som att problemet i arbetet kan vara att identifiera sig med båda sidor, och att strukturerna säger att man tillhör bara den ena. Som att det kan vara en större sak än den psykiska problematiken i sig. Att det ses som så självklart att ingen som arbetar inom området har den typen av problem, att det ses som så självklart att utgå från att det inte finns någon av "oss" som räknar sig minst lika mycket till "dom".

Var går egentligen gränsen? Om man har en föreläsning om klamydia, visst skulle man tänka sig att en del av dem man pratar för är, varit eller kan komma att bli drabbade? Om man pratar om astma, cancer, diabetes? Stress? Jo, nog skulle man tänka att det kan finnas människor där som är berörda. Genom att själva ha problemen, eller att ha någon nära.

Men var går gränsen? Vid ångest? Depression? Traumatisering? Psykos? Kognitiva funktionsnedsättningar? Autismspektrumstörningar? Personlighetsstörningar?

Det där är nog inte någon av oss, som har det? Det är bara dom, de andra andra, de som inte är som vi. Dem man kan hålla lite på avstånd, bör hålla lite på avstånd, för att kunna förhålla sig professionellt till?

Vad händer när man låter denna inställningen finnas, när man låter utbildningar genomsyras av denna sortens stigmatisering? Såklart blir det skitjobbigt för dem som har en problematik, är elever, klarar sina kurser, och måste utsättas för nåt sånt som blir ohanterbart. Men på sikt, och i större perspektiv, vad gör det med synen på människor med psykiska problem, synen man har inom vården och inom socialt arbete, om man konsekvent utgår från att det är "dom" som har problem? Om man inte har med i sin världsbild att det kan lika gärna kan vara den som sitter bredvid en på lunchrasten, i föreläsningssalen, eller den student som skriver bäst på tentorna? Vad är det för syn man har, vad tror man om människor med problem, att vi kan klara och inte klara? Det uppenbara är ju att synen säger att ingen med någon form av psykisk problematik kan få för sig att gå en utbildning som handlar om att jobba med människor, och klara det helt ok. Vad är det mer vi förväntas att inte klara? Vad är det mer för saker som passivt tillskrivs oss när man inte tänker sig att vi också kan vara kompetenta, smarta, välfungerande (åtminstone i perioder)? Vilka bilder av oss har ni med er in i mötet med oss patienter, och hur påverkar de vården?

Jag återkommer till det där, synen som handlar om att inte tro på uppdelningen. Synen som handlar om att det inte är så himla stor skillnad mellan oss. Vi är människor, och det kan vara mycket små saker som gör att det är jag som är patient och du som är behandlare. Det är en syn som jag önskar att man lärde ut på utbildningarna. Både uttalat och mellan raderna. Jag önskar att man slutade med det här att göra människor med problem till något annat, någon annan, någon som absolut inte kan tänkas finnas i föreläsningssalen. Jag tror det man lär ut på utbildningar spelar stor roll, även det man lär ut mellan raderna. Som sånt, att man inte förväntar sig att någon med en psykisk problematik kan vara kompetent nog att klara en utbildning. Det skulle man väl inte precis lägga in en power point som sa, och det är nog svårt att hitta något faktaunderlag för det. Men att hela tiden säga det mellan raderna? Det verkar vara ok?

Om ni inte orkar hitta ett eget svar på den retoriska frågan kan ni få ett serverat: Nej. Det är inte ok. Ni måste ta tag i det och jobba bort det. Ni måste medvetandegöra vilken människosyn ni förmedlar på utbildningarna, och vilken syn på dem som ska få hjälp ni har med er och lär ut. Är det svårt att få syn på sina egna värderingar kan man nog relativt lätt hitta någon som har eller haft psykiska problem som sitter med på föreläsningarna och sen ger konstruktiv kritik. En liten timanställning för att skapa en humanisering där man i årtionden sysslat med att avhumanisera. Det skulle det väl kunna vara värt? Kanske skulle det påverka rätt mycket bara att ta in en patient i salen, kanske skulle du inte göra samma övningar eller säga samma saker då? Är det för dyrt eller jobbigt att ge en patient en sån handledande timanställning kan du ju försöka med tankeexperimentet att placera en hypotetisk patient i en av de tomma föreläsningsstolarna, och anpassa vad du säger utifrån det. Finns det saker du inte skulle säga, göra? Då borde du inte säga eller göra de sakerna. Den hypotetiska patienten kan finnas i vilken som helst av studenterna. Du kan inte veta det. Så du kan lika gärna räkna med att hen finns där. Hen som har just de problem du pratar om. Om du räknar med det kanske du förmedlar något vettigare mellan raderna, och dessutom riskerar du inte att göra dina studenter illa.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Ligger problemet hos personen eller systemet? Och om det är hos personen, varför är det då så sällan hos behandlaren och så ofta hos patienten? (Inte kan det väl handla om makt igen?)

Ibland är jag så innerligt trött på allt. En grupp patienter i psykiatrin som en del väljer att lyfta i debatten så ofta de bara kan, som de vill sätta ljus på, uppmärksamma, problematisera, är den grupp som handlar om unga människor som bara inte vet att det kan göra ont att leva.

Ni vet, såna som söker sig till psykakuten om pojk- eller flickvännen gjort slut.

Snart tycker jag det är en schablonbild som är gränsar till karikatyr, på samma sätt som borderlinetjejer blivit det. Effektivt är det, om man vill debattera och skapa poänger. Men hur tröttsamt är det egentligen? Väldigt, om du frågar mig.

Jag vet att det är ett samhälleligt problem att allt fler har en illusion av att all smärta är sjuk. Att det är så, att denna tid har en orimlig syn på vad det är att vara människa, det är sant. Vi borde bli bättre på att låta det smärtsamma, trasiga och sårbara få vara något normalt för ett liv. Vi borde bli bättre på att hjälpa varandra att få lov att vara mänskliga. Det är inte det jag opponerar mig mot.

Det är den här bilden. Av unga människor som inte vet vad det är att leva, och som med sin vilja, kraft och saker de läst på internet kan tränga bort dem som är verkligt behövande från platser i psykiatrin. Och att det är ett stort problem.

Det kanske är ett stort problem, jag vet faktiskt inte.

Men om det är det, vem är det som låtit det bli det? Om de kan tränga sig in och roffa åt sig vårdplatser, då måste det vara någon som låter dem? Det måste finnas en brist i systemet, som gör att systemet inte är byggt på ett sätt så det är de som är i verkligt behov av vård som får vården. Det kanske saknas något fungerande sätt att sålla? Att bedöma? Att det finns människor med stor tro på sin rätt till både det ena och det andra, och tillgång till information på internet, det får man nog ha med i beräkningen nuförtiden, när människor har internet med sig vart de går. Att ha ett system som inte klarar att bemöta det låter som ett rätt dåligt system, tycker jag. Framförallt om det faktiskt är så, att de kan tränga bort andra från vårdplatser.

Igen. Jag vet inte om det är så, men det är det karikatyrbilden säger oss. Att dessa unga människor finns, att de inte vet något om livet, att de är egocentrerade, viljestarka och roffar åt sig vård som egentligen var för någon annan.

Men när bilden målas upp sätts fokus sällan på systemet, utan på dessa människorna. De som söker vård så fort livet gör ont. De problematiseras, man teoretiserar och pendlar mellan att prata om hur man ska hjälpa dem, och att vara hånfull i hur man formulerar sig. För de behöver ju inte hjälp, det ligger till grund för karikatyren, att de inte behöver det, bara tror det. Ibland är man inne på hur psykiatrin ska kunna uppfostra dem till att fatta att livet kan göra ont.

Jag tycker inte det är psykiatrins ansvar att vårda människor som inte är i behov av vård, inte uppfostra dem heller, och om de nu behöver stöd för att klara att leva med att livet ibland är smärtsamt, kanske man skulle ta en större diskussion som rör det samhälleliga problemet, och ta itu med problemet att de inte riktigt hör hemma nånstans, och inte riktigt klarar sig utan någon att vända sig till. Ett samhällsproblem, ett systemfel, en hemlöshet för dessa människor som är helt ärliga i sitt lidande, även om de inte har en psykiatrisk problematik.

Vem är det som släpper in dem i psykiatrins system? Vem låter dem ta fokus från frågor som borde vara psykiatrins område? Jag tror att det är de där läkarna som återkommer till dem och vilket problem de är. De som lyfter fram karikatyren. Som gillar den, har den i bakfickan.

Men det är aldrig där man hamnar när man problematiserar på området. Aldrig att problemets fokus ses som att det ligger hos läkare med karikatyrer som debattmetod. Eller knappt ens hos systemet. Man lägger det hos de hjälpsökande. Jag antar att det är lättast så. Det är ju så man brukar göra. Ösa över allt ansvar för alla brister på dem som är längst ner i hierarkin och inte har möjlighet att lämna tillbaka det skräp som hamnat hos dem.

Det gör mig trött. Alla strukturer som finns i dessa diskussioner om dessa människor som inte vet att livet gör ont att leva gör mig så trött.

Och ibland vet jag inte ens om de finns. De människorna som sägs tränga bort de riktigt behövande. Kanske är det bara såna som mig de pratar om. Såna som inte passar in i sjukdomsmodellen, som har en annan sorts problem. Eller att man använder karikatyren för att försöka slippa från vårdansvaret för självskadeproblematik. Eller nä. Jag tror nog ändå att de finns. Ibland. Men kanske inte att de är det största problem psykiatrin har. Och om de är det, då tror jag inte det är deras fel, deras ansvar. Ansvaret för hur systemet fungerar måste ligga hos dem som är ansvariga för systemet. Inte hos dem som söker hjälp i det, oavsett om det är rättfärdigt eller orättfärdigt hjälpsökande.

Och den där idiotin som finns inbyggd i beskrivningar som att det är såna som söker hjälp om en partner gjort slut. Det går inte att resonera så, bedöma reaktionerna utifrån en händelse. Det är normalt att det gör ont om man blir lämnad av en partner. Men reaktionerna behöver inte tvunget vara normala. Det går väl alldeles utmärkt att hamna i tex en psykos, en manisk reaktion, eller att gamla trauman dras upp (speciellt om man har anknytningstrauman i bagaget) som följd av en helt normal separation? Att händelsen är helt normal säger faktiskt ingenting alls om reaktionen. Alla blir vi väl lämnade ibland. Just därför är det ett värdelöst sätt att måla upp problemet. För inte bara normalfungerande människor med normalsvåra existentiella och känslomässiga smärtreaktioner blir lämnade. Även andra blir det. Även såna som sugs in i missbruk, katastrofer, självmordsbenägenhet, totalt mörker.

Karikatyren är en karikatyr. Jag förstår inte hur någon alls med lång utbildning och en allvarlig ambition om att vilja förbättra vården kan lyfta fram den. Finns det inte utrymme för nyanser är det faktiskt bättre att vara tyst än att säga vilket skräp som helst. Och jobbar man i vården tycker jag man ska vara ytterst försiktig med att använda sin makt för att lämpa över brister i systemet på människor som söker hjälp.

Det är det normala att göra så. Jag vet. Jag blir så trött. Vi måste sluta med det. Alla. Vi måste sluta.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

158 tips till psykiatrin.

Eftersom jag tidigare nämnt att det samlats in tips till psykiatrin (som motreaktion till en lista med 158 glada saker, som en patient fått), kan jag ju också länka till den färdiga listan, som alltså finns nu:

158 tips till psykiatrin.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Är du inte sjuk har du väl inget här att göra?

I ett tidigare inlägg skrev jag om det problematiska i att se (all) psykisk problematik som sjukdom. Ett följdproblem av den synen är när de som ska göra bedömningar är fyrkantiga i sjukdomstänkandet. För om man inte passar in i sjukdomsmodellen passar man inte heller in i psykiatrin. Jag har fortfarande inte kommit över chocken när en läkare förklarade för mig att psykiatrins uppgift var att behandla psykiska sjukdomar, och att det alltså betydde vissa speciella sjukdomstillstånd som förbättrades av medicinering, och lätt gick att följa upp. Det var rätt tydligt att hon inte tyckte att jag hörde hemma i psykiatrin alls. För medicin har inte särskilt bra effekt på mig, och i den medicinska modellen för sjukdom passar inte mina symptom och mitt mående.

Hon var väl extrem, dels i hur hårt hon drog det, och dels i att hon sa det så tydligt till mig. Men helt ensam om synen är hon inte, jag har träffat fler, och det skulle förvåna mig väldigt om det inte finns fler med fokus på sjukdom (och medicinering) på annat håll.

Jag vet inte om det finns någon officiell definition av vad psykiatrins ansvar faktiskt är. Vem det är de ska vårda. Kanske att det finns. Men kanske att den i så fall inte riktigt nått hela vägen fram, för de som jobbar där förmedlar väldigt olika syn på vad psykiatrins ansvar är.

Jag vet att jag återkommer till det där att jämföra psykiatrin med somatisk vård, och på många sätt är det inte en solklar jämförelse. Men just förespråkarna av den medicinska modellen verkar ju gilla att göra sig till en av många medicinska inriktningar, så just när det är det jag är inne på så är det väl relevant.

Det som är konstigt är då att somatisk vård inte har den där uppdelningen, inte kan få för sig att det bara är sjuka som ska behandlas. Inte skulle man skicka hem en skadad för att en skada inte är en sjukdom? Såklart att sjuka människor ska få vård. Har man en cancertumör i magen så ska man behandlas på alla sätt som kan hjälpa. Men inte sätter man det i motsättning till frågan om den som fått en kniv i magen ska få vård?

Och om man ska översätta psykiatrins mest fyrkantiga medicinska förespråkare så vet jag inte ens om alla sjukdomar skulle räknas som sjukdomar i somatiken. Såna man kan få av yttre faktorer, tex om man utvecklar några problem för att man bott i ett hus med mögel? Nja.. är det inte ett socialt problem snarare än en sjukdom? Mögliga hus är ju inte vårdens uppgift, så då kan inte effekterna i människokroppar vara det?

Låter konstigt när jag skriver det, men i psykiatrin verkar det vara lite mer fritt hur man ska tolka vad som är psykiatriska problem, och om man nu tolkar det som att det ska vara sjukdom, då är det fortfarande rätt fritt hur man definierar vad som är sjukdom.

Det blir så konstigt. Och surrealistiskt. Och jag återkommer ofta till den där tanken att herregud, inte hade man tänkt så om det var somatiskt. För somatiska problem tas överlag på mycket större allvar än psykiska, somatisk vård skulle inte få för sig att dela in vårdbehov så att bara de med problem som uppfyller exakt rätt kriterier för att klassas som sjukdom inom den teoribildning aktuell läkare sympatiserar med, ska ha rätt till vård. Man skickar inte hem någon som blöder för att hen fått en kniv i magen, och för att man inte vill ha ansvar om hen dör av det (då kan man ju inte ha kvar hen på sjukhuset). Man skuldbelägger inte istället för att vårda den som fått astma, även om det är för att den bott i ett hus med mögel.

Men i psykiatrin kan det vara ok. Att tycka att de som snarare är skadade än sjuka, de som fått problem pga saker de utsatts för, inte har nån rätt till vård, inte ska ha vård. Att de bara ska skärpa sig. Eller kanske gå till vårdcentralen.

Jag vet att en del psykiska problem ska behandlas på vårdcentralen som uppdelningen är nu. Men vi som är tyngre än så i våra symptombilder? Vi som är eller varit hopplösa krisfall som ingen vill ta ansvar för, och blir klassade som det just för att vi inte passar in i sjukdomsmodellen. Vi som inte blir bättre av mediciner eller inte passar så bra in i diagnossystemet. Vart ska vi söka oss? Var är det tänkt att vi ska få vård? Om den psykiatriska vården ska paxas för de sjuka, vems ansvar är det då att vårda de skadade?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.