Ta en promenad och ät en morot. (Tips vid psykisk ohälsa.)

Läste lite tips om vad man kan göra vid psykisk ohälsa för ett tag sen. Det var ju en fin tanke, att uppmärksamma det, vad som kan hjälpa.

Jag gillar inte begreppet psykisk ohälsa, jag kan lika gärna säga det meddetsamma. Jag förstår poängen med det när man tex handskas med statistik. Att dela in hur många som varit sjukskrivna för psykisk respektive somatisk ohälsa kan jag förstå poängen med. Men ungefär där tar det slut, min förståelse för det begreppet.

Det är för stort. För mycket. Och det som gör mig mest anti begreppet är att man tar in så mycket lindriga tillstånd i det. Att känna sig låg en dag, det kan väl vara psykisk ohälsa? Eller att ha en dålig period eller till och med en livskris? Allt som inte är ljus och lycka, det kan väl räknas till psykisk ohälsa? Jag kanske drar det lite för långt nu, men det finns något där, något som handlar om att sjukdomsförklara allt som inte är harmoni, och att göra lycka eller total avsaknad av friktion och smärta till det normala. Och allt som inte är så, det är psykisk ohälsa. Det kan diagnostiseras, behandlas, bör tas på allvar.

Jag tycker att man ska ta alla människors alla känslor och tillstånd på allvar, men all olycka och allt som gör ont är faktiskt inte onormalt, sjukt, eller ens ohälsosamt. Och det finns något djupt problematiskt med att blanda ihop saker, klumpa ihop dem till ett, göra avsaknad av harmoni till något med samma tyngd som kroniskt svåra och mycket handikappande tillstånd.

Det är det jag hör i begreppet psykisk ohälsa. Och att ens samla tips för vad man kan göra vid psykisk ohälsa?

Jag och en vän brukade sammanfatta alla käcka råd vi fick när vi var depressiva med att man skulle ta en promenad och äta en morot, så skulle allt bli bra. Det var inte precis så alla sa, men det sammanfattade det som handlade om att om man bara rörde sig och åt bra, så skulle det mesta lösa sig av sig själv.

Det finns ju en del allmänna råd som kan hjälpa en om man mår dåligt, eller kanske ännu mer om man vill förebygga så man minskar risken att bli sjuk. Att ta promenader och äta morötter är väl exempel på sånt. Tips för att undvika ohälsa. Men då ska vi väl inte vara knussliga och begränsa oss till bara den psykiska ohälsan? Promenader och morötter är nog rätt bra mot alla former av ohälsa? Och också ganska verkningslöst om det är svåra problem någon har, oavsett vilka de är.

Förutom några mycket allmänna råd som faktiskt är bra för de flesta i de flesta tillstånd (dock inte alla alltid) så förstår jag inte det som handlar om att tipsa om vad man kan göra vid psykisk ohälsa. Eftersom jag inte förstår ihopklumpningen. Inte hjälper samma saker vid mani, depression, livskris, ångest, hallucinationer, ADHD, asperger, arbetsrelaterad stress?

Skulle nån börja sprida tips om vad som hjälper vid fysisk ohälsa utan att definiera den, tror jag de flesta skulle bli skeptiska. Där ser man att det verkar märkligt att klumpa ihop tex förkylning, cancer, nageltrång och diabetes, och prata om vad man kan göra om man drabbats av ohälsa. Skulle någon försöka övertala oss om att samma saker faktiskt kan hjälpa vid all somatisk ohälsa tror jag risken är stor att det blir klassat som humbug.

Men vid psykisk ohälsa, då är det ändå lite fler som tycker att det är ok. Det där att klumpa ihop det, göra det till ett. Prata om vad man kan göra vid såna tillstånd.

Jag blir lite trött av allt sånt här som handlar om att inte ta olika psykiska problem på allvar, inte se tyngden och djupet som finns i dem, och hur svårt det kan vara att handskas med det. Trött av att såna problem så ofta förminskas, banaliseras, att vi som har problem skuldbeläggs för att vi inte bara kan ta oss i kragen.

Det räcker inte med att ta en promenad och äta en morot. Mår någon riktigt dåligt psykiskt är det enda vettiga att söka professionell hjälp. Vilken hjälp som kan vara till hjälp beror på vad det är för problem och vad som fungerar för just den personen. Det kan vara en lång väg, bara det att fatta vilken hjälp som funkar.

Jag tror det finns en del att vinna på att lära sig att se skillnad på helt vanlig och normal psykisk smärta, och vad som är tecken på att något kan vara större än så. Jag tror det finns något att vinna på att dela in det, istället för att klumpa ihop det. Om vi får lättare att se vem som faktiskt har allvarliga problem, kanske vi skulle ha lättare att förstå när det är professionell hjälp som är det rätta valet. Och lättare att förstå att det är vår roll, att hjälpa någon att söka hjälp, istället för att prata om morötterna, promenaderna, det varma teet, den trygga musiken, eller vad det nu är vi tror kan lösa det mesta, eftersom det brukar hjälpa oss om vi är ledsna eller har det lite svårt.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Ja, visst, du har stora problem med det mesta, men i detta mötet räknar jag med att de inte påverkar någonting alls.

En sak jag med jämna mellanrum förundras väldigt över, är den ofta totala bristen på insikt om hur jobbigt det är att ha möten. Möten där nya människor ska ha rätt att veta allt, utreda, bedöma, värdera. Ganska ofta människor som inte läst in sig på min historia, öppnat min journal, eller med såna som inte förstår sig på min problematik. Och jag vet aldrig på förhand vilka som har satt sig in i mina problem, eller kan förstå något av dem, vet aldrig vem som tänker lyssna, och vilka som redan när jag går in i rummet tror sig veta precis allting av betydelse.

Det är väldigt stressande, tar mycket kraft och utsattheten i såna situationer är något som åtminstone för mig känns väldigt slitig. Också grunden i möten med vården och myndigheter handlar om en slags utsatthet, att någon annan har makten att bestämma över en, att man är utelämnad till deras bedömningar, åsikter om vad man behöver. Utelämnad till deras makt.

De senaste åren har jag varit helt sönderstressad, i perioder nästan helt utan funktion. Utan förmåga att ta mig hemifrån, eller ens klara av det grundläggande i hushållsarbete och mitt vardagliga liv. Jag har försökt vara tydlig med det i alla kontakter jag haft. Det är lite bättre nu, det är en lättnad, inte bara för att det såklart är lättare att må bättre. Också i förhållande till vård och myndigheter är det en avlastning, nu klarar jag att ta mig iväg, möta dem på deras villkor.

För det första problemet brukade uppstå utifrån detta att jag inte klarade att ta mig ur lägenheten pga den totala kraftlösheten i min kropp. Att det faktiskt betydde att jag inte kunde komma på möte, ta mig till en mottagning, ett försäkringskassekontor eller vad det nu kunde tänkas vara, för möte med vem det nu var. För det är ju tänkt att man ska komma på möte för att de ska kunna bedöma hur sjuk man är. Då kan man inte vara för sjuk för mötet, för.. alltså.. möten är ju hjälp och hjälp behöver man om man är sjuk och är jag så väldigt sjuk så måste jag ju behöva det väldigt mycket och då är det ytterst angeläget att jag kan komma på ett möte.

Som om jag kunde lägga bort det bara, åtminstone för nån timme, all den där oförmågan. Som att mitt sjuka blev taget på allvar, och därför skulle det fixas möte. Men att mitt sjuka samtidigt inte blev taget på allvar, för att mötena alltid skulle vara i en standardiserad form, inte anpassade efter det sjuka i just mitt fall.

Jag blev så knäckt av det, och så ohanterbart stressad. Jag försökte få ett personligt ombud, för det skulle ju kunna hjälpa mig. Göra det lite lättare. Jag tänkte att åtminstone det där att få människorna med makt att förstå att jag inte kunde ta mig hemifrån, det borde ett personligt ombud kunna hjälpa mig med. Att nå fram, tjata in budskapet, få upp ögonen på nån. Jag vet inte riktigt hur, jag bara kände att det var övermäktigt för mig att klara det. Att göra så jag blev trodd. Och jag tänkte att det var sånt man kunde ha personliga ombud till, att ta över när mitt sjuka gjorde så att kontakten med vården och myndigheterna inte funkade. Att öppna en väg för en kontakt som var möjlig för mig.

Jag kanske tänkte helt fel, eller så var det företaget som då (inte nu längre) var ansvariga för personliga ombud i Malmö som inte var helt bra på det. För det funkade inte alls. Allt med dem var rörigt och utgick från deras egen organisation och syn på vad jag som sjuk kunde behöva, inte från mig, hur det var, vad jag tyckte att jag behövde. Och när jag väl fick ett personligt ombud förväntade hon sig att jag skulle komma på möte i deras lokal. Och var helt oförstående till att jag sa att det inte gick. Hon tog inte alls in det jag sa om att jag inte orkar, inte kan, att det är på det sättet jag är sjuk. Att det var på allvar. Hon sa att hon kunde hjälpa mig i kontakten med vården, att bli trodd och sånt. Men att själv tro på mig? Det verkade vara en annan sak.

Nästa svårighetströskel brukade bli att jag haft väldigt svårt att sortera information, ibland svårt att minnas saker, och väldigt svårt att hantera stress. Även det har jag försökt vara tydlig med i kontakterna med vården och myndigheterna. Att jag behöver få tydliga besked, gärna veta på förhand vilka möten jag förväntas delta i, vad de går ut på, vad som gäller, allt sånt. Och att jag är trött, att det är svårt att orka mycket information.

Det har inte hindrat försäkringskassan från att utan förvarning ringa och fråga ut mig om exakt allting i mitt liv (utan att kolla om det var en dålig dag, om jag orkade det just då, eller var upptagen med något annat). Och har jag frågat något om reglerna och vad som gäller har det för det mesta varit långa utläggningar om en massa delar av reglerna som inte gäller mig och inte har något med min situation att göra, uppblandat med det som varit relevant. Förutom att man nuförtiden alltid får vara beredd på att förklara varför man inte kan jobba, om man alls tar kontakt med försäkringskassan, hur många läkarintyg de än fått, och hur många gånger jag än försökt förklara tidigare.

Med psykiatrin har det istället blivit en öppning för andra tolkningar. Om jag tagit med mig en vän på möte tex med en ny läkare, för att få hjälp att kunna minnas vad som sagts, och för att orka hitta till rätt rum och allt sånt, då har det kunnat betyda vad som helst. Alltså det att det betyder att jag egentligen är för trött för mötet och behöver stöd för att alls genomföra det, så som jag brukar försöka förklara. Att jag därför måste ha en person som hjälp. Det verkar inte vara lämpligt att tro på det, att det skulle vara som jag säger, att jag själv förstår anledningen till att jag har med mig någon annan in i mötet. Om jag dessutom sa att jag tidigare blivit dåligt behandlad av läkare i psykiatrin och därför ville ha stöd i mötet med en ny läkare, då verkar det frånta mig all trovärdighet. Som att det var helt befängt att det skulle kunna vara verkligt, att det skulle kunna finnas en sån grund.

Några läkare har helt resolut struntat i att tro på mig alls, och har då gjort bedömningar av mitt tillstånd som grundat sig på sina fantasier om vad det betyder att jag tagit med någon annan på mötet med dem, och att jag är rädd för läkare. Det känns rätt märkligt och de bedömningarna har inte varit särskilt verklighetsförankrade, men det har ändå varit hyfsat logiskt. Det är mer obegripligt med dem som verkar ha trott på mig och att jag mår som jag säger, men som är helt frågande till varför jag inte orkar med vad som helst i mötet med dem.

Det där har varit återkommande, att mina problem finns, men att det verkar som att jag skulle kunna ha lämnat dem utanför dörren, utanför mötet, inte tagit med dem in där.

Jag blev skickad på en sån där team-bedömning av försäkringskassan också. Allt runt den var så dåligt anpassat till mitt sjukdomstillstånd att det var helt absurt. Informationen innan var urusel, det jag fick reda på var att jag skulle träffa en läkare. Att jag alls fick reda på att det var ett team jag skulle träffa, och att det var två olika dagar jag skulle dit, det var bara slump, något som råkade komma fram när jag ringde och frågade när jag egentligen skulle dit, eftersom jag inte fick någon information om det heller i rimlig tid.

Hur bedömningen gick till och vad som skulle hända där gick det inte att få information om, bara namn och yrkesgrupp på dem jag skulle träffa kunde jag få veta. Varför jag egentligen blev skickad dit var lite oklart, och varför ingen brytt sig om resultaten i efterhand har jag inte kunnat få något svar på. Jag har en svag misstanke att de skulle ha brytt sig väldigt mycket mer om resultaten om de visat att jag faktiskt hade någon arbetsförmåga alls, men det kanske bara är jag som är cynisk.

Såklart kunde de inte lägga en sån utredning nära mitt hem, jag tror jag ska vara tacksam att jag åtminstone slapp åka utanför Malmö. Men allt var så orimligt stressande, otydligt, svårt att förstå och dåligt informerat, och när jag väl tagit mig till andra sidan av stan var jag helt slut och orkade egentligen varken röra mig eller tänka mer. Allt i enlighet med hur mitt sjuka såg ut då.

Jag hade med mig en vän, för att jag inte trodde att jag skulle klara att hitta rätt dörr. Någon månad tidigare hade jag missat skylten som visade var väntrummet på endokrinologen låg, fast den var säkert en meter bred och inte otydlig eller långt bort på nåt sätt alls. Min hjärna hade bara lagt ner efter överansträngningen att anmäla mig i receptionen och orkade inte sålla bland intrycken, välja ut vilka som spelade någon roll för mig.

Så jag hade med mig någon till hjälp. Vi hittade ändå inte rätt dörr. Det fanns en reception i samma hus, där frågade jag, vännen frågade några andra. Vi blev visade till en dörr där ingen fanns, och dit ingen kom fast vi väntade länge. Till slut visade det sig att det korrekta var att värdera informationen som fanns i brevet som den enda sanna. Det stod att det var första dörren till vänster, och att man skulle ringa på klockan. På den dörren stod det att det var en dörr som ledde till ögonläkare och att det var stängt där den tiden vi var där, och ringklockan såg vi inte överhuvudtaget de första gångerna vi gick förbi, för den såg ut precis som en lysknapp.

Jag kom till den dörren och in till rätt person till slut, och hon var skitsur och hade ingen förståelse alls för att jag misslyckats med att förstå att det var rätt dörr fast det stod att det var ögonläkare som inte fanns tillgängliga bakom den dörren. Jag borde väl kunnat lägga ifrån mig mina problem så de inte var där och störde, när hon skulle göra sitt viktiga jobb som handlade om att bedöma mig.

Ja. Eller så hade det varit med rimligt att de skulle sett till att det var begripligt och tydligt vilken dörr som var den rätta, och de kunde också ha förutsett att en del var trötta och/eller förvirrade och/eller stressade av situationen, och kunde hamna fel. De kunde ha lämnat ett meddelande i receptionen som fanns i samma hus, så de kunde skicka folk rätt. Det är ändå rätt logiskt att söka sig till en reception om man är vilse i ett hus och det finns en öppen reception.

Det är något med ansvarsfördelningen och vem som ska klara av att anpassa sig efter den andre som gått helt snett i systemet som det är nu. Det kan inte vara rimligt att vården och myndigheterna ska ha rutiner, mallar, utredningar, bestämmelser, allt det där som handlar om deras möten med sjuka människor, som inte går att anpassa efter det sätt människan är sjuk på. Det kan inte vara rimligt att man när man ska bli utredd i sin sjukdom samtidigt blir skuldbelagd eller riskerar att inte kunna klassas som sjuk, för att man inte är sjuk på ett sätt som är friskt nog för att passa in i systemet.

Det är något som gått helt vilse som det är nu i systemet för sjuka, som faktiskt kräver att man har rätt mycket kraft, att man själv förstår sig på reglerna och samordnar de olika instanserna. Och helst också kan se till att ens problem inte finns med och stör för mycket.

Det är något som är fel när bedömningar, bemötande och formerna för alltihop i första hand utgår från och är anpassat efter den som bedömer, inte från den som är sjuk.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Bemöter du alla likadant? (Lästips.)

Vill tipsa om blogginlägget Psykvården är till för vita som finns på bloggen glitterblaster.wordpress.com, och som handlar om hur man tolkas annorlunda om man är rasifierad, och därför inte får samma bemötande eller samma chanser till vård.

Vill också tipsa om Genushanden som är en liten film som på ett enkelt sätt förklarar i vilka saker man brukar bemöta män och kvinnor olika, och att det är rätt bra om man försöker sluta med det.

Båda sakerna har jag hittat via bloggen patientperspektiv.wordpress.com, som ni sådär i stort också kan se som ett lästips.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Att kasta upp en diagnos i luften, och sen låta den bli hängande där.

För några år sen (jag minns inte när) kollade jag på en tv-serie. Som jag minns det var den engelsk, men jag är inte säker, och jag minns inte vad den hette. Det handlade iaf om psykiatriska diagnoser, och att det inte var så enkelt att veta vem som egentligen hade psykiska problem och vem som inte hade det.

De hade tagit en grupp människor och låtit dem bo på en herrgård av något slag. Varje dag fick de göra olika uppgifter, som på olika sätt kunde vara jobbiga om man hade problem. Kanske hälften av dem hade en diagnos, hälften inte. Jag minns inte riktigt. Det fanns iaf bara en person med varje diagnos, och några som var utan. Förutom deltagarna fanns det några experter. Kanske tre. De följde deltagarna via tv-skärmar, såg vad de gjorde och hur de reagerade. Varje dag fick de möjlighet att ställa en fråga till en av deltagarna, för att de skulle ha möjlighet att utesluta eller bekräfta nåt. Och varje dag skulle de sen göra en gissning, sätta en diagnos på en deltagande. Eller om det var varje vecka, jag minns inte så noga. Men ni förstår ungefär. För att komplicera det lite mer hade de fått en extra diagnos, som ingen av deltagarna hade, men de visste inte vilken av diagnoserna det var.

Det var en bra serie, jag gillade den. Experterna var ödmjuka och resonerade på vettiga sätt, en av dem var öppen med att han haft en djup depression (tror jag det var) och att det inte går att dela in människor så, i vi och dom, experter och sjuka. Hela programmet gick liksom ut på att bevisa det. Att man inte kan se på folk vad de har för problem. Att inte ens väldigt kvalificerade experter alltid kan klara det, ens om de vet vilka diagnoser det finns människor där som har, och har chansen att studera dem i kritiska situationer.

Jag minns inte hur bra de lyckades, tror de lyckades placera några diagnoser rätt, inte alla. Det är en annan sak jag minns, som har fastnat. I ett av programmen funderade de på om en av deltagarna hade schizofreni. Det var en av diagnoserna på deras lista, och alla som var där visste ju att det kunde hända att experterna kunde tro att de hade en diagnos som de i själva verket inte hade.

Ändå. De tvekade och resonerade länge innan de kallade in kvinnan, frågade om hon kanske någon gång fått en diagnos av den typen. De pratade om det som en stor och allvarlig sak att ens säga en sån sak till en människa. Att det är en tung diagnos, som är förknippad med så mycket stigmatisering och annat. Att man är försiktig med sånt, inte vill slänga fram det sådär bara, som om det inte var någonting. För det är någonting. Till och med om man själv är helt frisk så är det någonting att tre experter kan tro att man är psykossjuk. Till och med om man frivilligt valt att vara med i ett sånt program. Det fanns liksom inget som kunde ta bort tyngden i det.

Jag blev lite trygg av dem. Och så oändligt ledsen.

I psykiatrin funderade de ett tag på om jag var schizofren. Jag vet faktiskt inte om någon sa det ordet högt, jag ska inte anklaga dem för något jag inte minns säkert. Men det var uppenbart ändå, att det var det de funderade på. Hur deras inställning till mig ändrades, hur det plötsligt blev allvarligt på ett annat sätt. Det märktes på testerna jag fick svara på, vad de frågade mig i samtal, hur de försökte ringa in mina problem. Och om det inte skulle räcka för att förmedla att de funderade på detta, så flyttades jag över till en psykosavdelning, och blev överflyttad till ett psykosteam i öppenvården.

Jag hallucinerade en del då. Eller. Jag hallucinerade på ett sätt som var helt outhärdligt och helt ohanterbart för mig. Det var det som var orsaken till att de funderade på schizofreni. Fast jag passade inte in i deras mallar så bra. (Jag har ju aldrig passat in i deras mallar, deras rutsystem är uppbyggt utifrån nåt annat än såna som mig.) Jag tyckte att rösterna, oväsendet, skriken, allt det nu var, hördes ute i rummet, men jag visste att det kom inifrån mitt huvud. Det var fel svar. Det skulle vara det ena. Inte båda. Jag visste precis vilka som var röster från riktiga människor som fanns i samma rum, och vilka som inte var verkliga. Det var också fel svar. Någonstans där gick schizofrenidiagnosen vilse, tror jag. Och de försökte undersöka om jag faktiskt hörde det jag sa att jag hörde, eller om jag bara inte fattade hur tankar lät. Sånt. Det var ju svårt för dem, eftersom allt de hade att gå på var det jag sa, men även om jag försökte svara ärligt svarade jag liksom inte rätt. Inte så att det passade in i deras modeller.

Jag upplevde det som att de definierade mig som obegriplig, sen flyttades jag till den där psykosavdelningen, och där var jag för rädd för att stanna, så där stannade jag inte så länge. Sen tillhörde jag ett psykosteam i många år. De var bra där, så jag gjorde inget för att slippa ifrån dem, även om jag nog egentligen hörde hemma hos allmänpsykiatrin egentligen.

Det var ingen som hjälpte mig att handskas med det där, att man haft allvarliga funderingar på om jag hade schizofreni. Det var ingen som lyckades förklara hallucinationerna för mig heller, inte på ett sätt så jag kunde förstå det, bli lugn av det, lyckas tömma det där på tyngd, att de trott att jag var schizofren. Några försökte. Det varierade lite vad de egentligen tänkte om det. Ibland var det att jag haft hallucinationer som en del av depressionen. Det kan bli så. Ibland var det psykos uns, som betyder att det är ”utan närmare specifikation”. Ibland var det nån som tyckte att jag inte var ett dugg psykotisk.

Långt senare lärde jag mig att den sortens hallucinationer som är som andra hallucinationer, men med skillnaden att man vet att det man hör (eller ser, eller vilken form det nu är) inte är verkligt, kallas pseudo-hallucinationer. Jag lärde mig att det är vanligt att dissociativa människor har såna. Det brukar vara ett tecken på dissociation, om man har det.

(Alltså. Ingen i psykiatrin lärde mig det. Jag hittade den informationen på en hemsida. Det var en lättnad, jag grät resten av kvällen eftersom det där som varit oändligt stort och tungt och obegripligt i mig äntligen löstes upp. Jag blev äntligen begriplig.)

Långt senare läste jag också min journal från denna tiden, och såg att strax före att jag började hallucinera hade en ambitiös läkare bestämt sig för att så unga människor som jag (jag var 21) inte skulle ha en massa lugnande mediciner och sömnmediciner, och sett till att ta bort allihop inom en vecka. Den enda medicin hon tyckte var bra och som jag inte fick sluta med var den antidepressiva medicin som jag och min öppenvårdsläkare var överens om förvärrade min ångest och mina sömnbesvär, och som vi bestämt att jag skulle vara inlagd för att byta ut mot något annat. Öppenvårdsläkaren hade inte haft mig som patient särskilt länge, men åtminstone följt mig ett halvår, slutenvårdsläkaren hade nog träffat mig en kvart innan hon definierade mig som för ung för ångestdämpning.

Den drastiska medicinändringen ledde till att jag nästan helt slutade sova, och hade ångestattacker som kunde vara i dygn. Strax efter det började mina hallucinationer.

Det fanns samband, det fanns sätt att förstå det, det fanns saker som var förklaringar, som kunde hjälpa mig när jag väl nådde dit, nådde dem.

Men då. Jag vet inte om de inte kunde se allvaret i att spekulera i en sån diagnos. Medicinskt insåg de allvaret, det märktes på dem, på hur tonen i deras röst blev annorlunda, hur frågorna ändrade karaktär, sånt. Men allvaret för mig. Att det påverkade mig, att det blev ännu en tyngd att släpa på. Jag vet inte om de såg det. Jag vet inte om de såg mig alls, bara symptomen.

Jag önskar fortfarande att jag fått ha en läkare då som var som en av de där experterna i det tv-programmet. Som förstod hur stor sak det är med en sån diagnos, även om den inte stämmer. Som sänker rösterna, tänker efter en extra gång, gör vad de kan för att mildra tyngden. Gör vad de kan för människan bakom.

Jag önskar att jag hade varit viktigare. Det av mig som fanns bakom symptomen. Det som grubblade, tvivlade, inte fattade någonting. Som försökte sluta tänka på det, tryckte ner det långt ner i ryggsäcken, inte försökte låtsas om hur trött jag blev av att ha också detta att släpa på.

Jag önskar att någon hjälpt mig att bära. Eller ännu hellre hjälpt mig att hitta ett sätt att förstå, och att kunna lägga det åt sidan, inte längre släpa det med mig.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Det ni inte gjort.

Ibland tänker jag på det ni inte gjort. De uppenbara sakerna; när ni inte lyssnat, visat omtanke, frågat hur jag mått fast jag gråtit. När jag inte fått kontinuitet, utan istället behövt träffa hur många människor som helst som skulle dra i mig, bedöma, ha tankar om mitt tillstånd. Fast att alla saker som kunde hjälpa behövde få börja med att någon fanns kvar, hade tid, inte bara stannade till en stund med ett block i handen, en penna som försökte definiera mig.

Men också andra saker. Det märks så mycket, sånt ni inte gör. Också det finns mellan raderna, blir till undertexter att höra mellan orden och de handlingar som görs.

När jag började i terapi hände det nån gång ibland att min terapeut rörde vid mig. Det var inte ofta och absolut inte stora saker. Det var tex att nån gång klappa mig på armen när jag skulle gå, om jag hade det svårt. Det spelade stor roll, de få gångerna, de små sakerna. Efter att jag börjat berätta om övergrepp rörde hon mig inte en enda gång utan att be om lov först. Jag kunde tänka att hon var rädd om mig, att det var för min skull, av respekt. Sånt. Det tog flera år innan jag frågade henne, bad om bekräftelse på att det var så. Att det inte berodde på att det var äckligt att röra vid mig när hon visste om övergreppen.

Hon hade inte ens märkt skillnaden, nog inte tänkt på de få gångerna som varit innan, och att de helt upphört. Det var bara jag som märkte det. Det som inte gjordes.

(Och jag vet att den allmänna inställningen är att man inte ska röra vid patienter man har terapi med, framför allt inte om de blivit utsatta för övergrepp. För att det kan trigga igång saker, bli dåligt, sabotera förtroende. Jag förstår tanken. Och jag undrar om man tänkt lika mycket på vad man förmedlar om man aldrig nånsin rör vid någon. Inte ens det där lilla, den där handen på armen när man ska ut i verkligheten igen efter att ha dragit upp sin helt hudlösa smärta där, hos terapeuten. Hur mycket man än försöker göra terapirelationer till nåt annat än vanliga relationer är de också det; relationer mellan två människor. Det som sker där spelar roll, och att det är andra spelregler än i andra relationer spelar roll. Och det som inte sker och det som inte ingår i spelreglerna har också betydelse, påverkar också, förmedlar också saker.)

Jag har gått i sjukgymnastik inom psykiatrin i flera omgångar. Inte alltid så länge, någon gång under en lång period. Det finns en taggig liten plastboll som de sjukgymnasterna brukar gilla att rulla på en. Så man ska kunna känna sina konturer, sånt. Tanken är god, det ska vara lättare att känna den där bollen än att klara av händer på sin kropp. Framförallt om kroppen varit utsatt för hemska saker, om andra människor gjort den illa.

Jag tänkte inte på det i början tror jag, minns inte tydligt hur jag upplevde det. Det var som med allt annat då, de första åren i psykiatrin, att andra bestämde vad som var bra för mig, och jag lät dem göra vad de ville, och den där sjukgymnastiken var helt ok, inte alls hemsk. Jag minns att en sån taggig boll var inblandad då, men inte om jag ifrågasatte det eller tänkte på om jag gillade den. Det var som det var, jag lät det ske, det var inte hemskt, och det var gott nog då.

Senare, med en annan sjukgymnast, när jag hade mer otrygghet i kroppen, insåg jag att den där bollen inte kändes trygg. Jag behövde känna händerna, för att kunna känna efter om händerna ville mig väl eller om de kändes som om de skulle göra mig illa. Bollen kunde jag inte läsa av, den var plast, död materia, och händerna som höll i den var för långt borta, det lilla avståndet gjorde att jag inte kunde läsa av dem, känna om jag kunde lita på dem. Det avståndet som skulle vara en hjälp och göra saker lättare för mig gjorde det svårare.

(Och alltid när det handlar om beröring som inte sker finns den där lilla viskande rösten i mig som säger att alla tycker att jag är äcklig, att de är glada om de slipper röra mig, att ingen egentligen vill ta i mig med tång ens, att de skulle önska att de slapp vara i samma rum som jag, att de är där bara för att det är deras jobb. Att jag måste låta dem ha sina sätt att distansera sig från mig så de kan stå ut.)

Det finns säkert människor som blir mycket tryggare av den där plastbollen, som hittar sina konturer och slappnar av lättare än om någon rör dem, där beröring är för stort och drar upp för mycket, och där en sån där liten sak kan göra att det ändå är möjligt att närma sig sin kropp tillsammans med någon annan.

Och ibland är det en omtanke som slår fel, som att det blir en ängslighet som inte möjliggör det läkande som kunnat ske. Eller som faktiskt triggar igång saker just genom det som inte är, det som inte görs.

För min del har olika saker fungerat i olika perioder när det handlat om att närma mig min kropp. Mest har jag behövt sätt som handlat om att vara ensam i det, lämnad ifred med att utforska mig, känna efter var jag har mig, var mina konturer är, hur jag sitter ihop. Den hjälp som förändrade något på riktigt för mig och som inte handlade om att bli lämnad ifred, var när jag vågade mig till en massör. En med värme i ögonen och händerna, en som frågade var jag hade ont, och som sa att han skulle ta hand om det till mig. Jag är inte så mycket för att lägga mig i andras händer, lämna över mig och lita på att nån annan fattar vad jag behöver. Men kanske just därför spelade det så stor roll. Med honom var det aldrig farligt. Med honom var det läkande, kanske ännu mer på andra sätt än hur det hjälpte mina spända muskler.

Det var helt ok för honom att röra vid mig, det var helt ok av mig att önska mig just det. Jag behövde inte förklara eller förhandla bort att behöva göra några övningar nån annan tyckte var det bästa för mig. Jag behövde inte skydda någon annan från min kropp, låta dem ha en plastboll eller något annat emellan, låta dem skapa ett avstånd. Och jag behövde inte skydda mig. Hans händer ville mig väl. Det var tryggt där. Att få slippa handskas med den där omtanken som gjorde saker svårare för mig, stod i vägen för att få en chans att känna att beröring kan vara tryggt.

Det spelade så stor roll. Att bara få släppa taget, bli rörd. Att lämna över i tillit.

Att få chansen att testa det.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Hur ser en vanlig dag ut?

En vanlig fråga när jag träffar någon ny som ska bedöma mig är
- Hur ser en vanlig dag ut?

Jag tänker att den i stort sett är omöjlig att svara på. För det är för svårt att förstå vad personen egentligen frågar om, och för att frågan helt enkelt är för stor.

Som sjukskriven tänker jag att en av grundförutsättningarna är att det inte finns några vanliga dagar. Hade dagarna kunnat följa regelbundna mönster av aktiviteter finns det väl anledning att tro att det skulle gå att arbeta i någon mån. Jag brukar köra fast redan där, i att försöka tänka ut vilken dag som räknas som vanlig. Är det en som är ganska bra, när jag orkar gå en lång promenad, känner mig hoppfull och glad för att jag mår bättre och bättre, eller är det en sån när jag har så mycket värk att allt handlar om att handskas med smärtan? Eller kanske en av dagarna när jag är så trött att jag får blodsmak i munnen av att gå ner för trapporna för att slänga soporna?

Är en vanlig dag en sån när jag tar tåget iväg och träffar någon, och hjärnan blir flimrig av alla intryck, och jag får svårt att tänka sammanhängande, men mår bra av det sociala? Eller en dag när jag är ensam och kan sitta och läsa svåra texter? En dag som domineras helt av effekterna av en tidigare överansträngning, eller en dag i en period som är lugn och när jag klarat att balansera saker? En dag när jag måste tvätta och förutom det bara sitter vid datorn för att stänga av hur omöjligt allting känns, hur trött jag blir och hur ont jag får, eller en dag när jag inte har något bokat och kan göra saker som är lagom stora och i min takt?

Är en vanlig dag en sån när jag söker vård och drabbas av total hopplöshet, eller en när jag pratar med psykologen och känner att det är tryggt att få hjälp?

Är en vanlig dag en när jag sörjer allt som varit, och allt som inte blev, en när ilskan över det som varit rasar i mig, eller en när nuet är det som är i fokus?

Jag vet inte. Alla de sakerna påverkar innehållet i mina dagar. Jag har en grundstruktur som jag försöker hålla mig till, som mest handlar om mat och sömn. Resten beror på. Och det behöver få vara så. Jag tänker att det är därför jag behöver vara sjukskriven, för att det är för ojämnt.

Nån gång satt jag och försökte beskriva en vanlig dag med en läkare som verkligen var noga med att gå igenom dagen, och jag gav honom en beskrivning av en dag som jag bestämde kunde räknas som vanlig, och fyllde den med innehåll som åtminstone är relativt vanligt för mig. Lite senare i samtalet var han irriterad för att jag inte i denna vanliga dag nämnt att jag hade en flickvän. Det borde jag tydligen ha räknat till mitt vanliga liv, men vi bodde inte ihop då, vi träffades kanske två gånger i veckan. Men jag borde ha fattat att det var det han ville ha svar på, bland annat. Andra gånger är det annat som är det viktiga, som det egentligen frågas om. Som jag borde klarat av att gissa att jag skulle svara på.

Tex har jag uppfattat det som att det någon egentligen vill fråga om när de ber mig beskriva en vanlig dag kan vara dessa sakerna:

- När vaknar du/stiger du upp och när lägger du dig/somnar?
- Har du svårt att somna, eller andra sömnproblem?
- Äter du regelbundet (och bra mat)?
- Hur ofta går du ut?
- Hur ofta träffar du människor?
- Har du ett socialt nätverk?
- Har du en partner?
- Har du ett (eller flera) husdjur?
- Aktiverar du dig, och i så fall på vilket sätt?
- Tränar du regelbundet?
- Vad är du intresserad av, vad tycker du är roligt att göra (har du intressen)?
- Känns det som att du kan fylla dina dagar med meningsfullt innehåll?
- Har du svårt att motivera dig att göra saker?
- Har du svårt att komma igång och göra något?
- På vilket sätt påverkar dina problem det du önskar att du skulle fylla dagarna med?
- På vilket sätt påverkar dina problem din förmåga att arbeta?
- Vad gör du för att underlätta tillfrisknande?

Det hade varit så mycket enklare om de helt enkelt valde att fråga om det de undrade. Så jag kunde veta vad det faktiskt var, och försöka svara på just det. Och om det nu är viktigt att slå fast huruvida det är så att dagarna ser likadana ut eller inte, kan man ju fråga om just det.

Som patient är det ofta så väldigt mycket tolkningsarbete man måste orka med. Att försöka avkoda vad det egentligen är det frågas om, vad som önskas av en, vad något går ut på. Jag förstår inte meningen med den belastningen. Vet inte om det i sig är ett test av någon förmåga, jag får sällan känslan av att det är så. Jag får oftast känslan av att det är helt meningslös otydlighet som försvårar fungerande kommunikation i mötet mellan en (ny) behandlare och mig. Och sånt tycker jag är helt onödigt. Det är svårt ändå, att orka sitta och lämna ut mig till någon jag inte känner och inte har nån lust att berätta något för. Jag tycker det borde få vara ansträngning nog, att klara att ta mig över den tröskeln.

Allt detta som är upplagt för dålig kommunikation. Jag orkar bara inte med det.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Vissa saker är ömtåliga. (Vissa rum behöver få vara bara mina.)

Alla dessa frågor. Ibland känner jag mig dissekerad. Om och om igen. Alla dessa människor som med självklarhet haft rätt att bli insläppta i min inre värld. De som försiktigt bett om lov, de som klampat in, de som petat på allt möjligt med sina ord, tankar, diagnoser, bedömningar. De som traskat runt i det jag berättat om med likgiltighet och som handskats med mig utifrån auktoritär makt, och de som sett på mig med värme och tagit det lugnt när jag behövt, de som följt mig en bit på vägen.

Och alla de som bara kort var en del av något, de jag träffade en gång, eller två, de som försökte hjälpa. Alla dessa människor. Vi snackar hundratals. Och alla dessa frågor. Vi snackar: det är inte ens möjligt att veta hur många de varit. Oändligt många, tillräckligt många för att det ska kännas som att de trasslat sig in nästan överallt i mig. De ligger glömda här och var, de har rört vid allt möjligt, hakat sig fast vid vissa saker, bara nuddat vid andra. Men de har varit där, typ överallt i mig. Frågorna. Människorna.

Det kliniska perspektivet. Det behöver inte vara hårt och elakt. Men det är något annat, något som handlar om att ni är behandlare och jag behövande, att ni har måste få ha rätt till saker som finns i mig, och jag måste ge er dem. Maktobalansen. Ska jag få hjälp måste jag lämna ut saker till er, även om jag inte känner tillit.

Ibland frågar ni om min framtid. Vad jag tänker om den. Jag låter svaren sträcka sig en liten bit in i framtiden, jag vet att också det har ni rätt till. Att få en bild av vad jag tror om mitt tillfrisknande, min rehabilitering, vilka vägar jag tänker är möjliga, och hur.

Ibland är ni inte nöjda ändå, vill veta mer, fråga vidare. Och jag vet, det kan handla om sånt som att bedöma om jag egentligen tror på en framtid, eller om jag inte kan föreställa mig den. Jag kanske är deprimerad och bara ser död framför mig? Ni vill ha tillgång till också det, peta även i det med era kliniska verktyg.

Jag svarar alltmer sällan på det. Förut var jag snäll och svarade så gott jag kunde. När jag var deprimerad i långa perioder såg jag ju inte så mycket framtid, men jag svarade det jag såg, det jag tänkte, ville, drömde, önskade. Det ni frågade om.

Jag gör inte det längre. Det kanske är något med hur många ni varit. Hur mycket ni frågat. Något som handlar om att ni varit nästan överallt i mig.

Jag skapar mig rum som bara är till för mig nu. Rum där mina drömmar och mitt sköra hopp om en framtid jag inte vet hur den kommer att bli får bo. Det finns ett ljus där som jag försiktigt stänger dörren om, och jag öppnar den inte för er även om ni ber mig. Jag öppnar den när jag har lust, släpper in dem jag känner för, eller ingen alls.

Emellanåt har det konkreta skäl. Varför skulle jag berätta om det ljusa och ömtåliga i mitt inre för någon som inte varit rädd om mig, som inte visat att hen är intresserad av vem jag är? Varför skulle jag riskera något genom att hålla fram drömmen om någon att leva mitt liv tillsammans med, till någon jag inte vet om jag kommer få bra reaktioner från eftersom det är en homorelation jag vill ha?

Nej, varför skulle jag? Ni är inte så neutrala som ni tror, ni är aldrig som ett tomt ark papper, även om ni ibland verkar tro det. Jag gör mina bedömningar, jag också. Av vad ni kan tänkas göra med det jag visar. Vad jag berättar påverkas självfallet av det.

Men det där med framtiden. Det handlar mest om något annat nuförtiden. Om behovet att ha platser där ni inte är välkomna, som är fredade och inte ska analyseras, bedömas, diagnostiseras. Jag vill inte veta om ni tycker det är friskt eller sjukt, om ni tycker att mina drömmar bär på defekter eller är rimliga. Jag vill få lov att ha något ifred. Det där ljusa. Ömtåliga. Det som mitt hopp strävar mot.

Jag vet att ni ibland tror att ni självklart ska ha rätt till allt, att också det borde vara ert att titta på. Men helt ärligt så har ni väl egentligen aldrig rätt till någonting. Ni kan ha rätt att behandla mig på olika sätt, vidta åtgärder, sånt. Men vad jag visar er eller inte visar er har alltid byggt på ett utbyte. Jag ger er det jag tror jag kan få något ut av att ge er. Jag har släppt in er för att jag hoppats på hjälp. När ni hade en massa maktmissbruk för er, släppte jag in er på ställen där det inte var tryggt att ha er, jag hade inte tillräckligt tydliga gränser för att hindra det från att ske, inte tillräckligt mycket kraft att sätta emot. Och ni hade så mycket makt.

Men det är historia. Nu ger jag er det jag vill ge er, det jag tror jag måste för att kunna få det jag önskar. Ska ni bedöma mig kan jag tänka ut ungefär vad ni behöver få tillgång till. Ska rehabilitering planeras kan jag också tänka ut vad jag tycker är rimligt att visa.

Jag kan bestämma lite mer nu, vilka rum i mig ni ska bli insläppta i, och också på vilket sätt.

Och det där rummet. Det där ljuset i framtiden bor. Där har ni ingenting att göra. Det är inte en plats som är er att titta på, bedöma. Helt enkelt för att jag inte kan se något jag kan få ut av det. Mina drömmar bär jag hellre odiagnostiserade, min framtid vill jag bära på som något ömtåligt, och något som bara är mitt.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Jag vill vara min egen brukarexpert.

Pratade lite med en vän häromdagen, om brukarexperter. Har inte hört talas om den formen förut, men det är tydligen människor som blir anställda av psykiatrin eftersom de har egna erfarenheter av psykisk ohälsa och att vara patient, och som då kan bidra med något som de vanliga behandlarna inte anses kunna bidra med. Jag har hört så lite om det att jag inte kan ge en nyanserad bild av deras uppgifter och vilka fördelar och nackdelar det kan finnas. Men som de jobbar i Malmö är de del av ett vårdteam, och såvitt jag förstod är de med på teammöten och liknande, förutom att de har gruppsamtal och enskilda samtal med patienter, och nog också kan vara en resurs för behandlare.

Vi satt och vred och vände på det lite, pratade om hur man kan organisera det på olika sätt och om det inte skulle vara att föredra om man subventionerade den sortens stöd men lät det finnas inom brukarorganisationer istället för inom psykiatrin. Sånt. Åtminstone för min del var det rätt teoretiskt. Man kan ju alltid vända och vrida på saker. En del saker som verkar bra på pappret blir kanske inte de bästa i teorin, och det finns alltid svagheter. Detta inlägget är inte en diss av systemet med brukarexperter, jag vet överlag för lite om det, och jag är positiv till att man åtminstone gör ett försök att tillskriva den sortens kunskap värde och försöka ta tillvara på den i organisationen. Sen är det väl alltid så att man får prova och se hur det blir i praktiken, och att det tar ett tag innan man hittar en form om faktiskt funkar bra, och innan den är invand och med i systemet.

När vi hade pratat en stund om det blev jag bara skitsur. Inte på hen jag pratade med, men på alltihop. Jag kände att jag inte alls skulle vilja ha en brukarexpert som la sig i mitt fall, som satt med i mitt team, och jag blev upprörd över att tänka på att om jag vårdades av ett team som hade brukarexperter skulle det inte vara frivilligt för mig, det är inte nåt jag skulle få ha makt att bestämma över.

Det är nåt som är komplicerat för mig i att faktiskt ge mitt förtroende till specifika människor jag möter, och att de sen ska sitta i teammöten och kunna dela det med andra professionella och diskutera mig som fall. Jag har alltid tyckt att det är svårt att förhålla mig till, dessa behandlare som inte känner mig och som jag aldrig träffat, men som samtidigt är en del av min vård.

Det är så väldigt många människor som ska ha tillgång till information om en, som ska kunna diskutera den och lägga sig i. Det är ju inte bara teamet inom psykiatrin. Eller mer korrekt: det är inte bara dessa team där det genom min sammanlagda vårdtid hunnit ingå åtskilliga behandlare. Det är ju inte bara de. Det är ju alla andra som också har makt över min situation som sjuk, och som har rätt till information om mig och att diskutera kring den. Och det har varit värre för mig att förhålla mig till handläggare på soc eller försäkringskassan, som inte har vårdutbildningar, men som ibland börjar lägga sig i vilka behandlingsmetoder som är de bästa och vad som är lämpligt i mitt fall. Jag tror det är nåt med utbildningen. Att den trots allt ger mig en känsla av att det är rimligt. Att olika behandlare med olika utbildning kan ha olika perspektiv kring behandling, som alla har relevans och åtminstone till viss del kan vara adekvata i sammanhanget. Jag kan förstå poängen att samla en grupp där personerna har olika kompetens, och att det kan tillföra något. Jag kan köpa det liksom.

Men de andra? Handläggaren på försäkringskassan som lägger sig i min medicinering, hon på soc som uttalade sig som att hon kunde avgöra att jag bara försämras. Och brukarexperten. Om det fanns en sån i mitt fall, så skulle hen bli en i raden av människor som ska ha rätt att lägga sig i och ha åsikter och göra bedömningar och vara delaktiga i min vård. Och det finns nåt gränslöst där, i hur många människor som faktiskt tillåts släppas in.

Jag är ingen allmän egendom, först tänkte jag att det var därför jag blev så upprörd. För det gränslösa, för alla dessa människor, för att jag som patient aldrig har makt över att bestämma vem eller hur många som ska ha rätten att lägga sig i min behandling. Det handlar ju inte bara om eventuella brukarspecialister, det handlar mer allmänt om att man inte verkar se det problematiska med antalet människor som ska släppas in i mitt fall.

Sen har det sjunkit in lite mer, och jag tänker att jo. Kanske är det lite så, kanske var det lite därför jag blev arg. För det är en sån sak jag brukar bli arg av att tänka på.

Men jag tänker också att det handlar om något annat. Om att man sitter i team och släpper in en patient som ska få uttala sig om patientperspektivet på behandlingen. Nu är det bara teoretiskt, vad jag vet finns det ingen brukarexpert i det team jag nytt börjat tillhöra. Men om det varit så. Det är som att man puttat bort mig. Som att brukarexperten tagit min plats.

Jag skulle gärna se brukarexperter som gav handledning till de behandlare som vårdar mig. Som kunde komma med tankar och perspektiv som behandlarna kanske missar, och som gör att de inte fattar vad som blir fel eller vad de kunde göra annorlunda. Det låter i mina öron som en bra funktion. Och jag tror att brukarexperter kan ha en viktig funktion på annat sätt med.

Men det är nåt där. När det handlar om mig, mitt fall, mina problem, min behandling. När det är specifikt om mitt. Jag vill få vara den som är expert på att vara jag. Jag vill vara den som sitter med det patientperspektiv som rör mitt fall. Det är mig det handlar om. Jag vill inte att man ska släppa in nån annan i rollen som patientexpert där. Det är min plats.

Och kanske ska man också minnas att det inte finns ett patientperspektiv. Jag vet inte hur de gör urvalet när de anställer brukarexperter, men de kan omöjligt ha med sig alla sorters problem och upplevelser som alla patienter i teamet där de jobbar har. Jag tänker mig patientperspektiv som något i plural, något som kanske är lika många som antalet patienter, eller åtminstone väldigt många fler än det för det mesta låter som.

Och kanske reagerar jag så starkt för att jag är ett komplicerat fall och alltid varit det. Innan jag förstod mig på mig själv var det hopplöst att få nån annan att göra det. Nu när jag faktiskt tycker att jag förstår det mesta och är rätt bra på att föra min talan och försöka förklara hur jag fungerar och varför, skulle jag säga att nio gånger av tio är min upplevelse att jag inte klarar att nå fram med mitt perspektiv alls, att den andre inte förstår.

Att i detta tänka att man kan plocka in en brukarexpert, att hen skulle kunna bidra med patientperspektivet. Jag vet inte. Varför skulle hen kunna lyckas bättre än jag, om hen nu alls förstod sig på mina problem?

Är det inte risk att man (återigen) puttar bort patienterna från rätten att vara de som känner sig själv bäst, de som är experter på sig själva, de som borde ha tolkningsföreträde om hur de fungerar och hur saker hänger ihop? Jag tror det. Jag tror det är därför jag reagerar med tjurighet och ilska.

Jag vill få vara min egen expert. Det är jag som är jag. Ingen annan ska vara brukarexpert i något som handlar specifikt om mig.

I andra funktioner kan det nog vara något gott, att släppa in brukarexperter. Men inte där. Inte på den platsen. Den som borde vara min.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Världsautismdagen.

Idag är det Världsautismdagen. Jag tycker alla ska fira det med att läsa Trollhares text som handlar om just detta.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.