31 augusti 2014

Sommaren. Om självmord.

(Och det har varit en sommar när vi hört om någon som dött av ett självmordsförsök på en avdelning i slutenvården. Igen. Och det har varit en sommar när Faktum skrivit om brister i psykiatrin som är av sorten att de riskerar människors liv.

Och ja. Det var en sommar när Robin Williams tog livet av sig, och det är längesen det där med självmord uppmärksammades lika mycket.

Och jag har tänkt så mycket på självmord och självmordsförsök, hur det var när jag verkligen försökte dö. Och jag behövde tänka på det. Skriva om det. Återkomma dit.

Och ibland önskar jag så innerligt att någon sa att det där var ju för mer än tio år sen. Det är annorlunda nu. Jag önskar att ni sa att inget av det jag skriver om har någon relevans.

Men det är inte så. Det är inte annorlunda nu, det är ungefär likadant. 


Jag önskar att det ändrades. Så att det fanns något som sa att våra liv är mer värda än att det går att slarva med dem. Och kanske som att jag kunde förlåta det som varit då, om det ändrades, om det var bättre nu. Om det handlade om något som var där och då. Inte pågående och återkommande. Inte vanligt, det vanligaste. I så många år.

Jag skulle behöva få släppa det som var. Andas ut. Tänka att det är ju annorlunda nu.

Det är inte det. Det är inte annorlunda nu. Den tanken gör så väldigt ont. Det är ungefär likadant. 
Det är bara någon annan än mig det handlar om nu.)




Inlägg från sommaren, som rör självmord eller självmordsförsök:






Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Sommarens texter om trauma och dissociation.

Det är höst nu. Jag bestämmer det. För att augusti tar slut idag, och för att min termin börjar imorgon. Just nu handlar det så mycket om att gå in i nåt nytt för mig. Att försöka smita ifrån sjukförsäkringssystemet, psykiatrin, allt det som alldeles för länge snarare handlat om att urholka mig och tömma mig på sånt som kraft, färg, hopp, än det handlat om att hjälpa mig. Jag testar att dra. Det känns så, som att smita, att försöka klara nåt som egentligen är för stort, och det är ungefär lika korkskalligt av mig som det är bra gjort. Jag är glad i alla fall. Och irriterad på att jag blivit utförsäkrad så jag just nu officiellt är arbetslös (om än tillhörande arbetslivsintroduktionen, inte arbetssökande). Jag hade gillat att få friskskriva mig.

Ja. Nåt nytt börjar här, och det känns bra då, att sätta punkt för den här sommaren. I sommar har jag (mest) publicerat texter som på olika sätt rör trauma och dissociation. De har varit lite annorlunda än de texter jag för det mesta skriver här. Och de är gjorda för ett annat sammanhang. Jag ville ändå att de skulle finnas också här. Så då fick de göra det. Finnas här.

Bloggen kan blir sig lite mer lik igen nu. Jag ska försöka hålla den vid liv. Jag fortsätter som jag gjort ett tag, att publicera en text varje söndag. Och kanske ibland peta in nåt emellan. Det är min plan. Hur verkligheten blir visar väl sig, den blir inte alltid som man planerar. (Det förvånar mig för det mesta mer när den faktiskt blir som planerat.)

Om du inte orkar scrolla för att hitta de inlägg om trauma och dissociation jag publicerat i sommar, så hittar du dem via länkarna i listan nedan. De som är kursiva är lite mer personliga texter, de andra är mer av faktatexter.



Övriga inlägg jag skrivit som handlar om dissociation hittar du under etiketten dissociation. (Du kommer dock få scrolla dig förbi de ovan nämnda inläggen om du klickar på etiketten för att hitta fler texter. Eftersom de är skrivna senast så kommer de överst.)





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

24 augusti 2014

Att få finnas i dina känslor.

Det är när du blir arg på det som hände som mitt värde försiktigt återvänder till min kropp. Det är så enkelt, så svårt. Inte förrän jag fick adekvata känslomässiga reaktioner från någon annan, kunde jag själv sätta händelserna i perspektiv till något annat, inte förrän då kunde jag börja se dem för vad de var.

Förut. När jag möttes med skuldbeläggande, oförstående, olyssnande. Det var annorlunda då. Gjorde något annat med mig, än detta. Detta som handlar om att bli återupprättad genom att få finnas för dig. Få finnas hos dig.

När jag nådde mina egna känslor blev jag verkligare för mig själv, men jag hade så många gånger ifrågasatt mig och min rätt till mina reaktioner. Jag hade så ofta blivit sjukdomsförklarad, fått reaktionerna stämplade som patologiska. Inte förrän någon annan fanns där och kände något, kunde bitar falla på plats på riktigt.

Nej, det var inte så illa som det kändes i mig. Det var så mycket värre. Nej, mina reaktioner var inte orimligt stora, det orimliga var att jag trots allt klarade att överleva. Nej, det var inte normalt. Nej, det var inte mitt fel, det som hände, och det är inte jag som borde bära ansvaret. Nej, det är inte ok att behandla mig på nedvärderande sätt för att jag uppvisar symptom på att jag gick sönder av det outhärdliga. Nej. Kanske var det aldrig sjuk jag var, kanske handlade det om skador som var logiska följder av något, kanske är det faktiskt olika saker.

Inte förrän någon annan visade mig något genom sina känslomässiga reaktioner kunde jag ta in de sakerna. De som var helt grundläggande, helt livsviktiga. De som hjälpte mig att lägga ifrån mig skulden, ansvaret, att sluta hata mig själv för att jag hade symptom, reaktioner, hjälpbehov. Allt det där som varit så starkt i mig.

Jag vet att det inte värderas så högt inom vården, att känna med någon. Tvärtom brukar behandlare be om ursäkt om man kan se något av vad de känner. Som att det är fel, som att de inte borde. Jag har hört människor säga det till mig, att det hjälper ju inte mig att de känner så. Vad det nu var. Ilskan, chocken, ledsenheten.

Men vet du? Det hjälper ju mig. Det har kunnat hjälpa mig mer än alla smart uttänkta metoder, strategier, än scheman att fylla i, uppgifter att göra hemma. Alla ambitiösa räddningsförsök, alla medicinändringar, allt det som räknas som viktigt och riktigt och ok att syssla med. Och som också har sin poäng, sitt värde. Jag menar inte så, att det är betydelselöst. Men ändå. Det. Att någon känner med mig, att någon verkligen finns med mig i det jag berättar, att jag får finnas i den personens känslor, att jag får märka när det händer. Det har betytt så mycket. Det är det som har betytt mest för mig.

Jag menar inte att behandlare ska visa alla känslor öppet, eller att det alltid ska göras, det måste vara i balans, det måste utgå från vad som blir bra för patienten. Det ska alltid vara hen som är viktigast, i centrum, och en behandlares känslor får inte ta över, inte bli istället för patientens, inte ta för stor plats.

Men om de aldrig syns, om de aldrig finns med i mötet, vad gör det då med en? Om jag berättar hur svåra saker som helst och den andre ser neutral ut, blir det inte lätt då att jag tolkar det som ett budskap om att det inte var så stort ändå, eller spelade så stor roll? Eller att den andre är likgiltig till det? Jag vet att man är olika med det där, och kanske är det en sån sak som handlar om att hitta en behandlare som passar ihop med en. För om någon får tårar i ögonen av minsta lilla som är hemskt, kanske jag inte vågar berätta om något svårare. Kanske tror jag inte att hen håller för det då. Andra kan behöva den bekräftelsen för att känna sig sedda, för att kunna fortsätta. Att se sig speglade så.

Jag förstår att det är svårt. Att hitta balansen så det funkar för en själv. Så man inte blir överväldigad, uppslukad och totalt känslomässigt utmattad av en patients smärta, men inte heller stänger av, blir otillgänglig, skapar avstånd. Och att det också handlar om att hitta en balans tillsammans med en viss person, den man just då möter. Att mötet är en balansakt. (Och inte bara vad gäller känslor, även på en massa andra sätt.)

Ja. Jag kan tänka mig det, att det är svårt. Och jag vill säga: jag önskar att det inte vore så tabu med känslor från behandlare, att det inte sågs som något som automatiskt var fel, opassande och dåligt. Om ingen nånsin upprörts över det jag varit med om, hade det inte spelat någon roll hur många behandlingsformer, vårdtimmar eller verktyg jag fått. Jag hade aldrig klarat att ta in hur fel det var. Jag hade aldrig hittat känslan av att ha ett värde, och att det kränkts på ett allvarligt sätt.

Det var inte ok, det jag utsattes för. Inga tabletter i världen kunde hjälpa mig att fatta det, kanske skulle inte orden heller ha kunnat räcka. Men ilskan som jag kan skymta i dina ögon, eller att du delar sorgen med mig, den om hur det var (hur det inte var). Känslorna. De når mig. De spelar roll.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

22 augusti 2014

Orden ni använder om mig: otillräcklig.

Jag tycker det är bra när man uppmärksammar psykisk ohälsa. Jag är skeptisk till begreppet psykisk ohälsa (jag har skrivit lite om det tex här), men vi kan lägga undan just det en stund. Jag tycker det är bra med uppmärksamheten. Det är bara.. så väldigt ofta jag inte förstår formerna för den.

Det finns en hashtag som sprids just nu, #otillräcklig. Det handlar om en rad intervjuer med människor som pga psykisk ohälsa mått dåligt, och att man vill att även andra ska dela med sig av sina berättelser och upplevelser i sociala medier.

Jag har inte orkat läsa allt på Aftonbladet, inte heller lyssna på podden. Det sägs säkert en massa bra saker där. Jag har inte så väldigt bra koll. I praktiken har kampanjen för mig betytt att mitt twitterflöde stundtals svämmat över av människor som skriver om hur de inte fungerar i sin vardag och avslutar med #otillräcklig.

Kanske är det ordet som triggar mig, kanske är det nåt lite större än så. För vet ni hur många som redan definierar mig som otillräcklig? Vet ni hur det varit ett mantra (uttalat eller outtalat) från vård, myndigheter, alla med makt över mig? Allt detta om att jag inte räcker. Det är som att det viktigaste att definiera är detta att jag på nåt sätt är defekt. För jag är ju sån som är otillräcklig.

Vet ni en annan sak? Det finns så många saker i mitt liv som varit otillräckliga. För att nämna några av dem:

  • stödet när jag var liten och mådde dåligt
  • förmågan att upptäcka och bry sig om att jag mådde dåligt
  • psykiatrins bemötande när vi väl fick kontakt
  • psykiatrins förmåga att förstå sig på mina problem
  • psykiatrins förmåga att inte skada eller retraumatisera
  • psykiatrins förmåga att erbjuda kontinuitet, trygghet och liknande
  • psykiatrins kunskap inom trauma- och dissociations-området 
  • psykiatrins kunskap inom utmattnings- och trötthetsområdet
  • psykiatrins kunskap inom det psykosomatiska området och det som rör funktionella neurologiska symptom
  • resten av vårdens förmåga att ta mig på allvar trots psykisk ohälsa
  • restens av vårdens kunskap om trauma och vilka konsekvenser det kan få för somatisk och psykosomatisk problematik
  • resten av vårdens förmåga att förstå sig på trötthet och utmattning (om den inte beror på arbetsrelaterad stress)
  • myndigheters förmåga att erbjuda kontinuitet i kontakten
  • myndigheters förmåga att sätta sig in i min situation
  • myndigheters kunskap om att man kan må som jag gör
  • myndigheters förmåga att samordna sig med varandra
  • systemets förmåga att vara individanpassat
  • systemets förmåga att bry sig om ifall jag försämras
  • systemets förmåga att erbjuda rehabilitering, stöd o dyl som faktiskt utgår från var jag befinner mig, inte hur det ser ut enligt deras idé om var jag borde befinna mig
Det var verkligen inte allt, men det var några av de saker som varit djupt präglade av en reell otillräcklighet som påverkat mitt liv.

Det kanske är rimligt att tänka sig att allt jag inte klarar nu gör att jag är otillräcklig. Som att det bara är att konstatera sakernas tillstånd. Jag har väldigt ofta känslor av att vara otillräcklig. Varför blir jag då så provocerad?

För att jag känner att fokus blir galet. Jag blev skadad, jag blev inte omhändertagen i rimlig tid. När jag väl fick hjälp så gjorde den mig mer illa än den hjälpte. När jag väl fick hjälp som hjälpte rycktes den ifrån mig för att min symptombild inte längre passade in i systemet. Jag har lagt så mycket kraft på att ta hand om allting själv och behöva skydda mig för att systemet som borde vara till för att hjälpa och stötta, inte skulle mosa mig helt pga sina oförmågor, sin otillräcklighet.

Jag tycker det är så orättvist då att det är jag som ska klassas som otillräcklig. Och jag vet att denna kampanjen inte handlar om mig, den handlar om andra, det är på andras berättelser den vilar. Men om man lever i en så pressad och stressad situation att man utvecklas psykisk ohälsa av det, är det då verkligen att man är otillräcklig som är problemet? Är det inte att världen är rätt sjuk? Att samhället bygger på rätt stora doser av omänsklighet? Är inte symptom på psykisk ohälsa som beror på sånt snarare symptom på att man är människa, snarare än otillräcklig?

För det denna kampanjen gör är framförallt att lämna mig med frågan om vem som är tillräcklig. Och vad det betyder? Den här snäva ramen av att "vara normal", om man klarar att finnas i den, då är man nog tillräcklig. Men vem kan räcka till för att klara det, oavsett vad som händer i hens liv? Oavsett vilka omständigheterna är?

Det här med att räkna människor som lever med psykisk ohälsa som otillräckliga, är det inte risk att det blir ännu ett sätt att definiera oss som lite sämre, som att vi har brister, som att det är nåt som ligger hos oss? Att vi inte klarar av detta ideal av normalitet? Och om det är så många som inte klarar det, är det då rimligt att fortsätta lyfta fram det så, ha fokus där?

För mig passar det inte alls. Jag pallar inte med att detta diffusa "vi" som har psykisk ohälsa, ska bryta nåt tabu genom att offentligt klassa oss som otillräckliga. För mig blir det bara ännu ett skuldbeläggande, ännu ett stigmatiserande, ännu ett sätt att förmedla att jag är lite sämre. För att jag inte klarade att finnas i undergången utan att gå sönder. För att jag inte klarade att må bättre när psykiatrin gjorde mig illa. För att symptomen på att ha varit i helvetet lever kvar i min kropp, i mina tankar, i mina känslor, finns med mig varje dag. 

Jag är inte otillräcklig. Jag är människa. Om jag går sönder av det outhärdliga så är det faktiskt nåt normalt att göra, inte nåt som beror på en defekt hos mig. Det står också i nån av texterna på Aftonbladet att det att vara människa, det är att vara otillräcklig. Ja? Jag fattar faktiskt ännu mindre då, varför just vi som lever med symptom på psykisk ohälsa ska träda fram och definiera oss som otillräckliga. Jag hade tyckt det var mer sympatiskt att få definiera mig som människa, om det nu ändå ska ses som synonymer. Otillräcklig är så värderande, och redan använt om såna som mig.

Om du vill klassa mig som otillräcklig så kan jag inte hindra dig. Men låtsas inte att det handlar om nånslags frigörelse som inkluderar mig. Funkar den för dig, så ska jag inte hindra dig, du får klassa dig som otillräcklig så mycket du vill. Det är bara inte en frigörelse jag vill vara en del av, eftersom den inte frigör mig. Jag blir fångad. Fångad, tyngd och arg. Eftersom jag känner mig nedtryckt och värderad som person.


(Och ehm.. om ni vill kommentera detta inlägget och kommunicera med mig på twitter kan ni inte hashtagga med #otillräcklig, för jag har blockerat alla inlägg med den hashtaggen, pga att jag inte orkade med detta ständiga upprepande med budskap om att såna som jag är otillräckliga.)




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

17 augusti 2014

Parantes.

(Och det spelar ingen roll hur mycket jag läser, hur många olika teorier om traumatisering, dissociation, reaktioner på svåra saker som jag förstår mig på. Hur många gånger jag försöker omformulera tankarna som presenteras och göra dem till mina egna, nå in i dem. De stänger ändå mig ute. Jag är hela tiden lite fel. Står lite bredvid. Det kommer aha-upplevelser ibland, men sen. Det där stängda. Det gällde nästan mig, men inte helt. Jag passar inte in. Det är alltid så.

Jag har slutat tro att det ska gå att förstå mig utifrån det sättet, från diagnoser, klassificeringar, jag har insett att jag aldrig kommer släppas hela vägen in av dem. Att jag på något vis är avig, att rutsystemet inte är byggt för såna som mig. Och ibland tänker jag att det kanske alltid är så. Att alla teorier är förenklingar och att människor inte är det. Att de därför inte kan släppa in någon helt, ge någon den nyckel de söker. Att det är villkoret för teoretiserande, att det bygger på förenklingar, att göra något greppbart som egentligen är för komplext för att greppa, för långt bortom orden, bortom det vi just nu har bra koll på. 

Sen tänker jag att det ju finns andra som verkar så lättade, som får en diagnos och därigenom blir hjälpta, som kan se sig själv och att bitar faller på plats, förvirringen klarnar. Sånt. Jag är avundsjuk på det. Jag snöar in på teorier och ibland faller någon bit på plats, men det är alltid i ett töcken som handlar om att förvirringen tätnar. Något blir klarare, men mer blir otydligare. Det jag trodde jag förstått måste omprövas, tappas bort igen. Så vad hjälpte det att jag hittade något, om jag samtidigt tappade mer?

I perioder läser jag jättemycket, försöker förstå, söker svaret på något som ibland är definierat, ibland inte alls, bara en känsla av att det måste finnas något att hitta. I perioder försöker jag formulera mig i det som handlar om dissociation, som att orden kan ge det obegripliga konturer, som att jag måste kunna nå dit till slut. Där det blir greppbart. Det slutar alltid med att jag måste tvinga mig att ta paus, sätta punkt, att jag måste förklara för mig att jag tappar bort mer än jag hittar i teorierna. Att jag tappar bort mig, och att det inte spelar någon roll vad jag kan hitta, för om priset är att jag tappar bort mig och känslan av att jag kan nå min inre logik om jag bara öppnar för det intuitiva, så är det ett för högt pris. För vad har jag att lita på om jag tappar det? Detta trassel av teorier där jag aldrig får plats. Denna vård jag kan söka akut om jag tappar fotfästet, men aldrig kan veta om den som ska hjälpa ens tror på att min sorts problematik existerar, än mindre om hen har kunskap nog för att kunna behandla mig. 

Så jag tar paus. Och sörjer att teorierna stänger mig ute. Och tänker på om det kommer bli bättre, när man hunnit forska mer, bli tydligare, göra bättre teorier, också på detta området. Jag vet inte. Kanske är det för individuellt, allt det här med komplex traumatisering. Kanske går det inte att skapa teorier som är sanna nog och rymmer nästan allt det kan innebära, detta med dissociation. Jag vet inte. 

Jag vet bara detta. Att jag söker, finner, tappar bort. Går vilse, hittar, blir tvungen att stänga av teorierna för att hitta mig själv igen. Att det är ett trassel, en längtan, en sorg. Att jag alltid är lite bredvid, lite fel. Inte riktigt passar in. Att teorierna inte riktigt handlar om mig. Bara nästan. Som att glänta på en dörr och visa att något jag önskar mig finns, och sen stänga den igen. För det var inte så. Det fanns inte, inte för mig.)




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Dissociation – två olika grupper av problem?

Dissociation är ett begrepp som innehåller många olika tillstånd, och vad som ska räknas in i dissociationsbegreppet, och vilket perspektiv en eventuell syn kring dissociation som helhet ska ha, råder det rätt delade uppfattningar om. Begreppet har efterhand vidgats och kan inbegripa nästan alla symptom som rör förändrat medvetandetillstånd eller att man förlorar mental eller beteendemässig kontroll. Alla är inte överens om att allt ska räknas in, tvärtom är definitionerna av begreppen en enda röra av olika teorier som hävdar olika saker.

Detta i sig försvårar kommunikation kring dissociation, det är risk att man använder samma ord för olika saker, och att man också har olika syn på vad dissociation är eller beror på (om man nu har någon sån syn alls). Om någon refererar till att hen dissocierat kan det ibland betyda att hen försvann bort och kände sig helt frånvarande, en annan kan mena att hen låg och skakade i epilepsiliknande kramper och en tredje menar att en annan del av personligheten varit framme och att hen (delen som pratar) inte alls minns vad som hände under den tiden.



DSM och ICD

Att det inte finns någon gemensam helhetssyn blir tydligt bla genom att de två diagnossystem som används i Sverige klassificerar dissociation och vad som räknas som dissociation olika. I ICD-10 ser man dissociation som konversionstillstånd, och en hel rad tillstånd med funktionella neurologiska symptom räknas dit. Däremot räknas inte depersonalisering och derealisering in i den kategorin.

I DSM har man skilt på konversionstillstånd (som där kallas ”funktionell neurologisk störning”) och dissociativa tillstånd. Bland de dissociativa tillstånden räknar man med depersonalisation och derealisering.




Det dissociativa spektrumet

Ett vanligt sätt att se på dissociation är att se det som ett spektrum, där man tänker sig att det rör sig om olika svårighetsgrader av dissociation, som tar sig olika uttryck. I ena änden av spektrumet finns vardaglig och icke-patologisk dissociation, som highway hypnosis, dagdrömmande och liknande, och i den andra änden finns dissociativ identitetsstörning, vilket innebär att någons jag är splittrat i flera olika delar. Däremellan finns alla andra dissociativa uttryck, tex depersonalisation, somatoform dissociation och dissociativ amnesi.

Marlene Steinberg (som bla utvecklade SCID-D, ett diagnosiskt verktyg för dissociativa symptom) menar att det finns fem ryggradssymptom vid dissociation; amnesi, depersonalisation, derealisation, identitetsförvirring och identitetsvariation. Dessa fem symptom utgör grunden för tanken om det dissociativa spektrumet, och det är också denna synen som ligger till grund för hur man definierar dissociation i DSM. I stort ser man enligt denna modellen dissociation som ett enhetligt fenomen, där de olika dissociativa tillstånden beror på olika grad av dissociation.




Strukturell dissociation

Ett annat sätt att se på dissociation hittar man i teorin om strukturell dissociation. Där är en av grundtankarna att dissociation handlar om  att personligheten splittrats pga trauman. Man anser också att det är detta - att det ska finnas en splittring, en strukturell dissociation - som krävs för att någons problem ska definieras som dissociation.

Denna synen innebär att en del symptom som brukar klassas som dissociativa inte gör det. Det kan handla tex om de icke-patologiska tillstånden (dagdrömmar och liknande) eller trans. Att ”försvinna bort” när något är jobbigt, eller allvarligare former av depersonalisering och derealisering, räknas bara som dissociation om orsaken till dem är en splittring i personligheten. Man tänker sig att det annars rör sig om förändrade medvetandetillstånd. Förändrade medvetandetillstånd kan förekomma hos fullt friska personer, men det kan också förekomma i patologiska former, antingen som en del av en annan problematik, eller att något som i sig inte är sjukt (tex att dagdrömma) kan ta sig onormala former (tex om man dagdrömmer flera timmar om dagen och använder det för att avskärma sig från verkligheten). Inget av det räknas enligt denna teorin som dissociation.

Många av de sätt vi har att klassificera problem utgår från symptomen snarare än orsakerna. I strukturell dissociation utgår man från orsakerna, att dissociationen ska bero på trauman. Detta gör att man kan se dissociation som en grupp av problem som i och för sig kan vara av olika svårighetsgrad, men som det ändå kan vara vettigt att bemöta på liknande sätt och tex möjligt att använda liknande behandlingsformer för.




Bilaterala teorin; avskärmning och avtrubbning

En teori som kanske inte är lika känd, men som kommit på senare år, är den bilaterala teorin. Den bygger på att det i studier har visat sig att det finns skäl att tro att det som brukar räknas som dissociation i själva verket rör sig om två olika fenomen; avskärmning (compartmentalization) och avtrubbning (detachment).

”Vi definierar avtrubbning som ett förändrat medvetandetillstånd som karakteriseras av en känsla av att vara avskild från sig själv (som vid depersonalisation) eller världen (som vid derealisation). Vissa författare har föreslagit att det kan finnas en distinkt biologisk/fysiologisk grund för detta tillstånd. Det verkar uppstå vid intensiv skräck, och under vissa omständigheter kan det utvecklas till ett kroniskt eller återkommande tillstånd, kanske med miljöbetingade eller interpersonella utlösande faktorer. Avskärmning, å andra sidan, karakteriseras av en oförmåga att medvetet kontrollera handlingar eller kognitiva processer som man normalt kan kontrollera. Vid detta fenomen förblir känslomässiga processer eller information intakta i det kognitiva systemet, trots att de inte går att nå; på grund av det kan man betrakta dem som ”avskärmade”. Med detta synsättet är avtrubbning och avskärmning  olika i sitt slag, snarare än att det rör sig om olika grader av samma fenomen, ett synsätt som tydligt står i kontrast till det traditionella konceptet som rör det dissociativa spektrat.”

Från artikeln ”Are there two qualitatively distinct forms of dissociation? A review and some clinical implications”, Holmes mfl. (Min översättning.)


Avtrubbning kan vara både lindriga tillfälliga tillstånd som inte orsakar något lidande, och kroniska tillstånd som påverkar ens liv i stor utsträckning (tex som vid depersonalisationssyndrom). Det kan vara så att detta fenomen uppstår som en biologisk försvarsmekanism som har som syfte att undvika effekter man kan få vid överväldigande hotfulla situationer. Om man ska räkna dessa symptom som dissociation eller inte, är en av de saker som varit återkommande att man varit oense om när det rört sig om att definiera och klassificera dissociation. I detta synsättet räknar man alltså det som en av två olika typer.

Det man här räknar till avskärmning är dissociativ amnesi och ”oförklarliga” neurologiska symptom av den typ som brukar räknas som konversionstillstånd; tex att man blir oförmögen att röra sig, tappar känsel, har kramper eller pseudo-hallucinationer. Man tänker sig också att andra tillstånd där dissociativ amnesi är en central del kan räknas till denna gruppen, tex fugue eller DID, men anser att detta behöver undersökas mer.


Spelar det nån roll om det är ett eller två fenomen?

Även om det rör sig om två olika typer av dissociation, så handlar det om en form av dissociativa spektrum, där svårighetsgraderna och uttrycken för både avtrubbning och avskärmning kan vara olika. De förekommer också ofta samtidigt. Faktum är att när man gjort undersökningar där man skapat statistik över ifall de två olika grupperna av symptom förekommer hos en grupp av människor, har det visat sig att det är fenomen som ofta överlappar varandra, och att många har symptom från båda grupperna. Vid vissa tillstånd är det typiskt att man har symptom från båda grupperna, tex vid PTSD, men det finns också tillstånd där man bara brukar ha symptom från den ena gruppen, tex vid somatoform problematik (avskärmning) eller vid depersonalisation (avtrubbning).

Man kan ju då fråga sig varför det spelar så stor roll ifall man ser det som ett eller två spektrum, om det ändå är så att symptomen överlappar varandra och många har symptom både från avtrubbnings-gruppen och från avskärmnings-gruppen?

Om det klargörs ifall det faktiskt rör sig om två olika fenomen kan det underlätta i kommunikationen kring dissociativ problematik, och det kan bli tydligare att samma behandlingsmetoder inte fungerar eller är lämpliga vid alla olika typer av dissociation. Vid avskärmning handlar det om att man behöver nå och integrera (när det är lämpligt och möjligt) det material som avskärmats. Vid avtrubbning behöver behandling istället handla om att försöka begränsa avtrubbningen och få den att upphöra, och att förebygga så avtrubbningen inte triggas igång. Vid tillstånd där det förekommer både avskärmning och avtrubbning kan synen att det rör sig om två olika saker vara till hjälp tex för att inte det ena ska tappas bort i behandlingen.






Källor:

Are there two qualitatively distinct forms of dissociation? A review and some clinical implications
Av Holmes, Brown, Mansell, Fearon, Hunter, Frasquilho och Oakley


Different Types of “Dissociation” Have Different Psychological Mechanisms
Av Richard J. Brown


Feeling unreal, Depersonalization Disorder and the Loss of the Self
av Daphne Simeon, MD och Jeffrey Abugel


Internationell statistisk , klassifikation av sjukdomar och relaterade hälsoproblem
Systematisk förteckning, Svensk version 2011 (ICD-10-SE)


The haunted self
av Onno van der Hart, Ellert R. S. Nijenhuis och Kathy Steele


Therapeutic dissociation: Compartmentalization and absorption
Av Brad Earl Bowins


Natur & Kulturs Psykologilexikon
uppslagsord: dissociativt syndrom


Nätartikelserien, del 1-5
av TraumaTriumf


Wikipedia
uppslagsord: konversionssyndrom



Alla sidor är besökta sommaren 2014.





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

10 augusti 2014

Konversionstillstånd. Det kanske inte är som ni tror? (I alla fall inte alltid.)

Jag blir så arg. Jag har tänkt skriva denna texten länge, behövt det för min egen skull. Och tänkt att om jag väntar kanske känslostormarna lugnar sig, jag kanske kan tänka på detta utan att bli så arg då. Men nej. Det går inte. Det lugnar inte sig. Jag blir så väldigt arg. Och kanske är det som det ska, kanske är det den enda rimliga reaktionen i detta.

För det är så omöjligt, att söka information om symptom man har och hamna på sidor om "besvärliga patienter", sidor som förklarar hur det handlar om att man "imiterar" kända sjukdomar. Texter som tar upp att patienten kan uppleva det som svårt eller stigmatiserande att få sina fysiska symptom förklarade med psykiska orsaker, med en nyans av skuldbeläggande i att det är så. Texter som strax efter det tar upp att man måste hjälpa patienterna utan att de "tappar ansiktet".

Allt är så väldigt indränkt i nedvärderande. Skuldbeläggande. För inte ska man skämmas för om orsakerna är psykiska, men samtidigt förväntas man känna det som att man tappar ansiktet om det inte var en neurologisk sjukdom som var orsaken. Och dessutom definierar man det för det mesta som att det inte finns några orsaker till symptomen. Som att psykiska orsaker är ingenting. Jag blir så trött. Och så arg.

Och hela tiden den här bilden av patienterna som hysterikor som söker hjälp desperat och kämpar för att hitta de fysiska orsakerna till problemen och inte ger sig, och i en bisats tar man upp "la belle indifférence" som handlar om att man uppvisar likgiltighet inför symptomen, eller en väldig nedtoning när man pratar om dem. Och att det skulle betyda att man själv visste att de inte var på riktigt. Hur kan ens symptom inte vara på riktigt, om man har dem? Och alltså. Låt oss minnas att det handlar om de symptom som vården med all önskvärd tydlighet framhäver att det inte finns några förklarliga orsaker till, inga orsaker som räknas, de symptom som man möts som en hysterika om man framhäver att de är hemska, och blir tolkad som att man har symptomen för alla sekundära vinster man vill få.

Ja, de sekundära vinsterna. Herregud. Men vi sparar dem lite, återkommer till dem längre fram i texten.

Jag tror inte det finns något sätt att handskas med och söka hjälp för den sortens problematik som ses som rätt. Hysterika eller likgiltig. Hur man än gör är det tecken på att man själv vet att det inte är på allvar, hur man än gör är det nånslags utspel. I somatiken verkar man ses som nånslags rättshaverist, även om det kanske kallas något annat i den medicinska världen. I psykiatrin bryr man sig för det mesta inte om kroppar överhuvudtaget, och om man gör det verkar det som att kroppen mest är ett tomt skal som psyket kan använda som scen för olika utspel.

Jag har aldrig fattat denna synen på kroppen, allt som handlar om somatisering (konversionssyndrom kan väl på ett sätt ses som det). Jag fattar inte, för låt oss säga att man blir utsatt för en våldtäkt. Om då kroppen senare visar upp reaktioner utifrån traumat, hur kan det då vara att det ska tolkas som att det är psyket som använder kroppen som scen? Var inte kroppen med när det hände? Blev inte kroppen kränkt, skadad, traumatiserad? Är det inte sinnesintryck som återkommer i flashbacks, är det inte hörsel, känsel, syn, doft, smak, är det inte lika mycket att kroppen använder psyket som sin scen i så fall, i återupplevandena? Jag fattar inte. Fråga vem som helst som blivit utsatt för sexuella övergrepp, om det var upplevelser som bara var något psykiskt. Jag tror inte att så väldigt många tycker att kroppen var skonad då, i det som hände, att det var utan betydelse, och att bara vad som gjordes med en psykiskt spelade roll. Det är absurt att tänka bort kroppen från en våldtäkt, som att den var utan betydelse där. Men vårdens syn på det hela ser ofta ut så. Finns det inga konkreta skador, som sår, frakturer, blåmärken, då är kroppen bara en yta psyket använder för att spela upp sina reaktioner på.

Jag fattar det inte, det är en så absurd syn. Och lika absurt är det att räkna bort trauman och stress som ingenting, som inga orsaker. Att ens säga att symptomen inte har några orsaker, när det är klart att de har orsaker, även om orsaken inte är en neurologisk sjukdom.

Det är inte bara somatiken som gör så, också i psykiatrin har jag upplevt det. Hur trauma och stress ses som ingenting. Som att bara biologiska orsaker till sjukdomar, problem, symptom, är på riktigt. Symptom utan biologiska orsaker ses som oförklarliga (nån gång ibland anstränger man sig och använder det korrekta "oförklarade", men det är inte särskilt ofta).

Jag vill säga hur det varit för mig, med denna sortens symptom. Men jag drar mig för det, skjuter det längre och längre fram i texten. För jag vill inte bli klassad som hysterika, jag vill inte bli skuldbelagd, definieras som besvärlig, omöjlig, oförklarlig, jag vill inte ses som sjukligt likgiltig i mina reaktioner på det, jag vill inte hamna i detta omöjliga där allt är skuldbeläggande, nedvärderande och där det inte spelar någon roll hur jag beskriver symptomen eller var man söker hjälp. Det är som att symptomen i sig verkar vara skäl nog för skuldbeläggande och nedvärderande. Det är därför jag vill skriva om det, för att jag hatar det. Och det är därför jag skjuter det framför mig i texten, för jag vill inte ge er fritt spelrum, vill inte öppna den dörren till ett utrymme där det är fritt fram för vem som helst att nedvärdera mig ner till fotknölarna.

Men nu. Jag ska skriva om det ändå, för jag har bestämt mig och för att jag är så arg på alltihop och ni kan skita i att höra av er med nedvärderanden och skuldbelägganden, för jag har dem redan inlagda i ryggraden. Så effektivt har systemet byggts upp kring detta, budskapet om att det är ingenting, och att om man upplever det som mer än ingenting, då är det man själv som är problemet.

Men vet du? Den första gången jag hade såna här symptom var när jag blev så utmattad att allt slutade fungera. Jag låg på en säng och kunde inte röra mig. Jag tjatade på min arm att den skulle göra som jag sa, och armen vägrade. Jag blev livrädd, men jag kunde inte röra mig vad jag än gjorde. Det gjorde ont i min arm, jag tänkte att den skulle vara motiverad att röra sig då, för att slippa smärtan, men allt var avstängt. Mitt psyke sa till min kropp vad den ville att kroppen skulle göra, och det som annars brukade hända innan det ens blivit en medveten tanke, det hände inte fast jag tjatade, säkert en kvart.

Det släppte sen. Den gången. Det återkom, och hela det första året, och kanske lite längre än så, var det så skrämmande att jag fick panikattacker när det väl släppte. Senare lärde jag mig att leva med det, att det händer ibland. Att det är när jag är mycket utmattad, extremt stressad eller väldigt rädd. Att rädslan som blev av tillståndet förvärrade det. Att jag behövde ta det med ro, klara att prata lugnt med mig själv, säga mig att det inte var någon fara, att det inte fanns något att vara rädd för. Eller att jag inte behöver orka något mer, att jag kommer få vila nu. Då släpper det snabbare.

Då, de första gångerna, när jag var livrädd. Jag tänkte att jag inte fick säga det till min läkare, för det var så tydligt för mig att hon skulle göra något som gjorde det värre. Det var ingen jättedålig läkare, men mitt förtroende för vården var skadat, och om hon insåg allvaret i symptomen skulle jag riskera att bli tvångsinlagd och tvångsmedicinerad, och jag hade precis slutat med benso och klarat abstinensen, och jag ville inte det. Och om hon inte insåg allvaret skulle det göra mig illa på andra sätt. Jag vågade inte chansa. Jag insåg allvaret i hur jag mådde då, och instinktivt visste jag att jag måste skydda mig från vården. Åtta månader senare vågade jag prata om de symptomen med min terapeut som jag hade stort förtroende för. Jag visste att hon ansträngde sig mycket för att inte skada mig. Och efter så många månader hade jag lärt mig handskas symptomens existens tillräckligt för att våga prata om dem, för att inte vara helt skör och sårbar.

De råd jag fick förvärrade dem. Så det hängde på mig själv att förstå dem, förstå varför och när de kom, och vad jag behövde då. Det har alltid hängt på mig själv i detta. Det gör det fortfarande.

Det finns andra symtom som hänger ihop med dem för mig, och som hänger ihop med depersonaliseringen. När jag försvinner bort blir det svårare att prata, min tunga känns så långt borta, allt känns så långt borta. När jag hamnar i att inte kunna röra mig kan jag ibland inte hitta rösten, kanske viska bara. Jag blir sällan helt stum, och bara korta stunder. Jag har inte sökt vård för det heller, jag har försökt få hjälp med depersonalisationen, men det ledde inte till nåt alls, så jag orkade inte. Jag orkade inte kämpa för att bli trodd och hörd och skickad till nån som kanske kunde förstå det. Jag hade inte den kraften, och jag är cynisk nog att tro att det var lika bra. Alla de här texterna med nedvärderingar av patienter med den sortens problem säger mig att det var rätt. Att det var adekvat att välja att skydda mig, att det inte funnits så mycket att hämta där. Var nu "där" skulle vara. Jag vet inte ens vart jag skulle vända mig? Är det psykiatrin som ska förstå sånt här? Det har jag aldrig nånsin upplevt att man kan förvänta sig.

Jag har haft synförändringar, hörselförändringar, svårt att svälja. Jag har krampat, men inte med hela kroppen som jag tror det brukar vara vid epilepsi, utan bara någon kroppsdel i taget. En arm eller ett ben. Kanske magen. Det har varit såna kramper som liknar epilepsi, men begränsade.

Teorin om att det handlar om att omedvetet härma symptomen på neurologiska sjukdomar förstår jag inte. Jag har aldrig hört talas om nån sjukdom där man blir förlamad på det sättet, eller får svårt att svälja. Jag har hört talas om epilepsi, det kan jag ju inte förneka, men för mig har det varit reaktioner som kommit när jag haft nära till flashbacks, det har varit kroppen som på olika sätt hamnat i extrema stressreaktioner och traumareaktioner. Det är helt främmande för mig att tänka mig det som imitation. Det enda jag kan tänka om den teorin är att den är skapad av läkare som har betydligt mer kunskap om sjukdomar än folk i allmänhet har. Fast kanske jag har fel. Kanske det är normalt att kunna rabbla symptom på neurologiska sjukdomar, och att de är så självklara för en att ens omedvetna skulle kunna använda den kunskapen i nånslags manipulativt spel? Vad gäller mig känns det som en teori som ligger väldigt långt borta.

Jag har sällan pratat om det i vården. Det är inte för att jag är likgiltig inför symptomen, jag tycker de är vedervärdiga och tar dem på stort allvar. Det är inte heller för att undvika att bli klassad som en rättshaveristisk hysterika. Jag hade kunnat ta det, om det faktiskt fanns en chans att få hjälp. Jag ser inte vart jag skulle vända mig för att hitta hjälp, jag ser ingenstans dit jag kan söka mig i detta. Och det där, att tona ned dem, kanske berätta med distans eller med ett leende. På vilket sätt skulle det göra att jag visste att de inte är på allvar? Jag fattar det inte, hur blinda ni i vården som skriver teorierna kan vara. För mig är det ett beteende som helt självklart kommer när jag inte litar på den jag pratar med, när jag inte tror att hen kommer ta mig på allvar, och när det därför kan vara farligt att vara ärlig eller känslomässigt närvarande. Som att trampa ut på skör is och akta mig innan jag vet om den håller.

I detta håller den inte. Isen. Förtroendet för dem jag pratat med. Det har inte funnits nån som förstått sig på det, om de nu alls trott mig och låtit bli att tolka in sökande efter sekundära vinster.

Jag har försökt söka hjälp för annat, mer påtagligt. Som tröttheten som gjort att jag varit så kraftlös att allt slutade att fungera i flera år. Jag vet hur lätt det är att bli tolkad som att allt bara är psykiskt, och att det därför inte är något som behöver utredas somatiskt. Efter två år när jag inte klarat av helt grundläggande saker i mitt liv släpade jag mig till vårdcentralen för att be dem hjälpa mig att kolla så det inte var något endokrinologiskt fel på mig. Jag ville utesluta det bara, jag trodde egentligen inte på att hitta ett svar där. Jag ville bara veta att det inte var så. Jag hade haft trötthetsproblemen i 6 år och förutom några standard-blodprov på psykmottagningen hade inget utretts. De två sista åren innan det besöket på vårdcentralen hade jag varit i stort sett helt ur funktion. Jag kan tycka att det är rimligt att kolla upp det, att få lov att utesluta det. Jag kan tycka att psykiatrin borde ha haft ett sånt ansvar, att utesluta nåt innan de tog för givet att det var psykiskt. Men ingen såg nåt sånt ansvar, och på vårdcentralen och på endokrinologen var de mer upptagna av sin uppfattning av att jag var en sån som förtvivlat klamrade mig fast vid att hitta en somatisk förklaring på mina problem som sannolikt berodde på det psykiska, än att utreda mig. Jag tycker det är en konstig uppfattning att ha om mig när jag efter 6 år med mycket stora problem ber om en enda utredning för att utesluta att det finns någon obalans i ett enda somatiskt område. Men det var inte som att de tog sig tid att anpassa sin inställning efter sånt som verkligheten. Det vet man ju hur såna som jag är, såna som är trötta och har ont och är obegripliga och har kontakt med psykiatrin.

Det skrivs mycket om sekundära vinster med att vara sjuk, framförallt när det rör sig om konversionssyndrom. Jag förstår inte det tankesättet heller. Vilka vinster var det jag skulle ha fått? Jag tänker mig att man har en sinnebild av att sjuka människor blir omhändertagna, får omsorg och hjälp. Jag fick en massa primära förluster av att bli sjuk i kroppen. En av dem var att den hjälp jag hade från psykiatrin blev tagen ifrån mig. Förutom det blev jag oförmögen att klara allt jag mådde bra av, nästan allt jag behövde. Jag blev beroende av människor och en belastning för dem som var mina vänner, eftersom mitt liv hängde på att de hjälpte mig. Det var en massa annat som blev hemskt av det med. Men vinster? Som att "slippa" jobba skulle väga upp all den smärta, all den kamp, all den ensamhet, all idiotförklaring, allt nedvärderande, allt jag blev oförmögen till. Om jag fått välja skulle jag lugnt hellre jobbat heltid än haft mina sjukdomssymptom.

Jag tänker mig att man kan vända på det, resonera lite kring sekundära vinster som vården har att göra på denna inställningen. På att inte se stress och trauman som riktiga orsaker till symptom, på att klassa saker som obegripliga, klassa människor som besvärliga patienter, på att skuldbelägga, nedvärdera, och dessutom utropa att den här sortens problem knappt existerar i västvärlden. För det brukar det stå på de där sidorna som handlar om konversionssyndrom. En sida jag läste på skrev först att 30% av patienterna i primärvården hade något sånt symptom, i nästa mening att det knappt existerade i västvärlden. Nej, herregud, varför låta sånt som verkligheten stå ivägen för uppfattningen att det är obegripligt, sällsynt och kanske inte ens finns på riktigt?

Jag vet inte om nåt av påståendena stämmer, vet inte hur vanliga den sortens problem är, jag har en allmän känsla av att det skett en omdefiniering och att man ser problemen som dissociativa oftare nu, eller att de kanske räknas in i utmattningsdiagnoser, och att de därför inte finns med i statistiken. Såna som jag finns inte heller med i statistiken såklart, man måste söka hjälp och hamna i rätt kolumn med siffror för att vara med i statistik. Vi som blivit skrämda av vården och är rädda för att bli gjorda illa, och inte söker för problem som ingen verkar ha kunskap om, vi finns såklart inte med i siffrorna. Inte heller de som försöker men aldrig lyckas bli hörda.

Och jag antar att det finns människor som desperat söker hjälp och som söker de fysiska orsakerna till problemen på det sätt som fördomsbilden säger. Men de är inte alla. Och i vilket fall: är det så himla konstigt? Hade inte du blivit livrädd om du helt plötsligt en dag inte kunde röra dig och inte kunde förstå varför? Hade du inte sökt ett svar? Är det inte mer sjukt att som jag vara så skadad av vården att jag såg det som grundläggande att inte söka vård, att tänka att det var livsviktigt om jag skulle slippa att göra symptomen värre?

Jag tror vården har många sekundära vinster att hämta i denna synen, och det bemötande som medföljer. Det handlar om att slippa behandla patienter som är svåra att förstå, har komplexa sjukdomsbilder i grunden, och förmodligen behöver långa behandlingstider. Att skuldbelägga någon är relativt billigt om man jämför med att behandla. Och att räkna bort stress och trauma som riktiga orsaker till symptom, det för ju med sig sekundärvinster som att slippa höra berättelser som svåra saker, och att samhället slipper ta det riktigt på allvar hur sjuk man kan bli av för stora påfrestningar. Man slipper anpassa arbetsliv efter människor, och behovet av strukturella förändringar i samhället, där färre traumatiseras, väger inte lika tungt.

Det är stora och komplexa saker. Så jag antar att det är skönt att få ha de sekundärvinsterna. Och att skuldbelägga, nedvärdera och se människor som hysterikor, det har man ju sysslat med hur länge som helst. Det lär inte vara nån som reagerar om du tar den vägen för att nå de sekundära vinster du önskar. Men du kan ju ha med i tankarna att det är det du gör. Tar en lätt väg för dig själv, och kanske för samhället, på någon annans bekostnad. Om tanken om sekundärvinster dyker upp i ditt huvud när du möter en patient, då kanske du kan ta dig två minuter och reflektera över vad du själv och det system du är en del av har att vinna på att se det så. Om det är du eller patienten som sysslar med att söka sekundärvinster. Jag är inte så säker på att det oftast är patienterna som gör det.




(Nej, jag tänker inte länka till eller tydligt definiera de texter jag syftar på, eftersom det rör sig om nedvärderande texter. Det är inte så svårt att googla fram dem eller något liknande om man nu är sugen på nedvärdering av människor som mår dåligt.)


Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

9 augusti 2014

Repris av fakta pga regnbågstema i världen.

Nyligen var det pride i Stockholm, och idag har det varit parad i Malmö, som en del av regnbågsfestivalen där. Så, varför inte ta tillfället i akt och repetera lite grundläggande fakta?

Hbtq är en förkortning. Bokstäverna är förkortningar för följande
Homosexuella
Bisexuella
Transpersoner
Queera

Homosexuella avser både kvinnor och män med denna sexuella läggning, vilket inte verkar vara så självklart för alla.

Om man tittar på de fyra bokstäverna ser man enkelt att bara två av dem definierar sexuell läggning. Med anledning av att bara två av bokstäverna i hbtq-begreppet rör sexuell läggning, är det alltså inte korrekt att se det som att hbtq rör sexuell läggning. Det är inte ok att använda hbtq som en synonym till homosexuell, inte heller som en synonym till homo- eller bisexuell.

Att definiera hbtq-frågor som att det rör "att alla ska få älska vem de vill" eller att det handlar om kärlek, förminskar också hbtq-begreppet till något där bara de grupper som representeras av de två första bokstäverna får plats.

Det finns alltså hbtq-personer som är heterosexuella, och hbtq-frågor som inte alls rör sexualitet.

Varför jag blir så övertydlig med detta? För att jag blir knäpp av att man inte kan hålla reda på att fyra bokstäver är fyra och inte bara en eller två. Knäpp av att det finns normer i hbtq-världen, och i synen på hbtq-människor, som styr vem som räknas och vems frågor som ses som viktiga att uppmärksamma.

Varför jag inte skriver nåt och försöker definiera transpersoner? För att det finns andra som gör det bättre, och för att det kanske är viktigt att de som är det själv får stå för definitionerna. Du kan läsa mer tex här fpes.se/transpersoner.

Lite om queera kan du läsa i denna texten från rfsl.

Förutom det är tipsen från inlägget jag skrev förra året fortfarande något jag vill tipsa om:
Lite fortbildningstips om bemötande, såhär i pridetider.

När denna bloggen var nästan helt ny skrev jag en text om hur de bilder av världen behandlare har med sig påverkar hur de tolkar det man försöker prata om. Kan ju tipsa om den med, när jag nu ändå håller på och tipsar.
När din bild av världen bestämmer vilken bild du gör av min värld.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

3 augusti 2014

Konversionssyndrom och funktionella symptom.



Konversionssyndrom

Konversionssyndrom är enligt psykodynamisk teori ett sätt att i konfliktfyllda situationer omvandla ångest till symptom som liknar dem som finns vid neurologiska sjukdomar. Man tänker det sig som en slags neurotisk lösning på konflikten. Ordet konversion syftar också på detta, att man förvandlat/konverterat det psykiska till något kroppsligt.

Symptomen kan vara tex förlamning, oförmåga att stå eller gå, att tappa rösten, tappa känsel, få synstörningar, hörselstörningar, smärta, problem att svälja, balansproblem, eller krampanfall som liknar epilepsi.

Även om symptomen liknar de symptom som finns vid neurologiska sjukdomar rör det inte sig om medveten simulering. Både symtomen och motiven till dem styrs av omedvetna mekanismer.

I det som tidigare benämndes hysteri räknades både konversionssymptom och dissociativa symptom in. Även om man mer sällan pratar om hysteri nu, så räknas ibland konvertionssymtom som en form av dissociation, och ibland räknar man (andra) dissociativa symptom som konversionstillstånd. Det händer också att man delar på det och ser det som två olika saker, det beror på vilken teori man utgår från, och vems definition av konversionssyndrom och dissociation man använder.

Man kan se skillnader som utgår från olika syn tex i de olika diagnossystemen som används i Sverige. I ICD utgår man från att dissociativa tillstånd är konversionstillstånd, och de dissociativa diagnoserna som finns där utgår från det. I DSM 5 utgår man från en syn där konversionstillstånd är en form av somatisering, varken synonymt med dissociation, eller en form av dissociativa symptom, och diagnoserna är då grupperade och definierade utifrån den tanken.




Funktionella och dissociativa neurologiska symptom

Ett annat sätt att se på den här typen av symptom är att fokusera mer på vad som faktiskt sker i nervsystemet, och hur störningarna ser ut där. Det kan handla om problem med hur hjärnan skickar signaler till kroppen, eller hur hjärnan tar emot signaler från kroppen. När det handlar om kramper (som kan likna epilepsi) och när det rör sig om depersonalisering och derealisering (som ibland räknas till denna gruppen av symptom), verkar tillstånden snarare bero på att hjärnan befinner sig i ett transliknande eller hypnotiskt tillstånd.

Det rör sig då inte om att man har skador i nervsystemet, som vid de neurologiska sjukdomarna, utan man har störningar i nervsystemets funktion, det funkar inte riktigt som det ska. Man har mycket kvar vad gäller att forska utifrån detta synsättet på problemen, och kartlägga hur neurologiska funktionsstörningar kan se ut, och varför.

De som ser på symptomen utifrån denna synen är kritiska till att tolka dem som psykiska problem som tar sig somatiska uttryck. Man menar att det kan finnas biologiska, psykologiska och sociala faktorer som påverkar risken för att få den här typen av symptom, som fungerar som utlösande faktorer, och också som vidmakthåller dem, alltså som påverkar om symptomen fortsätter över tid.

Man menar att psykologiska faktorer kan vara viktiga, men att det finns fall där det är andra faktorer som har större betydelse.



Tabellen med riskfaktorer är hämtad från funktionellasymptom.se








Källor:

Funktionella neurologiska tillstånd 
Av Anders Lundin

Internationell statistisk, klassifikation av sjukdomar och relaterade hälsoproblem 
Systematisk förteckning, Svensk version 2011 (ICD-10-SE)

Nationalencyklopedin på nätet
Uppslagsord: Konversionssyndrom

Natur och kulturs psykologilexikon
Uppslagsord: Konversionssyndrom

Orsaker/Mekanismer
Text hos funktionellasymptom.se

Wikipedia på engelska
Uppslagsord: Conversion disorder

Är det bara inbillning?
Text hos funktionellasymptom.se




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.