Vänd dig absolut inte om! Det finns inget av betydelse där, men vänd dig inte om!

Det här med att fokusera på nuet. Jag tror det är bra i många fall. Kanske i de flesta fall. Visst, jag tillhör dem som tror att världen faktiskt skulle vara en bättre plats om människor lärde känna sig själva och läkte sina sår istället för att hålla på att spela ut dem på andra. Men i stort tror jag inte att det är psykiatrins uppgift. Vi bär alla på sår, och att möta sig själv är ett stort och krävande jobb. Det är inte nödvändigt för att må bättre, inte alltid.

Ofta kan det vara bra, att helt ägna sig åt nuet. Förbättra livskvaliteten. Få hjälp att hitta verktyg för att handskas med symptom. Göra förändringar för att få ett bättre liv i praktiken. Hitta acceptans i att saker är som de är. Sånt. Det kan räcka för att må bättre. Man behöver ju inte jobba ihjäl sig, räcker det att fokusera på nuet finns det ingen anledning att kräva av psykiatrin att finnas till hands med djupare bearbetning eller terapi. De som vill gå i terapi för att utvecklas eller lära känna sig själva bättre får gärna göra det, men det finns privata terapeuter som kan stå för det.

Det som blir problematiskt inom psykiatrin är två saker. Dels framställs det här med att fokusera på nuet och inte alls dra i gamla saker som en självklarhet av många behandlare, det är inte ens något att diskutera. Jag skulle uppskatta om man tog in att patienter också är människor, och därmed går att prata med. Får man en patient som vill prata om gamla saker, och man som behandlare inte tycker att det verkar nödvändigt, kan man ju sätta sig ner och försöka förklara varför det är en bättre idé att fokusera på nuet, varför man inte bedömer att dra i saker på ett djupare sätt är nödvändigt. Det kommer bli mycket bättre om man gör så. Patienten kommer hitta en annan motivation om den verkligen tror på att den behandling man får är en vettig och bra behandling utifrån de problem man har. Och man kan rätt lätt få bort känslan av att det är ett svek, att patienten inte får det den önskade sig och inte ens blev hörd i sina tankar om vad som skulle behövas. Jag tror på att komma överens. Och som behandlare har man för det mesta mer kunskap och kan se saker från andra perspektiv. Det är en bra idé att tillsammans prata om behandlingen.

Det andra som blir problematiskt är det här med människor med störningar pga trauman. Problemet i det är att tanken om att fokusera på nuet utgår från att dåtiden befinner sig i dåtiden. Har man PTSD eller någon mer komplex traumastörning är det inte riktigt fallet. De saker man varit med om kommer tillbaka och är närvarande i nuet, bla genom invaderande minnen (eller flashbacks). Upplevelsen handlar om att det känns som om det händer nu. Och allt i människans försvarssystem utgår från det, att det är som om det händer nu.

Tiden är inte organiserad på det sätt som den normalt är, det är ett av problemen med traumatiseringar. Att man till viss del finns kvar i det som hände, att man befinner sig i nuet, men att man också befinner sig mitt i det som hände. Jag har försökt göra tydligt för mig själv hur det blivit för mig. Och har tänkt att i normala fall är ett liv liksom organiserat utifrån en tidslinje. Den börjar när man föds, och så sträcker den sig fram till nuet, och däremellan har det hänt saker, och de kan då placeras på olika ställen på tidslinjen. Det finns saker som varit särskilt jobbiga eller särskilt positiva, eller satt spår på andra sätt, och då finns de oftare närmare en känslomässigt, men skulle man organisera det tidsmässigt skulle man ändå kunna placera in det på tidslinjen. Man kan vara närvarande i det i nuet, men det är inte som att man tror att det är nu det händer.

För min del blev det som att tidslinjen revs sönder i små bitar, och sen fanns alla bitarna staplade där nu-punkten på tidslinjen varit, om min tidslinje varit hel och normalt organiserad. Det var som att allt som hänt fanns i nuet. Huller om buller. Osorterat. Jag kunde veta intellektuellt när olika saker hänt, och hur många år sen det var. Men känslomässigt var det som att allt var nu.

Att fokusera helt på nutiden, när det inte finns en normal uppdelning av nutid och dåtid blir problematiskt. Just för att det inte finns den uppdelningen. Det blir som att man inte får låtsas om 90% av det som finns i nuet, för att en nutidsinriktad behandlare definierar det som dåtid, trots att upplevelsen inte är så. Att bry sig om de 90% som inte definieras som nutid framställs som skadligt. "Att hålla på att gräva ner sig i sånt som varit mår ingen bra av".

Det konstigaste är ändå när det dessutom framställs som helt onödigt att bry sig om sånt som hänt förut. Det blir konstigt att något kan vara livsviktigt att undvika för att inte förvärra skadan, och samtidigt helt onödigt att bry sig om. Det går inte riktigt ihop. Och upplevelsen är inte att det är onödigt, upplevelsen är att det är akut livsviktigt, och dessvärre också helt livsfarligt. När och i vilken form det funkar med exponering är något som bör avvägas noga, helst tillsammans med patienten. Men att helt välja bort det för patienters räkning? Jag tror inte det är bra.

Vad gäller problem som handlar om trauma tror jag att man kan använda nutidsfokuseringen på ett givande sätt, om man är medveten om att det inte är tillräckligt. Jag tror också det är nödvändigt att få en chans att vända sig om och möta det som jagar en. Och att det är en uppgift som tillhör psykiatrin, att erbjuda den sortens behandlingar, hjälpa traumatiserade människor att bearbeta. För det går. Och det är först så det kan sluta jaga en. När man möter det och hittar sätt att få saker som hänt i dåtiden att lägga sig på plats. I dåtiden.



(Detta är en repris av ett inlägg som publicerats tidigare.)

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Grunden för allt. (Orden ni använder om mig: infantil).

Om du inte möter mig där jag är, hur ska du kunna hjälpa mig då?

Om jag bär på svåra upplevelser, och känslor som känns ohanterbara, hur ska jag kunna tro på att det går att bära på upplevelserna, går att handskas med känslorna, om det du gör är skjuter det ifrån dig, värjer dig, håller det på så stort avstånd som möjligt?

Jag vet att psykiatri handlar om så mycket mer än det som är läkande i ett möte mellan två människor. Det som handlar om att dela, om att bli sedd, speglad, bekräftad. Men borde det inte alltid handla om också det? Borde inte allting börja där?

Vi är många som vårdas inom psykiatrin som bär på djupa sår. Sår som handlar om att andra gjort oss illa. Och som fördjupats av att ingen funnits där och tryggat oss, hjälpt oss att läka. Jag vet att det ofta betraktas som infantilt inom psykiatrin att önska sig grundläggande mänskliga saker. Trygghet. Bekräftelse. Uppmärksamhet. Kontakt. Jag vet, men jag förstår det inte.

När du är rädd, när du är ledsen, när allt är kaos och ohanterbart, när du bryter ihop, hur vill du då bli bemött? Vill du bli förvandlad till ett objekt, som ska bedömas, handskas med, behandlas (som människor värjer sig från att komma för nära)? Vill du bli fråntagen att förväntas veta något om hur du mår och varför, skulle du vilja att ingen lyssnade på det som höll på att spränga dig inifrån, hur många gånger du än försökte nå fram? Skulle du vilja ha förslag på snabba lösningar som utgick från en schablonbild av vem du var (som inte stämde)?

Jag tror du svarar nej. Jag tror de flesta vill bli sedda, få hjälp att bli trygga. Tror de flesta vill bli lyssnade på. Jag vill också det. Jag är också en människa. Jag upphör aldrig att vara det, inte när jag går in genom dörren till en psykiatrisk mottagning eller avdelning. Inte när jag mår som sämst. Jag kanske inte alltid blir bemött som en människa. Men jag är alltid det.

Det är inte sjukt att vilja bli sedd, att vilja bli lyssnad på. Det är inte sjukt att söka trygghet när ens värld stormar eller rasar. Det är mänskligt. Och jag skulle vilja kalla det friskt. Jag önskar att det möttes som en styrka, som en tillgång när en patient klarar av att våga behöva, våga söka hjälp, våga prata, önskar att finnas i någons ögon. Jag önskar att det fanns som ett självklart erbjudande i alla kontakter med psykiatrin, och jag önskar att det uppmuntrades och förstärktes. Alltid.

Jag önskar verkligen att vi lät bli att sjukdomsförklara det friska, det mänskliga, det kontaktsökande. Att vi vågade välja mötet. Vågade vara hos varandra, även hos dem som mår sämst. Som en början. Sen behövs det mer och annat. Men jag önskar att det alltid fick finnas där.



(Detta är en repris av ett inlägg som publicerats tidigare.)

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Orden ni använder. Självmordshot.

Så pratar de om psykiatriambulansen i Studio Ett och om hur bra det är, hur man minskar stigmatiseringen om det kommer en ambulans istället för en polisbil, för att bli hämtad av polisen kan vara utpekande och de säger bra saker och jag lagar min mat och det är inte så laddat att lyssna på ändå, jag tror att det är ett bra initiativ, jag tänker på det, att det är bra.

Och sen ska de berätta om nåt fall, någon de hjälpt, och så börjar de prata om en kvinna som hotat att ta sitt liv. Och jag kan inte klara det, jag blir skakig och osammanhängande och reagerar så väldigt våldsamt på att de säger hot, som att det är helt normalt att formulera det så, att se det som ett hot, att de tycker det, dessa goda människor som jobbar med att inte vilja stigmatisera och journalisterna som är i ett seriöst och bra program. Jag slutar höra vad de säger, hör bara att de pratar om hot. Det ordet skär genom allt.

Jag kan inte höra det andra, för jag vet. Att den som hotar måste man motarbeta, för så får man inte hålla på. Den som hotar kan man inte ge hjälp, för man får inte hota vårdpersonal. Vet hur de kan stänga alla dörrar och tysta alla rop på hjälp, hur de kan skuldbelägga och göra det helt omöjligt. För man blir instängd i sina tankar, med sina planer, instängd med att bara vilja dö och det är förbjudet att säga det för då hotar man och då ska man motarbetas, och kanske att man manipulerar också, för det vet väl alla, att såna utspel ska man inte lyssna på. Och rätt vad det är är all logik i världen vänd upp och ner och inget man behöver kan man få och om man behöver slippa något är det det som händer, för det är så viktigt att motarbeta, det är det centrala, och mitt liv slutar betyda något, jag slutar tro att det kan betyda något för någon, eftersom de som skulle hjälpa mig att stärka den tron bara trampar på den.

Det är längesen, och det är ingen risk att jag dör nu. Det är inte så. Jag bara klarar inte det. Jag reagerar så väldigt våldsamt på det att slentrianmässigt kalla hjälpsökande vid självmordstankar/planer/risk för hot. Det är så viktigt med ord. Hur man använder dem. Vilka man väljer. Det är inte bara något ytligt, det är stor skillnad på att hota och på att vara hjälpsökande, och dessa människorna gav säkert bra vård, de missade nog bara hur dåligt ord de använde, jag tror det. Men rätt vad det är så är orden fyllda av innehåll och spelar roll. Rätt vad det är blir hotet det centrala, fast det är absurt.

Det är inget hot, att söka vård när man behöver vård. Det är rätt. Det är vården som är sjuk. Som kan prata så fint om att inte stigmatisera och att det inte ska vara värre att vara psykiskt sjuk än somatiskt, och sen går direkt på att prata om hot. Inte skulle de nånsin formulera det så om det var nån som riskerade att dö av hjärtattack, en kniv i magen, en hjärnblödning, andnöd, vad som helst för anledningar man kan ha till att hämta någon somatiskt sjuk eller skadad med ambulans. Det är inte hot. Man skulle aldrig tänka så, aldrig säga så. Jag förstår inte hur de inte kan höra vad de gör. Men det är väl för att det blir så uppenbart för mig, för att jag blir så skakig och slutar fungera bara de säger så. Hot. Bara för att jag vet hur det kan bli, vad det ordet kan leda till. Hur nära det var att jag dog, när de förbjöd mig att söka hjälp, kallade det för att hota.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Vem är det som ska våga söka vård? Vems liv är viktiga att rädda?

Läkarna i artikeln jag skrev om i förra inlägget efterlyser också att man ska ge en mer nyanserad bild av psykiatrin. De är inte ensamma om det. Företrädare för psykiatrin verkar ofta tycka att det viktigaste att säga är att det mesta fungerar bra, och att de flesta får hjälp som de är nöjda med. Att man inte får glömma det.

Jag tror att man menar väl, men att man går vilse. Jag tror att man vet hur viktigt det är att människor söker vård när de mår dåligt psykiskt, att det kan handla om liv eller död. Jag tror man vet att det fortfarande finns stigma kring psykiska problem och därför kan vara svårare att söka hjälp, och att man blir rädd att människor ska bli skrämda om det målas upp bilder av katastrofer på avdelningarna. Att det ska bli ännu svårare att våga söka sig till psykiatrin då.

Problemet är att man inte släpper in att människor blir skadade av vården i bilden av psykiatrin. Och att det då blir en falsk bild, som inte är helt förankrad i verkligheten.

Problemet är också att man gör detta på bekostnad av dem som skadats. De får inte synas, för då förstör de bilden av psykiatrin, och gör att människor kanske inte vågar söka hjälp, och kanske dör av det. Osynliggörandet av människor som skadats i psykiatrin blir då något centralt. De idealiserade bilderna där delar av verkligheten inte ryms, är de man klamrar sig fast vid, det är så man tror att man skapar förtroende för vården.

Förtroende är viktigt, men kan man verkligen skapa ett riktigt förtroende om det är på bekostnad av vissa patienter? Om det bygger på osynliggörande och att inte låtsas om att vissa finns, eller att man kan bli skadad?

Det viktigaste borde vara att man ser allvarligt på att människor skadas, och att man vill göra vad man kan för att hjälpa dem att läka de skador som vården skapat. Att inte hänvisa till att man kan anmäla, för visst, man kan anmäla till patientnämnden eller IVO, men det fungerar inte som ersättning för den vård man som traumatiserad kan behöva, och det gör det inte heller lättare att söka hjälp på stället där man skadades.

Att klamra sig fast vid idealiserade bilder av psykiatrin istället för att ta de utsattas parti förmedlar inte att man bryr sig om varje människa, eller att det spelar roll om de far illa. Jag tycker det borde vara en rimlig lägsta nivå om man vill skapa förtroende: att man som företrädare för vården först och främst är tydlig med att alla människor som vårdas eller behöver vård spelar roll.

Som det är nu sållar man bort en del patienter, tror att man kan skapa förtroende genom att osynliggöra dem. Förutom att det är fult så sållar man bort dem också på andra sätt. Man struntar i att det blir svårt för dem att söka vård. Man struntar i att vård även för oss kan vara livsviktig. Man ignorerar att också vårt lidande spelar roll.

Jag tror det är dags att släppa de idealiserade bilderna av psykiatrin, och tron att förtroende bygger på att de får stå orörda. Att det är dags att släppa in verkligheten, så något nytt kan få börja. Där det är viktigt att alla behövande vågar söka vård, och där man kanske faktiskt är lite extra mån om att hjälpa dem som blivit skadade i vården.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

"Att bemöta dessa patienter med något annat än ödmjukhet och respekt är oss främmande."

Det får bli två inlägg idag. För att jag behöver formulera några fler tankar utifrån det uppmärksammade i Malmö-Lund-psykiatrin, och sen behöver jag släppa taget om det. Tänka på annat.

Tio läkare har gått samman och skrivit en debattartikel. Mest vill de nog säga att de minsann inte godkänner några bältningar i efterhand, och att de är bra människor som utför bra vård. Men jag reagerar på en del saker. De skriver bland annat:

"Sjukdomsbilden ser olika ut men gemensamt för samtliga är att de är utsatta och sårbara och att bemöta dessa patienter med något annat än ödmjukhet och respekt är oss främmande."

Och att de ser det som "en självklarhet att varje patient behandlas professionellt av alla personalkategorier, vilket innebär att de bemöts med respekt, tålamod och empati."

Jag blir rädd. För att de är tio läkare och för att ingen av dem verkar inse skillnaden mellan ideal och verklighet. Det är klart att idealet ska vara att alla patienter alltid i alla situationer och av alla behandlare ska bemötas med respekt, tålamod och empati. Att ha ett annat ideal än det vore fruktansvärt. Men det är ett ideal. Det är inte en bild av verkligheten.

I verkligheten är behandlare människor. De får ibland för mycket att göra, eller så är de trötta, de kan bli provocerade av någons beteende, eller av sin egen oförmåga att förstå vad som händer, eller så kan något annat hända som gör att man misslyckas i sin ambition, inte kan leva upp till sitt eget ideal. Och det måste få vara ok, för det måste vara ok att behandlare är människor och inte perfekta. Det är så verkligheten ser ut. Det handlar om människor.

Patienter blir skadade i psykiatrin. Det är fakta att det är så. Läste ni inte Thérèse Erikssons text om PTSD som beror på psykiatrisk vård förut, så tycker jag ni ska göra det nu. PTSD betyder att man fått en skada, ett psykiskt trauma. (Man kan få andra reaktioner på att bli skadad psykiskt också.) Det finns väldigt många potentiellt traumatiserande händelser i slutenvården, och även om all vård utförs helt korrekt och enligt alla etiska riktlinjer så blir människor skadade. Ibland finns det omständigheter som ökar riskerna för skador, Sydsvenskans texter om psykiatrin radar upp såna omständigheter. Men även utan dem skadas människor. Inte för att behandlare är onda eller vill göra illa, utan för att det blir så. För att slutenvård är en mycket speciell situation med en mycket speciell utsatthet.

Jag blir så rädd när en hel grupp av läkare går ihop och skriver att det "är oss främmande" att någon bemöts med något annat än respekt och ödmjukhet. Var är kunskapen om verkligheten, och framförallt kunskapen om att patienter skadas? Var finns det som visar att man har kunskap om och förberedelse för att ta hand om skadade patienter, hjälpa dem att läka? Det låter i mina öron som om också det är något främmande för dem, att det är självklart för dem att det inte existerar.

Jag har upplevelser av att inte bli bra bemött. Mina upplevelser handlar inte om så hemska saker om man jämför med många andras, men de har varit illa nog för att skada. Illa nog för att skapa sår.

De såren och skadorna har jag med mig in i varje möte med psykiatrin, speciellt med läkare. De senaste åren har jag helt enkelt sagt det, att jag är rädd för att jag tidigare inte blivit så bra behandlad. För att jag vill vara öppen med det, och ge den läkare som är ny för mig en ärlig chans att förstå vad som händer i situationen.

Vad jag får för reaktioner när jag säger det? För det mesta går det att sammanfatta med att läkarna har uppfattningen att bemötande "med något annat än ödmjukhet och respekt är oss främmande." Och inte bara mötet där och då, där just vi möts, utan det är "en självklarhet att varje patient behandlas professionellt av alla personalkategorier", och att så alltid skett.

Hur det blir i praktiken? Jag säger att jag är rädd för att jag inte blivit så bra behandlad tidigare. Läkaren verkar helt oförstående till detta, brukar inte kommentera det. Visar jag sen några tecken på att vara rädd, så söks en annan orsak. När jag inte ville vara ensam med en ny läkare och hade med mig en vän som jag inte ville skulle lämna rummet, och när jag försökte förklara varför, så "hade jag nära till paranoida försvar", som det så fint stod i mitt läkarintyg sen. Och om jag på olika sätt skyddar mig genom att inte visa full tillit och öppenhjärtigt berätta om vad som helst med känslomässig förankring (hur nu det kan anses vara normalt med en helt ny person), så sjukdomsförklaras också det, beror på något i mig, i min sjukdomsbild.

Några få har varit undantag. Andra yrkesgrupper har varit bättre på det, men nästan alla läkare verkar så väldigt övertygade om att det är "en självklarhet att varje patient behandlas professionellt av alla personalkategorier, vilket innebär att de bemöts med respekt, tålamod och empati" och att det då inte kan uppstå skador eller orsak till rädsla som någon kan ha med sig in i mötet med dem.

Tio läkare. Alla under utbildning för att bli specialister i psykiatri. Det är framtiden som finns där, hos dem, det är de som utbildas nu. Det är så det ser ut. För mig ger det en mycket mörk bild av framtidens psykiatri. Hur ska de kunna reagera när de själva eller andra inte lever upp till idealet, när de inte vet skillnaden mellan ideal och verklighet? Och vem ska ha kunskap om skador patienter får i vården om inte de har det?

Kanske är det inte deras eget fel, jag antar att det är någon som lärt dem det, utbildat dem i att alla behandlare i alla lägen gör rätt. Men vem har glömt att lära ut skillnaden mellan ideal och verklighet? Vem har glömt att lära ut att man måste reflektera och vara medveten om sig själv och andra, och helst försöka se verkligheten ur patienternas perspektiv ibland? Att det måste vara en av grunderna om man vill skapa en bra vård, att det faktiskt kan vara viktigare än att alla utan undantag lyckas leva upp till idealet. Speciellt eftersom det är en utopi att alla ska göra det.

Jag önskar att det var något som inte gick att glömma att lära ut, att det var något som genomsyrade hela läkarutbildningen, speciellt specialistutbildningen. Men jag antar att också det är en utopi.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Och när ni reder upp de här katastroferna så kommer ni ihåg att patienterna också finns?

Jag skrev nyligen lite tankar utifrån att det uppmärksammats hur dåliga förhållanden det är i psykiatrin i Malmö (Snälla. Säg att det är katastrof när det är det.)

Det har kommit en fortsättning nu, med artikeln Personal erkänner: Så plågas patienterna som bla innehåller resultat från en arbetsmiljöanalys, som inte alls ger någon positiv bild, och både en som tidigare jobbat på kliniken och en patient berättar om sina erfarenheter.

Jag är glad att bilden av att det fungerar helt ok trots allt håller på att falla. Att fler berättar, och inte bara patienter. Jag tror bilden måste falla för att det ska kunna ske en förändring. Det räcker inte med att uppmärksamma enskilda individer som gjort fel och ställa dem till svars för just det. Det är så mycket djupare, och man måste nog se det. Och jag är så himla trött på att ansvariga alltid är så tydliga med att det är bra på de flesta ställen, på de flesta sätt, att de flesta patienter är nöjda. Det är fel sak att fokusera på just nu. När det brinner nånstans sysslar man inte med att titta på de andra husen och prata om att det för det mesta inte brinner.

Det är på allvar. Att det är dåligt. Och en bra arbetsmiljö är faktiskt grunden för att det ska kunna bli ok för nån inblandad alls.

"Vårdförbundet tror att det kan finnas en koppling mellan arbetsmiljön och antal självmord.
– En dålig arbetsmiljö kan ju leda till att patienter kommer till skada, säger Leena Keränen på Vårdförbundet."

Thérèse Eriksson har skrivit ett viktigt blogginlägg för några dagar sen, om PTSD orsakad av psykiatrisk vård.

Jag hoppas att man i utredandet av de dåliga förhållandena också kommer ihåg patienterna. Ok, det är en arbetsmiljöfråga som går ut över patienterna. Men det är ju också vårdmiljö. Det räcker ju inte att titta på arbetsmiljön, förbättra den. Patienter har redan skadats, man kan få PTSD av helt vanlig vård i psykiatrin, som utförs helt korrekt, och när arbetsmiljön är så kass så att tryggheten på avdelningar sjunker avsevärt, när det förekommer förtryck, övergrepp och elakheter måste riskerna öka.

Jag hoppas att man tittar på helheten. Vilka konsekvenserna blivit. Och då inte bara på ett område, tex att bra personal kan ha slutat för att de inte stod ut, och att det är svårt att rekrytera engagerad och empatisk personal. Utan också vilka konsekvenser det blivit för patienter. Hur ska man göra för att vi inte slentrianmässigt ska bli misstrodda eller sjukdomsförklarade om vi berättar om något övertramp som skett?

Och kanske lika viktigt men ännu mer bortglömt, osynliggjort: Hur många har skadats av de här förhållandena? Hur mycket? Vilken hjälp kan man erbjuda dem för att läka skadorna?

Nej, det duger inte att tänka att om nån inte klarar sig så kan de komma till psykakut, det duger verkligen inte. Man skulle kunna ta det här som ett gyllene tillfälle att börja ta PTSD (och andra reaktioner på trauman) som beror på vården på allvar, att uppmärksamma, undersöka, kartlägga, utforma behandlingar.

Jag antar att det inte är så stor chans att det händer. Men.. man kan ju hoppas i alla fall. Det är för illa som det är nu. Men det har Thérèse redan skrivit om, så jag behöver inte göra det. Läs hennes text. Den är viktig.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.