Allt jag är, allt jag gör, allt jag rör blir till luft.

Efter att ha varit sjukskriven i många år har jag nu klarat ett läsårs heltidsstudier. Ok, det har varit med väldig möda, det går med nöd och näppe. Jag är egentligen för sjuk. Men ändå. Mina poäng ramlar in, jag har fått tillräckligt många för att inte bli ovän med csn, och det är väl ett bra mått på att ha klarat det, rent prestationsmässigt.

Dessutom har jag gett ut en bok, hållit denna bloggen vid liv (nästan hela tiden), blivit stödperson på 7 cups of tea. Och förutom det har jag faktiskt tagit hand om mig och katten, parerat vårdens brister (igen) och bristen på vård (igen), fortsatt att rehabilitera mig i stort sett på egen hand, och sett till att klara de smällar jag fått.

Jag tycker ändå det är bra gjort. Och jag som tidigare balanserade mitt liv alldeles för mycket på en grund av prestationer och tillskrev dem för stort värde, inser att jag inte klarar att ge dem någon tyngd alls nu.

Det pratades en del om hur jobbigt det är att börja med aktiviteter igen när man varit sjukskriven länge. Då, när jag fortfarande var sjukskriven. Och det är kanske nåt fel på mig, jag har aldrig varit så bra på att vara normal, men det är inte alls samma saker som det pratats om som är jobbiga för mig.

En del saker kunde jag räkna ut skulle bli jobbiga, tex att min nacke och mina fingrar tar stryk av allt läsande och skrivande, och att smärtproblematiken förvärras av det, eller att min trötthetsproblematik inte precis mår bra av att jag har en högre arbetsbelastning än vad som är lämpligt i förhållande till min sjukdomsnivå. I perioder är det svårt att få ihop livet så nåt mer än studierna ryms, och det är inte bra, det mår jag ju inte bra av. Allt det där oroade jag mig för redan på förhand, men det gjorde ingen i vården och myndigheterna. Jag förstod aldrig varför, men det var som att min rädsla att försämras i min sjukdom när jag hoppade direkt på en för hög aktivitetsnivå bara var.. oväsentlig. Som att det inte var en reell risk, som att mina problem aldrig varit något reellt.

Det är så lätt att upplösa allt med sina färdiga blanketter, formulär, bilder av vad det är att vara sjuk, men jag förstod nog aldrig det ändå, hur det sjuka kan ha så liten betydelse i tankar om vad som kan bli problematiskt i att gå från sjukskrivning till heltidsaktivitet. Det var som att jag bara inbillade mig det, att det kunde vara så. Det var som att mina problem förvandlades till luft.

Vad var då viktigt? Jag vet inte. Det de pratade mest om handlade om passivisering och att ta sig ur passivisering. Det var där fokus låg hos den läkare jag träffade förra året, och hos några tidigare med. Och hos myndigheterna? Jag vet inte faktiskt, lite om passivisering där med. Kanske en oro för sånt som om jag klarade att fylla i ansökningsblanketter, få in dem i tid. Jag kan tänka mig att det är något som är ett problem för många, men jag har aldrig nånsin haft problem med sånt. Till och med när jag mådde som sämst och låg i en liten hög på en säng på en slutenvårdsavdelning samlade jag ihop mina papper och betalde mina räkningar i tid, nån dag innan månaden var slut. Jag tror inte det är ett gott tecken egentligen, jag tror det handlar om noll tillit till att saker ordnar sig, att nån annan kan ta över. Jag tror att allt hänger på mig. Det är inte så sunt. Men jag får in mina papper i tid. Alltid.

Så. Det systemet oroade sig för och kunde ge mig stöd utifrån var passivisering och problem att hålla ordning på saker. Det jag oroade mig för var att belasta mig för mycket och försämras i mitt sjuka, och att inte ha utrymme nog för att balansera det.

Hur blev det då? Hur är det då? Ja, kan väl sammanfatta det med att det var jag som hade rätt, min oro som var förankrad i verkligheten. Och att en del andra saker dykt upp, som varit oväntade för mig. (Jag skrev lite tidigare, tex här: Vem är jag då, efter all denna tid, med all denna oförmåga?)

En sak som varit helt oväntad för mig är att jag förhåller mig till mina prestationer som att de är helt utan betydelse, som att de är luft, ingenting. Det har jag med mig från sjukskrivningsåren. För allt jag gjort då, alla kamper, alla kunskaper jag skaffat, alla böcker jag läst, alla ord jag behövt hitta för att kunna ha en chans att nå fram till vården. Allt jag gjort för att hålla ihop mitt liv, ordna det, skapa innehåll till livet fast mitt rörelseutrymme var extremt litet, både fysiskt och på andra sätt. Allt jobb jag gjort för att komma vidare med mig själv. Allt. Man har sett det som ingenting. Inte alltid, men för det mesta. När man från vårdens eller myndigheternas sida ser på mina sjukskrivna år är det som att de varit fyllda av stillastående luft.

Jag vet att det inte är sant, jag trodde det var djupt rotat i mig, allt jag gjort, allt jag varit tvungen att göra, allt jobb. Men inget jag gjort har räknats. Om man sammanfattar de sjukskrivna årens jobb, så verkar det oftast ses som rimligt att klassa mig som passiviserad.

Och när jag klassas som passiviserad när jag sliter dygnet runt, då är det kanske inte så konstigt att det jag gör nu är svårt att ge tyngd. Det är faktiskt en mindre sak att plugga på heltid än att kämpa med traumareaktioner. En enklare. Ett lättare jobb. Och jag vet att det är ett sånt jobb som spelar roll i andras ögon, till skillnad från det där att hålla sig vid liv, det räknas liksom aldrig. Men det har varit så massivt. Budskapet att det jag gör är ingenting. Det har varit så mycket auktoritet från så många personer, om man samlar den och lägger på hög så blir det ett berg. Ett berg av åsikten att det jag gör är passivitet, luft.

Jag visste inte att det var så starkt, att det genomsyrade mig och min egen syn på mina prestationer så mycket att jag har svårt att känna att de har betydelse, att de är något annat än luft. Men jag har det. Jag har svårt att känna att det är någonting. Det sitter djupt inne i min ryggrad. Det ni lärde mig. Att det spelar ingen roll vad jag gör, hur hårt jag jobbar, hur mycket jag kämpar. Det jag gör räknas som luft, passivitet, ingenting.

Det finns många såna strukturer, som säger att sjukas jobb inte räknas. Dels det som handlar om att behandling och de kamper behandlingar eller brist på behandlingar innebär inte räknas som nåt alls, men också i annat. Budskap i samhället. Att sånt som brukar räknas som lönearbete inte längre gör det om det är någon sjukskriven som utför det. Är man sjukskriven och jobbar i nån form av aktivitet, praktik, sysselsättning, då kan man mycket väl leva på socialbidrag eller mycket låg ersättning från försäkringskassan. Det sjuka gör räknas inte, inte på riktigt. Inte som om det var en frisk människa som gjorde det. En sån som räknas, och vars prestationer räknas. När det är en frisk som jobbar ska hen belönas med lön. När det är en sjuk som jobbar ska hen visa tacksamhet för att samhället visar godhet som ger hen chansen att få jobba. Så är det indelat.

Det är ingen skada på samma sätt som annat som jag har med mig från vården. Det är inget blödande sår, ingen skärande smärta. Men detta att jag inte är någon, detta att det jag gör inte är någonting. Allt detta oseende som genomsyrar så mycket om man är sjukskriven, utelämnad till vård, myndigheter. Jag hatar att det är så, men det är som att oseendet smittar, som att jag inte kan se mig, för att jag inte blivit sedd. Jag kan inte fullt ut se att jag finns, att jag har ett värde, att det jag gör och ger spelar roll och har betydelse. Jag vet att det är så, och jag vet samtidigt inte det. Jag har tömts på det igen och igen. Och det enda motgiftet är att hitta andra ögon som ser mig, andra människor som jag kan finnas hos. Och lite i taget hitta tillbaka. Lite i taget se att nej, mitt liv är visst inte luft. Inte jag, inte mina problem, och inte heller mina prestationer. Det är inte luft. Jag är inte luft. Det är liv. Det jag gör ska räknas som att det är något. Det jag gör spelar roll. Det finns en tyngd i det.

Och bortom det som handlar bara om mig själv så undrar jag hur det blev såhär, och om det måste vara så? Ok att sjuka människor måste få lov att göra mindre, men det vi gör, varför ska det tillskrivas mindre tyngd, mindre betydelse, inte värderas på samma sätt? Jag förstår det inte.

*

Monica Armini har skrivit lite om detta här: Lämna inte de sjuka utanför.

En arbetsrelaterad nyhet som gjorde mig glad finns här: Max: ”Det mest lönsamma vi gjort”

Pebbles Karlsson Ambrose skriver om arbete som "behandling", ett annat perspektiv på frågan om sjuka och arbete.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Ett enkelt konstruktivt förslag om information.

Jag fick ett brev med en tid till en ny person i vården. Igen. Det är i sin ordning. Jag hade bett om det. Det är inte det som är problemet. Det är brevet. Det står tiden, namnet på personen, yrkestitel. Det står vart jag ska ringa om jag inte kan komma och vad som händer om jag inte avbokar i tid.

Det kan tyckas tillräckligt. Saker jag tycker vore rimliga att också skriva ut är tex vad det kostar. Det finns en webbadress till 1177.se, så kanske tänker de att man själv får söka upp den information de inte skrivit ut. Jag kan gå med på det. Jag är bra på att googla.

Det jag däremot inte kan googla fram och det jag önskar är åtminstone en mening om vad besöket ska gå ut på. Ja, jag skrev en självremiss. Betyder det att jag och behandlaren är överens om vad mötet ska gå ut på? Nej, nån sån garanti finns inte. Att mötet är på mitt initiativ betyder bara att jag fått styra att det alls sker, vad det kan innehålla har jag inte makten att styra. Det ligger hos behandlaren.

Också det kan låta som ett fånigt problem. Jag vet ju vem jag ska träffa, varför spelar det så stor roll vad som ska ske?

Svaret är: för att jag behöver få vara förberedd. Jag behöver kunna gissa om det kommer förekomma sånt som för mig är stressande. Jag behöver veta om jag förväntas berätta om hela mitt liv, om jag måste klä av mig, om det kommer innefatta fysisk eller psykisk ansträngning. Jag behöver veta om det är risk för undersökningar som är smärtsamma eller läskiga eller att min smärta i kroppen kommer provoceras så mycket att det är osäkert om jag orkar gå hem.

Jag behöver veta det för att kunna handskas bättre med mötet känslomässigt, men faktiskt ännu mer för det praktiska. Jag behöver ta beslut om jag har behov av att ha någon med mig, om jag måste ställa in andra saker resten av den veckan för att vårdmötet kommer ta all kraft. Jag behöver veta om jag måste ha pengar till taxi för att kunna komma. Och nej, jag kan inte ha någon med mig eller ställa in saker i en hel vecka för säkerhets skull för varje möte. Det funkar inte praktiskt. (Pengar till taxi kanske jag kan se till att ha, men det var bara exempel på praktiska saker jag behöver ha i tankarna kring möten med vården.)

För det mesta gissar jag vad mötet kan gå ut på. Tror jag vet. Förbereder mig utifrån det. Förvånansvärt ofta har jag gissat helt fel.

Ibland är det uppenbart att jag inte har en aning, och innan jag lyckats hitta rätt person på rätt telefonnummer och inte bara prata med en telefonsvarare utan faktiskt med personen som kan ge mig information, så har jag behövt slösa bort flera dagars energi. På ingenting särskilt. På att vården bara inte informerar om det grundläggande.

Och jag vet, alla är inte så trötta som jag, alla har inte så lite kraft, alla får inte akuta extrema stressreaktioner om de tex tror att vården tänker tvinga dem att börja arbetsträna, medan de själva precis lyckats resa sig från sängliggande. Men vi är en del som inte klarar stress så bra. Vi är en del som är allmänt skräckslagna inför vården. Och även för dem som inte är sönderstressade eller vårdskadade så skulle tydligheten väl kunna ge lite trygghet, förutsägbarhet och möjlighet att förknippa vård med nåt annat än att behöva överlämna sig, lägga allt i andras händer, utan att veta vem de är, och utan att veta vad de tänker göra med en, och vad det innefattar för risker.

(Nej, jag tycker inte jag vet vem någon är efter att ha fått namn och yrkestitel, det är mycket längesen en vårdutbildning var en trygghetsfaktor för mig, det har varit så många utbildade människor som betett sig så väldigt konstigt, så det har liksom fallit sönder.)

Jag gnällde på detta på twitter. Och någon sa att det var för sekretessen, att det inte var bra att skicka sån information i brev. Så här är mitt förslag i några få punkter.

• Gör det möjligt att logga in på Mina vårdkontakter och där välja om man vill ha kallelser till tider och annan information via brev med posten eller via meddelande i Mina vårdkontakter.
• Gör det möjligt att enkelt kryssa i en ruta kring om man önskar kort information om vårdbesöks syften. Låt personen själv välja om det är ok att få denna informationen i brev, om hen nu föredrar brev framför meddelande i Mina vårdkontakter.
• Låt det vara val som gäller alla vårdmottagningar, även nya som man inte haft någon kontakt med tidigare.
• Känns det osäkert om ni kan lita på att människor uppdaterar så det finns ett aktuellt mobilnummer eller en aktuell e-postadress i Mina vårdkontakter, så att de får meddelande om att de fått ett meddelande, och inte missar sina tider, vore det mer rimligt med en inställning som skickar ut ett påminnelsemeddelande tex en gång per år att man ska kontrollera sina uppgifter, än att all viktig information ska gå via posten.
• Om någon inte gjort ett eget val så kan standardinställningen fortsätta vara som nu, att man skickar pappersbrev med så lite information som möjligt. 

För min del skulle det underlätta enormt med den informationen. Och jag menar inte nån lång redogörelse. Bara.. en mening. En rad, så jag har en chans att förbereda mig.

Förresten skulle det väl vara bra att spara lite papper. Vet att inte alla har internet och tycker inte alls att man ska ta bort möjligheten att få sina tider på papper, men det känns föråldrat, dyrt och slösaktigt att ha det som standardval. Och långsamt. Och dessutom är det ju klassat som sämre sekretessmässigt än att tex använda Mina vårdkontakter för kommunikation. 

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Arkivet fungerar igen. Och lite annat.

Arkivet där man kan hitta inläggen sorterade från a-ö har varit dött ett tag. Tror en bit script föll bort i senaste layout-ändrandet. Nu ska det i alla fall funka igen.

Du hittar arkivet här (eller via en länk i menyn till höger).



När jag ändå skriver om sånt där som inte riktigt är blogginlägg vill jag säga att min bok finns på några bibliotek nu. Om det inte råkar vara ditt borde det gå bra att fjärrlåna. Gör det om du har lust (så kanske de inte gallrar bort den meddetsamma eller ångrar att de köpte in den eller så).

De bibliotek som har den finns att se här. Fast vet att åtminstone Psykiatribiblioteket i Lund också har köpt in den, fast det kan man bara se på deras egen hemsida.

Och ja, går ju såklart också att köpa den fortfarande. Men det kostar ju pengar. Har man ju inte alltid.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Kanske är det först genom någon annan jag kan börja se mig själv.

Ibland känns det som att andra säger saker bättre än man själv gör. Som att man famlar efter orden, men inte hittar de som säger det man vill säga. Kanske är det för att jag använt mina ord på andra håll nu de senaste dagarna, kanske räckte de inte hela vägen hit, till bloggen. Ibland är det så. Så idag ger jag några tips på saker ni borde läsa (eller titta på) istället för en egen text.


1. Att öppna ögonen tar inte bort smärtan men driver oss framåt på bloggen Patientperspektiv. 

"En konsekvens av att vara en sådan patient, en orelaterbar patient som klassas som utmanande, är att jag många gånger har tvivlat på mig själv. Fram till för ett år sedan var jag övertygad om att det var mig det var fel på eftersom jag inte kunde passa in i vården. Det var många år av smärta och självförebråelser, många timmar av frustration och förvirring."


2. - (texterna borttagna på bloggen där de fanns.)


3. Dokumentären När pianisten kom till psyket.
(Finns kvar tom 9 september 2015.)

"Konsertpianisten James Rhodes tar med sig pianot till en psykiatrisk klinik i England. Efter att själv ha drabbats av psykisk ohälsa och fått hjälp av musiken är detta något som han vill förmedla vidare."

Dokumentären är väldigt vacker och väldigt smärtsam, och lite i smyg (för det skulle ju bara vara en sak, den här punkten) vill jag också tipsa om hans skrivor, tex Now Would All Freudians Please Stand Aside (jag blir så glad av klassiska skivor med såna namn) eller Jimmy: James Rhodes Live in Brighton (med väldigt bra mellansnack).


4. Emily McDowells empati-kort.

Det finns nåt i alla de sakerna som handlar om att inte längre vara så ensam. Nåt om att när andra människors historier vävs samman med min egen, så blir det annorlunda. Kanske är det först då jag blir tydlig, begriplig. Kanske är det först då mina färger klarnar och jag inte längre behöver tänka att mitt trassel borde vara en fyrkant. Kanske är det där, i punkterna där möten sker, genom ord eller på andra sätt, som det blir möjligt att handskas med det som egentligen är för smärtsamt. Och kanske behöver vi alltid någon annan. Någon som vet hur det är. Som förstår hur man kan vilja slåss av välmenande uppmuntrande fraser som är tänkta att vara till tröst.


Och två tips till, med annat fokus:


5. Personal inom psykiatrin känner sig ofta maktlös

"Personal som arbetar inom psykiatrin bär ofta på känslor av maktlöshet i sin yrkesroll. Det säger Veikko Pelto-Piri, forskare i medicin vid Örebro universitet. Han har undersökt hur personal tänker och agerar kring olika etiska aspekter av sitt arbete inom psykiatrisk slutenvård."

6. Vårdares makt och patienters vanmakt

"Hur hanterar personalen sina svårigheter att bemöta patienter i psykiatrisk omvårdnad? Den frågan besvaras av Per Enarsson i den avhandling han försvarar vid Umeå universitet den 25 maj.

Svaret är ofta att vårdarna pratar sig samman om ett likartat bemötande,”ett personalgemensamt förhållningssätt”. De intervjuade vårdarna, som arbetade på psykiatriska vårdavdelningar eller i kommunala gruppboenden, angav att patientens behov står i centrum för ett personalgemensamt förhållningssätt – men avhandlingen visar att det istället är vårdarnas egna behov av trygghet och förutsägbarhet i vardagen som ligger bakom patientbemötandet. Särskilt svårt hade vårdarna att hantera situationer när de upplevde att de inte fick vara ifred för patienten."

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Orden ni använder. Oförklarliga symptom.

Ja. Ok. Jag ska vara språknörd igen. Det kanske inte spelar lika stor roll för någon annan. Men för mig spelar det roll.

Det här med oförklarliga symptom. Varför kallar vi dem det? Jag tror att den korrekta definitionen är oförklarade symptom. Men det känns som att de oftare definieras som oförklarliga.

Och varför det spelar så stor roll? De är ju inte förklarade, symptomen, båda orden betyder det. (Och nästan likadant låter de, som om man inte tänker så noga på vad nån säger kan man ju missa skillnaden.)

Det spelar roll för att det ofta i definitionen att de är oförklarliga finns en värdering, att det skulle kunna vara så att personen simulerar, att det faktiskt inte finns nån orsak till symptomen. Att de inte går att förklara eftersom de inte beror på något annat än tex att patienten vill manipulera.

(Då har man lagt in en förklaring, trots att man sagt sig att det inte finns någon, det är ju en kullerbytta, men herregud, vad gör man inte för att få klassa patienter som manipulativa?)

Det spelar roll för att det i ordet oförklarade ryms en ödmjukhet. Oförklarade symptom är symptom vi inte hunnit förklara än. Kanske kan vi förstå dem lite längre fram, när vi forskat mer, när vi förstår mer. När vi har fler bitar av helheten. Vi har väldigt få bitar nu, faktiskt. Det finns mycket av hur hjärnan fungerar som vi inte har en aning om. Det är inte som att allting som går att förklara är förklarat. Det som är förklarat nu, är vad vi klarat att förklara hitintills.

Och dessutom: vem har sagt att allting som finns kommer gå att förklara? Ok, jag vet, det är en storslagen idé från upplysningstiden, det är fint att tro på vetenskap, jag förstår allt det där. Men ändå. Tänk om vi aldrig nånsin kommer nå dit, att lyckas förklara allt. Det är en möjlighet, att det alltid kommer finnas saker som ligger bortom vad vi vet, kan definiera, göra modeller för.

Finns de då inte?

Som patient med oförklarade symptom spelar det roll för mig vilket ord man väljer. Trots att de låter nästan likadant. För jag är trött på att bli klassad som hopplös, konstig, fel. Jag är trött på undertoner som handlar om att jag hittar på, överdriver, eller försöker manipulera. Jag är trött på de vanliga bemötanden man har i anslutning till dessa oförklarade symptom. Någon vård brukar det ju inte bli tal om, bara bemötanden. Jag längtar efter vård, men jag antar att jag gett upp det. Jag får förbli till stor del oförklarad, för jag passar ju inte så bra in i modellerna. Jag har förstått det.

Men även om jag gett upp förklaringarna och vården, så längtar jag efter ödmjukheten. Jag önskar mig behandlare som klarar att höra vad jag säger och tro på det jag berättar om, även om de inte har någon modell där symptomen passar in. Jag tycker om behandlare som är medvetna om att de inte vet allt, inte ens allt utifrån forskningsläget som det är nu.

Jag längtar efter behandlare som är så lite dömande som möjligt, och som bär på ödmjukhet inför alltings komplexitet. Och jag längtar efter ord som bär på den sortens innehåll, som förmedlar det budskapet. En ödmjukhet i grunden. Inte ett fördömande och nedvärderande.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Men mindfulness har ju inga biverkningar.

Hade inte tänkt skriva fler inlägg om mindfulness egentligen, men det ramlade in en historia i kommentarsfältet, och ville lyfta fram den, och också lyfta frågan om hur man ser på biverkningar.

"Nu har jag inte DID, även om jag har haft viss dissociativ problematik. Men något som rör sig lite i samma sfär är att jag när jag var yngre deltog i en hel del "andliga" övningar av repetitiv, transframkallande karaktär i ett sammanhang som blev rent skadligt för mig. Ändå gav jag mig på en mindfulnesskurs på min psykmottagning i höstas, "alla" säger ju att det är så bra för närapå allt. 

Redan när vi kom in och började sätta oss hörde jag den ena psykologen av två som höll i kursen prata med en kursdeltagare, så där lite överdrivet positivt om hur fantastiskt bra det var med mindfulness för det hade ju inga som helst biverkningar. För mig ringde en varningsklocka, jag tror att man ska vara försiktig med att uttala sig så kategoriskt om någon behandling. Vi körde ett par övningar typ kroppsscanning förutom lite prat. När jag hör en långsam, malande röst går jag in i trans på 30 sekunder sådär, och det är ingen mysig avslappning utan ett kvävande, kletigt tillstånd. Jag sade till kursledarna efteråt att det inte kändes bra, men de övertalade mig att prova igen, och det gick jag på eftersom jag inte vill vara en sån som ger upp. Veckan efter räckte det med att kursledaren öppnade munnen och hälsade oss välkomna så började jag snabbt gå in i trans bara av att höra samma röst. På slutet började jag så smått hallucinera. Jag försökte återigen säga till kursledarna att det här är nog inte alls bra, men de frågade inget om varför det var jobbigt utan hade bara en sån där käck attityd att det bara var en träningsfråga.

Tack och lov har jag en psykolog i familjen som jag ringde. Han är rätt öppen i sitt tankesätt, och även om han kan använda mindfulnessövningar i behandlingar ibland så är han inte insnöad. Hans råd var att lita på mina känslor, och absolut inte tvinga mig till något som blev destruktivt. Även om det var vad jag kände själv så var det en extra hjälp att någon jag litar på också tyckte det. Så jag lade ner det hela.

Jag lärde mig åtminstone att jag ska hålla mig undan behandlingar av liknande typ om jag inte har en individuell terapeut med god kunskap om personer med min speciella bakgrund (sannolikheten att hitta någon är minimal, men...) Och där kommer jag in på en del av det du skrev om, att ansvaret hamnar på mig själv, att det är jag som måste se upp, göra riskbedömningar, avbryta om det blir fel, för i vården är det mycket one size fits all."


Det finns kunskap om att meditation kan leda till hallucinationer. Det kan man läsa om tex här, men jag tror faktiskt att kunskapen om det är såpass spridd att det kan räknas som nåt som är allmänt känt. Däremot är inte tolkningen av hallucinationer nåt allmängiltigt, det kan vara olika i olika kulturer och sammanhang vad man tillskriver dem för mening. Ett exempel hittar man i den här texten:

"Theravada and Zen teachers usually will tell you to not attach significance to them. That's not exactly the same as ignoring them, because it may be that your neurons are trying to tell you something. But that "something" may be pretty mundane -- you're getting sleepy, or you need to adjust your posture.

There's an often-told Zen story about a new monk who sought out his teacher and said, 'Master! I was meditating just now and saw the Buddha!""Well, don't let him bother you," the Master replied. "Just keep meditating, and he'll go away.""

Riktigt så avslappnad syn på hallucinationer brukar man väl inte ha i psykiatrin, så varför tar man då inte risken för hallucinationer på allvar? Varför ser man det som att mindfulness inte har några biverkningar? Kanske helt enkelt för att man tror att man kopplat bort det helt från sitt sammanhang, och då på något magiskt sätt bara få med sig positiva effekter, inte nåt religiöst arv, nåt som handlar om människosynen som finns bakom, och inte heller nåt sånt där komplicerat, som risken för hallucinationer. Detta är såklart inte sant, mindfulness i den västerländska form som brukar användas inom vården har ju positiva effekter just för att man inte tömt den på riktigt allt innehåll, och med innehåll kommer nog även risker.

Nu blir det många citat i samma inlägg, men vissa inlägg behöver vara såna. Här från en text i läkartidningen:

"Generellt kan man tycka att det torde vara ganska harmlöst att träna sig i uppmärksamhet, och att det inte finns så mycket som kan gå fel i att koncentrera sig på hur ett russin ser ut när det betraktas, hur det känns när det vilar i handen och hur det smakar när man biter i det. Emellertid utgör mer formell och regelbunden meditation, där man sitter med slutna ögon och övar sin uppmärksamhet genom att följa exempelvis andetaget, en mer komplicerad övning som det inte alls är självklart att alla vare sig kan eller bör ägna sig åt – och speciellt inte intensiva perioder av meditativ träning på retreat. Det förekommer fall där meditatörer utvecklar depression eller psykos av intensivt mediterande, och det finns forskare som noterat att även mindfulness kan leda till negativa effekter i vissa fall."

Läs den sista meningen en gång till. Det finns forskare som noterat att även mindfulness kan leda till negativa effekter. Men mindfulness har inga biverkningar? Det har dokumenterats av forskare, men det finns inte? En annan biverkning av mindfulness verkar vara att det kan bli svårare att skaffa nya vanor och få bort gamla ovanor, som man kan läsa om tex här. Tycker det också låter rimligt att klassa som en biverkning, och också det kommer från forskare.

Som med alla metoder spelar det också roll hur man använder metoderna, om man använder mindfulness på ett felaktigt sätt kan man ställa till saker ännu mer, en text som tar upp detta är 17 Ways Mindfulness Meditation Can Cause You Emotional Harm. Och när jag ändå är i farten kan jag ju också länka till Jenny Jägerfelds text Lukta på basilikan! om problemet med att förflytta strukturella problem till individer, och att de strukturella problemen faktiskt inte kan lösas hur mycket mindfulness man än utövar. De negativa konsekvenser som blir om man använder en metod felaktigt kanske inte kan klassas som biverkningar, men det måste väl vara en behandlares uppgift att ha koll på metodens begränsningar och risker, inte bara de positiva effekterna?

Jag vet att det låter som att jag är motståndare till mindfulness, när jag nu kritiserat metoden i så många inlägg. Men jag är inte det. Jag tycker det verkar vara en bra och lättillgänglig metod som kan hjälpa många personer på ett relativt billigt och enkelt sätt, och sån hjälp ska man inte förringa. Man ska inte heller upphöja metoderna till felfria mirakelmetoder. Även om de är billiga, hjälper många, och även om det finns evidens, finns det ingen anledning att sluta ha kvar sin professionella hållning, och i en professionell hållning måste det väl ingå att informera sig om begränsningar och risker, att ta patienters negativa upplevelser på allvar, och inte bara stirra sig blind på att det finns evidens som säger att metoden har god effekt.

Det är trots allt skillnad när en veckotidning hävdar att mindfulness kan hjälpa alla i allt, och när behandlare inom vården gör det. Inom vården ska man utgå från vetenskap och beprövad erfarenhet, nåt sånt krav finns inte i veckotidningarna. Inte heller samma form av ansvar som behandlare bör ha för sina patienter.

Jag tycker det är problematiskt med evidens. Såklart inte bara, men det finns problem med att använda det systemet. (Har skrivit om det tidigare här och här.) Ett av problemen verkar vara att det inte finns krav på att undersöka de eventuellt negativa effekterna. God evidens betyder att en metod visat sig ha de positiva effekter man är ute efter vid en viss problematik. Gott så, men om man samtidigt löper risk att utveckla eller förvärra andra problem, då borde det väl också ha betydelse? Inte kan det ses som enbart bra om man får lägre ångestnivå, men samtidigt börjar hallucinera tex?

Saker är överlag mer komplexa än modeller är, och kanske är det dags att börja se evidens som en modell där allt det komplexa inte ryms? Kanske är det också dags att börja ta mindfulness på allvar, som en bra och viktig metod bland andra, som bär på sina fördelar och starka sidor, men också sina risker och begränsningar.

Och om nån nu trots allt inte fått nog av texter om och nyansering och olika perspektiv på det här med mindfulness och dess risker, så ska jag avsluta med en länk till ett videoklipp vi nyss såg på kursen jag går. Videon heter Mindfulness or Mindlessness och utgår från modern buddhistisk kritik av det här att koppla bort en liten bit av en lära från resten, och vad det kan skapa för negativa effekter.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.