Jag upplever också det som att det ofta tas för givet att patienter går in i just den rollen, som om det var en naturlag eller självklarhet. Alltså inte bara att en patient befinner sig i en roll som just patient, vilket i sig är naturligt om man nu befinner sig i en vårdsituation, utan också att rollen som patient förväntas innehålla sånt som att inte ta eget ansvar, att underordna sig auktoriteterna, att bli ett passivt objekt som förväntar sig att andra ska lösa ens problem. Och om man ser poängen med att undvika att få människor att hamna i den rollen, när de befinner sig i vårdsituationer, så resoneras det ofta utifrån att utgångspunkten är att det är så patienter är, som att det skulle vara nåt självklart att det blir så, så fort man vårdas. Och när man jobbar för sånt som agentskap, delaktighet i vårdplanering, att patienten ska ta ansvar för sin vård och vara den som vet vad hen behöver, görs det ofta utifrån att hen inte "ska falla in i patientrollen".
Jag känner mig ytterst skeptisk till att det skulle vara självklart att man automatiskt blir och vill bli ett passivt objekt, så fort man är i behov av vård. Vissa människor har säkert en sån roll närmare till hands än andra, men vi är olika. Och det rimliga skulle vara att utgå från att olika patienter är olika människor och därför har olika lätt att falla in i en viss sorts beteende, eller en viss roll. Jag kan inte se att det här vara patient skulle innebära att alla olikheter skulle upphöra, och att alla som blir patienter per automatik skulle falla in i en roll som liknar "patientrollen". Kanske är det naturligt att hamna i en annan roll som hjälpsökande, behövande, lidande och maktlös inför sina problem, än en roll man har när man är kompetent på sitt jobb, fixar vardagslivet som förälder eller nåt annat. Men att denna sjuk-roll skulle se likadan ut för alla människor? Nej, jag köper inte det.
Istället tänker jag mig att det är psykiatrin som i stort sett bara har utrymme för en patientroll. Att det är i undantagsfall och under vissa specifika omständigheter man tillåter patienter att befinna sig i en annan roll medan hen är i behandling. Framförallt i slutenvården har det varit tydligt för mig (strukturerna blir ju tydligare där eftersom man vårdas hela tiden, på nåt vis lever i och lever med vården vad man än gör). Både i bedömningarna kring om man ska bli inlagd eller inte, och hur bemötandet varit på en avdelning, är det vanligt med samma mönster. Om man passar in i den patientroll som egentligen är den enda psykiatrin godkänner, så ska man vara lugn och gärna passiviserad, man ska underordna sig behandlarna och behandlingen, ha tillit till vem som helst som befinner sig i behandlarposition, och överlämna sig och sina problem åt dem, så de kan göra tolkningar, bedömningar, och komma fram till vad som behöver göras. Om man inte går in i en sån roll, är det rätt lätt att få problem. Min upplevelse är att det ofta drar igång härskartekniker, maktmissbruk och annat, med syfte att patienten ska foga sig och inta den "korrekta" rollen.
Vad är då tillåtet i denna roll? Att tro sig veta hur man fungerar och vad man behöver? Att tro sig ha rätt till och behov av känslor, även om man sörjer, är arg eller frustrerad? Att protestera om bedömningarna som görs inte stämmer överens med den bild man har av sig själv? Att värna om sin integritet och sin rätt att i så stor utsträckning som möjligt bibehålla sin rätt att bestämma kring saker som gäller en? Att tänka sig att behandlare är människor och att man därför på ett plan är jämlika, och att också behandlare kan göra fel? Att protestera om någon gör en illa, eller om någon går över ens gränser?
Nej. Inget av det finns det utrymme för i patientrollen. I den rollen finns det inte utrymme för att vara patient och att samtidigt vara en vuxen människa som känner sig själv och känner till sitt liv. I den patientroll psykiatrin har utrymme för får sällan några kunskaper, styrkor eller positiva egenskaper hos människan plats. Tvärtom bygger rollen på att man måste avkläda sig allt sånt och så passivt som möjligt underordna sig behandlarnas makt.
Att psykiatrin har starka strukturer där det bara finns utrymme för en enda patientroll, och motarbetar alla andra roller, och antingen försöker få människor att bete sig enligt denna roll, eller vägrar att ge dem hjälp om de inte gör det, är verkligen illa. Dessutom gör man det ännu värre genom att placera "patientrollen" som något som patienterna hade med sig när de kom in i systemet, och ser det som något patienter självklart har med sig.
Man har alltså ett system med utrymme för en enda patientroll, och sen lägger man ansvaret för att det är den rollen patienter har hos patienterna. Som om det inte räckte med det blundar man för att man ofta villkorat vård med att patienterna går in i denna roll, och så lägger man till en dimension av skuldbeläggande för att patienter beter sig enligt den patientroll som de av systemet formats till och ibland tvingats att ha.
Det finns såklart människor inom psykiatrin som ser igenom allt det där och som möter patienter på andra sätt, det jag försöker beskriva är något av strukturen. Och att ha behandlingsformer där man försöker "hindra att patienterna faller in i den vanliga patientrollen" är ju jättebra, eftersom det förmodligen behövs, framförallt om patientens problem inte kan lösas med mediciner. Samtidigt är det problematiskt för mig, eftersom det i den synen fortfarande är så att det är patienterna som bär ansvaret för patientrollen. För mig hade det varit mer rättvist att formulera det som att ha behandlingsalternativ "där vi som behandlare försöker undvika att putta in patienter i den ganska destruktiva patientroll som tyvärr är den roll den mesta vård är villkorad med".
Att skapa patientroller är självfallet ett samspel mellan systemet, behandlarna och patienterna. Men jag tror att det är lätt att glömma att dessa tre inte på något sätt är jämlika eller har lika mycket makt. Patienter som har stort behov av hjälp, eller pga sina problem inte är starka, har förmodligen inget annat val än att låta systemet och behandlarnas syn på hur hen får bete sig vara det som formar den roll hen intar. Att en patients starka vilja eller fasta övertygelse om vilken roll hen skulle behöva ha för att må bättre så snabbt som möjligt skulle kunna vara starkare än systemets och behandlarnas syn, om de inte överensstämmer, känns i det närmaste otroligt att tänka på.
Så. Vad ska vi göra då? Med denna destruktiva patientroll som framställs som den enda som finns, som systemet skapar, prackar på patienter, och sen skuldbelägger dem för att de befinner sig i? Jag tänker mig att det första steget är att sluta lägga över ansvaret på patienterna för det som är en effekt av vad systemet bestämt sig för att tillåta. Sen. Jag vet inte. Jag önskar mest att det ska finnas utrymme för människor. Att patient ska kunna vara synonymt med människa, att man inte ska behöva avkläda sig sin nåt av sig själv, sin mänsklighet, sina styrkor, eller sin kunskap om sig själv, för att få befinna sig i en patientroll. Och jag önskar att det fanns plats för många olika patientroller. Eftersom människor är olika, mår dåligt på olika sätt, behöver hjälp i olika former, och kan komma vidare under olika omständigheter.
Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.
