Trauma & vård 7. Vad man har med sig in i mötet. (Bilden av behandlarrollen.)

Mycket av det jag skrivit i denna serien handlar om sånt som patienter har med sig in i mötet med vården och med varje behandlare i vården. Sånt som handlar om hur de erfarenheter man har med sig färgar hur det man är med om upplevs, vad som är skrämmande, vad som riskerar att riva upp såren istället för att läka dem, och liknande.

En sak som jag tror jag skrivit om förut, och som är helt grundläggande, handlar om att behandlaren och patienten kan ha med sig olika saker in i mötet, vad gäller behandlarens roll.

Jag har ofta upplevt det som att behandlare vid ett första möte är övertygade om att de är bra hjälpare, som kan hitta lösningen på mina problem, om jag bara ger dem en chans. Det är väl en rimlig inställning att ha, inget illa i det. Däremot finns det problem om man oreflekterat tror att detta är också den bild patienten har av varje ny behandlare.

Jag har träffat väldigt många, och haft problem länge. Jag har lärt mig att de flesta är medelmåttiga eller sämre på att lyssna, förmodligen handlar det om att jag inte passar in i de bilder man har av hur man kan må. Pga de två sakerna har jag lärt mig att de flesta är totalt oförmögna att hitta lösningar på mina problem. Av att ha haft samma problem länge och kämpat med dem på många olika sätt har jag också lärt mig att det kanske inte är rätt sak att försöka lösa dem. Jag behöver lära mig leva med dem, och jag har rätt mycket kunskap om dem, och skulle behöva att vi började där, med att jag vet rätt mycket, och att vi skulle kunna ta oss vidare tillsammans därifrån. Det är det mycket få som erbjuder.

Så min vanligaste inställning när jag träffar en ny behandlare är då inte att det förmodligen är en bra hjälpare som kan hitta lösningen på mina problem, utan att det förmodligen är en medelmåttig lyssnare, som i bästa fall gör ett försök att förstå mig fast jag inte passar in i bilden av hur man kan må, som förmodligen trots allt tror sig vara den person som ska hitta en lösning, som inte är intresserad av min kunskap om mig själv, och som i bästa fall är ofarlig, men inte kommer kunna hjälpa, och i värsta fall försöker tvinga mig till saker som jag vet kommer göra mig illa.

Det blir en krock där, i vad vi har med oss in i mötet. Jag tycker båda bilderna av behandlaren är rätt begripliga. Det är däremot svårt för mig att se hur det kan vara rimligt att behandlare kan tro att alla har en så positiv syn på behandlare som de själva brukar ha. Vi är många som skickats hit och dit, som inte fått den hjälp vi behöver, och som ibland blivit skadade. Det skulle spela så stor roll om det var en allmän kunskap om patienter, att vi lever i den verklighet som vården är. Att man blir påverkad av tidigare möten med tidigare behandlare. Av att skickas hit och dit, förklara om och om igen, inte bli hjälpt.

Jag har sällan upplevt det som att det är en kunskap som finns. Jag förväntas ha positiva förväntningar med mig in i mötet, och om jag inte har det tolkas det för det mesta som nåt sjukt, som försvar, som att jag försöker skydda mitt sjuka och slippa utvecklas och bli bättre, nåt sånt. Som om det var helt självklart och grundläggande att automatiskt ha en tillit till behandlares kraft att lösa ens problem, oavsett hur många som tidigare försökt eller misslyckats.

Om någon varit med om trauman kan vården vara ännu mer laddad. Den behandlare som är trevlig och säger sig kunna hjälpa kan påminna om en manipulativ förövare som försökte skapa förtroende innan hen krossade en. Den som är hotfull och auktoritär kan påminna om en annan sorts förövare. Och utsattheten i hela situationen med vård kan påminna om utsattheten i de sammanhang där man blev skadad av övergrepp.

Har man varit med om trauman inom vården blir det såklart ännu starkare. Har man varit med om läkare som hotat och straffat, är det inte konstigt om man tror att andra läkare kommer göra detsamma. Har man varit med om att man blivit nedbrottad och bältad, och sen fått ligga där medan personal pratade skit om en bredvid ens säng, så är det svårt att tro att man i vården kommer bli mött med respekt och varsamhet. För att ta några exempel.

Det tar tid innan behandlare blir något annat än en roll. Man måste lära känna och bygga upp tillit till just den personen som just den behandlaren är. Många har säkert sina bilder av behandlarrollerna fyllda med positiva bilder och tankar om hjälp, respekt, professionalitet och bra bemötande. Då går det nog lättare. Och det man har med sig in i mötet som handlar om vad en behandlare är, stämmer nog bättre överens med den bild behandlaren har av sig själv.

Men det finns skäl att ha bilderna fyllda av annat. Om man haft en historia i vården, eller stått nära någon som haft det, där allt inte gått rätt till. Om man blivit skrämd, skadad, gjord illa. Eller om man har annat med sig, genom trauman man varit med om på annat håll. Då blir den tiden så viktig, den som handlar om att behandlare ska kunna bli något annat än en roll. Just för att bilden av rollen är fylld av rädsla och behov av att skydda sig. Det är viktigt att någon stannar tillräckligt länge för att kunna skapa tillit, inte förvänta sig att den finns utan ansträngning.

Och det är klart att det inte alltid finns möjlighet till det. Vården är ofta uppdelad, osammanhängande, man kan behöva söka hjälp akut, en behandlare kan bli sjuk. Det kan finnas många skäl till att inte varje person man har kontakt med i vården ska kunna bli en långvarig kontakt med chans att bygga upp tillit.

Och eftersom det är så, är det viktigt att minnas att man kan ha olika saker med sig in i mötet. Olika erfarenheter om vad behandlare är. Om de är förmögna att hjälpa eller inte. Om de är något att vara rädd för eller något att försöka skydda sig mot.

Och det är inte så att behandlarens bild är rätt och patientens fel, att behandlarens är frisk och patientens sjuk. Vi kommer från olika håll, har olika saker med oss, har olika skäl till de bilder vi har av den roll en behandlare har.

Det är inte sjukt. Det är inte konstigt heller. Det konstiga är att så många behandlare verkar ha missat att det är så.




Tidigare inlägg i denna serien:

• Trauma & vård 1. Grundförutsättningar: den medicinska modellen, diagnoser & traumatiska upplevelser.
• Trauma & vård 2. Vad är ett trauma? Vilken betydelse har en svår händelse?
• Trauma & vård 3. Lite allmänt om makt.
• Trauma & vård 4. Tolkningsföretäde.
• Trauma & vård 5. Manipulationer.
• Trauma & vård 6. Att gå över gränser.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Detta ständiga osynliggörande, som om vi inte finns. (Om dissociation.)

Blev visst inget blogginlägg igår trots att det var söndag. Sysslade med att allergi-snörvla och trötthets-titta på Harry Potter istället. Var väl också viktigt, på sitt sätt.

Har med en artikel i ETC idag. Ni får gärna läsa den och gärna dela den, den är viktig för mig. Kanske för att jag än en gång blev så himla trött och ledsen på världen.

Såhär börjar den:


Jag satte på radion häromdagen. Det var P1. Några läkare resonerade kring att schizofreni fortfarande är stigmatiserat, att det förknippas med våldsamhet eller personlighetsklyvning. Det lät som att det var förfärligt, att bli förknippad med något sådant. Jag stängde av radion igen. Vet inte varför jag blir så ledsen, fortfarande. Det är ju så det är, jag vet det. Nämner man dem som skadats så svårt att de splittrats inuti, har flera personligheter, är det i sådana sammanhang. Och med undertexten att det inte finns, att det är något abnormt och hemskt, men inte verkligt.

Jag finns.


Resten hittar du om du klickar här.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Trauma & vård 6. Att gå över gränser.

Att gå över någons gränser kan i praktiken vara en massa olika saker. Att manipulera någon att göra som man vill kan vara ett sätt att vara gränsöverskridande, eftersom man då kan vara ute efter att gå emot personens egen vilja och de gränser hen försökt sätta upp. Att ge sig själv tolkningsföreträde och att inte vara varsam med sin makt när man är i maktöverläge kan också användas för gränslösa handlingar.

Det finns i stort sett bara två sorters vård. Frivillig vård och tvångsvård. För tvångsvård ska det göras en bedömning och fattas ett beslut på korrekt formellt sätt. När det rör sig om tvångsvård är det ok att göra del specifika saker, även om patienten säger nej, inte vill, motsätter sig det. Även om det innebär att gå över hens gränser. Vad som är ok att göra är reglerat i lag, och anledningen till att det är ok att göra det är att vi som samhälle har ett system där vi bestämt att det finns tillfällen när någon inte vet sitt eget bästa pga sjukdom, och då har någon annan rätt att ta makten över hen, bestämma vad som är bäst för hen.

Frivillig vård ska alltså vara frivillig. Såvitt jag förstår ska man inte utsätta patienten för något hen inte vill, varken genom fysiskt tvång, manipulationer, hot, utpressning eller något annat sätt att gå emot hens vilja, eller få hen att gå med på saker pga rädsla.

Att gå över gränser behöver inte vara något som man gör med ont uppsåt. Lurar man i en patient medicin är det nog för att hjälpa hen, och för att man tror att det är bäst. Är man lite slarvig med tystnadsplikten när det är en orolig mamma som ringer och verkligen verkligen måste få reda på hur hennes barn har det, så är det nog av medkänsla. Det är ändå inte ok. När man befinner sig i ett maktöverläge, som alla som jobbar i vården gör, är det jätteviktigt att hålla reglerna, vakta gränserna, vara mån om att lyssna när någon säger nej.

Varför? För gör man inte det så är det som att man med sina handlingar säger "mot dig är det ok att vara gränslös".

Är det då en människa som i eller utanför vården utsatts för övergrepp av andra människor, så blir det detsamma som att säga "det är ok att utsätta dig för övergrepp".

Samma sak gäller när man inte reagerar på om någon anhörig betett sig gränslöst, eller gjort något emot patientens vilja, läst hens mail, kollat hennes telefon, läst hens dagbok. Om den anhöriga gång på gång försöker få information från personalen fast patienten varit tydlig med att hen inte vill att något ska berättas. Att inte reagera när sånt sker kanske kan handla om empati med den anhöriga, att man kan förstå den desperation och utsatthet en anhörig kan befinna sig i. Trots det förmedlar man budskapet "mot dig är det ok att vara gränslös" till patienten, om man inte reagerar. Och även om man kan bry sig om anhöriga, så är det patienten som ska stå i fokus, hen man ska värna mest om.

Detsamma gäller såklart i ännu högre utsträckning när man inte visar några reaktioner om någon annan i personalen betett sig illa eller gått över någons gränser. Man förmedlar "vi som jobbar här tycker det är ok att gå över dina gränser", vilket i förlängningen kommer förmedla "vi tycker det är ok att utsätta dig för övergrepp", till den som drabbats av övergrepp tidigare.

Att förmedla ett sånt budskap med den makt man i sin position har är direkt skadligt. Förutom att det riskerar att förvärra de skador någon har pga tidigare traumatiserande upplevelser, så riskerar man att försvåra läkningen.

Och jag vet, jag säger det igen. Jag vet att det finns olika åsikter i psykiatrin, om man har till uppgift att hjälpa någon att läka skador, eller om man bara ska bry sig om sjukdomar. Men även om man nu inte hjälper någon att läka, så måste man vara medveten om när man riskerar att förvärra skador. Det kan inte vara ok att vården gör det. Att försvåra möjligheten att ta emot hjälp och försvåra läkandet är ett väldigt allvarligt sätt att förvärra en skada, det kan innebära att man stänger in någon i sin traumatisering, och gör så att hen aldrig klarar att ta sig ur den. För de flesta behöver hjälp.

Om du inte vill eller kan hjälpa, så borde du åtminstone kunna förmedla att det finns andra som har den typen av kompetens och har det till uppgift.

Om du inte ens kan förmedla det, så borde du göra vad du kan för att inte försvåra och riskera att blockera den hjälp någon annan kan ge.

Men jag vet.  Det är långt ifrån självklart. Så många gånger jag fått höra att det inte finns något att göra. Så många gånger man bekräftat att det är ok att gå över gränser, ok att göra mig illa. Så många gånger man förstört och försvårat chanserna till hjälp, förmedlat till mig att jag är ett hopplöst fall, att inget kommer bli bättre, och att det väl är mitt eget val om jag vill klara att stå ut eller ge upp och dö.

Det var så fel, varje gång. Det fanns hjälp. Det kunde bli bättre. Det var aldrig ok att gå över mina gränser, att göra saker mot min vilja. Varken i vården eller någon annanstans var det ok. Först när jag fick hjälp att förstå det, ta in det, först när jag mötte någon som i praktiken och gång på gång förmedlade till mig att det inte är ok att göra mig illa, så kunde jag börja må bättre.

Att slentrianmässigt tro sig ha rätten att strunta i någons vilja bara för att man i vissa specifika lägen har rätt att utöva makt genom tvångsvård, eller för att man tror sig ha rätt, veta bättre, göra gott, är ett så väldigt massivt och skadligt maktmissbruk. Jag önskar att fler reagerade när de såg det ske. Jag önskade att det slutade ske. Jag önskar att det blev annorlunda nu (eller helst att det redan var annorlunda).





Tidigare inlägg i denna serien:

• Trauma & vård 1. Grundförutsättningar: den medicinska modellen, diagnoser & traumatiska upplevelser.
• Trauma & vård 2. Vad är ett trauma? Vilken betydelse har en svår händelse?
• Trauma & vård 3. Lite allmänt om makt.
• Trauma & vård 4. Tolkningsföretäde.
• Trauma & vård 5. Manipulationer.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Delta i studie om anorexia och terapi?

Fick frågan om jag kunde hjälpa till att sprida detta. Och det kan jag ju.

**

Hej!
Vill du vara med i en studie som handlar om anorexia och terapi?

Vad är det för studie?
Jag skriver en D-uppsats inom ämnet psykologi på Karlstads universitet. Studien handlar om relationen till en terapeut och på vilket sätt den relationen har betydelse för att bli frisk från anorexia.

Vem är du?
Du som vill vara med i studien är över 18 år. Du har haft anorexia och anser dig själv frisk idag. Du ska ha gått i terapi under tiden du var sjuk. Tid eller inriktning på terapin har ingen betydelse.

Vad innebär det att vara med? 
Du kommer medverka i en intervju på cirka 30-45 minuter. Intervjun sker genom ett personligt möte på en plats vi kommer överens om. Den kan även genomföras via telefon, e-post eller chattprogram, utifrån vad som känns bra för dig. Intervjun kommer att spelas in.

Viktigt att veta
* Det är helt frivilligt att delta, och du kan avbryta när som helst utan förklaring.
* Uppgifter och information från intervjuerna förvaras så att obehöriga inte har tillgång till dem.
* Resultatet av studien kommer att redovisas i en D-uppsats, och publiceras i en vetenskaplig tidskrift.
* Att prata om personliga upplevelser kan ibland kännas svårt. Det är viktigt att du tänker igenom ditt beslut att delta, eller avbryter om det blir jobbigt för dig.

Vill du vara med?
Om det låter intressant och du vill vara med i studien, så hör av dig till monaande103@student.kau.se. Skriv hur gammal du är, vad du bor och dina kontaktuppgifter, så hör jag av mig till dig.
Har du frågor om studien är du också välkommen att höra av dig.

Kontakt: 
Mona Andersson. monaande103@student.kau.se

Du kan också kontakta min handledare på Karlstads universitet.
Fil dr/Leg psykolog Renée Perrin-Wallqvist. E-post: renee.perrin-wallqvist@kau.se

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Trauma & vård 5. Manipulationer.

Det pratas en del om manipulativa patienter, däremot hör jag sällan det pratas om manipulativa behandlare. Kanske för att det anses som helt normalt? Som att manipulation faktiskt är en helt ok metod om man vill få en patient att göra det som man anser är bäst för hen.

Känns som att dessa inläggen börjar bli lite tjatiga nu, men jag vet inte hur jag ska göra för att vara så tydlig som möjligt annars. Så. Till biten som upprepas, om än i olika former:

Den som varit med om ett trauma får lätt traumareaktioner aktiverade när hen hamnar i en situation som påminner om traumat. Det kan vara vardagliga saker, kan vara en doft, ett ljud, ett visst ord.

När man befinner sig i situationer som på ett mer omfattande sätt påminner om den situation man traumatiserats av, riskerar traumat att dras upp till ytan, men inte för att läka, utan för att bekräftas. Man retraumatiserar, återupprepar traumat, förstärker de mönster som fanns i den traumatiserande händelsen och förvärrar de skador som traumat orsakat.

De som blivit traumatiserade genom händelser som innefattar misshandel och övergrepp av olika slag, har ofta upplevt manipulationer som en del av det traumatiserande. Man kan bli lurad in i en situation genom manipulation. Man blev kanske slagen, fast fick samtidigt höra att det inte hände. Man blev våldtagen men fick berättat för sig om och om igen att det var man själv som var ansvarig, kanske att förövaren till och med var offer för ens handlingar. I psykisk misshandel är det också nåt grundläggande. Detta att förvränga vad som händer och varför, och vad det kommer leda till. Att förvränga hur saker ligger till och hur de hänger ihop. Att återställa ordningen, trassla ur sig ur det manipulativa som fanns i situationen, ur skuld och ansvar, och se klart vad som egentligen hände, kan vara en av de svåraste sakerna när man ska läka efter den typen av trauman.

Manipulationer är rätt vanligt förekommande i traumatiserande händelser alltså, och i vården har man en situation där någon annan har makt över patienten, och dessutom ofta en situation där patienten är ett objekt. Att då dessutom lägga till manipulationer är verkligen att utmana ödet, alltså om man nu bryr sig om ifall man skadar sina patienter.

Jag vill ändå tro att de flesta vill undvika att skada, även den typ av skador som retraumatisering innebär, att förvärra skador som redan finns. Att manipulationerna inte handlar om att vårdpersonal är maktfullkomliga onda typer som vill få bestämma över någon till vilket pris som helst, utan tvärtom att man vill hjälpa, och att det ska gå så smidigt som möjligt.

Problemet kan vara att man inte har den tid det tar att skapa ett förtroende, så man kan övertala patienten om att man förstår bättre än hen själv vad hen behöver. Problemet kan också vara inställningen att man tror sig förstå bättre, och att patienten vet att man har fel, men att man själv inte tar patientens protester på allvar. Att man självklart ger sig själv tolkningsföreträdet. Och när patienten och man själv inte är överens om vad som bör ske, så verkar man ofta tänka att man får försöka lura patienten så det blir till det bästa trots allt. Att det viktigaste är att det är det man anser är rätt som händer, inte att patienten går med på det.

Det finns en hel del etiska tvivelaktigheter inbyggda i det. Tex får man ju inte tvångsmedicinera någon som inte tvångsvårdas. Är det då ok att lura i patienten en medicin hen tydligt uttalat att hen inte vill ha? Ändra dosen utan att berätta det, och hoppas att hen inte märker vilka tabletter hen får i sin kopp i slutenvården? Är det ok att bestämma något och sen göra tvärtom? Att hota med konsekvenser för den patient som inte lyder ens vilja?

Är det liksom ok att utöva tvång genom psykiska makt- och manipulationsmetoder, när det inte finns beslut om tvångsvård?

Det verkar man ofta tycka är helt självklart. Jag har svårt att förstå det. Egentligen är det väl mycket mer förfärligt och riskerar att få mycket värre konsekvenser med en läkare som manipulerar, än när det är en patient som gör det. Men var är de upprörda artiklarna i läkartidningen om detta etiska snedsteg och detta förtroendemissbruk?

Manipulation är ett värre verktyg än det kan verka, som riskerar att skada. Det riskerar att återupprepa och förvärra den skada någon redan har, men i situationer som kan finnas i slutenvård, där någon fråntagits mycket av sitt självbestämmande, där hen är i ett väldigt maktunderläge, och där hen behandlas som ett objekt, kan manipulationer vara en del av det som skapar helt nya sår. Som skadar förtroende och tillit, som gör att situationen blir helt ohanterbar, att patienten i sitt utsatta läge känner sig så maktlös att hen faktiskt skadas.

Jag tror att det kan vara lockande med manipulationer, för man kan med deras hjälp göra så det ser lugnt ut på ytan, man kan smita undan från öppna konflikter, öppet maktutövande, man kan slippa ta beslut om tvångsvård, men ändå bestämma. Men är det värt det, när man riskerar att skada? Är det värt det om det blir som en form av psykisk misshandel, en del av att upphäva patientens känsla av att världen är begriplig och förutsägbar, och att vården vill en väl?


**

Några tips om bemötande och kommunikation som minskar risken att skada finns i förra inlägget:
Trauma & vård 4. Tolkningsföretäde.


Tidigare inlägg i denna serien:

• Trauma & vård 1. Grundförutsättningar: den medicinska modellen, diagnoser & traumatiska upplevelser.
• Trauma & vård 2. Vad är ett trauma? Vilken betydelse har en svår händelse?
• Trauma & vård 3. Lite allmänt om makt.
• Trauma & vård 4. Tolkningsföretäde.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.