– Du är ju bara sån. Vi kan inte hjälpa dig.

Jag skrev i förra inlägget om en aspekt av varför det är problematiskt att placera beteenden i människors personlighet, framförallt om man samtidigt pratar om det som är i personligheten är något oföränderligt.

Psykiatrin har en egen version av detta, som handlar om personlighetsstörningar. Det har uppmärksammats en del att det är problematiskt att diagnosen borderline/EIPS ofta sätts automatiskt på människor som har självskadebeteende, eftersom det inte är alla som skadar sig som faktiskt har borderline/EIPS. Det i sig är ett problem, att man sätter diagnosen på för många personer. Jag hoppas att det är på väg att ändras, att man ska sluta sätta diagnosen slentrianmässigt om det enda symptomet är självskadande.

Men oavsett om man faktiskt har borderline/EIPS eller inte, så har jag upplevt att det hänt nåt med vården när jag blivit tolkad utifrån synen att mina problem beror på en personlighetsstörning. Det som hänt är helt enkelt att behandlare går in i en inställning som handlar om att det som är i min personlighet inte går att förändra, och därför måste jag släppa tanken att vården faktiskt kan hjälpa mig, och istället hitta sätt att klara att stå ut med att jag är som jag är, bara.

Det är ju inte korrekt. I mitt fall kan jag med säkerhet säga att det inte var sant, eftersom jag efter det förändrat väldigt mycket och inte längre har kvar de problem jag sökte hjälp för då. Men jag tror inte att det heller var sant att jag hade en personlighetsstörning på det sättet som jag då tolkades, så kanske är det helt utan betydelse hur det var för mig.

Även människor som har fått diagnosen borderline/EIPS på ett korrekt sätt, kan förändras med hjälp. Det finns behandlingsmetoder, tex MBT eller DBT, som är specialiserade just på att hjälpa människor med den problematiken, och man kan också få hjälp genom andra former av terapi. Om man kan bli frisk från en personlighetsstörning, i betydelsen att den helt ska försvinna, är nåt som diskuteras. Och kanske är det omöjligt att komma fram till något med tanke på hur svårt det är att definiera vad som faktiskt är friskt. Det man har kommit fram till är att det finns sätt att behandla människor med personlighetsstörning så att deras dysfunktionella symptom minskar, och deras liv fungerar mycket bättre. Trots allt är det väl det människor egentligen önskar för det mesta när de söker vård, att få hjälp med det som gör deras liv ohanterbart.

Jag hoppas kunskapen om att personlighetsstörningar inte alls är omöjliga att behandla sprids, att den sortens bemötande jag varit med om redan är på väg bort. Att det inte ska kunna bli som för mig, att det räcker med att spekulera kring att någon kanske har en personlighetsstörning, för att inställningen ska bli att det är hopplöst och inte ens lönt att försöka göra något. Som att problemet flyttades från de problem som gjorde att jag sökte hjälp, till att handla om att jag hade en felaktig inställning och uppfattning som gick ut på att jag trodde att vården kunde hjälpa mig.

Det är klart att det kan variera från person till person hur mycket man klarar att förändra, hur hårt man orkar jobba för att saker ska bli annorlunda, fungera bättre. Men även i de fall där ingen djupare förändring kan ske, kan man välja att bemöta på ett annat sätt. Man kan bekräfta att man ser att personen har det svårt, och känner det som att livet är ohanterbart. Man kan tillsammans leta efter former av stöd som kan göra det lättare, åtminstone så det känns möjligt att leva.

Jag köper inte riktigt det där att det ska vara ok för vården att bara ge upp människor, definiera dem som hopplösa. Framförallt inte när de riskerar att dö. Det är väldigt sällan det inte finns nåt alls att göra, och att placera problemen i någons personlighet kan inte vara en väg vi accepterar att vården tar för att slippa ansvar, för att berättiga att de ger upp att försöka hjälpa någon.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

– Hen är ju bara sån. Hen kan inte hjälpa det.

Visst har vi hört det sen vi var små? De där replikerna som definierar att nån bara är så. De som säger att ett och annat får man helt enkelt stå ut med, för personen kan inte hjälpa hur den är.

Det kan inte bara vara jag som haft nån i klassen som betett sig gränsöverskridande eller våldsamt, och där det blivit definierat som att hen är ju sån. Jag tror inte bara det är jag som hört vuxna prata om andra vuxna människor (med varandra eller med barn) och göra någons vredesutbrott, dåliga tålamod eller perfektionism till något normalt, genom att placera det i personligheten, göra det till en del av vad hen är. En del av det man får tåla bara, för människor är ju olika.

Till viss del är det väl en bra sak, man måste ha lite tålamod och överseende med att människor inte alltid är som man önskar, eller att man inte alltid kan förstå sig på dem. Det måste man hitta sätt för att handskas med. Men det jag funderat mest på är de fall när det används för att rättfärdiga ett beteende som faktiskt inte är acceptabelt. Och när man genom att definiera det som något personen är, också definierar det som något som är oföränderligt, och som personen därför måste förlåtas. För hen kunde inte hjälpa att hen slog, inte kunde kontrollera sina impulser, slösade bort hela familjens pengar, sa en massa elaka saker. Det är ju bara sån hen är.

Vi borde inte bli arga på någon som beter sig dåligt eller gör oss illa, om det beror på hur hen är. Faktiskt borde vi vara snälla istället, visa att vi förstår hur svårt det är, att vara en sån som slår, skriker, våldtar, gör andra illa. Är det inte det som ligger nära till hands? Att rättfärdiga det som inte är ok, och att plocka av någon ansvaret för sina handlingar. Att göra den som är förövare till offer istället, offer i att hen är den hen är, och att det faktiskt måste vara mycket hemskare än att vara den som råkar stå ivägen, som blir gjord illa.

Jag vet, ibland kan det handla om nån form av medberoende, och då är det inte så enkelt som det låter, att klara att lägga ansvaret för någons handlingar hos personen själv. Och kanske är det aldrig det i vilket fall. För det finns väl alltid orsaker till att man beter sig som man gör, orsaker som man själv och de runt en kan vara medvetna eller omedvetna om. Det är väl sällan så att man bara kan sluta, från en dag till en annan. Det behövs mer än så. Kanske tid, förmodligen hjälp. Men ändå. Även om det behövs tid, kraft, hjälp och stöd för att det ska gå att förändras, så går det faktiskt ofta.

Det är få saker som är oföränderliga, och jag fattar inte hur vi nånsin kan gå med på inställningen att nån bara är sån, när det handlar om beteenden som gör andra allvarligt illa. Jag fattar inte varför vi skyddar någon som skulle behöva förändras, till ett pris att andra människor ska bli skadade, och att deras skador inte får tas på allvar.

Att nån är på ett visst sätt, betyder inte alltid att hen måste vara så. Kanske betyder det att vi måste hjälpa personen att se att det är mycket som går att förändra och hur man kan göra för att nå dit. Kanske måste hen få hjälp att se vad som faktiskt är en del av hen själv, och vad som är dysfunktionella beteenden som går ut över andra.

Jag önskar att vi kunde sluta med det här att placera en massa saker i någons personlighet, och därmed automatiskt definiera dem som oföränderliga, något hen och omgivningen måste stå hjälplösa inför, måste leva med. Helt enkelt för att jag tror att det sällan är sant. Jag tror att de flesta är förmögna till att förändras.

Och i vilket fall, även om någon inte kan eller klarar att förändras, tror jag det är viktigt att lägga ansvaret för skeenden på rätt person. Även om nån skulle vara oförmögen att förändras, betyder det inte att situationen inte går att förändra. Om någon blir skadad önskar jag att det aldrig skulle förminskas och viftas bort med "hen är ju bara sån". Om hen nu inte kan förändras kan omgivningen åtminstone välja att handskas med det på ett klokare sätt. Man kan bekräfta, välja att säga andra saker, där verkligheten för den skadade också får finnas, och där situationen inte definieras som oundviklig. Man kan säga: "Hen är sån. Det skadade dig, och det var inte ok att skada dig. Vad kan vi göra för att skydda dig i fortsättningen, och för att ingen annan ska bli skadad?"




Detta inlägg hör (litegrann) ihop med nästa: – Du är ju bara sån. Vi kan inte hjälpa dig.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Det fanns ett vittne, ändå var det oklart om det hänt.

Mannen som är misstänkt för att ha våldtagit en kvinna på Piva i Malmö är häktad och flyttad till en rättspsykiatrisk avdelning. Han nekar, men det finns ett viktigt vittne. En i personalen såg delar av händelsen. Allt enligt den här artikeln i sydsvenskan.

Låt oss stanna upp ett par sekunder. Tänka efter. Det tog fem dagar att polisanmäla händelsen. Det fanns en i personalen som såg det som hände. Åklagaren säger, efter att ha pratat med vittnet, att det var ganska klart att ett allvarligt brott begåtts. Verksamhetschefen inom psykiatrin rättfärdigar däremot att det tog fem dagar att anmäla, eftersom det var oklart.

Vad sysslar psykiatrin med? Och varför? Kanske skulle man ha en intern utbildning tex för cheferna, där det klargjordes vad som är psykiatrins område. Och vad som inte är det. Tex bedömningar och utredningar i rättsfall är alltså inte något vården ska syssla med.

Enligt Thérèse Eriksson flyttades den våldtagna kvinnan till en annan avdelning direkt efter våldtäkten. Hoppas det är sant. Hoppas det finns någon som ger henne allt stöd hon behöver.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera det jag skriver om får du göra det på annat håll.

En vård som struntar i hur man mår. Hur ska man kunna börja må ok där?

Nästa vecka har jag avslut med min gamla terapeut. Jag tänker mycket på den terapin vi hade, som ligger ett par år tillbaka i tiden. (Ja, jag vet att man brukar ha avslutet innan man slutar, men nu är det inte så i detta fallet.) Och idag när jag bär den där historien om våldtäkten på piva nära under huden tänker jag på det enkla, det stora. Det jag önskar att alla inom psykiatrin såg som självklart.

Hon betedde sig envist som om jag hade ett värde, det var så jag började tro på det. Att jag var värd nåt.

Hon var rädd om mig och gjorde vad hon kunde för att inte skada mig, och när hon ändå gjorde det tog hon ansvar för sina handlingar och försökte hjälpa mig att bli trygg igen. Då kunde jag lära mig att det inte är ok att skada mig.

Hon lyssnade på mig och trodde på det jag berättade, hon lät mig finnas med mina ord, tankar och känslor. Först då började jag på allvar tänka att jag fick ta plats, fick vara jag, med det jag bär på.

Hon lät mig behöva hjälp, och behöva henne. Det var så det slutade kännas farligt att ha behov, när jag kunde få.

Det fanns en massa annat också. Ord, behandlingsplaner, terapeutiska redskap. Ni vet, allt det där. Men det viktigaste. Det fanns där, i det enkla, det som verkar vara så svårt, det som så ofta glöms bort. Det viktigaste, som jag önskar att alla behandlare hade med sig.

Det som hände på piva. Det säger motsatsen. Att låta en patient bli skadad medan hon är i vård, och sen inte ta det på allvar. Det säger: det spelar ingen roll om du skadas. Det säger: du har inget värde för oss, vi struntar i hur saker blir för dig.

Det är kanske därför nyheten fastnar i mig, för att det är det jag hör. Det kanske fastnar för att det är så omöjligt. En vård som struntar i hur man mår. Hur ska man kunna börja må ok där?

Helgen kom, då hände inget.

Dagen började med att jag läste den här nyheten om en "misstänkt våldtäkt" på Piva i Malmö. Den följer mig genom dagen, jag lyckas inte ruska av mig den. Och jag vet precis varför, för den drar i sånt som för mig handlar om det jag tycker sämst om med psykiatrin.

Först. Piva är alltså psykiatrins intensivvårdsavdelning. Jag vet att det ser olika ut på olika håll hur det är uppdelat och organiserat, men har de inte ändrat om alldeles i Malmö sen jag var på sjukhuset senast, så finns det allmänpsykiatriska avdelningar, som är för patienter med tex depression, självskadebeteende eller ångestproblem av den storleksordningen att det är risk för självmord. Det finns också psykosavdelningar som är för dem som har psykossjukdomar, och en akutpsykiatrisk avdelning som är den man kommer till efter bedömningen, och där man kan stanna tills det finns plats på en av de andra avdelningarna, eller vara om man bara behöver vara inlagd över natten och kan åka hem igen sen. Förutom de avdelningarna finns intensivvårdsavdelningen. Det är där man vårdar dem som är våldsamma eller utåtagerande av olika orsaker. Där ska det finnas "tät personalnärvaro", som det står i artikeln, och personalen ska också vara vana vid att handskas just med våldsamhet.

Jag har aldrig själv varit på den avdelningen, så kan inte skriva om upplevelser av att vara där. Men jag vet att många som är där vårdas med tvång och att risken för våld är större på den avdelningen än på de andra. Att det lite är därför den finns. Man kan ju fråga sig hur det alls kan ske en våldtäkt på en avdelning som rimligen borde ha rutiner för att se till att patienterna inte skadar varandra. Kanske finns det brister där. Jag har ingen aning, och jag hoppas att man ser över det nu. Det är en tragedi att det kunde ske, men trots allt kan inga rutiner i världen hindra alla katastrofer, och egentligen är det inte det som gör mig mest upprörd. Det som gör mig mest upprörd är hur man sen handskas med det. Låt mig citera ur artikeln:

"Personalen upptäckte samma dag som händelsen, på fredagen, att allt kanske inte stod rätt till. /.../ 
– Det hände på fredagen. Sen kom ju helgen. Och då hände inget. Sen fick man ha samtal med den som blivit utsatt för detta, för att ta ställning till om man skulle polisanmäla eller inte.
– Det är viktigt att vi gör det, att vi inte bara rusar iväg och polisanmäler."

[sydsvenskan.se]

På fredagen upptäckte personalen att inte allt stod rätt till. Först på onsdagen hade de lyckats prata med den som utsatts. Skälen man uppger till att det dröjt handlar inte om att hon varit så psykotisk att det inte gått att kommunicera, eller nåt annat i den stilen. Nej. Det man uppger är att det var helg. Det verkar vara anledning nog att inte göra något. Som om det inte går att prata på helger.

Fem dagar. Vad hände på de dagarna? Fortsatte den våldtagna kvinnan vara inlåst på samma avdelning som förövaren? Förväntades hon klara av att dela korridor, matsal, att riskera att möta honom när som helst, förväntades hon klara av att det, som om det var normalt? Jag vet inte såklart, det står inget i artikeln om de handskades med problemet på nåt sätt alls medan det var helg, om de gjorde något för att skydda henne. De kanske gjorde det. Det kan ju vara så att psykiatrin bara har en chef som inte fattar att det hade sett bra ut att säga det då. Om man gjorde nåt. Jag behöver ju inte vara så elak att jag tar för givet att inget gjordes, men jag tänker inte heller vara storsint nog att tänka att det självklart var någon som gjorde något för att trygga den som nog blivit utsatt. De hade ju inte kommit fram till om de trodde på hennes utsatthet än. Det skulle vara likt psykiatrin att inte göra nånting. Det var ju helg. Det är allt som är sagt. Helgen kom, då hände ingenting.

Ett stort problem jag ser är att psykiatrin inte ser var gränsen för deras ansvarsområde går, och att man därför tappar bort det som borde varit deras ansvar.

"Vi måste först göra viss utredning själv innan vi polisanmäler /.../ Hade vi varit helt hundra på att vi misstänkte en våldtäkt hade vi givetvis polisanmält direkt. Men vi var inte var helt på det klara med hur detta gått till och alla inblandade parter kunde inte styrka det, säger Sven-Erik Andersson."

[sydsvenskan.se]

Det verkar som att psykiatrins verksamhetschef verkligen tror att man både har kunskap om rättsliga bedömningar, och att det är man själv som ska göra dem. Jag tror de flesta skulle säga att det är det vi har polis och rättssystem till, att bedöma om ett brott begåtts, komma fram till hur det gick till och vem som är skyldig (om det är möjligt). I åtminstone detta fallet ser psykiatrin det som sin sak att redan ha gjort utredningen, och bara lämna över till polisen om de redan kommit fram till hur saker ligger till, och att ett brott begåtts.

Jag tänker mig att det rimliga skulle vara att inse att det inte är psykiatrins jobb, att de bedömningar psykiatrin är ansvarig för är de som handlar om medicinska tillstånd, och att brott faktiskt är ett annat område och en annan sak att bedöma. Jag tänker att om man faktiskt tog in att det var så, att det är polisen som ska bedöma och utreda brott, så hade man också kunnat se vad som kunde vara ens egen roll, om man borde göra något. Förutom att polisanmäla meddetsamma då, vilket borde vara självklart om man misstänker brott. Tex kanske man kunde kommit fram till att det skulle vara en bra idé att försöka säkra bevis om det fanns såna. Att se till att den våldtagna kom till en läkare som kunde undersöka henne borde inte vara helt omöjligt med tanke på att hela sjukhusområdet är inom gångavstånd från psykiatrin. Att se till att eventuella skador dokumenteras, det kunde vara lämpligt att ta ansvar för, tänker jag, om man har en patient som inte har rätt att komma och gå som hon vill, och som förmodligen inte anses kunna ta övertänkta beslut pga sitt tillstånd.

Inte ens i efterhand ser man att det rimliga är att polisen gör polisarbetet. I artikeln understryks det istället hur viktigt det är "att vi inte bara rusar iväg och polisanmäler" istället för att beklaga att man haft bristande och felaktiga rutiner. För rutinerna borde väl vara att alltid polisanmäla så fort man tror att ett brott begåtts? För visst kan brott begås även mot människor vars verklighet på ett eller annat sätt rämnat, människor som kanske själv är våldsamma? Visst är även de människorna personer som ska behandlas som alla andra inför lagen, eller har jag missat något viktigt? Fråntas man sitt allmänna människovärde om man mår tillräckligt dåligt? Är det psykiatrins uppgift att utreda när ett brott egentligen kan räknas som ett brott, om det begås på en avdelning, om det är en patient som gör en annan illa?

Det som trots allt gör mig mest upprörd är att verksamhetschefen konsekvent försvarar personalen, agerandet, och att polisanmälningen dröjt. Han kunde ha valt att beklaga det inträffade, att säga att det naturligtvis är tragiskt, att det inte borde kunna hända, och att de ska se över sina rutiner både vad gäller när man ska göra polisanmälningar, och om man har bra rutiner för att hindra att patienter gör varandra illa. Han kunde varit tydlig med att han som verksamhetschef naturligtvis har det yttersta ansvaret och att det är ett stort ansvar att låsa in en människa när hon mår dåligt, och att man då alltid måste kunna vara trygg med att man inte skadas. Att det är fruktansvärt att någon som redan mådde så dåligt blivit utsatt för detta, och att det är hans avsikt att göra vad han kan för att hon ska få så mycket hjälp hon behöver nu.

Inget av det säger han. Det ska göras en internutredning för att se hur det kunde inträffa. Det är det enda. I övrigt försvarar han personalen, deras agerande, att man inte polisanmält.

Det är så man brukar göra. Hålla varandra om ryggen, se till att aldrig tro på att någon gjort något fel. Strunta i konsekvenserna för patienterna. Jag vet, det är inte alla som gör så, eller sympatiserar med att det görs. Men det är det vanliga. Lojaliteten, och att inte släppa den, att aldrig släppa den.

Jag undrar hur man får hjälp om man traumatiserats av en våldtäkt medan man var inlagd inom psykiatrin. Jag undrar vems ansvar det är att hjälpa en att läka då. Att inom psykiatrin få hjälp för skador man fått inom psykiatrin? Är det inte omöjligt? Åtminstone om psykiatrin inte tagit det på allvar, om de dröjt med att polisanmäla, om systemet visat hur det väljer att vara lojalt med alla som jobbar inom det. Är det inte omöjligt åtminstone om lojaliteten med systemet valdes framför att försöka ge en upprättelse?

Det är så tragiskt. Och det är så typiskt psykiatrin. Att låtsas att allt var i sin ordning, fast det så uppenbart begåtts fel. Fast man underlåtit att göra det man borde ha gjort. Som om det ändå var ok. Helgen kom ju. Det vet väl alla. Då händer ingenting.

Att diskutera vård med andra patienter.

Kimberly Kjellberg twittrade om det här anslaget som sitter på en slutenvårdsavdelning. Jag har aldrig varit på den avdelningen, eller vårdats inom psykiatrin på det stället, så vill varken peka ut nån eller spekulera i hur vården ser ut just där. Men jag tycker det finns en del saker som är problematiska med detta, och som jag kan känna igen från den vård jag tagit del av. Framförallt vad gäller den första punkten:

"Diskussion mellan patienter kring vårdinnehåll, sjukdomsbild, medicinering och behandlingar är inte acceptabelt. Finns frågor eller funderingar kring dylikt hänvisar vi till att man vänder sig till personal."

Det kanske låter självklart, och jag kan till viss del se det adekvata med förbudet. Det är ganska vanligt med samtal där man triggar varandras dåligmående. Där man pratar om självskadande, självmordstankar, självmordsmetoder, ätstörningar och annat, på ett sätt så att man förvärrar för varandra. Det behöver absolut inte vara med det syftet, men det kan lätt bli dåligt, och såklart ska man göra vad man kan för att såna samtal ska undvikas. Överhuvudtaget ska man göra vad man kan för att saker som får patienter att må sämre ska undvikas, tänker jag.

Men även vad gäller den sortens triggande samtal som blir destruktiva känner jag mig skeptisk till denna lappen. Varför? Jo, för att det är en lapp. På vilket sätt skulle den kunna lösa det problemet? Kanske patienter ser till att byta samtalsämne om personal är i närheten, men att problemet döljs betyder verkligen inte att det är försvunnet. Istället önskar jag att personalen var närvarande, pratade med patienterna, satt i dagrummet och småpratade med de som var där, så fort de hade tid över. Och att de i stödsamtalen kunde ta upp sånt som är problematiskt med att finnas på en slutenvårdsavdelning, och se vilka saker som är jobbiga för just den patienten. Har hen haft ett samtal där hen blivit triggad av tex självskadeprat, så behöver hen nog prata om hur man kan handskas med det, och en behandlare som är medveten om problemet kan finnas där och hjälpa till genom att visa strategier för att man ska kunna stabilisera sig efter ett sånt samtal, och prata om hur man kan göra för att undvika att hamna i det destruktiva igen. Hur man kan sätta gränser, att det är ok att gå sin väg. Man kan prata om vilka saker som egentligen är riskfyllda för just hen om det blir prat om, och visa att alternativet att inte delta i den sortens samtal finns.

Om såna samtal är så tydligt förbjudna och istället förs i skymundan, så antar jag att personalen räknar med att patienter ska följa reglerna och inte ha såna samtal, och att man då inte finns tillgänglig för att hjälpa någon som mått dåligt av det, och inte heller finns tillgänglig för att hjälpa någon att sätta gränser eller gå ifrån såna samtal. Jag tänker mig att det finns en risk att den reaktion man istället får om man berättar att man mått dåligt av ett sånt samtal är att man blir skuldbelagd för att man deltagit i ett sånt samtal, som är mot reglerna.

Jag tycker att behandlare överlag är dåliga på att hjälpa patienter med det som är jobbigt i slutenvårdssituationen. Det kan tex vara svårt att vara inlåst, att bli kontrollerad, att inte ha så mycket integritet som man behöver, att kanske aldrig ha chansen att vara ensam. För att inte tala om hur svårt jag tror det kan vara att bli utsatt för att tex bältas. Att det kan vara jobbigt för patienten betyder inte att det är fel att försätta hen i en situation där hen måste stå ut med det. Det kan vara det enda alternativet om man ska hjälpa någon att klara att inte ta livet av sig, eller hjälpa någon ur en psykos. Att sättet att behandla patienterna är ok och kanske de bästa alternativ som finns till hands upphäver däremot inte alls att det kan vara jobbigt för patienten. Och jag önskar att behandlare var bättre på att ta upp de sakerna, och hjälpa människor att handskas med det. Det finns kanske saker man kan göra för att det ska kännas lättare, utan att man ruckar på säkerheten. Och det finns garanterat saker personalen kan göra för att patienten ska känna sig tryggare. 

Nåväl, det var en liten utsvävning. Tillbaka till lappen. Det är inte bara samtal som blir triggande och destruktiva som är förbjudna. Nej, alla samtal som handlar om behandling, vårdsituation och sjukdomsbild är det. Jag kan inte se det rimliga i det. Varför? Av flera olika anledningar.

En anledning är att andra patienter är en bra informationskälla kring vilka olika behandlingsalternativ som finns. Hur de fungerar, vilka fördelar och nackdelar de har. Jag har ofta upplevt det som att det är hos patienter man kan få reda på vad som finns, och att det är där man kan få en hyfsat nyanserad bild av vad behandlingsalternativen faktiskt innebär. Från personalens sida är det svårt att få sån information. Dels för att de själva inte genomgått någon behandling, och därför inte kan ge en bild av hur de upplevde det. Dels verkar de ofta rätt ointresserade av att ge den sortens information, och många förespråkar bara den metod de själva använder. Att få en kbt-terapeut att förklara varför kbt är bra är en sak, men att få samma människa att förklara storheten med psykodynamisk terapi är inte lika lätt. Att få en läkare att säga att medicin kommer lösa ens problem brukar vara ganska enkelt, men man kan inte räkna med att hen kan ha en nyanserad utläggning om olika samtalsterapier, vad de innebär och på vilka sätt de skulle kunna hjälpa en. Såklart är detta en förenkling, det finns de som har koll, det finns de som kan informera, men för det mesta är det inte så. Patienter däremot har ofta skickats hit och dit, provat det ena och det andra, och kan jämföra och berätta om det på helt andra sätt.

Detta handlar alltså även om vårdalternativ som inte erbjuds inom slutenvården. Men min erfarenhet är att det kunnat hjälpa mig väldigt mycket bara att hitta något att tro på, att få höra om något som hjälpt någon annan. Att hitta ett hopp om att det kan finnas något som kan hjälpa även mig. För mig har det varit väldigt värdefullt, och jag kan inte se det rimliga i att förbjuda patienter att hjälpa varandra på det sättet. Patienter kan ha en kunskap med sig som de flesta behandlare saknar, som utgår från att själva ha varit i behandling. Varför inte tillskriva denna kunskap ett värde, och varför förbjuda denna kunskap att spridas?

En annan anledning till att jag tycker att det är orimligt att patienter inte ska få prata om vården är att det kan vara svårt att bli tagen på allvar tex i hur svårt det kan vara att ha biverkningar av mediciner. Jag har oftast upplevt det som att det viftats undan som oväsentligt, om jag alls kunnat få bekräftat att det rör sig om biverkningar. Hos andra patienter har jag kunna hitta förståelse och igenkänning, vilket har betytt mycket. Behandlare kan också vara dåliga på att informera, ibland känns det som att patienter ska veta så lite som möjligt om den vård de får. Som att det skulle påverka behandlingen om de blev informerade, och som att det går att uppnå bra vårdresultat utan att blanda in patienten i alltför hög grad. Hur många ECT-behandlingar är det vanligt att ge? Vad ska man göra om man tappar minnet? Är det normalt att blanda hur många mediciner som helst? Är det normalt att kombinera ECT och mediciner? Vilka mediciner är egentligen narkotikaklassade? Sånt har jag haft svårt att få svar på från personalen. Och då har jag ändå vågat fråga. Ett problem kan ju också vara att personalen inte alltid är så lätta att få tid och uppmärksamhet från, och att det kan vara svårt att orka eller klara att ta plats när man mår dåligt, och då finns patienter där och är betydligt lättare att fråga. Behandlarna skulle kunna vara mer tillgängliga, och då skulle man kunna undvika en del av att patienter vänder sig till varandra. Men jag tror inte att det skulle lösa allt. Framförallt har jag saknat en syn inom slutenvården som handlar om att göra patienter delaktiga i sin vård. Det är något jag önskar ändrades, och jag önskade att man såg det rimliga i att låta patienter få reda på mer. 

En tredje anledning till att det är dåligt att förbjuda patienter att prata om vården är att slutenvården är ett eget system som kan vara svårt att förstå när man är ny i det. Det finns särskilda spelregler, och olika avdelningar har olika regler. På vilket sätt skulle det vara dåligt för patienter att hjälpa varandra att förstå hur man ska göra för att be om permission på det korrekta sättet, om det finns en tvättmaskin man får använda, om man ska gå in i köket och sätta sin tallrik när man ätit, eller om det är helt förbjudet, eller andra mer praktiska saker kring vården? Jag förstår det inte. Kanske skulle det vara rimligt att personalen informerade om det, men om de missat eller inte är tillgängliga? Det kan vara mycket värt också att kunna fråga andra patienter om sånt som handlar om olika behandlare. Tex vilka man kan lita på att de kommer och hämtar en när det är middag och vilka som räknar med att man själv håller reda på tiden. Vilka som ser till att det finns kvar vegetarisk mat när man kommer och vilka som inte bryr sig och låter vem som helst få av den, vilket kan göra att man blir utan mat om man är lite sen. Det kan också vara skönt att få bekräftat att vissa i personalen kör med maktspel och behandlar patienter dåligt. För att man då lättare kan vara beredd, och lättare kan se att det inte handlar om en själv och att man skulle ha gjort nåt som utlöst det. Att höra andras berättelser om dem som jobbar på avdelningen kan vara ett sätt att göra det sociala spelet begripligt, och verkligheten på avdelningen möjlig att leva med. Att bli hänvisad till att fråga personalen om det? Det är helt orimligt. Vem i personalen skulle säga att "jamen X är taskig mot alla, att hen sagt elaka saker till dig är inget personligt", eller ens verifiera det som hänt? Min upplevelse är att det vanliga i såna situationer är att personal försvarar varandra, och att man får allt placerat hos en själv.

Att prata om diagnoser kan låta som en dålig sak, och ibland kan det bli triggande. Men det kan också ha en funktion av att bli verifierad, speglad, och begriplig för sig själv. Antingen om man tycker att diagnosen är rätt eller inte. Från andra patienter kan man få reda på om en viss läkare sätter samma diagnos på nästan alla. Tex har jag varit med om läkare som satt borderlinediagnos på alla tjejer under 30 på avdelningen. Det kan ju hända att det var korrekt, men det kan också vara så att behandlare gör slentrianmässiga bedömningar, och det kan betyda mycket att kunna se det. Det är något man aldrig kommer kunna få hjälp av från personalen.

Jag tycker också det är rimligt att få lov att prata av sig om sånt som händer på avdelningen. Sånt personalen gör som är jobbigt för en. Sånt man grubblar på. Att få gråta och bli tröstad om man inte blir trodd, att bli lugnad om man är rädd. Att få vara arg utan att nån går och hämtar behovsmedicin. Såna saker önskar jag att det fanns personal för, för det kan bli för tungt för patienter att ta hand om varandra. Men att man aldrig skulle få kommunicera kring det som händer, prata skit om personalen, vara frustrerad för att man inte har tillåtelse att gå ut ensam, och att ingen kan komma och hälsa på en? Att man inte skulle få fråga andra hur de mår, vad de tänker på, hur de upplevt något? Det blir konstigt. Att engagera sig i livet tillräckligt för att vara social med andra har varit friskhetstecken för mig, det har varit väldigt konstigt när det motarbetats. Såklart måste det finnas gränser för vad som är ok när alla mår så dåligt, och såklart kan det bli väldigt destruktivt. Där har personalen ett ansvar, att se till att det håller sig på en ok nivå, och att försöka hindra att det blir destruktivt. Men att göra det genom att sätta upp en lapp? Att göra det genom att försöka förbjuda alltihop? Jag tror inte det är en bra väg. Jag tror inte ens att det är en väg som leder åt det håll man önskar, snarare finns det risk att man förvärrar saker och att förtroendet för behandlarna minskar i samma takt som förbuden ökar.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.